Blir nästan lite illamående om jag tänker på barndomen, för den var precis som i Astrids böcker: läskig, magisk, sorglig, underbar, viktig, storslagen, oförutsägbar, rolig. Det var spännande att befinna sig ett nykläckt stadium där världen fortfarande var något nytt att förstå sig på och klara sig i, samtidigt som jag ändå är oerhört lättad över att vara vuxen trots att energin sinar, åren rusar fram, sommarlovet inte längre existerar och julafton tappat sin charm. Men vad jag definitivt saknar är hur böcker greppade tag i en och särskilt då Astrids böcker! Kom ihåg att jag seriöst funderade som liten att skicka henne ett brev och berätta hur bra jag tyckte att hon var. Det brevet skickade jag aldrig men får jag egna barn skall jag definitivt fylla deras bokhyllor med hennes böcker!
1 kommentar:
Jag håller med till hundra procent. Det tristaste med att bli vuxen är att det är så mycket svårare att bli helt betagen av en bok. Efter ett par tusen böcker är det sällan man blir så där underbart överraskad över en ny värld och en ny infallsvinkel som man kunde bli som ung.
Och så får man räkningar, det är inte heller så kul.
Skicka en kommentar