Stephen Kings 1 maj -tal

Tax Me, for F@%&’s Sake!

Trött på högerns bullshit

Och Kingen being Kingen, använder han uttryck som "creepazoids" när han ska beskriva Tea Party-högern eller meningar som "The majority would rather douse their dicks with lighter fluid, strike a match, and dance around singing “Disco Inferno” than pay one more cent in taxes to Uncle Sugar.". Hela artikeln.

Dagens citat (alt. Dagen sidan-3-kille)

“I recognize terror as the finest emotion and so I will try to terrorize the reader. But if I find that I cannot terrify, I will try to horrify, and if I find that I cannot horrify, I'll go for the gross-out. I'm not proud. ”

On another note: Kingen är som läskigast när han skall vara mysig.

The sorrows of a haunted house

Det har sagts förr: om Stephen Kings IT och Stand By Me samt Peter Straubs Ghost Story skulle få ett love child skulle det vara Andrew Pypers The Guardians. Denna coming-of-age/Haunted House är en sån fin hybrid för en gammal King-queen som mig att jag får sköna rysningar. Inte freaky rädd, men väl avvägd "är-det-the-living-dead-eller-dina-gamla-deads-som-spökar"-rysningar. Det finns inte många böcker som jag rekommenderar, men den här känner jag kan passa många. Inte de flesta. Men många. Parallellt läser jag The Killing Circle vilken börjar lite mer konturlös men jag hoppas att den är minst lika bra. Genomgående är det svårt för mig att dels betygsätta böcker och dels avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga denna att den gav mig fina chills i det större perspektivet. Det här kanske kommer att go down in history som den kortaste recensionen ever men om jag tvingas ge ett betyg blir det:
 Läs! Läs! Läs! Läs!

The King is the new black

Eller the original black. I alla fall inom min livstid. Dagens Outfit på Fredagen den 13:e består av Kingen, The One and Only, Stephen King. Jag har levt så länge att jag nu kan återuppleva trender när de kommer en andra gång, även litterära sådana. Själv har jag inte läst något av honom sedan tidigt 1990-tal vilket innebär att när jag nu läser hans senaste bok 11.22.63 är det 20-årsjubileum sedan vi gjorde slut. So far so good, återkommer med traditionell recension senare. En tribute alltså till en modern klassiker, min personliga favorit i unga år.

The King of Maine

De stora namnen i min barndom/ya var Agatha Christie, Roald Dahl och inte minst the man, the myth, the concept Stephen King. Christie-böckerna stod till stor del redan i mammas bokhylla hemma, Roald Dahl lånades på bibliotek medan jag har starka minnen av längtan efter nya romansläpp à la King i bokhandeln och tunga fyrkantiga paket på julafton. Minns en varm sommar när jag var 13 år och sträckläste Det i två tjocka inbundna volymer. King utgjorde en stor del av min bokhylla på mitt flickrum. Detta lilla privata King-bibliotek - jag ägde i stort sett allt utgivet från 1974-1987 - har dock (om inte fallit i glömska) blivit kvar hos mor i en kartong på en vind.

Nu när både Helena och Fiktiviteter dammat av Kingen i sina inlägg väcks lusten att läsa honom igen. Jag kommer nog aldrig göra mig av med de nedpackade volymerna hos mor, och förhoppningsvis ska jag någon gång ta tag i att packa upp dem och ge dem den värdighet de bör ha för att ha varit en sådan stark influens i mitt läsande, men det är inte dem jag längtar efter nu. Nu känner jag mig sugen att läsa på originalspråk så as we speak håller min önskelista på Book Depository att fyllas med IT, Skeleton Crew, Cujo... Alla dessa favoriter från förr som jag nu ska få återupptäcka. Märker dock att jag vill ha dem i de 70- och 80-tals utgåvor jag läste på min tid så det får nog bli mycket nosande på antikvariat. Har svårt för nyutgåvornas sterila utseende som sätter idén om en författarserie före den individuella boken. Detsamma gäller hans författarskap. Min tilltro till det började vackla i slutet av 1980-talet och jag gav helt upp hoppet kring 1993 och aldrig återvänt till honom sedan dess. Trots att det gått nästan 20 år sedan jag bläddrade i en King-roman minns jag tydligt Kingens fabläss för uttrycket ögonen tränger ut ur sina hålor och undrar stilla om upprepandet av denna fras dominerar originalspråket också eller om det kan röra sig om saker lost in translation. Ni vet, "eskimåer har 300 ord för snö" eller som i Himlen i Bay City med den återkommande grålila himlen på svenska som på originalspråk skiftar från mauve till turquoise, violet och pervenche.

Jag har svårt att prata om King utan att nämna filmatiseringarna. En av mina all time favorite movies har sedan jag var gammal nog att våga se den (vilket var relativt ung) har varit Kubrick's The Shining. Såg filmen innan jag läste boken och där kan man lugnt säga att detta är en av de få gånger då filmen är bättre än boken.. En annan filmatisering jag sett flera gånger är The Dead Zone som är en väldigt fin skildring av Kings roman (och har den där typiskt Kingiska sorgen som underton) med älskade och briljanta Christopher Walken i huvudrollen. När Mr.Kings dock själv ger sig på att producera sina litterära verk till tv-serier och tv-filmer spårar det ur på klassiskt King-manér, vilket är i och för sig är underhållande i sig. Roligt är också att han brukar ge sig på en Hitchcock, dvs själv dyka upp i små statistroller.

Hur som helst, nu ser jag emot att återbekanta mig med the King of Maine och kanske, kanske plocka ett och annat "nytt" guldkorn (dvs 1990-tal och framåt) nu när Helena tipsat om Bag of Bones...