Måltider ur världslitteraturen

För oss historybuffs till boknördar som även älskar att äta finns det en thrill i att försöka ge sig på att laga mat ur världslitteraturens historia. Hittade boken till vänster - Måltider ur världslitteraturen av Ernst Nathorst-Böös - på Kokboksantikvariatet. Här kan man läsa om och laga rätter ur Émile Zolas Krogen eller Tolstojs Anna Karenina. Antikvariatet innehåller som namnet föreslår uteslutande kokböcker. Mycket underhållande! Inget är en sådan bra tidsmarkör som en kokbok, tänk bara sjuttiotalets brunt on brunt action med en försvenskad exotism - Flygande Jakob, really?! - eller det tidiga 2000-talets ständiga ruccola. Jag får fortfarande be min lokala pizzeria att snälla inte slänga en knippa senapskål på min pizza vilket han gör ändå, oavsett mina pleadings, oavsett pizza, oavsett vad som står på menyn. Jag rekommenderar att gå in på kategorin Sallader och förfasas över åttiotalets - smalmatens glory days - trista salladshysteri med ett upplägg à la tallriksmodellen av burkmajs, gurka och isbergssallad. Minns fortfarande de gryniga, kylskåpskalla bifftomaterna som gjorde att jag inte åt tomat i någon form (ok då, ketchup) till jag var i mitten av 20-års ålder och smakade solmogna tomater i Italien och äntligen förstod varför tomat inte är ingen grönsak utan en frukt! 2010-talet kommer naturligtvis go down in history som LCFH-decenniet och det mättade fettets revanch.

Med fickan fylld med låtsaspengar

Dags för jerka. Frågan lyder:

Nu ger jag dig ett virtuellt presentkort värt 1000 kr. Vilka böcker skulle ligga i din korg när du väl har kommit fram till kassan?
Ps. Eftersom det här är en variant av en fråga som vi redan har haft kommer här en bonusfråga: Finns den en översättare som du tycker är risa/rosa?

Scrollar man ner lite bland inläggen hittar man min senaste monsterbeställning som klockade in på 16 böcker strax under tusenlappen. Men nu får jag ju en ny chans till att fylla korgen och då tror jag att jag skulle bli frestad att köpa böcker parvis. Vem vill inte ha duo i böcker? För den här beställningen skulle jag dock vara tvungen att lägga till 26 kronor.

Susan Hill: The Man in the Picture, The Mist in the Mirror
Shirley Jackson: The Haunting of Hill House, The Lottery and other stories
Andrew Taylor: Bleeding Heart Square, The Anatomy of Ghosts
Jed Rubenfeld: The Interpretation of Murder, The Death Instinct
Barbara Kingsolver: The Poisonwood Bible, The Lacuna
Dorothy Sayers: Who's body?, Clouds of Witness

På fråga två svarar jag Constance Garnett (1861-1946). Jag läser gärna böcker på engelska även när det gäller rysk 1800-talslitteratur. Garnett översatte den utgivning av Anna Karenina jag läste av Random House och även om jag inte kan ryska och därför inte kan bedöma en översättning i verklig mening hade jag en stark upplevelse av ett språk som passade romanen. Översättningar av äldre litteratur får enligt mig absolut inte kännas för moderna och uppdaterade, men det motsatta var en del av kritiken mot Garnetts översättningar, att de kändes gammelmodiga. In my book (pun intended) är det a good thing. Meningarna är dock som sagt delade om hennes översättningar. Ett mindre smickrande uttalande om hennes översättningar gjordes av Joseph Brodsky, rysk poet och nobelpristagare:

"The reason English-speaking readers can barely tell the difference between Tolstoy and Dostoevsky is that they aren't reading the prose of either one. They're reading Constance Garnett."

Även Vladimir Nabokov kritserade hennes stil. Men andra har som jag uppskattat det föråldrade språket.

"While she makes elementary blunders, her care in unravelling difficult syntactical knots and her research on the right terms for Chekhov's many plants, birds and fish are impressive.... Her English is not only nearly contemporaneous to Chekhov's, it is often comparable."

1974 satte man t.o.m. upp en pjäs, en fars (!), om henne med Meryl Streep (!) i huvudrollen som Contance; The Idiots Karamazov.

Anna Karenina - A royal bitch

Jag halvligger i min plyschsoffa från rätt århundrade och äter praliner (med ätbart tryck föreställande en byggnad från rätt århundrade) och njuter otåligt av de sista sidorna tills jag äntligen når mållinjen av en av världslitteraturens stora romaner: Anna Karenina. Den öppnar direkt med ett av litteraturens mest kända och enligt mig mest briljanta opening line: Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way.

Språket
Vill börja med att hylla Tolstoys språk för det är utan omskrivningar utsökt! Detta är vad en trerättersmiddag tillagad av en Michelinstjärnskrönad kock är för gastronomin. Ren och skär njutning, perfekt upplagd, attention to every detail. Vid ett tillfälle beskriver Tolstoy hur Vronsky glömmer sina handskar, hur de hämtas av hans footman, och hur Vronsky tar på sig dem i droskan innan han reser iväg. Man blir på detta vis inbjuden att se scenen genom Annas blick och känna hur hon observerar varenda liten detalj i Vronskys minsta vardagliga handlingar som om de vore tecken, för att desperat söka dess mening. Inget ord är placerat av slump. Boken, alla dess 938 sidor, har lästs med en penna inom räckhåll så jag ska kunna stryka under citat och partier som är särskilt eleganta. In fact har jag använt pennan som bokmärke för att alltid ha den tillgänglig: på bussen, på jobbets fikapaus, på afterworken i sällskap av ett glas vin i väntan på kollegorna. Älskar lite tuggmotstånd i böcker, något att bita i. Inte sagt att det ska vara "svårläst" (ett uttryck lika hatfullt som "lättläst" men ni vet vad jag syftar på), men ett fylligt språk marinerat i existentiella frågor paketerat i en tegelsten från ett svunnet sekel är en förförande kombination.

Handlingen
eller the lack thereof. Det finns ingen exakt enskild plot som drivs av en början, mitt och ett slut. Isaac Babel lär ha skrivit att när man läser Tolstoy "you feel that the world itself is writing, the world in all its variety". Här finns både leda och fest, humor och konflikter och en hel håv andra mänskliga element i ett långt skede med flertalet individer inblandade. Det kretsar dock naturligtvis i mångt och mycket kring titelpersonen - den vackra, aristokratiska Anna Karenina och hennes fall i societeten när hon som gift kvinna faller för Vronsky, en stilig officer. På tal om individerna är det att rekommendera att läsa en edition som kommer med en komplett lista över karaktärerna då ryskans sätt att namnge är krångligt och folks namn (om man översätter boken utan anglofiering och förenkling av namnen) förändras och mellan två kapitel kan samma person kallas helt olika saker. Jag föredrar en översättning som ligger så nära originalet som möjligt med hjälp istället i form av introduktion, förteckning över militärrang och karaktärer samt fotnötter och efterord.

Vronsky
Varför Anna faller så handlöst för Vronsky kan jag förstå som omedelbar förtjusning, han är dashing, karriärsdriven och frankly något av en loner och bad boy [light], den där alla unga kvinnor suktar efter, men jag förstår kanske inte det i sammanhanget av ett långvarigt val för en gift kvinna med barn. Kanske är det just för att hon är uppbunden i ett i hennes ögon mundane liv som gör ett sådant irrationellt och omoget val attraktivt. En dröm om att falla handlöst in i kärlek och omedelbart hoppa till att leva lyckliga i alla sina dagar. För Vronsky är den där tonårsförälskelsen alla känner igen, inte helt olik en idoldyrkan, där man ser attributen och den drömska illusionen av honom snarare än personen och kompatibiliteten. Jag menar inte att det i livet inte finns plats för passion, jag ser det bara som ytligt här redan från början. Alliansen Anna-Vronsky är som Nabokov beskriver den "founded only in carnal love, and therein lay its doom". Vronsky är stolt och fåfäng och inte på ett Mr Darcy-sätt, ladies. Han bryr sig inte om att han sårar Kitty i början av boken och överlag låter Tolstoy oss inte direkt komma honom inpå livet på samma sätt som de andra karaktärerna och därför förblir han också ytlig. Han är med andra ord The Original Prince Charming, den där anonyma statisten i sagorna som bara är där för att förkroppsliga kärleken som den långt mer personliga prinsessan vinner som pris efter otaliga snåriga händelser. Jag älskar dock hur min ryska kollega i 60+ årsåldern får något drömskt i blicken närhelst vi diskuterar Vronsky. Men så gillar hon också Brad Pitt. Också han en menlös Ken-docka (till utseendet i alla fall). Vi har uppenbarligen inte samma smak i män.

Anna
Många sympatiserar säkert med Annas plågor och kval, vissa tycker garanterat att hennes val grundades på kärlek och därför är berättigat (vilket jag inte köper, se ovan). Jag vet att i kontexten av kvinnors situation i en tid där deras beroende, utan rösträtt - utan arvsrätt, av det motsatta könet för försörjning och innebar ekonomiska och sociala kedjor även för de mest välbeställda borde jag kanske problematisera och tvinga fram en systerlig sympati. Jag vet att det finns feministisk teori och analys som säkert skulle stämpla mig förrädare och hävda att Tolstoy beskrivit henne orättvist hysterisk och att jag dömer henne, och han straffat henne, orimligt hårt MEN jag kan inte hjälpa att jag omedelbart finner Anna Kareninas lättja och impulsivitet barnslig och irriterande. Hon är ett stort bortskämt barn utan vilja att tänka långsiktigt. Hon vill ha och hon vill ha NU! Hon är på gränsen till gnällig genom hela boken och är en hyfsat okänslig mor även efter den tidens mått och när hon i sin nervösa osäkerhet i exil och instängdhet förhållandet till Vronsky leder till dessutom blir oproportionerligt needy förstår jag henne, I do, jag menar alla har vi varit eller känner någon som varit Beyoncé-Crazy-in-love men jag kan inte hjälpa att stilla tänka: 'vad förväntade du dig, dear?'

Och resten av boken
Men om vi lämnar Anna ett slag, för believe it or not så är hon inte bokens enda huvudperson eller ens huvudtemat för det finns många. Kan inte hjälpa att jag just nu i mitt huvud nynnar på 'You're so vain, You probably think this [book] is about you, you're so vain, You probably think this [book] is about you, don't you, don't you?' Jag vet att min recension är av det längre slaget men en mammut till bok kräver en mammut till recension och då är det här den lätta versionen. Den här boken har så många lager och omfattande ämnen att det skulle krävas avhandlingar och inte ett mere blogginlägg att kommentera alla avsikter. Vilket också gjorts. Här finns prominenta teman som familjen som enhet, vilket Tolstoy tagit upp i flera tidiga böcker, här våndas karaktärerna över religionens svar på livets frågor som motpol mot vetenskapens, här ryms också politiska frågor som pågående krig och en bonderomantik som frodades bland Tolstoy och hans likar. Det är en mycket intressant roman bara av den anledningen, och en av anledningarna varför jag älskar 1800-talet, förutom den oemotståndliga flärden (!); man står inför en ny epok och har ännu inte alla svar man söker men nog många för att tvivla på det gamla sättet att leva. För en stund har man tappat fotfästet samtidigt som det är en tid av ideologier och moral. Men jag vill inte analysera dessa ämnen och dissekera boken i enskilda enheter utan bara uppmana till att läsa! Romanens fördel är ju att inlinda dessa ämnen i ett sammanhang med liknelser och skildringar som gör dem mer levande och angelägna än ett torrt föredrag om detsamma. Om innehållet säger Tolstoy själv: "If I were to try to say in words everything that I intended to express in my novel, I would have to write the same novel I wrote from the beginning. And if short-sighted critics think that I only wanted to describe the things that I like, what Oblonsky has for dinner or what Karenina's shoulders are like, they are mistaken."

Och slutligen måste jag kommentera något som just uppdagats för mig: Keira Knightley (!) är klar för rollen som Anna i en upcoming filmatisering som har premiär 2012. NOOOoooooooo! (Å andra sidan inser jag att detta kanske utgör den första och enda gången jag kommer att anse att rollen är som klippt och skuren för henne med tanke på hur osympatisk jag finner karaktären...)

Peredvizjniki Передви́жники

I veckan såg jag den absolut briljanta utställningen om Peredvizjniki - den ryska konstnärsgruppen från sent 1800-tal som visas för första gången i Sverige i den här omfattningen. Jag kände till gruppen sedan tidigare då jag såg en dokumentär om den på Kunskapskanalen (tror jag det var) för ungefär två år sedan. Jag blev direkt otroligt dragen till och fascinerad av gruppen och undrade varför jag inte känt till dem tidigare? Varför är detta en blind fläck i konsthistorien? Det här är rysk socialrealistisk konst på hög kvalitativ nivå med stort nationellt inflytande under sin samtid. Vi känner ju mer än väl till den ryska litteraturen från den tiden och läser fortfarande Krig och Fred, Anna Karenina samt Brott och Straff - samliga räknas till världslitteraturens klassiker. När jag såg dokumentären och förundrades över konsten kunde jag inte drömma om att chansen skulle komma där jag kunde se verken i original inom en relativt snar framtid. Konstnärsgruppen är nästan okänd utanför Ryssland men efter den här utställningen kommer många i det här landet i alla fall inte bara veta vilka de är men också hyfsat bra kunna uttala gruppens namn (’peredvischniki’). Turister kanske annars främst besöker Erimitaget där mycket europeisk konst hänger och hör man ryskt måleri är det kanske slentrianmässigt ikonmåleri eller Malevitj man först tänker på. De som därför känner till konstnärsgruppen sedan tidigare är gissar jag de med ett specialintresse för rysk konst eller som haft vägarna förbi Ryska Museet i S:t Petersburg eller Tretiakovgalleriet i Moskva där de allra flesta av verken annars hänger.

Och vilka sanslöst fantastiska verk det är! Det här är bombastiskt och maffigt måleri i enighet med det klassiskt skolade 1800-talsmåleriet men med ett för tiden nytt, farligt, realistiskt och politiskt innehåll. Motiven är breda; det är porträtt av borgare som bönder och intellektuella, landskapsmåleri och storslagna komponerade "ögonblicksbilder" från rysk samtid ur de lägre samhällsskikten, Tsarväldets förlorare. Det här är rysk konst som skulle behandla ryska frågor, i Ryssland. Exempelvis motiv som föreställde platser eller behandlade ämnen som låg utanför Ryssland var helt oacceptabla. Den finns även en del historiserande motiv representerade i utställningen. Relismen var stor även i andra länder under den här tiden och innan jag visste att det fanns en koppling såg jag drag av Zorn i vissa av målningarna. Men detta är samtidigt långt ifrån Zorn och enligt mig så mycket mer vibrerande i sitt uttryck. Det tillstriver jag både det fanastiska klassiska högspända måleriet som det innehållsmässiga, totalt kompromisslösa, högt raffinerande i sin tydliga men ibland subtila kritik. De allra flesta har en relativt god uppfattning av det ryska samhället under den här perioden såg ut med fångläger, klassklyftor och politiskt förtryck. Det är den kunskapen och förförståelsen som ytterligare förstärker och fyller måleriet och upplevelsen. Ryssland var exempelvis extremt sena med att avskaffa livegenskapen så det är inte riktigt den nationalromantiska bonden vi ser i andra 1800-talsmålningar från Europa. Samma sak gäller lanskapsmåleriet. Vid första anblick kan man tycka att det ser ut som mycket annat landskapsmåleri vid den här tiden men känner man till exempelvis titeln på målningen Vladimirka av Isaak Levitan vet man att detta är "Vägen till Vladimir", dvs den väg straffångarna trampat på väg mot fångenskapen i Sibirien, en vandring som kunde ta månader.

Vägen till Vladimir, Isaak Levitan. ©Tretiakovgalleriet

Varför pratar vi då om konst på en bokblogg kan man undra? Kopplingen är såklart att det ryska samhället under den här tiden naturligtvis inte bara speglas i konsten utan också i litteraturen och i utställningen kan man möta porträtt av både samtida ryska författare och musiker. Exempelvis ingår ett porträtt av Leo Tolstoj av Ilja Repin, konstnärsgruppen mest framgångsrika medlem. Tolstoj och Ilja var nära vänner och förblev så genom livet. Repin beskriver Tolstoj: »Oavsett hur denne jätte ödmjukar sig, oavsett vilka usla trasor han använder för att skyla sin mäktiga kropp, anar man likväl en Zeus, som blott behöver höja på ögonbrynet för att Olympen skall skaka«. Innehållsmässigt behandlade litteraturen samma ämnen som konsten men litteraturen drabbades ännu hårdare än konsten av den censur, bevakning och bestraffning. Dostojevskij tillbringade exempelvis fyra år i fångläger och de följande sex åren i exil. 

Jag lade ju de sista 70 sidorna av Anna Karenina åt sidan i våras, inte för att den kändes tung eller svår eller trist men jag hade tappat sugen som man gör ibland. Nu känner jag nyvunnen nyfikenhet och urgency att läsa klart den. Det är nästan så jag vill läsa om den i den här nyutgivna svenska översättningen och uppleva den på nytt! En bok jag velat läsa i flera år men som tidigare varit slut på förlaget är biografin över Rasputin - en bok som nu går att få tag på. Ett porträtt i salarna föreställer för övrig Prins Yusupov - en man mest känd för sin inblandning i mordet på Rasputin. Något jag definitivt också kommer ägna timmar åt att läsa är utställningskatalogen.

Medlemmarna i Peredvizjniki

Plats: Nationalmuseum, Stockholm. Visas t.o.m 22/1–12