Oktoberfest

Men what the -! Här vänder man bokbloggarvärlden ryggen en dryg månad och så har jag helt missat att det släppts en pinfärsk Morton - The Secret Keeper - och en ny Susan Hill! Skämmes ta mig fan! Litteraturomvärldsbevakningen hos mig har uppenbarligen legat på ett pinamt låg nivå och det straffar sig direkt. Båda alster verkar tack och lov troget följa grundreceptet för en klassisk Morton respektive Hill och det kliar ordentligt i det gamla adlibrisfingret. Känner för att kickstarta den kalla säsongen med en ordentlig oktoberfest i den digitala varukorgen.

På tal om Hill, någon som läst Simon Serrailler-serien och kan lovsjunga eller avråda? Har bara läst hennes fristående. Vet att jag ställt frågan förr men utan lycka. Det här lilla paketet såg bara så lockande ut även om det naturligtvis är slutsålt just nu...

The Forgotten Garden - Kate Morton

Så har jag äntligen läst The Forgotten Garden av Kate Morton. Det här är right up my historical alley så det var med julaftonsmorgonstämning som jag till slut tog den ur bokhyllan och började läsa.

Lost child
Bild lånad från www.katemorton.com

En 4-årig flicka hittas övergiven på ett skepp i Australien. Året är 1913 och det ska dröja till vuxen ålder innan Nell, som hon kallas, uppdagar sanningen om sitt förflutna och reser iväg för att ta reda på vem hon egentligen är. Allt hon minns är en figur som kallas The Authoress. Berättelsen är uppdelad i fyra olika delar, dels sent 1800-tal/tidigt 1900-tal där vi följer Nells familj, 1913 då Nell återfinns i Australien, 1975 när hon letar efter sina släktband och slutligen 2005 då hennes barnbarn vid sin mormors död ärver en stuga på Cornwalls kust och följer Nells historia bakåt i tiden. Parallellt och bit för bit får även vi upptäcka och följa händelserna som leder upp till att Nell överges som liten flicka. Eftersom vi närmar oss mysteriet/sanningen från olika kronologiska håll och samtliga familjemedlemmar som belyses genom ett drygt sekel är kvinnliga i olika åldrar är det ibland lite svårt att förlora sig i berättelsen. Jag märker att allt eftersom jag läser kommer jag på mig själv med att tänka "men vänta nu vem var det nu som..." eller "har det här eller det här hänt redan eller är det sen?" och så får jag grepp om personerna igen och läser jag vidare. Detta vill jag dock direkt erkänna antagligen har mer med mitt eget spretiga läsande (7 st böcker parallellt) att göra än Kate Mortons skicklighet. Det här är nämligen inte någon svår bok - tänk myshelgsläsning av högre rang! Så det är nog jag med mina 7 parallella berättelser med sina sinsemellan flera infallsvinklar och berättarröster (detta är inte den enda jag läser vars berättarröst och huvudrollsinnehavare skiftar med kapitlen) som är overloaded.

Trots komplexiteten i persongalleriet så uppleves inte deras sinsemellan relationer och deras känslors proveniens, motiv och personligheter som realistiska. De framstår istället som något mer avancerat påhittade karaktärer än prinsessorna i The Autheress berättelser. Jag är övertygad om att Kate också menat för det att vara så - att det är det som är själva poängen, en saga i sagan - som Gaiman eller Den Vidunderliga Kärlekens Historia inte heller siktar mot realism, men jag hade ändå velat ha det lite renare och färre stickspår med tanke på sidytan - alternativt fylligare, mer genomarbetat och längre. Tar man sig an ett sådant brett tidsspann, dvs ett drygt sekel, och dessutom växlar ständigt mellan karaktärer och som grädde på moset gör hela storyn och alla i den så pass polariserat goda eller onda så bör man eventuellt låta boken växa lite eller kill your darlings. Kanske kan man behålla sidomfånget men låta kapitlen vara längre och därmed ge varje karaktär mer sammanhängande utrymme. Man kan trots alls bygga en sagovärld med stor intern logik. Det är det som är utmaningen. Men igen, jag har inte läst boken i ett sträck och lägger därför in brasklappen att detta delvis kan vara min lästeknik som spökar. Å andra sidan kan man leka djävulens advokat och säga att hade boken varit nog gripande hade jag tvingats fortsätta med den kapitel efter kapitel och övergett mina andra böcker för den.

Karaktärerna är som sagt lite mer schablonartade än väntat men de är väldigt engagerande trots allt.  Jag är petig eftersom jag älskar historiska romaner och jag tycker Kate Morton gör denna myspysiga genre väldigt bra så jag hoppas alltid på full pott. Mot slutet av boken har jag dels gett den mer odelad uppmärksamhet, dels är jag djupt inne i berättelsen och kan lättare själv skifta mellan eror och karaktärer utan problem och då växer boken. Det är också lättare att hålla ett grepp om sina läsare när ett mysteriums lösning är på upphällningen. Det är liksom nedförsbacke då. Hon är skicklig på att luta språket mot den era hon skildrar. Inte så tydligt att det känns abrupt när hon växlar men nog tydligt för att skapa rätt stämning för rätt period. Kommer att minnas boken och berättelsen för en lång tid framöver. Längtar nu till att läsa The Distant Hours och ser fram emot ytterligare kommande oskrivna böcker. Detta är trots allt en av mina käraste författare i hyllan för den mysiga stämningens skull. However måste jag tillägga att man till intet sätt känner sig förflyttad till dessa historiska platser i boken, vilket egentligen skulle vara den ultimata upplevelsen för en time traveler wanna be som jag och jag saknar det draget. Det är lite som Sarah Waters eller Moulin Rouge-filmen, man använder den historiska tiden som en kuliss, en drop down bakgrund, och precis som på teater kan man ändå uppskatta helheten eftersom rekvisitan endast är där för att antyda och symbolisera.

Kan inte underlåta att påpeka att det svenska omslaget till boken inte alls förmedlar samma känsla som boken gör vilket andra länders omslag (ex den brittiska) lyckats mycket bättre med. Detsamma gäller I det förflutna (The Distant Hours). Hade jag sett någon av dem i en bokaffär hade jag aldrig plockat upp dem. Omslaget måste som bekant inte bara beskriva innehållet men även hålla motsvarande kvalité. Skärpning, Sverige, överlag på denna punkt!

The Forgotten Book by Kate Morton

Skyndade hem igår från jobbet och insåg för sent att jag glömt... you guessed it, boken! Har 1,5 tim pendlingsväg t.o.r. mellan hem och arbetsplats och behållningen jag har är att det är en timmes ostörd läsning om dagen. Dessutom hade surfgränsen för månaden på mobilen nåtts och jag kunde därför inte heller roa mig med att kolla FB, följa Twitter, spela Wordfeud, läsa tidningen på mobilen eller för den delen skriva detta blogginlägg på färden. On top of things är jag inte på den arbetsplatsen idag (har flera) och får därför leva utan The Forgotten Garden i helgen. Trist indeed. Tur då att jag läser flera böcker samtidigt så jag får trösta mig med säg Freedom istället. Men visst är det retligt att inte kunna läsa den man är inne i just nu!

Hur kan man lämna en bok på jobbet? tänker ni. Det är ju som att glömma ett barn på dagis. Problemet är att jag har en nättare handväska nowadays och det är ju fint men rimmar illa med min tegelstensfetish. Stegen i processen blir då som följer: jag håller boken i handen från hållplatsen till arbetet och lägger sedan ifrån mig den vid min datorplats och när gå-hem-klockan slår jämt då lämnar jag skyndar jag mig iväg och boken blir kvar. Hade det inte varit för att de utrymmen jag jobbar i automatiskt larmas på vid en viss tid skulle jag kunnat vända när jag upptäckte misstaget, men det gick inte. Den är i alla fall i säkert förvar över helgen kan man lugnt säga.

Nu tror du säkert att lösningen är enkel: lär av dina misstag och köp större väska. Men vad ni inte förstår är att jag kan inte handle en stor väska! Vi  är som två skenande tåg mot frontalkollision, väskan och jag. Jag skulle nog stoppa ner hela lägenheten i den och aldrig hitta min bok ändå. För nuvarande innehåller bl.a. förstoringsglas, indonesisk valuta i olika valörer, amerikanska dollar, myggmedel, passet och en karta över Versailles trädgård. Knappast en reflektion av mitt vardagliga liv direkt. Jag har t.o.m. en snäcka plockad på en strand på andra sidan jordklotet i botten. Jag är en hopplös saksamlare som absolut inte bör ha större utrymmen till förfogande.

En varm kopp Morton

Ingenting är så satisfying som en Kate Morton en ljummen färgmättad höstdag. Jag läser nu The Forgotten Garden och älskade den tidigare The House at Riverton. Jag har inte hunnit så långt, ett par hundra sidor in, men tycker såklart om den, något annat känns otänkbart. Och Morton levererar på förväntade noter dvs. det är myspysigt som en stickad mullfärgad cardi. Stängde precis The Likeness och i övergången till Morton inser jag att båda böcker kretsar kring nedgånga hus med murgröna slingrandes på fasaden and I, of course, love it. The Forgotten Garden är uppdelad på 4 olika tidsepoker; sent 1800-tal, 1913, 1975 och 2005, vilket gör det inte alls svårt att hänga med, så komplicerad eller utbroderad är inte texten, men svårt att få full inlevelse i var karaktärs känsloliv och motiv. Själv lägger jag märke till att jag föredrar vissa stycken mer än andra och tycker att det blir lite väl ytligt för min smak. Jag vill ha full body contact med mina böcker, inte bara att den ska mysa sig puttrigt fram över kapitlen. Man ska drabbas av litteratur (på ett mer eller mindre seriöst sätt) är min fasta åsikt! Ska man få in så många parallella scenarion surely borde väl boken vara längre än blyga 645 sidor för att låta detta ske? Det här att jag inte helt kan kasta mig in i den som jag skulle önska och slukas totalt av Kates roman kan dock vara mitt eget fel entirely då jag hållt flera böcker öppna parallellt, sju stycken för att vara exakt. Tror jag nu får göra som med The Likeness - koncentrera mig på en, läsa ut den, gå på nästa redan öppnade bok och läsa ut den och inte börja tafsa på några nya lockande pärmar för än de sju på listan åtminstone reducerats ner till hälften.

På tal om hus sitter jag just nu, ok ligger ner i den senapsfärgade plyschsoffan från sekelskiftet (och vi vet väl alla vilket sekelskifte vi talar om när vi säger sekelskifte hoppas jag?), och insuper första avsnittet av Downton Abby. Yes, it's true, jag har alltså inte sett den tidigare. Jag har väntat och väntat för att sen kunna smälla på med ett maraton, och tro mig det är värt det! Av första 3 sekunderna kunde jag direkt bedöma att det här är 1st class! Nej, det är inte så enkelt som att säga att jag såg ett ånglok och ropade hej. Det finns många historiska filmer och tv-serier som inte håller måttet så det är inte så att jag kastar mig över första bästa plym jag ser. Snarare har jag en hög standard när det gäller ett så kallade kostymdrama. Kvalité. Man kan inte sätta en peruk på Regina Lund och kalla det en Edwardian period piece med ett upstairs downstairs-perspektiv och invänta Guldbaggen. Jag vill också understryka att jag officiellt vill ha alla klänningar i serien uppsydda i min storlek (ok, jag har igen bara kommit 42 minuter in i första avsnittet, första säsongen, men jag vet det redan). Och nej, det är inte annorlunda motför alla andra gånger jag bestämt mig för att jag måste lära mig mönsterkonstruktion och sömnad bara för att få bära exakt den eller den klänningen ur filmer och serier, naturligtvis återkommande 1900-1930-tal - tänk Gröna Klänningen i Atonement t.ex. som är to die for! När skulle man bära dessa wonderful pieces då? Everyday is like Sunday säger jag fast tvärtom!

Fotnot: Inlägg no. 100