lördag 31 december 2011

2011/2012


Så var 2011 snart till ända. Tillbakablickar är på sin plats. Först var mitt minne övertygat om att jag startade bloggen 2011, men när jag back trackade inser jag att det faktiskt var 2010 (inget matigt år dock, ett inlägg vardera i december och november samt 4 yra i september månad). Missade med andra ord fira bloggens 1-årsjubileum.

På tal om missa höll jag av olika (läs: samma) anledningar på att missa Internationell Författarscen ett par gånger under 2011 men lyckades slutligen gå på 3 st i år. Hade gärna gått på fler, men ibland får tid och plånbok styra. Är det en jag känner en surt-sa-räven-känsla över så är det att ha missat den rumänske författaren Mircea Cărtărescu vars bok Orbitór. Vänster vinge fortfarande står oläst i bokhyllan sedan 2007.

I år läste jag 24 st böcker och det ligger kring normalt snitt för mig, en jämn takt av 2 st/mån. Chockeras, fellow bokbloggare om så krävs, men så ser den bistra verkligheten ut. Alla kan vi inte ha diamantögon från W.A.Bolin som läser i ljusets hastighet (väser hon avundsjukt). Nåväl, en positiv sak är väl dock att detta inlägg med ett försök att sia om läsåret 2012 inte blir en lista på hundratals titlar. Det negativa är att kunde jag läsa hundratals titlar per år skulle jag inte behöva göra ett urval och därför inte heller i prioriteringslista...

I övrigt har jag rest mycket under 2011. Hela 5 utlandsresor blev det i år: Milano, Indonesien, Paris, Estland (jo, det räknas!) och Skottland. Jag har också rest inom landet och ondgjort mig över att jag inte kan läsa på hotell!

2011 var också året jag ansträngde mig för att återvända blicken till svenska utgivningar och det är något jag kommer fortsätta göra även om mitt läsande förmodligen alltid kommer att domineras av engelskspråkig litteratur.

Tidsuppfattning är för övrigt inte min starkaste sida vilket årliga tillbakablickar gör tydligt, som ni märker hade jag ex svårt att avgöra vilket år jag startade bloggen. Min kära sambo upplyste mig om en mycket obehaglig bit fakta: Disneyfilmen The Little Mermaid är närmare månlandningen än nutid. (!!!). Sug på den smällkaramellen. Det är mycket oroväckande att de vuxna hade rätt all along: tiden går snabbare ju äldre man blir. Och don't get me started om tidrummet och maskhål och The God Particle. Jag vågar ju knappt titta upp på en stjärnspäckad himmel utan att tänka på rymden och dess infinity och sen börjar denna i hjärtat 1800-talsdams lilla huvud värka.


Så var det även dags att blicka framåt. Har jag något nyårslöfte att avge så är det att försöka läsa mer och läsa fler hyllvärmare då jag känner lite dåligt samvete över mina olästa darlings. Tänker sikta på en balans av 50/50, "en sked för mamma, en sked för pappa"-strategin även kallad, dvs hälften av böckerna lästa under året skall komma från egen bokhylla. Ok, i mellan 5 och 10 st bör avverkas från hemmet. Ni ser ambitionerna dalar redan... Då jag älskar att bryta planer lika mycket som att smida dem (exempelvis tog jag inte med en enda av de böcker jag listade som reselitteratur på min first draft i somras) och att detta här känns som att göra årsbudget utan rum för överraskningar gör att jag redan nu kan sia om att listan inte alls kommer att se ut så här vid bokslutet nästa år, men work with me here.

Årets toppspelare
  • The Passage II aka The Twelve av Justin Cronin (boksläpp 2012)
Hyllvärmare
Påbörjad litteratur (som ska läsa ut)
På vill-köpa-listan 
  • För lång för att listas här 
Gott Slut & Gott Nytt År, folks! See you on the other side!

    fredag 30 december 2011

    Anna Karenina - A royal bitch

    Jag halvligger i min plyschsoffa från rätt århundrade och äter praliner (med ätbart tryck föreställande en byggnad från rätt århundrade) och njuter otåligt av de sista sidorna tills jag äntligen når mållinjen av en av världslitteraturens stora romaner: Anna Karenina. Den öppnar direkt med ett av litteraturens mest kända och enligt mig mest briljanta opening line: Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way.

    Språket
    Vill börja med att hylla Tolstoys språk för det är utan omskrivningar utsökt! Detta är vad en trerättersmiddag tillagad av en Michelinstjärnskrönad kock är för gastronomin. Ren och skär njutning, perfekt upplagd, attention to every detail. Vid ett tillfälle beskriver Tolstoy hur Vronsky glömmer sina handskar, hur de hämtas av hans footman, och hur Vronsky tar på sig dem i droskan innan han reser iväg. Man blir på detta vis inbjuden att se scenen genom Annas blick och känna hur hon observerar varenda liten detalj i Vronskys minsta vardagliga handlingar som om de vore tecken, för att desperat söka dess mening. Inget ord är placerat av slump. Boken, alla dess 938 sidor, har lästs med en penna inom räckhåll så jag ska kunna stryka under citat och partier som är särskilt eleganta. In fact har jag använt pennan som bokmärke för att alltid ha den tillgänglig: på bussen, på jobbets fikapaus, på afterworken i sällskap av ett glas vin i väntan på kollegorna. Älskar lite tuggmotstånd i böcker, något att bita i. Inte sagt att det ska vara "svårläst" (ett uttryck lika hatfullt som "lättläst" men ni vet vad jag syftar på), men ett fylligt språk marinerat i existentiella frågor paketerat i en tegelsten från ett svunnet sekel är en förförande kombination.

    Handlingen
    eller the lack thereof. Det finns ingen exakt enskild plot som drivs av en början, mitt och ett slut. Isaac Babel lär ha skrivit att när man läser Tolstoy "you feel that the world itself is writing, the world in all its variety". Här finns både leda och fest, humor och konflikter och en hel håv andra mänskliga element i ett långt skede med flertalet individer inblandade. Det kretsar dock naturligtvis i mångt och mycket kring titelpersonen - den vackra, aristokratiska Anna Karenina och hennes fall i societeten när hon som gift kvinna faller för Vronsky, en stilig officer. På tal om individerna är det att rekommendera att läsa en edition som kommer med en komplett lista över karaktärerna då ryskans sätt att namnge är krångligt och folks namn (om man översätter boken utan anglofiering och förenkling av namnen) förändras och mellan två kapitel kan samma person kallas helt olika saker. Jag föredrar en översättning som ligger så nära originalet som möjligt med hjälp istället i form av introduktion, förteckning över militärrang och karaktärer samt fotnötter och efterord.

    Vronsky
    Varför Anna faller så handlöst för Vronsky kan jag förstå som omedelbar förtjusning, han är dashing, karriärsdriven och frankly något av en loner och bad boy [light], den där alla unga kvinnor suktar efter, men jag förstår kanske inte det i sammanhanget av ett långvarigt val för en gift kvinna med barn. Kanske är det just för att hon är uppbunden i ett i hennes ögon mundane liv som gör ett sådant irrationellt och omoget val attraktivt. En dröm om att falla handlöst in i kärlek och omedelbart hoppa till att leva lyckliga i alla sina dagar. För Vronsky är den där tonårsförälskelsen alla känner igen, inte helt olik en idoldyrkan, där man ser attributen och den drömska illusionen av honom snarare än personen och kompatibiliteten. Jag menar inte att det i livet inte finns plats för passion, jag ser det bara som ytligt här redan från början. Alliansen Anna-Vronsky är som Nabokov beskriver den "founded only in carnal love, and therein lay its doom". Vronsky är stolt och fåfäng och inte på ett Mr Darcy-sätt, ladies. Han bryr sig inte om att han sårar Kitty i början av boken och överlag låter Tolstoy oss inte direkt komma honom inpå livet på samma sätt som de andra karaktärerna och därför förblir han också ytlig. Han är med andra ord The Original Prince Charming, den där anonyma statisten i sagorna som bara är där för att förkroppsliga kärleken som den långt mer personliga prinsessan vinner som pris efter otaliga snåriga händelser. Jag älskar dock hur min ryska kollega i 60+ årsåldern får något drömskt i blicken närhelst vi diskuterar Vronsky. Men så gillar hon också Brad Pitt. Också han en menlös Ken-docka (till utseendet i alla fall). Vi har uppenbarligen inte samma smak i män.


    Anna
    Många sympatiserar säkert med Annas plågor och kval, vissa tycker garanterat att hennes val grundades på kärlek och därför är berättigat (vilket jag inte köper, se ovan). Jag vet att i kontexten av kvinnors situation i en tid där deras beroende, utan rösträtt - utan arvsrätt, av det motsatta könet för försörjning och innebar ekonomiska och sociala kedjor även för de mest välbeställda borde jag kanske problematisera och tvinga fram en systerlig sympati. Jag vet att det finns feministisk teori och analys som säkert skulle stämpla mig förrädare och hävda att Tolstoy beskrivit henne orättvist hysterisk och att jag dömer henne, och han straffat henne, orimligt hårt MEN jag kan inte hjälpa att jag omedelbart finner Anna Kareninas lättja och impulsivitet barnslig och irriterande. Hon är ett stort bortskämt barn utan vilja att tänka långsiktigt. Hon vill ha och hon vill ha NU! Hon är på gränsen till gnällig genom hela boken och är en hyfsat okänslig mor även efter den tidens mått och när hon i sin nervösa osäkerhet i exil och instängdhet förhållandet till Vronsky leder till dessutom blir oproportionerligt needy förstår jag henne, I do, jag menar alla har vi varit eller känner någon som varit Beyoncé-Crazy-in-love men jag kan inte hjälpa att stilla tänka: 'vad förväntade du dig, dear?'

    Och resten av boken
    Men om vi lämnar Anna ett slag, för believe it or not så är hon inte bokens enda huvudperson eller ens huvudtemat för det finns många. Kan inte hjälpa att jag just nu i mitt huvud nynnar på 'You're so vain, You probably think this [book] is about you, you're so vain, You probably think this [book] is about you, don't you, don't you?' Jag vet att min recension är av det längre slaget men en mammut till bok kräver en mammut till recension och då är det här den lätta versionen. Den här boken har så många lager och omfattande ämnen att det skulle krävas avhandlingar och inte ett mere blogginlägg att kommentera alla avsikter. Vilket också gjorts. Här finns prominenta teman som familjen som enhet, vilket Tolstoy tagit upp i flera tidiga böcker, här våndas karaktärerna över religionens svar på livets frågor som motpol mot vetenskapens, här ryms också politiska frågor som pågående krig och en bonderomantik som frodades bland Tolstoy och hans likar. Det är en mycket intressant roman bara av den anledningen, och en av anledningarna varför jag älskar 1800-talet, förutom den oemotståndliga flärden (!); man står inför en ny epok och har ännu inte alla svar man söker men nog många för att tvivla på det gamla sättet att leva. För en stund har man tappat fotfästet samtidigt som det är en tid av ideologier och moral. Men jag vill inte analysera dessa ämnen och dissekera boken i enskilda enheter utan bara uppmana till att läsa! Romanens fördel är ju att inlinda dessa ämnen i ett sammanhang med liknelser och skildringar som gör dem mer levande och angelägna än ett torrt föredrag om detsamma. Om innehållet säger Tolstoy själv: "If I were to try to say in words everything that I intended to express in my novel, I would have to write the same novel I wrote from the beginning. And if short-sighted critics think that I only wanted to describe the things that I like, what Oblonsky has for dinner or what Karenina's shoulders are like, they are mistaken."

    Och slutligen måste jag kommentera något som just uppdagats för mig: Keira Knightley (!) är klar för rollen som Anna i en upcoming filmatisering som har premiär 2012. NOOOoooooooo! (Å andra sidan inser jag att detta kanske utgör den första och enda gången jag kommer att anse att rollen är som klippt och skuren för henne med tanke på hur osympatisk jag finner karaktären...)

    Tematrio i tegelstensformat


    Lyrans Noblessers famösa Tematrio tar upp jullovsläsning och tegelstenar och följaktligen kan jag inte motstå eftersom jag är en tegelstensböna. Here we go:

    The Terror av Dan Simmons tänker jag fortfarande på emellanåt. Recension hittar du här. Tänk is, snö, 1800-tal med tillhörande odjur och ett knakande i skrovet som minner om Titanic. Perfekt för säsongen!

    Anna Karenina av Leo Tolstoj - denna följeslagare som gäckat mig under 2011. Dessa 70 sidor som aldrig blir utlästa trots att jag älskar boken. Pre-nyårslöfte: Måste.Läsa.Ut.Anna.Karenina.I.År. Punkt.

    Shantaram av Gregory David Roberts är en tegelsten jag numera betvivlar att den någonsin blir läst. Inköpt med tanke att släpa med den på en solig semester någon gång. Tar gärna feedback på den om någon läst? Kan inte bli strandad med en dålig bok helt enkelt. Pun intended.

    torsdag 29 december 2011

    You Should Date An Illiterate Girl


    Måste bara dela texten jag fick skickad till mig av min eminente sambo. En två sidor lång uppmaning och förklaring till varför killar bör välja bort tjejer som läser. Jag presenterar inte den närmare utan ni får klicka er fram till den och läsa själva.

    Fotnot: Gillar hur författaren till texten introducerar sig själv med 'trying his hardest to live a life fit for an autobiographer'. Jag kan ärligt säga att jag inte har några illusioner om att uppnå en sådan nivå även om frasen är fin, men försöker istället my darnest att leva ett liv så ultimat jag kan inom verklighetens stränga ramverk så jag i sista scenen (utan hopp om religiös relief ateist som jag är) kan titta tillbaka och le.

    Beer and books


    Eftersom jag anser att livets goda innehåller till stora delar alkoholhaltig dryck, mat och litteratur blev jag således glad när jag passerade denna lilla pärla, The Conan Doyle, ett par ggr under min julledighet i Skottland. En pub uppkallad efter en författare, en 1800-talsförfattare dessutom. Kan det bli bättre? (Observera! Retorisk fråga. Det är klart att det inte kan bli bättre).  Även då jag dock tyvärr aldrig gick in besökte jag ett antal andra trevliga pubar och sammanlagt blev det en lagom balans mellan litteratur och ales i jul. Och ännu är ledigheten inte slut så jag har två härliga bokläsardagar framför mig innan det nya året skall skålas in ur en nysabrerad flaska kallt bubbel.

    onsdag 28 december 2011

    Skuld av Ferdinand von Schirach

    Om nu Brott var obehaglig så kryper det i mig att läsa Skuld. Man blir oundvikligen otroligt illa berörd av innehållet i novellerna som i flera fall handlar om sexuellt utnyttjande och det är svårt att väja för den nattsvarta möjligheten att detta är, som också hävdas, berättelser based on a true story. Läste senast igår i Aftonbladet om sexturismen i Thailand som fortfarande frodas och jag mår lite sämre därtill. För det spelar egentligen ingen roll huruvida om, eller i hur stor utsträckning, von Schirachs noveller är sanna, bara vetskapen att de skulle kunna vara det ger mig kalla kårar och är de det inte så finns det nog många utanför pärmens hårda ramar som är det. Och säkert värre ändå. Det går dock inte heller att värja för hur effektfullt det är presenterat. Igen, som med Brott, är detta små kraftfulla noveller. Trots att de blottar det allra fulaste inom oss, avskräcks inte, Brott och Skuld är två böcker jag inte kunde lägga ner mellan första och sista sidan. Efter detta krävs dock något av det ljusare slaget så mitt inre kan få lindring.

    Tack Albert Bonnier Förlag för recensionsexemplar.

    fredag 23 december 2011

    Brott av Ferdinand von Schirach


    Novellerna är inte mer än 15-20 sidor långa men lever kvar så mycket längre. Jag fastnade redan från den allra första - den om Fähner, en ganska allmän man vars ointressanta liv lätt skulle fallit i glömska. "Om det inte hade varit för det där med Ingrid".

    Det här är 'verkligheten överträffar dikten' möter skönlitteraturens språk och förmåga att servera en berättelse med oerhörd timing. Detta utropade jag redan 20 sidor in i boken. Så omedelbart blev jag övertygad om dess förträfflighet. Särskilt obehagligt blir det i den något kyligt observerande leveransen. Så obehagligt in fact att jag hoppas inte, trots att Ferdinand i intervjuer försäkrar oss om motsatsen, att detta är riktiga fall han stött på under sin yrkeskarriär. Även om de är något altererade för att skydda identiteten på de människor som varit involverade har jag svårt att se hur man inte skulle kunna spåra dessa fall med hjälp av offentliga handlingar och tidningsarkiv. Det är inte det att jag inte tror att det skulle kunna vara sant. Sanningen är ofta mer skrämmande än någon Stephen King-roman men nästan alla brott han beskriver är så pass specifika och uppseendeväckande att de borde uppmärksammats av media. En stor del av mig önskar att det är och förblir moderna Grimm sagor.

    Förutom arbetet som advokat kan von Schirachs egen familjehistoria även det ha påverkat Ferdinand i skrivandet. Hans uncle, en domare som förlorade både vänster arm och höger hand i andra världskriget, genomled uppenbarligen våndor kring ämnet skuld. En dag går han ut i skogen och placerar ett dubbelpipigt hagelgevär i munnen och trycker av. Första meningen i självmordsbrevet lyder: “Most things are complicated, and guilt always presents a bit of a problem”.

    Berättelsen om hans morbror/farbror står återgivet i bl.a. NY Times recension då författaren själv återger den i förordet till den engelska översättningen av boken - Crime. Skeptikern i mig tänker dock genast att det är svårt att skjuta sig i huvudet och skriva självmordsbrev utan händer men det är klart att det går med moderna proteser och tekniska hjälpemedel. Gränsen mellan sanning och skröna undrar jag alltså inte bara om när det gäller novellerna.

    En obehaglig och obestridlig sanning dock om Ferdinand von Schirach är att han är barnbarn till Baldur von Schirach som var chef för Hitlerjugend. Baldur dömdes till tjugo års fängelse för brott mot mänskligheten vid Nürnbergrättegångarna. Schirach har därför förutom genom advokatyrket en mycket personlig koppling till brott, skuld och straff. Jag skulle ge bra mycket för att se honom skildra Baldur i en av sina noveller. Kanske skulle det då snarare resultera i en tegelsten istället för en novell.

    Tack Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplar.

    torsdag 22 december 2011

    The Forgotten Garden - Kate Morton

    Så har jag äntligen läst The Forgotten Garden av Kate Morton. Det här är right up my historical alley så det var med julaftonsmorgonstämning som jag till slut tog den ur bokhyllan och började läsa.

    Lost child
    Bild lånad från www.katemorton.com

    En 4-årig flicka hittas övergiven på ett skepp i Australien. Året är 1913 och det ska dröja till vuxen ålder innan Nell, som hon kallas, uppdagar sanningen om sitt förflutna och reser iväg för att ta reda på vem hon egentligen är. Allt hon minns är en figur som kallas The Authoress. Berättelsen är uppdelad i fyra olika delar, dels sent 1800-tal/tidigt 1900-tal där vi följer Nells familj, 1913 då Nell återfinns i Australien, 1975 när hon letar efter sina släktband och slutligen 2005 då hennes barnbarn vid sin mormors död ärver en stuga på Cornwalls kust och följer Nells historia bakåt i tiden. Parallellt och bit för bit får även vi upptäcka och följa händelserna som leder upp till att Nell överges som liten flicka. Eftersom vi närmar oss mysteriet/sanningen från olika kronologiska håll och samtliga familjemedlemmar som belyses genom ett drygt sekel är kvinnliga i olika åldrar är det ibland lite svårt att förlora sig i berättelsen. Jag märker att allt eftersom jag läser kommer jag på mig själv med att tänka "men vänta nu vem var det nu som..." eller "har det här eller det här hänt redan eller är det sen?" och så får jag grepp om personerna igen och läser jag vidare. Detta vill jag dock direkt erkänna antagligen har mer med mitt eget spretiga läsande (7 st böcker parallellt) att göra än Kate Mortons skicklighet. Det här är nämligen inte någon svår bok - tänk myshelgsläsning av högre rang! Så det är nog jag med mina 7 parallella berättelser med sina sinsemellan flera infallsvinklar och berättarröster (detta är inte den enda jag läser vars berättarröst och huvudrollsinnehavare skiftar med kapitlen) som är overloaded.

    Trots komplexiteten i persongalleriet så uppleves inte deras sinsemellan relationer och deras känslors proveniens, motiv och personligheter som realistiska. De framstår istället som något mer avancerat påhittade karaktärer än prinsessorna i The Autheress berättelser. Jag är övertygad om att Kate också menat för det att vara så - att det är det som är själva poängen, en saga i sagan - som Gaiman eller Den Vidunderliga Kärlekens Historia inte heller siktar mot realism, men jag hade ändå velat ha det lite renare och färre stickspår med tanke på sidytan - alternativt fylligare, mer genomarbetat och längre. Tar man sig an ett sådant brett tidsspann, dvs ett drygt sekel, och dessutom växlar ständigt mellan karaktärer och som grädde på moset gör hela storyn och alla i den så pass polariserat goda eller onda så bör man eventuellt låta boken växa lite eller kill your darlings. Kanske kan man behålla sidomfånget men låta kapitlen vara längre och därmed ge varje karaktär mer sammanhängande utrymme. Man kan trots alls bygga en sagovärld med stor intern logik. Det är det som är utmaningen. Men igen, jag har inte läst boken i ett sträck och lägger därför in brasklappen att detta delvis kan vara min lästeknik som spökar. Å andra sidan kan man leka djävulens advokat och säga att hade boken varit nog gripande hade jag tvingats fortsätta med den kapitel efter kapitel och övergett mina andra böcker för den.

    Karaktärerna är som sagt lite mer schablonartade än väntat men de är väldigt engagerande trots allt.  Jag är petig eftersom jag älskar historiska romaner och jag tycker Kate Morton gör denna myspysiga genre väldigt bra så jag hoppas alltid på full pott. Mot slutet av boken har jag dels gett den mer odelad uppmärksamhet, dels är jag djupt inne i berättelsen och kan lättare själv skifta mellan eror och karaktärer utan problem och då växer boken. Det är också lättare att hålla ett grepp om sina läsare när ett mysteriums lösning är på upphällningen. Det är liksom nedförsbacke då. Hon är skicklig på att luta språket mot den era hon skildrar. Inte så tydligt att det känns abrupt när hon växlar men nog tydligt för att skapa rätt stämning för rätt period. Kommer att minnas boken och berättelsen för en lång tid framöver. Längtar nu till att läsa The Distant Hours och ser fram emot ytterligare kommande oskrivna böcker. Detta är trots allt en av mina käraste författare i hyllan för den mysiga stämningens skull. However måste jag tillägga att man till intet sätt känner sig förflyttad till dessa historiska platser i boken, vilket egentligen skulle vara den ultimata upplevelsen för en time traveler wanna be som jag och jag saknar det draget. Det är lite som Sarah Waters eller Moulin Rouge-filmen, man använder den historiska tiden som en kuliss, en drop down bakgrund, och precis som på teater kan man ändå uppskatta helheten eftersom rekvisitan endast är där för att antyda och symbolisera.

    Kan inte underlåta att påpeka att det svenska omslaget till boken inte alls förmedlar samma känsla som boken gör vilket andra länders omslag (ex den brittiska) lyckats mycket bättre med. Detsamma gäller I det förflutna (The Distant Hours). Hade jag sett någon av dem i en bokaffär hade jag aldrig plockat upp dem. Omslaget måste som bekant inte bara beskriva innehållet men även hålla motsvarande kvalité. Skärpning, Sverige, överlag på denna punkt!


    Have yourself a merry (Scottish) Christmas

    Så bär det av till Skottland över jul! Kan det faktiskt, praktiskt bli mysigare? I think not. Naturligtvis behöver jag relatera läsningen till resandet. Jag kommer kanske inte att läsa något när vi är där då jag har fullt upp med att vara i Skottland då, men läser gärna något skotskt i mellandagarna! Frågan blir då: vilka böcker med kopplingar till Skottland är värda att läsa? Genast börjar jag tänka på Scottish Crime Fiction som jag ännu inte givit mig på: Denise Mina, Ian Rankin (kanske inte min kopp te?), Kate Atkinson, Karen Campbell och Helen Fitzgerald. En definitiv kandidat i kategorin är dock en Crime Fiction som ligger lite längre bakåt i tiden: The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. I volymen som faktiskt heter The Strange Case Of Dr Jekyll And Mr Hyde And Other Tales Of Terror ingår även andra rysliga berättelser med inslag av både vampyrism, Olalla, "a tale of ... tainted family blood", och obehagligheter som likskändning baserat på verklighetens Burke and Hare murders - The Body Snatcher, "which shows the murky underside of medical practice". Jag kan också slå till på en biografi över Mary, Queen of Scots. Det kan vara nog så mysrysigt! Det enda Skottlandrelaterat som mig veterligen står i min bokhylla är Sherlock Holmes (Arthur Conan Doyle är född i Edinburgh). Ett alternativ är ju att plocka något man är sugen på och efterkonstruera en svag länk till Skottland. Exempel: Wolf Hall av Hilary Mantel vann The Walter Scott Prize for historical fiction 2010. Tipsa gärna om du kommer på något litterärt läsvärt vare sig det andas kilt och haggis i den minsta form eller är ett full blown Loch Ness Monster.

    måndag 19 december 2011

    Brott och Skuld

    Älskar att mötas av ett väntande paket innanför dörren när jag anländer hem. Särskilt en måndag. Framförallt om det är brunt, platt och hårt och har ett litterärt innehåll. Älskar det dessutom lite extra när det handlar om ett mörkt litterärt innehåll. Idag landade två små (kan jag nästan garantera) godingar - Brott och Skuld av Ferdinand von Schirach! Har tidigare erkänt en faiblesse för seriemördare och är uppvuxen på fiktivt mörker i Christie och King och har förmodligen sett alla avsnitt av CBS News 48 hours mystery både en och två gånger. Det här borde alltså vara right up my dark alley on a rainy night. Nu väntar alltså advokatens skildringar av de brott han stött på under sin yrkesbana i två nedkokta volymer. Det utlovas vara både intensivt, nyktert, lyriskt, återhållet, starkt, eget, stor konst i litet format, djupt fascinerande och "ett under av språklig reduktion, kompression och precision". Det finns ingenting som sagts som inte kittlar mina nerver inför dessa två novellsamlingar med vanliga vardagliga skamliga brott och dess konsekvenser.

    lördag 17 december 2011

    The best of the best

    Ophelia, Sir John Everett Millais, 1851–1852
    Helgens jerka frågar:

    Vilken är den bästa bok som din/dina favoritförfattare har skrivit? Observera att du bara får välja en bok per författare!

    Här var det ingen pardon. Först måste man utropa författare som står över alla andra och sedan filtrera ner det ännu hårdare genom att utse en och endast en bok som är den bästa. Hmmm let's see... För mig är det lite som med livet i övrigt - man har gått ifrån bästisar och istället uppskattar man att olika vänner är bäst på olika sätt i olika delar av ens liv. Eller ju mer man studerar desto mer inser man hur lite man vet. Lite så är det nog med mig och författare att jag inser ju att jag har så mycket kvar att läsa, så många nya författarskap att uppleva att det är svårt att utse favoriter innan man åtminstone varit aktiv läsare i 50 år. Men jag gör ett blygsamt förslag med den brasklappen in mind.
    • Saturday av Ian McEwan tyckte jag var en fantastisk liten bok. Så förförande i sin enkelhet och sitt språk. Sparar på hans övriga verk som små karameller att avnjutas sakta, sakta.
    • The six wives of Henry VIII av Alison Weir. Det är inte bara skönlitterära författare jag favoriserar, Alison Weir är en historiker som kan levandegöra historia utan att falla in i populärhistoria. Grundlig research och en korrekt återgivning som skiljer på underbyggda fakta och myt och ger inte vika för frestande sensationalism. Verkligen överträffar ofta dikten ändå. Särskilt när det gäller the Tudors. Det här kan jag återkomma till otaliga gånger.
    • Hamlet av Shakespeare kan jag läsa om och om igen och då är jag en person som sällan läser om böcker då jag har fullt schå att hinna läsa ikapp allt oläst. Mästaren på prosa och dramatik. Det här är enda gången dikten överträffar verkligheten. Och här fick jag anledning att snöa in på Prerafaeliterna igen för man försätter inte ett tillfälle att okynnesvisa Ophelia!
    • Sen finns det naturligtvis otaliga böcker av författare jag anser vara favoriter trots att jag bara läst en bok av dem men av strikta (eget påhittade) regler anser jag att man måste nog ha läst åtminstone två böcker av en författare för att kunna utse en av dem som den bästa så dessa kom inte med på listan.

    "Mellan Paris och Stockholm går smärtans och tröstens meridian" - korrespondensen mellan Nelly Sachs och Paul Celan 1954-1969

    Le Pont Mirabeau

    "Käre diktare och kära människa".
    Det är en intesivt rörande liten samling brev har jag spenderat lördagen med. Det startar högtravande och ängsligt och fortsätter (efter bekräftelse och besvarad beundran) än mer febrigt och beroende. I brevväxlingen mellan Nelly Sachs (Stockholm) och Paul Celan (Paris) ligger minnet av judeförföljelsen som en ständig ångest och färgar tonen svart. "Hon blir inte av med bödlarna: deras nätverk har flyttat in i henne" skriver Cullhed i sin recension på DN. Korrespondensen löper under flera år och Nellys sjukdomstillstånd leder till inslag av paranoida vanföreställningar. Flera av breven är in fact skrivna från Beckombergas sjukhus där Nelly blir intagen i längre perioder. Celan led även han av förföljesemani och genomgick flera elchocksbehandlingar. Jag är naturligtvis svag för denna typ av folie à deux och dess dramatiska konsekvenser syns säkerligen inte fullt i dessa, förvånandsvärt korta, brev men man får definitivt en inblick i den starka kopplingen mellan dem. Som Nelly Sachs uttrycker i ett av breven: "mellan Paris och Stockholm går smärtans och tröstens meridian”. Hade det inte varit för två faktum - sjukdomsbilden och Nazityskland blott 10 år i det förflutna - skulle kanske dikterna av den tyska judinnan i exil kanske låta aningens pretantiösa, men när man tar del av hennes privata ord i dessa brev tvekar man inte på att det är istället är hennes outhärdliga sanning. Men här finns även otroligt mycket finstämdhet och tröst i vänskapens svalkande hand.

    "Käre broder och vän Paul Celan,
    välsignat vare det nya året för Er och Era närmaste! Ni har med Era dikter givit mig ett hem, som jag trodde att först döden skulle erövra åt mig.
    Därför står jag ut här.
                              Er Nelly Sachs" [19] December 1959

    När jag läser boken befinner jag mig på en närbelägen gata, inte mer än ett par minuter från den adress där Nelly bodde och satt och författade sina brev till Celan. En exakt kopia av lägenheten på Bergssunds Strand 23, och alla hennes tillhörigheter som donerats, finns faktiskt i ett magasin på Kungliga Biblioteket. Bilden ovan visar bron vid Le Pont Mirabeau där Paul Celan i april 1970 begår självmord genom att dränka sig i Seine blott en månad efter Nelly Sachs avlider. Paul Celan ska ha sagt att en diktare är av nödvändighet en människa som ”försöker gå på huvudet med himlen som avgrund under sig”. Nelly Sachs tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966, vilket delades ut på hennes födelsedag.

    Tidningen Kulturen har också recenserat.

    Tack Ellerströms för recensionsexemplar! Ellerströms gav även ut Den stora tidlösan - Dikter i urval av Paul Celan i år.

    Paul Celan, 1938 och Nelly Sachs, 1910

    onsdag 14 december 2011

    Som ett brev på posten


    Så har den äntligen landat i brevlådan: Brev av Sachs-Celan som jag upptäckte tidigare genom en recension i DN. Hade det inte varit för andra redan uppbokade aktiviteter ikväll hade jag dykt rakt in i den! Sneglade lite, men den som känner mig vet att jag vill upptäcka en bok långsamt blad för blad och inte tjuvkika, inte ens på baksidetexten. Men den här boken kan jag gärna vända på då man där möter, istället för en text, en presentation i bild motsvarande framsidan men med Paul Celan som pryder omslaget istället. Med en poet som nykrönad Nobelpristagare känner jag mig minst sagt inspirerad att låta språket stå i förgrunden framför who-dunnit-mysterier och låta den enda handlingen vara återberättade verkliga skeenden och högspänd poesi ta plats i vardagskorrespondensen.  Livet är som alla vet så mycket större än att välja rätt pensionsfond men få kan fånga detta flyktiga något på papper. Ni ser, jag är redan partisk till fördel för damen som tittar tillbaka mot mig och jag har en känsla av att hon inte kommer att göra mig besviken. Må morgondagen komma snart så jag kan öppna denna efterlängtade smällkaramell! Till dess får hon bida sin tid.

    tisdag 13 december 2011

    Dagens citat

    "My mother always told me: 'never judge a cover by its book'. I don't read that much anyway so it's no problem!" - Jordan (dancer) ur 'Beauty and the Geek Australia' S03

    Glad Sankta Lucia

    lördag 10 december 2011

    Bokens bästa vän: lammskinnet

    Heaven on earth. (Bilden lånad från www.skinnwille.se)
    Alla känsliga veganer kan blunda nu. Detta inlägg är nämligen ohämmat skrivet i dyrkan av ett dött djur. För att dra av plåstret på en gång så att säga kan jag även avslöja att det hänger ett rådjurshuvud hemma på väggen och jag äger också uppstoppade exotiska fåglar i en glaskupa från sent 1800-tal. Just hemkommen från en tjänsteresa österut har jag nu med mig hem ett otroligt vackert lammskinn som inhandlades på en mysig julmarknad där det serverades Glühwein och svart korv. Har sedan hemkomsten varit helt besatt av detta molnmjuka skinn. En livslång dröm har nämligen gått i uppfyllelse och jag kan officiellt bekräfta att ryktena är sanna; den ultimata läsupplevelsen är liggandes på en fäll framför en eldstad (i detta fall i form av en kakelugn). Nu vilar skinnet under en knappt 3 meter hög gran jämte halmbocken. Inser att jag utan tveksamheter kommer att äga ett flertal skinn i livet då jag såg så många fina att jag knappt kunde bestämma mig. Valet föll tillslut på ett långhårigt cremefärgat men jag vill definitivt ha ett brunlockigt också. Och ett gråvitt. Och ett svart. Och varför inte två av varje så man kan lägga ut dem som på bilden ovan? Seriöst, sådan varm trivsel som jag känner när jag vaknar på morgonen och sätter ner mina nakna fötter på ullen, som mest känns som päls så fin är den, är så nära barndomens trygghet man kan komma.

    Det omöjliga valet.  (Bilden lånad från www.houseofhedda.com)

    Begravd i böcker



    Helgens jerka (ni vet, den som Annika ordnar varje helg - om inte, läs reglerna på hennes blogg och haka på!) ställer frågan:

    Favorit i repris: Berätta om boken/böckerna du läser just nu!

    Kommande lista kommer att subtilt avslöja varför det inte skördas så stora framgångar på läsfronten just nu. Som ni förstår har jag målat in mig i ett litterärt hörn omringad av ofärdigt lästa böcker. De är listade i prioritetsordning efter vilka jag känner mig manade att avsluta först. Nummer 1 ligger allstå bra till och sist på listan riskerar att falla ur helt för nya mer lockande böcker:

    1. The Forgotten Garden av Kate Morton - Den Efterlängtade Boken som marinerat i hyllan länge. Engelska cottages, kvinnor i flera generationer (berättelsen sträcker sig från sent 1800-tal till nutid) och en familjehemlighet som sakta unfolds genom dessa parallella händelseförlopp. Riktigt riktigt up my alley!
    2. Freedom av Jonathan Franzen - distanserat, roligt, ett skarpt observerande av familjerelationer. Sympatiserar inte med någon av karaktärerna men fascineras av dem likväl. Ordrikt och flytande.
    3. Anna Karenina av Leo Tolstoy - det är inte tyngden och inte längden eller att den är komplicerad som gör att den blivit liggande ett tag. Det är futtiga 70 sidor kvar och jag kan inte förmå mig att läsa ut den. Efter inspirationen från Peredvizjniki är jag dock sugen på att inte bara läsa ut den men läsa om den på svenska. Den engelska översättningen jag läser är väldigt bra förstår jag och språket är det jag kommer främst att ta med mig från den här boken. Anna själv finner jag inte bara osympatisk men man vill ge henne både en och två örfilar!
    4. Postmortem av Patricia Cornwell - jag har ju hittat fram till serier det här året och bestämt mig för att börja läsa om Dr Key Scarpetta. Den här börjar bra med seriemord vilket jag har en faiblesse för. Dark Places har ju gjort klart att den är lite svajig - börjar bra men tappar i senare böcker - men jag läser gärna de som är bra i alla fall. Och så slumpade det sig så att någon på jobbet donerat de första böckerna till den allmänna cirkulationsbokhyllan på jobbet.
    5. Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz- fick jag för mig skulle vara riktigt bra. Det här är ett klassiskt rookie mistake: man köper boken direkt man känner suget (vid utgivningen när järnet är varmt) och sen låter man den svalna i hyllan, läser mer om vad folk tycker om den och inser att det kanske inte är den klockrena läsupplevelsen man hoppats på och låter den svalna ytterligare något år innan man tvingar sig börja i alla fall för man känner skuld bara för att låta den dö av någonstans i mitten.
    6. House of Leaves av Mark Z. Danielewski - en experimentell bok om ett hus som är större på insidan än vad det är på utsidan. Kärnidén till berättelsen är otroligt bra. Så bra infact att allt experimentiellt (man får läsa på tvären, upp & ner, halva berättelsen berättas i fotnoter lika omfattande som originaltexten etc) bara känns som en gimmick. Ska dock kämpa mig igenom hela (skummandes).

    fredag 2 december 2011

    I adore Ann Ward

    Jag är ANTM-beroende men vet inte hur jag ställer mig till att modevärldens Oprah - Tyra 'Fierce' Banks - nu gett ut sin första skönlitterära bok. Modelland - är något så märkligt som en YA Fantasy om fotomodeller. Jag är ju annars ointresserad av YA-böcker överlag men måste erkänna att jag är lite sugen på att läsa. Varför? Därför. När vi ändå är inne på ANTM kan jag inte låta the opportunity pass att lägga in ett liten bildkavalkad in homage till min all-time favorite deltagare (och vinnare!) the wonderful, wonderous Ann Ward.





    torsdag 1 december 2011

    Ljudbok vs Analog bok


    Jag har inte läst One Day. Alla har läst One Day, utom jag. Ja, jag och A deo a libertate då. Jag hade den på min att-läsa-lista så fort den kom ut men det här är så typiskt av mig, jag väntar och väntar och "sparar" den tills den sedan blir en smash hit även i översatt form och sen kommer filmen och till slut är det i stort omöjligt att närma sig den utan förutfattade meningar eller gud förbjude fått reda på slutet av någon spoiler! Ok, jag började på den i förra veckan men eftersom jag har ett ofrivilligt semiköpstopp blev det lånad ljudbok och uppläsaren hade en så retlig röst att jag blev direkt avtänd.

    Det här är en av många saker som är komplicerat med ljudböcker. Det är så otroligt viktigt att uppläsningen är av högsta kvalité. Det ska vara starkt, artikulerat, rätt tempo och så inga distraherande brytningar, talfel, läspningar eller en röst av retlig karaktär. Det är boken som ska ta plats, inte uppläsaren. Andra komplicerade faktorer med ljudbok är självklart att det är otroligt sövande. Perfekt dock när man har svårt att sova. När jag för några år sedan hade ett oregelbundet sömnmönster brukade köra en ljudinspelning av den filmatiserade uppsättningen av Fröken Julie för tv från 1969 i lurarna och det gjorde tricket varje gång. Inte för att pjäsen är mossig eller tråkig - älskar fröken Julie! - men den hade det där relativt monotona framförandet som gjorde att man blev otroligt lugn av den. Jag har också svårare att ta till mig information när den framförs muntligt. Jag får verkligen koncentrera mig för att hänga med när jag lyssnar på ljudbok. När man läser med öronen är blicken fri att glida runt i rummet och det går inte lång stund innan tankarna börjat vandra fritt och rätt var det är har jag helt missat handlingens nya twists and turns. Det händer ju med fysiska böcker också men inte alls lika ofta. Sen brukar jag under läsandets gång vilja blicka framåt, som att se hur länge det är kvar av filmen för att vara i synk med boken. Jag kollar alltså hur långt det är kvar av exempelvis ett kapitel och sätter små delmål - jag ska läsa dit eller dit - men ljudbok blir det ett oöverskådligt maratonlopp. Slutligen förstår jag inte för mitt liv varför en ljudbok inte by default är unabridged. Vad är up med det liksom? Mycket provocerande. Det är som att lägga till "for dummies" efter [insert valfri titel].

    Mysteriet på hotellet

    Något är djupt fel med mitt förhållande till läsning. Älskar - obviously - att läsa men så fort jag får värdefull ensamtid så kastar jag bort den på allt annat än läsning. Varför? Detta är något jag har mycket svårt att förstå och ännu svårare att förklara. Jag har intalat mig själv att det är hotellrummen som är problemet. Jag är nämligen väldigt sällan home alone, men reser och bor på hotell i tjänsten tre-fyra gånger per år. Men i helgen var jag faktiskt ensam hemma = no excuses. Det är som om jag har ett helt annat lugn när jag har min kära sambo i närheten. Har t.o.m. svårt att sova när han inte är här och jag har aldrig problem med att sova. Jag somnar hållandes en bok och kan sova så utan att tappa boken. Dagen jag läste Den Enögda Kaninen i ett svep hade jag en (1!) sida kvar av 460 att läsa och jag somnade säkert 10 ggr under den sidan. Nu hade jag fyra "lediga" dagar då min sweetie varit bortrest och den enda läsning jag lyckades med var att bläddra genom en matbok (ost och vin ftw!) och lyssnat (och somnat) till några sidor av 11.22.63. Skärpning måste ske kommande dagar! Nästa vecka är det dags för en ny tjänsteresa med tillhörande hotellvistelse och jag misstänker maximal potentiell lästid med minimal faktisk läsning som vanligt.

    onsdag 30 november 2011

    Svenskt lässug fortsätter

    Vill läsa årets vinnare av Mare Kandre-priset samt årets Augustnominerade författaren Carolina Fredrikssons bok Flod.

    Jag är även dragen till Korparna av Tomas Bannerhed (som då Augustpriset 2011 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok).

    Slutligen skulle jag inte säga nej till hela Christine Falkenlands samlade verk i julklapp. Hög pepp på henne!

    tisdag 29 november 2011

    How to read on a paradise island

    Remote, exotic
    En god bok, en paradisö - låter enkelt, no? Det är naturligtvis sinnesbilden av den ultimata lässtunden men kan ibland vara en challange. Med statistik som säger att över 200 000 svenskar åker utomlands över jul och nyår och en stor del av dessa reser till platser som Thailand tänkte jag att en liten guide till att få en lyckad lässtund i denna miljö vore på sin plats.

    Inledningsvis måste vi prata om urvalsprocessen som startar långt innan resan påbörjas. Alla förstår att välja ordentligt med underlag, så mycket och så varierat som möjligt i både tjocklek och innehåll är nyckeln. Du vet aldrig vad du kommer att vara sugen på. Ett bibliotek i miniatyr är dessutom numera möjligt genom Kindle och andra läsplattor. Då jag inte äger en läsplatta kommer den här guiden endast handla om den analoga boken och inte beröra exempelvis problem med reflekterande skärmar eller logistiken kring badpauser och digitala böcker. Det är ingen genre som är mer eller mindre lämpad men jag minns att jag tyckte exempelvis att en bok som Doris Lessings The Grass is Singing där huvudkaraktären är så påverkad av sin miljö, hettan och tjänstefolket, berikades och levandegjordes av att jag läste den i ett varmt och påträngande klimat. I gengäld påverkade boken också min semester då det inte är helt okomplicerat att semestra i länder som inte har samma yttrandefrihet eller ekonomi som vi ånjuter. Bor man dessutom på ett resort och blir till stor del uppassad under hela dagen, något man inte är van vid till vardags, öppnar en bok som Lessings upp för att nyansering och problematisering av situationen - det kallar jag god litteratur. Låt oss dela upp lästiden i två delar - dagtid och kvällstid.

    Dagtid: Mitt bästa tips är att satsa på en solhatt. Kombineras gärna med solglasögon, men solglasögon allena duger kanske för svensk sommarläsning men i tropikerna eller söderhavet bör man skydda hela huvudet om man ska överleva en längre lästid än ett par inledande sidor. Tårna i sanden, den svalkande brisen från vattnet, ett dopp och snorkelpauser när läsningen trots allt blir för varm. Skönt, men tänk på att ligger du direkt på sanden och är maratonläsare ligg en bit från strandkanten annars blir läsningen konstant avbruten då du måste flytta efter tidsvattnet. Tänk också på att tårna i sanden kan resultera i bett av sandloppor i många av dessa länder. Packa strandväskan med lite extra mjukt innehåll som du använda som kudde under läsningen. I det stora hela är dock dagläsningen av relativt lätt svårighetsgrad och en personlig favorit är i en hängmatta på altanen till bungalowen. Det är skuggat och nära till toalett för långa sessioner samt utgör altanen ett hårt underlag där man exempelvis kan placera ett glas nypressad fruktjuice. Perfekt för att fylla på både vätske- och energidepåer så man inte behöver bryta i förtid.

    Kvällstid: Detta gäller om ön saknar elförsörjning, vilket inte helt ovanligt på paradisöar. Läsning är ju den perfekta kvällsaktiviten på semestern eftersom man ofta lägger sig onaturligt tidigt - långa solstinna dagar av snorkling tar ut sin rätt. Det finns dock små knep i nöd som att använda mobilen som ljuskälla. Här fungerar en smartphone med stor skärm bäst såklart. Placerad på magen får man röra skärmen regelbundet för att förhindra att den slocknar. Batterierna räcker förstås inte hur länge som helst men förvånandsvärt länge och ger förvånandsvärt nog mycket ljus för en hyfsad lässtund. Ljusstyrkan kan du dessutom reglera så du hushåller med energiförbrukningen. Tro mig, det är gånger som dessa då du bannar att du inte unnade dig den där läsplattan... Ljudbok skulle också fungera fint här men jag ser inte hur man när man lyssnar på saga i ett mörkt rum inte somnar omedelbart? Människan är ju präglad från barnsben på att somna till en god berättelse. Det är ju som att slänga en filt över en fågelbur. Tyst direkt. Jag somnar ju ifrån mina vanliga böcker i tid och otid. Bor du lite enklare som jag är van vid får man dessutom se till att bädda in myggnätet ordentligt så det inte fladdrar framför boksidorna när det blåser friskt genom fönstret som bara är ett öppet hål i väggen.

    Själv reser jag inte bort i jul. Varje år säger jag att nästa jul blir det Nordafrika eller Thailand eller något annat otroligt resmål, men icket. Det blir en jul hemma. Så jag får istället satsa på kakelugn, filt och den familiära soffplatsen med en hel bokhylla till förfogande. Jag får helt enkelt leva på minnena från senaste resan som var helt underbar och som tar mig genom mörka novemberdagar samt inspirerar mig att skriva mer eller mindre seriösa inlägg. Exibit A: ovanstående text.

    måndag 28 november 2011

    Önskelistan

    Helgens jerka frågar:
    Vilka bokrelaterade julklappar vill du helst se under granen i år?

    • Böcker, böcker, böcker! Årets julklapp är inte en matkasse. Det är alltid böcker. Men högkvalitativa sådana utvalda av människor som vet vad jag vill ha. Jag är en ganska otacksam mottagare av litteratur kring jul om sanningen ska fram så jag tyckte Annikas eget förslag om presentkort på en onlinebutik (så man får maximalt för pengarna) lät mycket trevligt även om presentkort aldrig kan konkurrera med the real thing.
    • Läsplatta. Årets julklapp 2010 hittade inte fram till mig så jag får hoppas tomten gör om och gör rätt.
    • In The Library bara för att jag är ett stort fan av parfym överlag och har tidigare nämnt denna. Den låter oemotståndlig. När jag var yngre använde jag sandelträolja som parfym och jag kan tänka mig att den här har en liknande karaktär. "In The Library Notes: English Novel, Russian and Moroccan leather bindings, worn cloth and a hint of wood polish."
    • The Bazaarium säljer viktorianskt inspirerade saker, bl.a. fina kort jag gärna skulle skicka mina vänner.

    söndag 27 november 2011

    Fira Pay a Blogger Day!

    Om ett par dagar, närmare bestämt 29 november, är det Pay a Blogger Day och det är Flattr som initierat den nya bemärkelsedagen. Flattr är en tjänst för mikrodonationer grundat av två svenskar och har funnits sedan 2010. Jag hade inte hört talas om detta innan men tanken är att stödja sina favoritbloggar genom att ge bidrag av den mindre sorten i ett slags kollektivt betalsystem. Man bestämmer själv ett belopp (ex €3/mån) som man vill donera och sen klickar man tydligen bara på en Flattr-knapp på de bloggar man gillar. Flattr registrerar antal klick man gjort under månaden och delar sedan summan man ville donera lika mellan de bloggar man gillade. Det verkar vara ett smidigt och enkelt sett att donera små summor till bra innehåll man uppskattar, även till små bloggar. Både plattformarna WordPress och Blogger stöds och hittills har mer än 700 000 klickningar gjorts. Det kanske inte blir några jättesummor men det kanske ändå kan ge den uppskattning som kan motivera och uppmuntra en amatörbloggare att fortsätta lägga tid och energi på sin blogg. Som en av grundarna sa:

    “If you’re an amateur blogger and get one beer from your readers it could be the best beer you ever had,” Olsson says.

    Och personligen tycker jag att detta är ett långt trevligare sett för bloggare att få lite intäkter på det jobb de lägger ner istället för att trycka in en massa trista annonser. Är lite allergisk mot att det ska krängas grejer hela tiden.


    En bonvivants confessions

    Lördag

    Söndag
    Jag brukar inte bjuda på så många dagboksinlägg, så håll till godo. Jag är en obotlig livsnjutare och i enlighet med naturlagarna leder det oundvikligen till ett bakslag. Jag brukar vara hyfsat duktig på att försätta mig i en positiv sinnesstämning trots livets söndagar, men idag kan jag inte skaka av mig känslan av melankoli, jag har drabbats av den svarta gallan. Misstänker att det kan bero på att jag är gräsänka i helgen och saknar min boo.

    Melancholy, Louis-Jean-François Lagrenée
     Melancholia (from Greek μελαγχολία - melancholia, "sadness", literally black bile), also lugubriousness, from the Latin lugere, to mourn; moroseness, from the Latin morosus, self-willed, fastidious habit; wistfulness, from old English wist: intent, or saturnine, (see Saturn), in contemporary usage, is a mood disorder of non-specific depression, characterized by low levels of both enthusiasm and eagerness for activity. (Wikipedia)

    Den Stora Läshelgen blev inte alls Den Stora Läshelgen, istället blev det Den Stora Brakfesten. Jag har sprättat alldeles för mycket pengar och lagt alldeles för många timmar på festligheter, dekadens och övermått. Jag har för svårt att hålla mig till disciplin och återhållsamhet. I vanliga fall är detta ett av mina trevligaste drag tycker jag. Embrace:ar verkligen min 1700-talsinställning (ni vet när man skulle servera hela uppstoppade svanar och fasaner till middag och bordssurtouterna var så stora att de skymde middagsgästerna. På tal om det hade jag verkligen, verkligen velat vara med när man återskapade en middag på Versailles slott i Solkungens ära. Dom Perignon - Louis XIV:s favoritskumpa - och Michelin-starred chef Jean-François Piège jobbade i ett år med preparationerna), men nu är jag verkligen så där trött på mig själv (och trött på alla andra också för den delen) som man bara blir efter för mycket baluns. Är det någon av de sju dödssynderna jag skulle åka dit på och därmed meriterar mig evig damnation så är det gluttony. Jag är med andra ord the Elizabeth Taylor of my generation, och då menar jag inte hennes Katt på Hett Plåttak-period. (Gud, vad hon är fulländad i den!)

    lördag 26 november 2011

    Skrivet i ljus

    Moderna Museets fotografiska samling sträcker sig från 1840 till vår samtid. Just nu finns ett smått fantastiskt urval utställda i Modernas omfattande utställning En Annan Historia.

    En annan historia: I kamerans våld visar samtida fotobaserad konst. 
    En annan historia: Se världen! presenterar perioden 1920 till 1980.
    En annan historia: Skrivet i ljus lyfter fram pionjärer från 1840 fram till 1930.


    The Angel at the Tomb, 1870 
    © Julia Margaret Cameron
    Jag koncentrerade mig (naturligtvis) på de äldre fotografierna fram till 1940-talet. Salarna är späckade av fantastiska bilder och känner jag kräver definitivt ett ombesök. Några personliga favoriter måste jag dock nämna. Ingen fångar skönhet i prerafaelitisk anda som Julia Margaret Cameron. Hennes bilder innehar en konstnärlig intention på ett sätt som det avbildande, dokumentära fotografiet innan inte hade. Det är tydligt att hon söker en målerisk kvalité fast i fotografisk form. Hon använde exempelvis samma modell som prerafaeliterna till vissa fotografier. I många av hennes bilder står dock hennes parlormaid Mary Hillier modell, t.ex. i den stunning avskalade men ack, så sensuellt lidande "Call, I follow, I follow, let me die!", vars titel är en lånad rad i en dikt av Tennyson, 'Lancelot and Elaine' från Idylls of the King (1859), i vilken Elaine drivs till vansinne av obesvarad kärlek, samt i The Angel at the Tomb från 1870. Det här är viktorianskt på den allra högsta nivån! Litterär fotnot: Virginia Woolfs mor var en av Camerons modeller.

    Call, I follow, I follow, let me die!
    © Julia Margaret Cameron

    Utställningen innefattar också en del som belyser resandet och landskapet. Här finns pyramiderna, Konstantinopel och Andrées polarexpeditionen. Måste här bara inflika min oerhört starka dragning till polarexpeditioner! Tänk The Terror. Den som vill ha en annan litterär referens här (det är trots allt en bokblogg även om det obviously kilas in en hel del konst) kan väl inget vara mer lämpligt än Stridbergs Stjärna. Personligen är jag inte lockad till boken trots min faiblesse för tidigt upptäcksresande. Har inga som helst hopp om att den lever upp till någon kvalité att tala om, inte ens kvalitativ underhållning. I salen för landskapsfotografier hänger också den alldeles exceptionella samlingen av Watkins foton som dokumenterar den amerikanska västern under tiden för guldrushen, mer specifikt Yosimites fantastiska bergiga landskap från 1860-talet. De är förvånansvärt stora (mått: 51,3 x 41,9 cm) tagna med hans  "Mammoth Camera" och man kan bara föreställa sig vilket jobb det ändå krävdes att släpa ut utrustningen i naturen på den tiden när man inser negativen, dvs glasplåtarna, var i 1:1 skala till fotografiet.

    Three Brothers, 1861
    © Carleton E Watkins


    Sekreterare vid tyska radion, 1927/ca 1975
    © August Sander/BUS 2011
    Något man definitivt inte bör missa när man besöker utställningen är delar ur August Sanders projekt Menschen des 20. Jahrhunderts - People of the 20th Century, som består av svart-vita porträtt av det tyska samhällets medborgare under 1900-talets första hälft, grupperade i undergrupper. Vad sägs om den spektakulärt chica sekreteraren vid tyska radion till vänster? Det är klart att det här också väcker reaktioner med funderingar kring intention och man tolkar naturligtvis också detta med förförståelse om Nazityskland som kom inte långt senare så det här är utan tvekan ett projekt jag skulle vilja fördjupa mig i.



    Och så lite mer litterärrelaterat: Duane Michals som också ingår i samlingen utgår ofta ifrån litterära förlagor och så lägger han till text till sina bilder som förstärker men inte sällan motsäger motivet. I hans "textfotografier" behandlas existensiella teman som döden, lycka, saknad, ensamhet och minnet. "No one can reproduce my handwriting, but someone else can always make a new print", har han själv sagt, liksom "Seeing words on a page pleases me. It is like a trail I've left behind me, uncertain, strange markings [...]."

    This Photograph is My Proof, 1974
    © Duane Michals 


    "This photograph is my proof. There was that afternoon, when things were still good between us, and she embraced me, and we were so happy. It did happen, she did love me. Look see for yourself!"
    An Unfinished Letter to Someone Who Once Loved Me  (1976)
    © Duane Michals 

    "An unfinished letter to someone who once loved me. Dear friend, I still have the keys you gave me. I saved everything. It is a symptom of my illness. You are my infection. But I am getting better. There is something I have to tell you. I hope you can understand. Sometimes when I know you are not home I enter your apartment. It pleases me to see it just as I remember it. I saw your new blue sweater. How lovely you must look wearing it. There was a letter from some man whose name was unfamiliar on your desk. I wonder who he is. Once I placed my head on your pillow, where you sleep. I could still smell your hair. I want "