Peredvizjniki Передви́жники

I veckan såg jag den absolut briljanta utställningen om Peredvizjniki - den ryska konstnärsgruppen från sent 1800-tal som visas för första gången i Sverige i den här omfattningen. Jag kände till gruppen sedan tidigare då jag såg en dokumentär om den på Kunskapskanalen (tror jag det var) för ungefär två år sedan. Jag blev direkt otroligt dragen till och fascinerad av gruppen och undrade varför jag inte känt till dem tidigare? Varför är detta en blind fläck i konsthistorien? Det här är rysk socialrealistisk konst på hög kvalitativ nivå med stort nationellt inflytande under sin samtid. Vi känner ju mer än väl till den ryska litteraturen från den tiden och läser fortfarande Krig och Fred, Anna Karenina samt Brott och Straff - samliga räknas till världslitteraturens klassiker. När jag såg dokumentären och förundrades över konsten kunde jag inte drömma om att chansen skulle komma där jag kunde se verken i original inom en relativt snar framtid. Konstnärsgruppen är nästan okänd utanför Ryssland men efter den här utställningen kommer många i det här landet i alla fall inte bara veta vilka de är men också hyfsat bra kunna uttala gruppens namn (’peredvischniki’). Turister kanske annars främst besöker Erimitaget där mycket europeisk konst hänger och hör man ryskt måleri är det kanske slentrianmässigt ikonmåleri eller Malevitj man först tänker på. De som därför känner till konstnärsgruppen sedan tidigare är gissar jag de med ett specialintresse för rysk konst eller som haft vägarna förbi Ryska Museet i S:t Petersburg eller Tretiakovgalleriet i Moskva där de allra flesta av verken annars hänger.

Och vilka sanslöst fantastiska verk det är! Det här är bombastiskt och maffigt måleri i enighet med det klassiskt skolade 1800-talsmåleriet men med ett för tiden nytt, farligt, realistiskt och politiskt innehåll. Motiven är breda; det är porträtt av borgare som bönder och intellektuella, landskapsmåleri och storslagna komponerade "ögonblicksbilder" från rysk samtid ur de lägre samhällsskikten, Tsarväldets förlorare. Det här är rysk konst som skulle behandla ryska frågor, i Ryssland. Exempelvis motiv som föreställde platser eller behandlade ämnen som låg utanför Ryssland var helt oacceptabla. Den finns även en del historiserande motiv representerade i utställningen. Relismen var stor även i andra länder under den här tiden och innan jag visste att det fanns en koppling såg jag drag av Zorn i vissa av målningarna. Men detta är samtidigt långt ifrån Zorn och enligt mig så mycket mer vibrerande i sitt uttryck. Det tillstriver jag både det fanastiska klassiska högspända måleriet som det innehållsmässiga, totalt kompromisslösa, högt raffinerande i sin tydliga men ibland subtila kritik. De allra flesta har en relativt god uppfattning av det ryska samhället under den här perioden såg ut med fångläger, klassklyftor och politiskt förtryck. Det är den kunskapen och förförståelsen som ytterligare förstärker och fyller måleriet och upplevelsen. Ryssland var exempelvis extremt sena med att avskaffa livegenskapen så det är inte riktigt den nationalromantiska bonden vi ser i andra 1800-talsmålningar från Europa. Samma sak gäller lanskapsmåleriet. Vid första anblick kan man tycka att det ser ut som mycket annat landskapsmåleri vid den här tiden men känner man till exempelvis titeln på målningen Vladimirka av Isaak Levitan vet man att detta är "Vägen till Vladimir", dvs den väg straffångarna trampat på väg mot fångenskapen i Sibirien, en vandring som kunde ta månader.

Vägen till Vladimir, Isaak Levitan. ©Tretiakovgalleriet

Varför pratar vi då om konst på en bokblogg kan man undra? Kopplingen är såklart att det ryska samhället under den här tiden naturligtvis inte bara speglas i konsten utan också i litteraturen och i utställningen kan man möta porträtt av både samtida ryska författare och musiker. Exempelvis ingår ett porträtt av Leo Tolstoj av Ilja Repin, konstnärsgruppen mest framgångsrika medlem. Tolstoj och Ilja var nära vänner och förblev så genom livet. Repin beskriver Tolstoj: »Oavsett hur denne jätte ödmjukar sig, oavsett vilka usla trasor han använder för att skyla sin mäktiga kropp, anar man likväl en Zeus, som blott behöver höja på ögonbrynet för att Olympen skall skaka«. Innehållsmässigt behandlade litteraturen samma ämnen som konsten men litteraturen drabbades ännu hårdare än konsten av den censur, bevakning och bestraffning. Dostojevskij tillbringade exempelvis fyra år i fångläger och de följande sex åren i exil. 

Jag lade ju de sista 70 sidorna av Anna Karenina åt sidan i våras, inte för att den kändes tung eller svår eller trist men jag hade tappat sugen som man gör ibland. Nu känner jag nyvunnen nyfikenhet och urgency att läsa klart den. Det är nästan så jag vill läsa om den i den här nyutgivna svenska översättningen och uppleva den på nytt! En bok jag velat läsa i flera år men som tidigare varit slut på förlaget är biografin över Rasputin - en bok som nu går att få tag på. Ett porträtt i salarna föreställer för övrig Prins Yusupov - en man mest känd för sin inblandning i mordet på Rasputin. Något jag definitivt också kommer ägna timmar åt att läsa är utställningskatalogen.

Medlemmarna i Peredvizjniki

Plats: Nationalmuseum, Stockholm. Visas t.o.m 22/1–12