Auster Hat Trick

(3:e inlägget i rad om the man, the myth, the concept...)

Jag har precis läst ut Invisible av Paul Auster, metafiktionens poster boy. De recensioner jag läst av boken - lyckligtvis efter jag läst ut boken - har inte varit blida. Det har varit allt från skämsroman till repulsion. Min upplevelse av boken var inte fullt lika känslomässig och definitivt mer positiv.

Invisible utgår ifrån den traditionella Auster-mallen. Det är en cinematisk dialog, kulissrealism, lätt distanserat, detektivistiska inslag (hemlig agent), en roman i romanen, manliga författare i rollistan, ett slut utan svar samt är boken injicerad med några droppar Paul Auster-DNA (scener tagna direkt ur Austers egna minnen). Lägg därtill klassiska twists and turns och en berättarteknik istället för att nödvändigtvis vara ett redskap för minska gapet mellan verklig person (läsaren) och fiktiva ligger i förgrunden och inte döljer form och struktur.

Handlingen har bitar som känns bekanta: Året är 1967. En ung man, Adam Walker, har drömmar om att bli poet och träffar ett par på en obskyr fest i New York. Det är sexuella undertoner, ett triangeldrama, ett brott. En slumpartad rad händelser som ändrar livets gång. Allt berättat i retroperspektiv 40 år senare. Manuskriptet i romanen är uppdelat i tre delar Spring, Summer och Fall. Del I är skriven i första person, del II i andra person och del III i tredje. Invisible däremot är uppdelad på fyra delar där de tre första delarna har en och samma narratör med inslag av en andra berättare för att sedan helt skifta i sista delen.

Personerna i boken är, medvetet såklart, inte särskilt trovärdiga och skapar den där skeva känslan att något inte riktigt stämmer. Rudolf Born t.ex. som ska vara en välutbildad, berest person (han är professor på universitetet) får repliker som tagna ur en hårdkokt kioskdeckare; “Your ass will be so cooked, you won’t be able to sit down again for the rest of your life”. Överlag så är boken inte något språkligt nöje i sig. Det är en rakt, enkelt berättad historia. Underlaget skall också vara ett hastigt nedskrivet manuskript vilket motiverar enkelheten. However är det Auster som håller i pennan och hade han velat hade han kunnat ändra premisserna för att tillåta ett rikare språkbruk. Det är en medvetet distanserad historia och vi inte upprörda över brottet som beskrivs som horrible eller sympatiserar särskilt mycket med huvudpersonen. Och för egen del vill jag mer kontakt med människorna som befolkar romanen. Det finns ingen vilja hos Auster att övertala oss att tro på det som påstås vilket ger romanen en lätt sval känsla.

Även om detta är bekant Auster-landskap vi rör oss i är det inte en upprepning av tidigare verk. Vad som skiljer sig är dels de specifika sexscenerna samt den sista delen i boken där berättelsen inte längre berättas av Adam Walker om Adam Walker utan istället använder Auster ovanligt nog en kvinnlig berättarröst. När det gäller sexscenerna stördes jag inte av den incestuösa kärleken mellan bror och syster. Jag tyckte till och med att det var rörande kapitel (!). Det är i min mening bland bokens starkare delar där karaktärerna är mer levande än i övriga partier. Jag kan däremot istället känna mig både blasé och irriterad över Murakamis tråkiga ständigt återkommande sex i Norwegian Wood (som jag som helhet upplevde som lost in translation) och Bolaños upprepande pojkaktigt torrporrigt juckande scener genom Savage Detectives (som jag till slut gav upp på).

Detta är en bok som delvis handlar om vad som är sant eller inte, minnets autenticitet och vi tvivlar både en och två gånger på vad som är sanning och vad som är en äldre döende mans fantasifoster. Hur sann måste man vara mot läsaren? I en självbiografisk text? Kan ett icke utagerat inre liv vara lika sant för en person som om det vore verkligt?

Manuskriptet i romanen är en tillbakablick i slutskedet av Walkers liv. Paul Auster själv beskriver att han numera är i sin fjärde årstid, vinter, och att hans kommande roman som han arbetar på nu skall handla om sitt eget åldrande vilket jag verkligen ser fram emot.

– Jag är nästan färdig, men det är otroligt svårt att beskriva boken. Jag skulle nog säga att det antagligen mer än något annat är historien om min kropp. Men det handlar inte bara om den lust och smärta och de sjukdomar som kroppen fått vara med om utan också om alla de platser som min kropp befunnit sig på genom åren.
DN 2011-05-10 

Det är något särskilt med verk som produceras i debutens driftiga dagar (New York-triologin i det här fallet) och verk som produceras med den inte längre så abstrakta tanken på döden. Som Björk en gång uttryckte det i en intervju så längtade hon till att bli äldre just för att hon var övertygad om att hon skulle bli en bättre artist efter 50. Längtar på samma, kanske lite morbida sätt, till Austers kommande vinterverk.

– Det känns som att jag har tagit steget över till en ny fas i livet nu. Jag befinner mig i årstiden vinter nu. Jag säger inte att jag är hutlöst gammal, men det är inte vår längre och det är inte sommar.
DN 2011-05-10 

Mötet

En legend inom litteraturen och för mig personligen har gästat Stockholm och Internationell Författarscen för första gången på 9 år och jag var där! Jepp, inget type-o, jag fick alltså tag på biljett samma dag! Som jag ojjat mig sen jag insåg att det var slutsålt och jag saknade biljett! Drömde ju också, som ni vet, en känslomässig dröm om mannen natten innan! Så det här var onekligen ett laddat möte för mig.

New York-triologin höjde honom direkt en av mina absolut favoritförfattare och hade jag vetat då att mitt nu gulnande exemplar av boken skulle bli signerat av mannen själv hade jag nog svimmat. Han blev något av en litterär husgud hos mig, men på senare tid måste jag dock erkänna att jag varit lite sval inför hans verk. På senare tid märker jag dessutom hur jag blandar ihop många av hans böcker. Hur var det nu Orakelnatten gick? och var det i Book of Illustrations som...? osv. Ett ointresse växte sakta hos mig. Tills jag ser honom. Hooked igen. Läser just nu Invisible och gillar! och känner modet återvända och gammal vänskap rekindle. Känner att vi kan gå vidare nu, Paul och jag och mötas på "äldre dar".

Och så var det det här med signeringen... Paul såg på mig med sin berömt intensiva ögon och sa inte alls "let's get outta here" men istället "thank you" och vände sedan blicken mot nästa person i kön. Under en sekund dock så var jag tillbaka i drömmen...

Fotnot: Förvånades över att Paul Auster läspar. Inte oklädsamt, men oväntat.

Paul Paul Paul

Oj oj oj. Drömde att Paul Auster hade ett öppet förhållande med Siri och med sin sugande blick satte han klorna i mig.
 

Det hela började med att han tog emot för signering på Kulturhuset innan sitt framträdande på Internationell Författarscen. När jag räcker fram boken vill han att vi istället ska sätta oss enskilt på ett café och prata om den. Jag blir förstås överlycklig. Jag är nervös men samlad och han roas av min beundran av honom och driver flirten aggressivt ändock inte verbalt uttalat. Stämningen är minst sagt laddad. När jag så tar fram New York-triologin för att få den signerad är det istället är en roman baserad på Iron Maiden av Bret Easton Ellis (!). Pinsamt. Men han skrattar bara och säger "let's get outta here". 

I ett rus ger vi oss ut i Sthlm stad och pratar om arkitektur och små arbetarbostäder, skillnaden mellan holländska och engelska balkonger. Plötsligt lutar han sig in mot mig och det går inte längre att förneka att flirten är på allvar och säger: "Vilken tur att vi bor så nära varandra nu när jag fallit för dig". (Något åt det hållet. inte lika sappigt som det ser ut så här i skrift. Tänk på att jag är i ett lyckorus - självaste Paul Auster och jag upptäcker staden ensamma tillsammans och nu uttrycker han sin begynnande kärlek för mig!). "I love you". Jag som trodde han bodde i New York börjar nu leka med tanken att det här kanske kan bli något! Han förklarar att han fortfarande bor ihop med Siri när han är i Brooklyn men att de har ett öppet förhållande och att han också har en lägenhet i Malmö. Han försöker kyssa mig men jag börjar få dåligt samvete och erkänner att jag har en sambo och tre vackra barn och en balkong (tydligen likställt med barn i min dröm). Öppet förhållande, orden I love you så snabbt, varningsklockor ringer, men när han håller om mig stretar jag inte emot alltför mycket och njuter av den stulna kyssen.

Jag tar med honom för att visa min arbetsplats (don't ask me why). Mina kollegor blir naturligtvis avundsjuka och säger att jag kuttrar som en förälskad höna och att det syns på långa vägar! I ett virrvarr av händelser tar Paul mig ner till Malmö och här vänder drömmen och blir fantasy influerad. I Malmö allt är som en serietecknad version av framtiden. Bilar swooschar förbi på banor i luften och det regnar målade grodor. Jag blir förvånad över hur stor skillnad det är mot Sthlm. Jag har nämligen aldrig tidigare varit i Malmö (vilket är sant i verkligheten också). Paul äger en biffarm (tänk Belgian Blue) och är en fena på att räkna muskelknutar (?). En kvinnlig anställd ger mig en svartsjuk blick och skriker till Paul att hon minsann var hans favorit för inte alltför länge sedan! Hon ser sliten ut. Det är tydligt att allt han är ute efter är en hålldam och när jag försöker dra mig ur situationen visar det sig att herr Auster är en mutation med kroppsdelar av titan och ur honom väller en frätande, brandfarlig vätska fram. Min sambo dyker plötsligt upp och räddar dagen och vi flyr undan explosionerna bakom en tjock mur, hittar en flyktväg. I köpcentret på väg hem möter jag, min sambo och våra tre barn Paul som mumlar något om att jag är en tråkig liten mus som inte ville ta del av hans spännande liv. Och jag ser verkligen tråkig och musaktig ut men känner att jag fått en knäpp på näsan och lärt mig läxan att aldrig låta mig förföras av en författare igen. Jag tittar på klockan som nu är 17.50 och konstaterar torrt att han missat signeringen på Pocketshop, Sergels Torg.

"Någon" är uppenbarligen överpepp inför Paul Austers Sthlmsbesök idag och då har jag inte ens en biljett till Kulturhuset. Jag får sitta i Studio 3 och se på en skärm. Min kompis har biljett och ska ta min kopia av New York-triologin för signering. Det kanske är säkrast så... Nu ska jag sätta mig på balkongen och läsa ut Invisible.