Ett febrigt brott

I min jakt på bra svenska böcker - jag har som bekant historiskt varit underwhelmed av Sveriges utbud - har jag lyckligtvis hittat fram, via fellow bokbloggare, till Feberflickan av Elisabeth Östnäs. En mörk historia i bite size-format på nätta 128 sidor. Skönt tycker jag, min kärlek till tegelstenar till trots.

Många har redan nämnt bokens släktskap till Lizzie Borden, bl.a. Mats "Cirkeln" Strandberg i sin blurb på baksidan och det är mer än en rättvis jämförelse. Boken skuggar fallet, nästan utan avvikelser: duvorna, matvanorna, magsjukan, apoteket - listan kan göras lång. Detta är inte bara inspirerat av det fascinerande fallet från 1890-talet, det är ett regelrätt försök att krypa in under skinnet på Lizzie genom att skapa Luna. Bara detaljer skiljer fiktion från fakta, såsom just namnen - Lizzie/Luna, Bridget/Birgit. Och jag mer än förstår fascinationen med Lizzie Borden och lockelsen att spinna en roman runt henne.

Vi bjuds direkt in i kärnan av händelsen utan att riktigt veta exakt vad den händelsen är, men vi anar. Snart inser man att bokens berättarjag lever i en verklighet som antagligen skiljer sig från vår och det är inte helt behagligt att lämnas ensam med henne. Det opålitliga och suggestiva rimmar extremt bra med vad jag brukar gå igång på överlag och jag är glad att hitta en svensk författare som gör ett ordentligt försök fånga denna flyktiga stämning. Är dessutom oerhört förtjust i eran (sekelskifte 1800/1900) och den framträder tydligt i den detaljerade omgivningen utan att förvandla boken till ett kostymdrama. Denna omgivning som förövrigt befinner sig i ett mycket passande och väl beskrivet förfall. Flera gånger stannar jag upp och myser, eller ryser, vid en god formulering.

Det är dock något litet extra som fattas mig för att det ska lyfta till briljanta nivåer à la A judgement in Stone av Ruth Rendell, något som jag inte kan sätta fingret på. Tänkte någonstans i första tredjedelen av boken att det här är väldigt bra men också att jag väntade på att det skulle lyfta eller skifta snart, vilket det på ett sätt gjorde när fler personer klev in på scenen men inte på det sätt jag hoppats. Jag vill inte brodera ut för mycket här med tanke på de som inte ännu läst boken utan nöjer mig med att säga att trots min giriga längtan efter en fullpott som inte infriades så förstår jag hyllningarna och rekommenderar den varmt till alla de - som jag - gillar litterärt mörker. Personligen hoppas jag på att nästa alster kan det lyfta det lilla extra jag behöver för att också kunna jubla, för det vill jag ju.

Om man efter läsningen fått mersmak och känner sig modig kan man ta in på Lizzie Borden Bed and Breakfast (som ja, drivs i Huset) som kör den välkomnande slogan: Where everyone is treated like family...

Andra som läst är Swedish Zombie, Bokmilaskogen, Fiktiviteter, Lingonhjärta och Tidningen Kulturen.

Stort tack till  Columbi Publishing för recensionsexemplar!

Festen är över

Jag vill inte vara pessimist, men kära vänner - sommaren är slut, festen över. Det är ingen fara, det kommer en höst med raggsockar, filtar, varma koftor, litteraturbrasor att kura upp vid med en god bok. Det är nu min läsning tar fart! Under sommaren har jag alltså inte kunnat röra i en bok. Jag är lite speciell, jag vet, jag läser som bäst mellan A och B: på tåg, t-banan, på trottoaren när jag bokstavligen går mellan två platser. Så snart jag är ledig och har lugn och ro går läsningen desto trögare.

Med kvällskylans ankomst har jag dock nu läst klart den bok jag påbörjade innan mitt sommaruppehåll: Krogen (L'Assommoir) av Émile Zola och vilken fantastisk bok det är! Inte läst på originalspråk, tyvärr, men översättningen måste varit spot-on för språket var precis så bra som man bara kan önska sig mellan två pärmar.

För den som inte läst Zola är han socialrealism, humor och svärta. Det är omfattande beskrivningar och detaljerade skildringar. Krogen innehåller rikligt med dråpliga situationer och tragikomiska karaktärer. Och så går det utför såklart, vilket i och för sig inte är så konstigt när man skriver om en förfriskad arbetarklass i 1800-talets Paris. 

Krogen är en fristående del i släktsagan om Rougon-Macquarts och den första i serien jag läser. Ser att den efterföljande från 1880 heter Nana - vilket är en av Krogens romanfigurer, fast i den förekommer hon lite i periferin - och blir genast sugen på att plocka upp den! Känns som Tana Frenchs grepp fast 130 år tidigare. Som matfantast är jag också väldigt pepp på att läsa Hallarna. Överhuvudtaget älskar jag Paris och 1800-tal så put the two together och vi har här ett vinnande koncept som jag kan återkomma till igen och igen. Hurra för Zola!

Welcome to the jungle

A doomed expedition

A Victorian-minded explorer - "mad and manly" - ger sig 1925 in i hjärtat av Amazonas för att söka mytomspunnen försvunnen civilisation of legends and rumours, never to return. Vem älskar inte en doomed expedition à la Victoriana? (Hello!) Det är en tid av utforskande av världens alla hörn, från Antarktis till Sydamerika: för kartläggning, äventyr, exploatering, berömdhet, odödlighet. David Grann försöker i The Lost City of Z utreda vad som egentligen hände Lt. Colonel Percival Harrison Fawcett och hans party som endast bestod av hans älste son med kamrat. Detta leder även David in i den täta djungeln i expeditionens spår. Fawcett var en man's man och britt ut i fingerspetsarna. Jag älskar citat som (om kannibalism): "Starvation blunts one's finer feelings". Han såg på fellow expeditionsmedlemmar som drabbades av diverse skador, parasiter och sjukdomar som svaga och föraktade dem öppet. Själv var han i mångas och egna ögon immun mot djungelns faror och kunde inte misslyckas. Så länge som ett 20-tal år efter försvinnandet är hans fru fortfarande övertygad om att vilken dag som helst kommer han återvända och knacka på dörren. Det här är en bok fylld med spiritualism, exotism och besatthet i en välskriven redogörelse av insamlade fakta och myter om sökandet efter Z, ett nytt El Dorado.

Jag älskar naturligtvis det här, det passar mig som hand i handske, och efter att ha läst om ett par vintriga expeditioner förlagda under denna era var det härligt att byta temperatur till en svettig, tryckande och grön wilderness. Brad Pitt har köpt filmrättigheterna men jag vet inte om produktionen startat eller när den planeras vara klar.

Litterära referenser: expeditionen inspirerade bl.a. Arthur Conan Doyle att skriva The Lost World. Handlingen i Evelyn Waughs A Handful of Dust sägs bygga delvis på Fawcetts försvinnande. I Indiana Jones and the Seven Veils hjälper en fiktiv Percy Indy. Percys son Brian Fawcett - som inte följde med på expeditionen - sammanställde brev och annat skriftligt från far i boken Exploration Fawcett. Jag mötte Lassie i sammanhanget: Ian Flemmings (daddy of James Bond) bror gav sig ut på en räddningsexpedition efter Fawcett.

Percy Fawcett - a total bad ass

Sinister, Strålande, Shirley

Dang! That's how you do it! På ca 30 sidor lyckas Shirley Jackson bygga stämning, öka tempo och leverera ett fantastiskt slut samtidigt som novellen The Lottery (1948) är jam-packed med symbolik. Något jag inte går in närmare på här för de som ännu inte läst The Lottery. Det är svårt att tala om något av så litet omfång utan att avslöja för mycket. Jag överlåter det till Shirley att själv introducera er till sin värld. Jag kan bara lyfta på hatten i beundran.

Har länge velat läsa Jackson och detta var min första kontakt med henne. Om hon bemästrar en novell på detta exemplariska sätt ryser när jag tänker på vad hon kan vara kapabel till inom ramen för en roman, ex The Haunting of Hill House. Jag ryser alltså innan jag ens har boken i min ägo. DET måste vara the mark of a true genius!

Min första pekbok

aka Min första ebook på touchscreen: The Killing Circle av Andrew Pyper

Det här borde vara min kopp te, it ticks all the boxes: struggeling författare ☑, skrivcirkel ☑, oförklarliga olyckor ☑, seriemördare ☑. Men enter Sandman och det blir lite för cartoonish för min smak, too much bogeyman. Cartoonish kan funka, tänk Tiny Wife eller Gaiman, men då måste man ta det hela vägen. Det här kändes varken hackat eller malet pga att vi skall undra hela tiden om det är eller inte är något övernaturligt bakom morden. Det blir inte heller skrämmande eller läskigt vilket är synd eftersom det är lite den thrillen man vill ha när man blockar upp en bok i kategorin mordhistoria. Det är som att köpa en biljett till en berg-och-dal-bana och upptäcka att det är Nyckelpigan.

Huvudpersonen känns lite avskärmad och lågt i energi. Det som känns avskärmat är på samma gång det grepp jag brukar gilla i böcker: ett drömskt förhållande karaktärerna emellan, just för att de är så övertydligt karaktärer i en fiktiv värld och författaren spelar ut det medvetet. Samma ton kan man hitta hos främst Paul Auster men också i Dennis Lehanes Patient 67. Alltså inte att böckerna liknar varandra som i "har du läst xxx se även xxx", men att berättelsen - det narrativa i sig - har ett egenvärde. Det här är helt enkelt storytelling. Jag förstår anti-hero grejen men tycker att det dämpar stämningen genom att man som läsare ställs något utanför boken och tittar in. Det tar udden av nerverna.

Det som ändå får mig att i hyfsat snabb takt vända blad är bl.a. fina referenser till läsning, skrivande, narrativ och karaktäruppbyggnad. "It’s because we’re both readers. Not by passion necessarily, but by character. Observers. Critics. Interpreters." Stundtals glimrar formuleringar till ordentligt.

Eftersom jag inte dras med i den sk suspensen (som jag tycker boken saknar) är strukturen en fördel. Boken är uppdelad i fyra delar vilket ändå bryter upp, fångar mitt intresse på nytt och accelererar berättelsen, del 2 är bättre än del 1 osv., samt vändningar som kommer och överraskar med jämna mellanrum. Intressant blir det när det skiftar till rädsla och besatthet och man som läsare börjar misstro de flesta, inklusive berättarrösten. Något som får mig att tänka på the opening statement i In The Woods av Tana French: "What I am telling you, before you begin my story, is this - two things; I crave truth. And I lie." Gillade The Guardians så jag hade ännu högre förväntningar på denna med tanke på den litterära flirten vilket eventuellt bidrar till den något svala recensionen.

Summeringen: Jag tycker det är veligt. Pyper har både velat äta kakan och ha den kvar och ambivalensen mellan det övernaturligas vara eller icke vara lämnar mig som läsare lite frustrerad.

Polarskräck i vårens sista köldknäpp

Peary Artic Expedition, 1909

Eftersom jag fullkomligt älskar expeditioner på svårframkomliga, ödsliga platser på jorden förstod jag genast att Dark Matter av Michelle Paver var en bok för mig. Året är 1937 och en grupp engelsmän beger sig till Nordpolen för att göra mätningar över ett års tid. Behöver jag nämna att denna, som alla, expeditioner från denna tid är doomed? En arktisk ghost story som tillsammans med vackra haunting fotografier som ackompanjerar berättelsen gör mig väldigt, väldigt nöjd och jag spinner som en katt genom hela läsningen. Något enkel, jag gillar ju som bekant mastodont-The Terror, men stort pluspoäng som sagt för det visuella inslaget. Hon kunde inte ha hittat en bättre plats på för att låta det okända, mörka krypa närmare. Det är isolerat, det är evig natt vintertid och cabin fever lurar runt hörnet. Det finns en ständig påminnelse om ens dödlighet och annars harmlösa vardagliga situationer kan i Arktis innebära fara på liv och död.  Det är alltså inte svårt att känna sig liten och obetydlig; det är människan som är det onaturliga inslaget i den miljön.

Det finns många aspekter av den här historien jag älskar: klasskillnaderna, frågan om det verkligen är bättre att känna till allt eller om genom att bara nämna det onämnbara framkallar det?, männens relation till varandra, männens relation till djuren - i detta fall främst de huskys de tar med på expeditionen och hur man måste hålla sig till en rutin - hur icke signifikant eller funktionslös den än må vara - för att försöka behålla sin sanity.

Jag imponeras av Michelle Pavers research inför boken som gör att beskrivningarna av miljön känns autentiska, man riktigt känner den påträngande, bedövande kylan och hur ögonen sakta vänjer sig vid det svagt månupplysta mörkret. Vilket i sin tur leder till att Jack Millers - huvudpersonens - reaktioner och tankar blir trovärdiga. Vilket i sin tur leder oss till att se det Jack ser. Den är inte terrifying, men den är creepy och chilling på det där sätt som sig bör med spökhistorier.

Nu blir man givetvis sugen på andra böcker i genren polarskräck, ex. Last Rituals av Yrsa Sigurdardottir, White Heat av M.J. McGrath, At the Mountatins of Madness av H.P. Lovecraft, Victim of the Aurora av Thomas Keneally och icke-fiktiva redogörelser som The Worst Journey In the World om Robert Falcon Scott's ill-fated expedition till sydpolen och The Greely Arctic Expedition.... Den som inte ännu läst The Terror av Dan Simmons har juvelen kvar!

Men först har jag tänkt kasta mig in i nästa doomed expedition - The Lost City of Z i det djupaste, mörka Amazonas...

En klassisk Susan Hill

The Small Hand av Susan Hill levererar redan från första kapitlet. Mr Snow är antikvarie, specialinriktad på sällsynta, högst värdefulla volymer och har klienter med exklusiva samlingar. På väg hem från en av hans affärsresor kör han in på fel väg vilket blir början på en rad händelser som kommer att förändra allt.

Berättartonen, stämningen och upplägget är mycket likt A Woman In Black, Susans signiture book; en melankolisk tillbakablick av en ung man som möts av något som först verkar oskuldsfullt och t.o.m. vänligt sinnat men som snart i allt mer ökande takt skall visa sig turn sinister och dreadful. En stigande hotfull stämning uppstår där huvudpersonen verkar hjälplös att förändra situationen. I både A Woman In Black och i The Small Hand är barn inblandade. Den stora skillnaden mellan de två är att The Small Hand utspelar sig i en samtid där exempelvis email existerar, men misströsta icket, Susan lyckas ändå få in det obligatoriska förfallna Edwardianska huset i kärnan av berättelsen.

Det här är en ypperlig liten bok att ha till hands (pun not intended) när man känner sig sugen på en klassisk ghost story. Det känns tryggt för en abibliofob att Hill skrivit långt fler böcker än de två jag läst och glatts åt, men är osäker på hur många som kvalar in som spökhistorier, vad hon annars skriver och om de är lika bra. Hur är exempelvis är hennes crime novels? Någon som har koll på Hills hela repertoar?

Vindpinat och kargt

Så har jag då fastnat i timmar iklädd mjukisbyxor med en Ruth Galloway i handen igen. Jag dras in i den enkla, mysiga stämningen omedelbart. Handlingen är som vanligt lite trist (den här gången är det misstänkta krigsförbrytelser - yawn!) och när jag läser The House at Sea's End har jag redan lämnat och till stora delar glömt detaljerna av mordutredningarna i ettan och tvåan. Jag föredrar motiv som har större känslomässig attachment - exempelvis ett gammalt hederligt passionerat mord, långt mer intressant än detta. Vissa karaktärer är dessutom alldeles för stereotypa à la Salander, exempelvis druiden Cathbad som jag har så svårt för, fast jag motvilligt måste erkänna vinner mark i längden. Alla mina invändningar kände jag ju dock till redan innan eftersom detta är en blueprint på Griffiths två tidigare romaner i serien. Så varför återkommer jag? Och gladeligen?

Först och främst ÄR jag svag för den arkeologiskt tekniska biten trots att jag struntar blankt i allt som slutar med -ålder (Brons-, Järn-, Medel- osv. Tacka vet jag Renässans, Edwardian, Gustaviansk tid osv). Men sen är det naturligtvis något alldeles särskilt med relationen mellan Ruth och Nelson som jag bara inte kan motstå. Jag är svag för det här buttra men varma, tyst komplicerade och krassa förhållande. Fristående är de mindre strålande, dessa två. Jag slås ibland av hur spåniga de är trots sina yrkesroller som man/jag ändå förknippar med viss intelligens. Hur kan man berätta för en uppenbart direkt eller indirekt involverad person var man ska leta och vad man letar efter?! Men så älskar jag stämningen i det karga, gråa, regnstänkta landskapet - vem kan tänka saltmarsh och inte känna sig lite frusen och varm inombords på samma gång? Sen cooar jag minst lika mycket över Kate som karaktärerna i boken gör. Genialt drag av Elly! Känner jag mig själv rätt så kommer jag klicka hem bok nr 4 snart. Jag tar det för var det är och plockar russinen ur kakan kan man nog sammanfatta mitt förhållande med denna bokserie kort. And loving it. Trots allt.

Jag föll offer för Ruth

Jag har just läst ut en av de absolut bästa böcker i min läskarriär. En rysk tegelsten från 1800-talet? En historisk roman med trädgård på omslaget? Sydeuropeisk samtidsprosa? Nej, Ruth Rendell - den lilla damen - smög upp på mig som en av hennes menacing karaktärer och knockade mig med sin plot, sin psykologiska fingertoppskänsla, sin fantastiska ability att skapa social spänning genom att använda sig av klasskillnader samt att berätta allt från början och samtidigt hålla spänningen till sista bladvändningen. Och inte att förglömma, kronan på verket: böcker med litterära (eller i detta fall illiterate) referenser är en flirt med alla oss boknördar som jag sällan kan motstå. Öppningsfrasen "Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write" är inget mindre än genial. Jag talar naturligtvis om A Judgement In Stone från 1977. Jag som så länge slentrianmässigt avfärdat Ruth bara för att hon stod jämte Sindey Sheldon i mors svarta vitrinskåp på åttiotalet. Hur kunde jag?! undrar jag nu.

Typiskt nog för en bok som briljerar blir det ingen lång recension. Man vill inte bryta ner och analysera dess beståndsdelar. Boken talar för sig själv och därför är det bara att niga och tacka Ruth för att sedan peka med hela handen och propsa LÄS för den som inte ännu kommit till skott.

En enda liten oroväckande tanke slår mig dock och det är att detta anses Ruths finest vilket känns håglöst att veta att det är bara downhill from here. Jag påminner mig om att jag läst och gillat her alter ego, Barbara Vine, på ett sånt där puttrande, trivsamt vis, och försöker acceptera att något liknande mästerverk som Judgement kanske inte återuppstår. Men, men Ruth is still alive and kicking så man ska aldrig säga aldrig.

Någon som sett den franska filmatiseringen?

Miniature Matrimony

"I demand only one thing from each of you and it is this: the item currently in your possession which holds the most sentimental value"

Rembrandt gjorde förutom sina normalstora porträtt även självporträtt i miniatyrformat (som exempelvis den här etsningen på 41 x 41 mm) och på samma sätt är The Tiny Wife av Andrew Kaufman ett mästerverk trots sitt lilla format - en alldeles underbar liten fabel om konsekvenserna av ett rån och hur det påverkar de individuella offrens öden. En tatuering kommer till liv, någon finner Gud under en soffa och som titeln föreslår har vi naturligtvis även en fru som långsamt börjar krympa. Den har en fin balans, utsökt avvägd mellan det absurda, surrealistiska och det krassa, vardagliga och lite sorgliga. Med en omfattning av ca 80 sidor är det svårt att säga mycket om handlingen utan att ha avslöjat för mycket. Än en gång är jag imponerad över att man kan berätta så mycket på så få sidor. Någonstans läste jag omdömet "heartbreaking and heartwarming in equal measures" vilket jag tycker stämmer väldigt väl. Ännu en bok jag inte bara skulle kunna rekommendera utan förutspår självgott kommer att sprida bland mina kära som den perfekta presenten!

Jag införskaffade den lilla röda versionen (very Mao) med de absolute most gorgeous victorian yet modern looking siluette illustrations av Tom Percival. Vet att det funnits en lila mjukpärmsvariant utan illustrationer på Pocketshop tidigare (Madras Förlag) vilken inte alls tilltalade mig ur estetisk synvinkel och jag är således mycket glad att jag väntade för den här versionen vars illustrationer kompletterar berättelsen på ett sätt som gör att jag har svårt att skilja de två åt. A match made in heaven!

On another important note:
Frågeställning: Är alla Kaufmans kufar (briljanta må vara men kufar non the less)?
Vi har ovanstående författare som förutom The Tiny Wife skrivit en bok som heter All My Friends Are Superheroes - hello?! (Bevis A: Andrew Kaufman), den utan tvekan hands down kufigaste Kaufman of them all Man On the Moon-Andy (Bevis B: Andy Kaufman) och slutligen vem kan påstå att I huvudet på John Malkovich eller (my personal favorite) Eternal Sunshine of the Spotless Mind är något annat än Quirky med stort Q (Bevis C: Charlie Kaufman)? För övrigt har vi här en Jim Carrey-länk mellan Bevis B och C. Antagligen för att det krävs en Carrey för att pull off den här nivån av kufighet på film.
Slutsats: Kaufman = Kufman

Från andra sidan

The Lovely Bones av Alice Sebold är en ovanlig berättelse. Till att börja med är berättarrösten redan död, för det andra avslöjas mycket snart vem mördaren är. Det är snarare efterbörden av mordet med hjälplöshet och sorg både från de som blev kvar och flickan från ovan (som den är översatt till på svenska) som boken handlar om. Ingen whodunnit alltså. Språket har enstaka fina passager men det här är i stort en bok baserad på handling inte språk, vilket iofs inte behöver vara en motsägelse.

Jag har fått för mig att storyn skulle vara lite småputtrande men den har faktiskt i sitt väna tilltal ändå en del gruesome details och balansen imponerar stundvis. Särskilt i början. I slutet tappar den väldigt och jag önskar att man fortsatt fokusera lite mer på mordet och inte så mycket på sidospår och hur livet går vidare.

Läsning är gjord i en feberdimma så jag vet inte hur mycket det påverkar mitt omdöme och min känsla av att den var relativt seg. Så brasklapp. Alternativt är det hastigheten av One Day (inte min utan bokens eget driv) jag läste precis innan som i jämförelse gör att den här verkar, inte tråkig, men trög och den trögheten gör att jag om inte tappar intresse så blir otålig. Delvis läser jag nämligen och bara längtar till att se filmen. Vilket jag måste erkänna att jag gjorde strax innan boken var utläst. Sen gick jag tillbaka, plikten trogen, och läste ut boken.

Filmen däremot valde bort de sidospår som jag uppfattat som distraherande och fokuserar mycket mer på kärnberättelsen och voilà: jag måste erkänna att här har vi en film som i denna uråldriga kampen mellan bok/film där boken alltid är bättre bryter normen och går segrande ur striden.

Em and Dex. Dex and Em.

"Pause you who read this, and think for a moment of the long chain of iron or gold, of thorns or flowers, that would never have bound you, but for the formation of the first link on one memorable day."
- Charles Dickens, Great Expectations

En kompis som läst boken sa: 'Har du läst ut den än? För du kommer att vilja prata om den efteråt.' Och så är det, om inte annat för att man inte vill skiljas från de fiktiva personer som numera blivit ens vänner. Em and Dex. Dex and Em. För att försöka bota detta kastade jag mig direkt på filmen minuterna efter jag slagit igen boken och jag måste säga att filmen inte alls lyckades att förmedla vad boken säger. Inte ens en bråkdel. Alla nyanser, all tvekan, alla missade tillfällen. Man får inte riktigt tid att lära känna personerna vilket är stommen i hela bygget. Därför kan jag faktiskt inte klandra stackars Anne Hathaway som uppenbarligen inte bara gjorde sitt bästa men också överträffade mina förväntningar (som var låga).

Boken då? Jag kan säga att det är få böcker jag rekommenderar att andra läser bara för att alla har så olika preferenser samt är inne i olika faser och behöver olika böcker olika tider. Något som är far more complex än vad jag personligen tycker om i bokväg. Ibland kommer det dock en bok along som jag känner så starkt skulle passa de flesta människor i de flesta sammanhang. One Day av David Nicholls är en sådan bok. Finns där någon som ännu har denna upplevelse kvar så råder jag er att inte låta den förbli oupptäckt. There you have it, bloggens första rekommendation, underlined and all. Tilläggas skall göras att jag läst på originalspråk och vet inte hur den klarar en översättning men den finns som alla vet även på svenska.

The sorrows of a haunted house

Det har sagts förr: om Stephen Kings IT och Stand By Me samt Peter Straubs Ghost Story skulle få ett love child skulle det vara Andrew Pypers The Guardians. Denna coming-of-age/Haunted House är en sån fin hybrid för en gammal King-queen som mig att jag får sköna rysningar. Inte freaky rädd, men väl avvägd "är-det-the-living-dead-eller-dina-gamla-deads-som-spökar"-rysningar. Det finns inte många böcker som jag rekommenderar, men den här känner jag kan passa många. Inte de flesta. Men många. Parallellt läser jag The Killing Circle vilken börjar lite mer konturlös men jag hoppas att den är minst lika bra. Genomgående är det svårt för mig att dels betygsätta böcker och dels avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga denna att den gav mig fina chills i det större perspektivet. Det här kanske kommer att go down in history som den kortaste recensionen ever men om jag tvingas ge ett betyg blir det:
 Läs! Läs! Läs! Läs!

A fatal attraction

Som av sången av en siren lockas Karen Clarke av Biba och förtrollas av henne till den grad att gränsen mellan känslor av vänskap och kärlek nästan omedelbart suddas ut. Vid ett tillfälle konstaterar hon "this is the girl the songs are about". Så småningom flyttar Karen in hos Biba och hennes bror i det något slitna huset i Highgate och det skulle bli en sommar som förändrade allt.

The Poison Tree av Erin Kelly är en av de där böcker som marinerat i hyllan under lång tid och som jag bara vetat att jag skulle gilla. Och det gjorde jag också. Inte så ohämmat som jag trott, men ändock var det en oerhört lättslukad och trivsamt småmörk historia.

Som läsare varnas man redan från början om att något menacing lurar up ahead. Som meningen på framsidan förebådar: "By the end of that summer, two of them would die...". Under resans gång pekas det även friskt på att vissa händelser kommer oundvikligen leda till det förödande slutresultatet. Trots detta är det inte riktigt säkert ända till slutet vem som är mördaren eller ens vem det är som dör. Även om man har listat ut det finns det små kurvor på vägen som man inte känner sig helt beredd på. Erin Kelly leker alltså med möjligheten att vem som helst i ett trängt läge är kapabel till mord vilket jag tycker är en spännande ingångspunkt som gör det svårare att förutsäga nästa steg.

Det finns ett grundläggande problem dock i att jag har oerhört svårt att förstå Bibas dragningskraft. Inte att jag inte skulle kunna tro på en sån dragningskraft per se, men jag har svårt att förlika mig med att just Biba skulle besitta den. Jag har nämligen väldigt svårt för hennes slappa, egoistiska, opålitliga, bohemiska, självcentrerade, pot-smoking ways. Hennes bror Rex är inte bättre med sitt neurotiska behov av kontroll som han ändå inte kan förskaffa sig över Biba eftersom han är svag och konturlös som en mollusk. Det är nästan så att förstår man inte dragningskraften dessa två ändå är tänkt att besitta tappar man lite balansen under läsningen. Det låter värre än det är bara för att jag ogillar syskonparet så, faktum är att boken förde trots allt tankarna till Tana Frenchs The Likeness - en bok som rankas högt i min hylla. Ser även att den kopplingen görs på Adlibris info om boken. Och nej, jag skulle aldrig jämföra de två i kvalité eller språk, The Poison Tree känns stundtals som chic lit med en hint av crime i jämförelse, men det finns något i (o)balansen stark/svag mellan Biba/Rex som bidrar till jämförelsen.

Jag måste faktiskt lite utanför ämnet kanske erkänna mig en uns besviken på det faktum att The Poison Tree infact bara touchar lätt på skog och mark och eftersom jag har en starkt kärlek till träd hade jag gärna sett detta vävas in i större utsträckning.

Tio poäng går dock till William Blakes dikt från 1794:

A Poison Tree
I was angry with my friend;
I told my wrath, my wrath did end.
I was angry with my foe:
I told it not, my wrath did grow.

And I waterd it in fears,
Night & morning with my tears:
And I sunned it with smiles,
And with soft deceitful wiles.

And it grew both day and night.
Till it bore an apple bright.
And my foe beheld it shine,
And he knew that it was mine.

And into my garden stole,
When the night had veild the pole;
In the morning glad I see;
My foe outstretchd beneath the tree.

Den nya taxidermin: Dåliga-nyheter-rösten

Så var det då dags för den andra delen av Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián: Dåliga-Nyheter-Rösten. En bok så bra att den kräver att recenseras två gånger. Del ett finner du här.

I den andra delen leker Mercedes med tanken att låta dockor avlasta och underlätta för oss i olika situationer; allt från när man inte vågar höja rösten i grupp till att användas i terapeutiskt syfte. Mina tankar går genast till tv-serien Äkta Människor, en ganska simpel serie det lilla jag sett utan imponerande skådespeleri men som även den kretsar kring det fascinerande men kusliga med hyperrealistiska dockor, eller i det specifika fallet robotar. Vi är ju, trots all vår finess, biologiska varelser som är starkt påverkade av djupt rotade drivkrafter och instinkter och influeras oerhört av det enkla men effektiva i ett ansiktes drag (ex bäbisars manipulativt oproportionerliga ansikten med stora ögon eller att vi övervägande anser symmetriska ansikten vara vackra etc). Därför upplevs det så obehagligt onaturligt att ett inanimate object ska imitera oss - något dött som ändå triggar vår hjärna att se dem som levande bara för att de har "ögon" och liknar oss. Detta är alltså, utan att falla in i en skräckgenre, en olustig läsning på bästa sätt.

Bild lånad från Cassablancas på Etsy

Handlingen beskrivs som följer på omslagets bakre flik (hade svårt att beskriva den bättre själv):

"Dåliga-nyheter-rösten är berättelsen om Belinda som lämnar en karriär som operasångerska för att driva en delikatessbutik. Orsaken till detta plötsliga uppbrott är hennes komplicerade relation till den egna rösten. Hon låter tillverka tre handdockor som ersätter hennes röst. Genom de tre dockorna skärskådas tillvaron på ett tryggt och noggrant avstånd. Det personliga ansvaret förblir isolerat och tyst."

Texten löper som i den första novellen - sakligt framlagd med många sidospår, paralleller och liknelser. Något som ska förtydliga och förklara men kräver ett alert öga. Det är den täta texten som gör att det känns matigare än de knappa 80 sidor det faktiskt rör sig om per novell. När man närmar sig ämnet den kollektiva människan, dvs existentiella frågor de allra flesta kan relatera till - funderingar kring identitet och vem man är i förhållande till andra människor - är det lätt att börja svänga sig med en diffus andlighet, "jag tror inte på Gud, men jag tror på något" och jag gillar att Mercedes aldrig ens sneglar åt det hållet utan beskriver sina huvudpersoner och de bakomliggande orsakerna till deras beteende i en konkret och analytisk ton.

"Hon drömmer om att ha en hel uppsättning av dockor, nästan lika många som tonårstjejer har läppstift på sitt toalettbord, för att kunna välja en efter humör. Hon slår bort tanken på att skapa dem själv: hon aser sig vara opraktisk i handarbete; hon minns fortfarande hur kletig och prålig hennes gipsclown blev på barndomens bildlektioner. Hennes estetiska idéer var fullkomligt motsatta till Bauhaus: ju fler komponenter, ju mer färg och kulörer desto bättre, sådan var hennes iver att övertäcka, dölja brister, att skyla."

Jag tycker det är viktigt men framför allt extremt roligt att den här typen av böcker översätts och tillgängliggörs. Detta är precis sådan litteratur som när jag läser den vill likna vid en upplevelse av riktigt bra konst. Att lyckas gestalta och förmedla en text som säger något om det kollektiva i att vara människa - det där tidlösa vi alla upplever men i vardagen har svårt att hinna greppa och definiera - är dessutom här inte utfört utan lite underliggande humor.

Tack till Astor Förlag för recensionsexemplar!

På tal om dockor: är inte den här porslinsdockan från sent 1920-tal, en life size avbildning av den engelska drottningen i unga år, lite småläskig? Den säljs på auktion i år för den anglofila royalisten med dockintresse, starka nerver och lite extra cash på fickan. Endast ett fåtal producerades eftersom kungahuset ansåg att dockmakaren framställt den dåvarande prinsessan för chubby.

Drottning Elizabeth vid tre års ålder, 1929

Bild lånad från Daily Mail

Misery literature

The Outcast av Sadie Jones var ett klassiskt spontant flygplatsinköp. Kunde inte motstå omslaget vilket många tror jag kan förstå. För det är ett vackert omslag, bland de absolut bästa, med löfte om en episk roman med svårmod och romantik. Nu var den inte riktigt i fas med omslaget tyckte jag, men det gör inget. Jag var nämligen efter diverse helt klart blandad feedback från andra som läst lite osäker på om det skulle bli en flopp eller succé. Och det här är helt i min smak. En djupt olycklig, högspänd undertryckt stämning som känns tidstypisk romantiserad misär. Det är efterkrigstidens England där en fruktansvärd händelse leder till en otrygg uppväxt. Det är 1950-talet of Yates Revolutionary Road. Det är en väntan på att allt ska gå fel men också att personerna i romanen ska få upprättelse eller åtminstone få komma på rätt köl. Det här är ingen bok man läser avslappnat. The Outcast vore mis lit i sin renaste form om det inte var för det faktum att den är fiktiv och inte biografisk.

Handlingen kort kretsar kring Lewis som sedan i yngre tonåren uppfattats som "svår" och efter en viss incident hamnar i fängelse (vilket vi får reda på väldigt tidigt i boken). Vi följer honom sedan genom händelserna som leder upp till fängelsevistelsen och vad som händer när han släpps och söker sig tillbaka för botgörelse i samhället och för att skapa sig en plats där. The Outcast undersöker vad nekad kärlek får för konsekvenser för en ung person. Man får också känsla för det mindre samhället på 1950-talet som agerar som en enad enhet via sociala och oskrivna regler vs individen.

Vissa verkar inte kunna knyta an till karaktärerna och jag kan förstå hur en bok som denna kan hit and miss, men jag gillar det ganska distanserade språket som jag tycker passar romanens innehåll som hand i handske. Detta kan säkert också uppfattas som en Atonement-wannabe. Jag har ju nu ännu inte läst Atonement utan bara sett filmen och kan bara säga att jag förväntar mig att Atonement är den Drabbande Romanen med bokstäver tryckt i skimrande 24k guld. Knowing Ian McEwan lär han leverera. Så detta i min uppfattning kan aldrig vara en Ian, som är en av mina absoluta favoriter - det är liksom en helt annan liga, men det är en misärroman som står helt på egna ben. Klart imponerande för en debutroman och jag är mycket nyfiken på hennes uppkommande bok The Uninvited Guests som utspelar sig 1912 då en flerbarnsmor som oväntat möter en person ur sitt förflutna när en tågolycka sker nära hennes hem. Den, som jag, som älskar en spänd stämning i tider då sociala koder inte får brytas vet att överraskningar för det mesta inte är av godo. Den släpps om 25 dagar och jag funderar på att förhandsbeställa. Med det sagt måste jag undra varför böckerna successivt tappar i omslagsappeal? Någon som för övrigt läst hennes andra roman Small Wars?

Den nya taxidermin : Så odödlig jag har varit

Det var genom ett blogginlägg om Astor Förlags noveller Spanska Femman som jag fick upp ögonen för förlaget och därmed Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián som fångade min uppmärksamhet direkt. Tack Audrey! Det skulle snart visa sig att även hon läste boken, vilken recenserats här, och att vi förhåller oss helt olika till bokens första del/novell. Där hon kände viss irritation (över huvudpersonens förehavanden) blev jag lyrisk.

Den nya taxidermin består nämligen av två berättelser och den första delen har ingredienser som ligger mig så nära att det är löjligt. Det är som om den riktar sig till mig personligen - bara ordet taxidermi (!) i titeln gör mig knäsvag (utan att skrämma bort någon så har jag ett tvåsiffrigt antal uppstoppade djur hemma), återskapande och det paradoxala i att det faktiskt är omöjligt, museologiskt förhållningsätt (favoriter som The British Museum namedroppas), nostalgi, metafysik - och därför kan jag inte vänta i ytterligare 80 sidor till jag läst den andra berättelsen utan måste delrecensera boken genast.

Huvudpersonen utför sina experiment i full skala. Strävan är att lyckas återskapa något specifikt i det personligt förflutna; en ungdomskärleks pojkrum, en gammal klasskamrats fest som ägde rum för 5 år sedan - i detalj, komplett med dofter och smaker. Det är ett försök att bevara ett minne i 3D, men det blir snarare ett modernt och personligt period room. Det är inte ett febrigt, desperat sökande, om än maniskt, utan ett metodiskt och undersökande arbete som utvärderas allt efter som det genomförs. Man får inte heller känslan av att det som hon försöker rekonstruera har en särställning i betydelse jämfört med andra minnen. Det rör sig inte om någon incident som måste bearbetas genom att återbesöka dessa platser . Det handlar alltså snarare om återskapandet än det återskapade. Man undrar hela tiden vad behållningen är om hon lyckas och faktiskt når den perfekta stämningen av ett givet ögonblick. För klart är att det inte är resan dit som är det viktiga, det är resultatet. Jag drar den kanske självklara slutsatsen att detta handlar om att möta det oundvikliga i att det inte går att stoppa tiden och att den känslomässiga avskurenheten är ett sätt att närma sig och hantera den [döds]ångesten.

Berättelsen känns mindre som skönlitteratur utan mer som om det faktiskt rör sig om ett undersökande filosofiskt resonemang. Detta är intelligent prosa och det bästa jag läst på länge. Imponerande hur mycket man hinner säga på endast 80 sidor. Extremt skickligt! Ser nu fram emot att läsa bokens andra del.

Det spökar på höglandet

Det är det här jag hoppas på när jag läser svenska författare! Jag har ju som bekant börjat närma mig svensk litteratur i hopp om att hitta annat än Marklund, Mankell och Läckberg.

Detta är som många säkert redan vet en fristående bok om Maja Grå. De tidigare har jag inte läst och Amanda Hellberg gör ett riktigt bra jobb i balansgången att både nämna Majas känslomässiga bagage för att vi ska förstå vad som driver henne, samtidigt utan att avslöja för mycket om händelserna i tidigare böcker och därmed förstöra för oss som inte läst dem. Och jag kan redan nu nämna att jag nu är mycket sugen på att backtracka och läsa både Styggelsen och Döden på en blek häst.

Kort om handlingen: Tistelblomman utspelar sig i Skottland och jag har alltid, som de flesta andra av naturliga skäl, tyckt att Skottland är den perfekta kulissen till ett skådespel i skräckens tecken. Var där i vintras och naturen är något alldeles förföriskt suggestiv. Då besökte jag inte ens högländerna (vilket jag måste en dag)! Maja flyttar dit med pojkvännen och konstnären Jack Winter. Han har gjort i ordning ett länge obebott hus ödsligt belagt på en hed. Byborna vägrar närma sig platsen och Maja, som har gåvan att uppfatta mer än andra, känner ganska snart närvaron av någon annan i huset.

Jag älskar stämningen och hur Hellberg både inrett huset med en läskig tapet och bjuder på en exemplarisk teaterscen à la Susan Hill. Detta är riktiga höjdpunker! Bokens karaktärer liknar också mer symboler för personer än riktiga människor. Namnen låter till exempel inte särskilt trovärdiga utan antyder att det inte handlar om människor av kött och blod utan schablonbilder, spelbrickor i ett spel. Jack Winter är mer en symbol för arketypen konstnär och Steve King kan väl bara vara en tydlig blinkning mot ja, ni vet vem. Detta känns medvetet och stör mig inte alls. Jag kan verkligen uppskatta denna typ av teatraliska rollbesättning och behöver inte socialrealism i min litteratur.

Märkligt nog är språket dock både bra och mindre bra. Vad jag uppskattar är hur varje kapitel avslutas med en snygg mening, som en liten mintchoklad i slutet på varje serverat kapitel. Å andra sidan känns vissa delar nästan översatta från "originalspråk", vilket är lite konstigt. Lite styltigt och stelt sådär. En annan sak som jag har lite svårt för är slutet av boken, som jag inte ska gå in på för de som ännu inte läst den. Men jag tror att det är allmänt ett av det svåraste att göra, att få ett perfekt avslut. Att bygga upp en roman och särskilt en som ska baseras på mysiska omständigheter, en outtalad händelse och hemsökelser är mycket lättare än att avslöja och avrunda. Utöver detta har jag inte mycket att invända! Det här levererar på så många plan. Det är både mysrysigt och haunted house som jag redan tidigt kände mig ordentligt förtjust i och jag misstänker att det inte dröjer länge innan jag och Maja Grå möts igen. Behöver du mer övertalning så hittar du i alla fall nio anledningar att läsa den hos Dark Places.

Tillägg: Estet som jag är och tillika oftast kritisk mot svenska omslag måste jag även säga att för den här boken är omslaget en fullträff!

Tack till Forum för recensionsexemplar!

Mor vs dotter : Round II

Redan när jag öppnar En ovärdig dotter förstår jag att det här är lika bra som Vi ses på Place de la Sorbonne. Tonen har mognat något vilket inte är konstigt för det är sexton år som skiljer de två böckerna åt. Än en gång är det Justine Lévys mor (fotomodellen Isabelle Doutrel­uigne) som är den centrala figuren i boken. Justine skall själv bli mamma och får reda på att hon är gravid under tiden som hennes egen mamma behandlas för - vilket står klart - obotlig cancer och hon kan inte förmå sig att berätta nyheten för henne. Detta leder (naturligtvis) till funderingar på sin egen kommande roll som som mor till en dotter, vilket betyder att detta är en bok om ett mor/dotter-förhållande med tre parter, tre generationer. Vad kommer hon att pass on och hur kan hon vara en "riktig" mamma när hon inte själv upplevt en sådan? Om jag gillade Vi ses på Place de la Sorbonne älskade jag En ovärdig dotter! Detta kan ha att göra med att jag ligger precis i ålder med Justine i denna bok. Jag vill hävda att de flesta mor/dotter-förhållanden är komplicerade så även om man inte upplevt Justines variant, dvs en dotter till en icke närvarande, missbrukande mamma så har man ändå oerhört mycket att vinna på att läsa den här boken.

I samma andemening måste jag tipsa om något så banalt som den nya svenska serien Livet blir bättre på tv3. Det låter som en svensk variant av en sappy amerikansk tv-serie men faktum är att jag kunde inte undvika att tänka på att säsong 2, avsnitt 2 med Jessica Andersson, som ständigt påminde mig om Lévys situation, om kanske inte riktigt lika drastisk. Varken tv-serien - även om de hävdar det - eller boken vänder sig till en yngre målgrupp i hopp om att ge styrka till unga som lever just nu i situationen. Jag vill snarare hävda att det möjligtvis kan ge ett igenkännande och closure till de som redan växt upp men som Justine grubblar över hur det ändå fortfarande fortsätter påverka ens liv.

Detta är Lévys tredje bok och den andra (mellan dessa två som jag just läst), även om den inte handlar om hennes förhållande till sin mamma, är även den den självbiografisk (den har jag dock inte läst). Trots detta faktum, som kan syfta till att Lévy endast skriver som en form av terapeutisk katarsis, vill jag framhäva att det läsvärda inte (bara) är att detta att är självupplevt. Justine gör något så briljant som att beskriva sin uppväxt med allt som står litteraturen bi: språket. Det är ömsom krasst, ömsom poetiskt. Vad kan jag säga mer än: LÄS! Med två böcker i bagaget är det mycket möjligt att jag, trots allt, måste införskaffa mig en biljett till hennes kommande Sverigebesök på Kulturhusets Internationell Författarscen.

För de som levde på och minns "den gamla goda tiden", som jag, är kuriosan här att Justines pappa numera är gift med Arielle Dombasle som spelade Maxine i Lace (1984) (till vänster i bild).

Om ni är yngre och inte sett denna eminenta mini-serie vet ni säkert hur man hunt it down och download:ar och på samma note som med boken recenserad ovan har jag bara ett advice: watch it!

Tack till Sekwa för recensionsexemplar!

House of Mindfuck

House of Leaves av Mark Z. Danielewski

Hur beskriver man en bok som House of Leaves? (Genomgående i boken förekommer ordet house i blå text medan resten är i svart, bara en sån sak). Antagligen får man börja med att konstatera att det är svårt att beskriva en bok som House of Leaves, dels överhuvudtaget och dels i ett blogginlägg. Det är ett experimentellt och ambitiöst projekt både i struktur och innehåll. Jag gör ett försök återge handlingen: En familj flyttar in i ett nytt hus i Virginia och i samband med arbetet på huset upptäcker mannen, en känd dokumentärfotograf - Will Navidson, att huset mäter 1,9 cm längre insidan än på utsidan. Han blir nyfiken och ber andra mäta men fakta kvarstår och sakta inser han att det inte är en illusion. Vid hemkomsten efter en resa till Seattle hittar han ett tidigare oupptäckt utrymme litet som en garderob med en dörr på andra sidan. Bakom dörren gapar en svart trappa som leder ner i ett vast mörkt innanmäte. Navidson bjuder in en grupp vänner att hjälpa honom utforska huset. Jag behöver kanske inte nämna att den expeditionen blir en ganska otäck sådan med horror-inslag. This ain't Narnia, kids. Allt eftersom huset deformeras börjar också texten deformeras. Ibland speglar typografin topografin av huset, exempelvis i form av en trappa. Vissa bitar får man läsa med spegel, andra upp och ner.

Berättarrösten i första person är en ganska irriterande yngling vid namn Truant. Han återger berättelsen via ett manuskript/akademisk studie, The Navidson Records, han hittar som är skrivna av en äldre herre - Zampanò - som analyserat en dokumentär av expeditionen. Skulle The Blair Witch Project vara en bok skulle this be it. Den består alltså till stor del av Truants fotnoter av Zampanòs fotnoter. Zampanò som är blind, kan dessutom omöjligen sett [den fiktiva] filmen själv. Referenserna till viss del görs dessutom till böcker som inte existerar. Truant svävar ofta ut och svamlar på om hans förälskelse i en strippa som hetter Thumper och hans galna mor. Ett flertalet brev av hans mor och hennes läkare från mentalsjukhuset förekommer som bilaga till boken såsom fotografier och illustrationer. Breven innehåller hemliga meddelanden som kan dechiffreras genom att kombinera den första bokstaven i varje ord.

Jag har kämpat mig igenom House of Leaves och slarvat mig igenom delar av de ca 700 sidorna, I'm not gonna lie. Det är lätt att bli desorienterad som läsare. Dels att det finns så många lager av berättelser och berättarröster och dels strukturen som innehåller omfattande fotnoter (över 400 st) som är minst lika utdragna som den "vanliga" texten. Den löper över flera sidor och sen måste man backtracka för att fortsätta i handlingen. Boken kommer också med omfattande bilagor (det finns olika editions).

Bilden lånad från back-blogged.blogspot.com

Själva grundhandlingen är riktigt bra. Jag älskar den typen av yr, skev, otrygg vinkling som ger en känsla av övernaturlighet utan att krylla av vättar och troll. Jag har alltid också varit väldigt intresserad av metafysik och symbolik i arkitektoniska former så det här är egentligen något som kunde varit fantastiskt. Dessutom är jag svag för en stark öppning. Den här resan börjar med en ensam mening på en sida:

This is not for you. 

Och det var faktiskt på allvar läskigt på riktigt vid några tillfällen. Fick de där goda rysningarna jag var ute efter. Nästan cinematiskt på många ställen. Nu visste jag att den var experimentell men jag chansade, för det är egentligen inte min kopp te. Jag lutar exempelvis mer mot Roslin än perfomanceart för att ta en konstparallell. Tyvärr känns det lite sent 1990-tal (boken släpptes år 2000), dvs att vara imponerad av flashigheten av strukturen på bekostnad av innehållet känns stundtals nästan lite pinsamt. Kill your darlings säger jag. Dessutom blev det ett lager för mycket av berättarröster enligt mig - Truant kunde han gärna avlivat. Jag förstår att viljan var att det skulle bli ett House of Mindfuck och det blev det, men for all the wrong reasons. Vill nästan svära när jag ser boken då jag tyckte den var a royal pain in the ass. Det här är dock ett mastodont arbete som eventuellt är värt ett [litet] omnämnande i litteraturhistoria för vad den är - ett försök att pusha litteratur ett steg längre - men det säger inte att jag skulle rekommendera någon att läsa den eftersom jag inte tyckte att försöket inte var särskilt lyckat. Å andra sidan är jag glad att jag gjort det. Samtidigt som jag tycker att det var de mest dumdristigt spenderade 232:- på en bok jag gjort. Kluvet, jag vet. Är det någon fler än jag som ramlat ner i detta litteraturens rabbit hole? Guardian recenserar här.

Bild lånad från ackerfors.se

Bild lånad från colorcubic.com

Bild lånad från colorcubic.com