Jerkajubileum

Nu när jag är tillbaka vid rodret igen måste jag värma upp med en jerka. Enligt Lyran så är det den 100:e så det är bara att gratta! Jag uppskattar alltid en anledning till en stunds litteraturgrunnande på helgkvisten. 

Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

Jag måste erkänna mig rätt ointresserad av Nobelpriset i litteratur. Varför? Ja, kanske för att det sällan har stor relevans på mitt läsande. Det leder sällan till att jag hittar nya favoriter just där mer än andra ställen som andra prisutdelningar och bokbloggsinlägg. Därför har jag inte kollat upp Mo Yan ännu och vet därför inte om det är något som lockar. Det var inget namn jag hört innan men så är jag inte så inläst på asiatisk litteratur.

Då tyckte jag att det var långt mer spännande med vem som skulle få Nobelpriset i fysik efter det bekräftats att man (med stor säkerhet) funnit Higgs partikel, ”Guds partikel”. DET kallar jag spännande! Nu blev det ju inget i år tyvärr men vi får hoppas på nästa år.

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

Jag har en önskelista på Adlibris och en på Book Depository och de innehåller 350 st titlar vardera. Kan tillägga att jag inte adderat Mo Yan någon av de listorna. Eftersom jag bor lite snålt tilltaget i kvadratmeter har jag dock inte mer än ca 70 st olästa hemma. De har tillsammans med lästa titlar spillt ut ur bokhyllan och staplas nu på golvet upp till fönsterbrädan där högen fortsätter. Bodde jag generösare skulle de förökas lavinartat med skräckblandad förtjusning. Älskar nämligen att ha olästa framtida favoriter framför mig eftersom the anticipation inför en läsning oftast är halva nöjet samtidigt som jag vill sluka alla olästa böcker exakt samtidigt.

Ändrad relationsstatus

Adlibris och jag har gått från "In an Open Relationship" till "It's Complicated". Efter fadäsen med bokcirkelnsboken som kom så sent och mitt bouncande tillbaka samt deras utsträckta hand (se kommentar på Hytter näven-inlägget) så har jag än en gång beställt en bok - som inte dök upp. Ok, fine att den (igen) är slutsåld och att det skedde i samma stund som jag klickade köp (det står trots allt Vi reserverar oss för eventuell slutförsäljning i orderbekräftelsen) men varför får man (igen) inga besked (som utlovats skall ske: se kommentar på tidigare inlägg)? Nu gick jag själv in för att kolla vad som händer och sker (bearbetas? skickad?) under mitt konto och ser orderstatus: "Avbeställd av Adlibris". Varför inte skicka ett mail med info samtidigt som de avbeställer ens order? Jag kanske verkar picky men vi är många boknördar som bara trampar och väntar och längtar efter vi klickat köp så ett par dagar hit eller dit gör skillnad.

Passande nog handlar helgens jerka om detta med nätbokhandlar -
Många beställer sina böcker från Bokus eller Adlibris. Har du andra tips på internetbokhandlar eller liknande där man kan få tag på böcker till åtkomliga priser?
- och jag måste säga att jag på senare tid nästan helt övergått till The Book Depository eftersom jag främst läser engelska titlar ändå och de har både fri frakt, schyssta priser, snabba leveranstider samt att jag uppskattar deras Editor's top picks och Our book recommendations. Utöver det (om man vill) kontaktar de en så fort någon av böckerna på ens önskelista droppar i pris - vilket de gör hyfsat ofta - och de kör regelbundet drives med exempelvis 10% rabatt på hela ordern. Använder numera Adlibris nästan uteslutande för de få svenska titlar om år jag köper. Bokus har så fult utseende på sin hemsida så den undviker en estet som jag och Amazon är bara förvirrande med sitt "vi säljer ALLT"-koncept.

Jerk(a): Dan Simmons

Hög tid för jerka:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Förra årets absoluta höjdpunkt i den littterära delen av mitt liv var The Terror av Dan Simmons. Dan Simmons hade jag innan inte ägnat mycket tanke då jag uppfattade honom som en Sci-Fi-författare. Nu vet jag bättre. Även om Sci-Fi fortfarande är hans backbone så att säga så har han ägnat vissa böcker åt horror. Har för inte så länge sedan på inrådan från Helena även inhandlat Drood i ära av Dickens-året med höga förväntningar!

Men nu var utmaningen inte att berätta om böckerna utan om författaren. Något jag blev besviken över att snubbla över på nätet var att många inlägg pekar på att Dan Simmons har rätt högervridna och trista åsikter. Jag hittade bland annat den här kommentaren på Dans egna forum angående 9/11 (hela tråden kan du läsa här):

Dan S. comments: 

Last autumn, in writing FLASHBACK (my near-future, early 2030's, dystopian novel that I'm finishing only this week), I described the large mosque that had gone up right next to the site of the still-not-rebuilt-in-the-future World Trade Center site and thought that I was being too cynical.

I've learned that in such areas of current political cupidity, one can't be too cynical. We have incubated generations of progressive-intellectual-trained multiculturalists who are so completely inclusive of all other cultures, mores, values, and political viewpoints that they have no soul, no core, and no values of their own. And who seem incapable of seeing evil for what it is.

On Cinco de Mayo, the DENVER POST had a long, orgasmically happy feature article about thousands of Hispanic primary-level elementary kids from various city schools being transported to a huge city auditorium to hear a dance, song, narration celebration of Mayan and Aztec cultures (their historic cultures, they were told.)
Celebrating the Aztec culture? Inculcating Aztec values to American kindergarten kids? The educators have lost their minds.

Where was the City of New York and the families of those murdered on 9-11-01 when that obscenity of a mosque was granted the right to build anywhere near Ground Zero? The last thing those doomed men, women, and children heard on those three hijacked airliners before they died was their killers triumphantly shouting "Allahu Akbar!" What's wrong with us?
DS

Edited by Dan Simmons (05/11/10 11:00 AM)

Hade jag orken att läsa hans enormt långa inlägg på sin hemsida skulle jag säkert få en helhetsbild av vem Dan Simmons egentligen är. Det är en ork jag dock bara lägger på hans romaner. Tog mig dock igenom introduktionen till 20-årsjubileumsutgåvan av Carrion Comfort vilket var en enda lång harang om hur det praktiskt gick till när han skrev/gav ut boken (inklusive kostnader, nedlåtande beskrivning av hans kvinnliga publisher - som var kort, fet och blek och hade på sig osmickrande kläder etc - samt en massa klapp på egen axel). Är Dan inte en right-winged creepazoid (som Stephen King skulle sagt) så slår han mig åtminstone inte som en särskilt sympatisk och ödmjuk människa.

Tur att jag kan skilja bok från författare!

Challange accepted!

Tänkte när jag gick till Annikas sida för att kolla helgens jerka att vad det är blir skall jag ta tillfället i akt att applådera hennes kreativitet och sitt kontiuerliga förmåga att få mig att reflektera och ägna, ibland långa, inlägg åt en fråga. Och så handlade frågan passande om just bokbloggsutmaningar! So here it goes:

Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Jag följer alltså mer eller mindre slaviskt jerkan. Den tillför något till mitt läsande genom att få mig att titta i backspegeln och se vissa böcker ur ny vinkel. Stor applåd till Annika för hennes alltid engagerande frågor! Ibland hoppar jag också på Tematrion.

På andra plats på utmaningar kommer enkäter. Enkäter, enkäter, enkäter. Jag är en sucker för enkäter! Sån är jag utanför cybervärlden också. Jag fyller exempelvis gladeligen i SL:s utdelade kundundersökning på bussen och fastnar oproportionerligt länge på frågon som har en skala på 1-5 där 5 är "håller med fullständigt" och 1 är "håller inte med alls" till SL-kvinnan kommer och nästan rycker enkäten ur handen på mig.

Utmaningar jag gillar men kanske inte följer är läsutmaningar typ Läs Dickens i år (Oups! Det var visst en jag själv hittade på riktad till mig själv) eller Klassikersommar eller Strindberg osv. Mycket enkelt: jag läser inte på det sättet. Jag låter den ena boken leda mig till nästa så jag har mycket svårt att i förväg bestämma vad jag ska läsa. Det närmsta jag kommer en läsutmaning är att jag i alla fall försöker sia om vart den röda tråden kommer leda mig i boktolvan, men det är inget jag sedan följer - kollar den i efterhand mer som ett facit för att se hur det gick! Att följa en läsutmaning är för mig som att göra en årsbudget (vilket jag inte gör) - då blir det ju aldrig några överraskningar! Läsning skall aldrig vara en plikt. Antar att det beror på att jag läser så långsamt så om en läsutmaning tar ca 5 böcker i anspråk så är det en ganska lång läsperiod för mig med ett snitt på ca 2/mån. Läser man 5/vecka förstår jag att man kan hoppa på en här, en där.

Det finns nog ingen utmaning jag direkt saknar vad jag kan komma på förutom att jag saknar jerkan så fort den har sommaruppehåll...

Jag blev lovad dvärgsex

Helgens jerka var enkel:

Vilken är den mest uppseendeväckande bokbloggs-rubrik du kommer ihåg?

Enligt O lade upp ett inlägg med rubriken ovan för inte alltför länge sedan. I vanliga fall brukar jag illustrera mina inlägg med en visual. Det hoppar jag över denna gång...

I'm not a quitter!

Helgens jerka tar upp en viktig fråga:

Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte illtalar dig över huvud taget.

Låt mig börja med att säga att det tar emot att lämna en bok oläst så det är ovanligt att jag helt ger upp då jag ändå söker en uppfattning om en bok jag ändå av någon anledning valt ut.

Beroende på omfattning diffar det något naturligtvis men generellt ger jag 100 sidor. På denna tid bör författaren hunnit etablera kontakt. Egentligen bör det naturligtvis ske första meningen, men jag är generös. Eller egentligen inte så generös, utan egoistisk, vill inte missa en bra bok i onödan. Därför är det inte slut med dessa 100 sidor. Efter det om boken inte greppar mig så slarvläser jag 50-100 till, gärna till hälften av bokens sidomfång. Efter det släpper jag ovilligt taget. Detta är en ständig kamp mellan att känna olust, ett misslyckande, av oavslutade böcker och en vägran att slösa värdefull lästid.

För att en bok skall helt överges krävs att:

1) Jag läser och läser men missar innehållet. Jag tänker helt enkelt på annat. Detta kan ske av andra skäl så det allena är inte en avgörande faktor.
2) Jag har ingen sympati för karaktärerna eller de lockar mig lika mycket som säg Västerås. Bryr man sig inte om personerna bryr man sig inte heller om händelserna runt om dem.
3) Att plocka upp boken känns som en plikt och inte en ynnest. Man ska längta hem till sina böcker.
4) Dödsstöten är när jag börjar skumma.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på att rata böcker, för när jag blickar tillbaka önskar jag oftast att jag varit snabbare att lägga ifrån mig vissa tidsslukare. Men jag önskar ännu hellre att alla böcker var top notch så man slapp överhuvudtaget rata några. Försöker därför mitt yttersta för att styra att det bli så genom att sikta på kvalité och självkännedom redan vid urvalet. Men ibland slinker en och annan ful fisk genom nätet.

Bok som fått the boot: Kraken av China Miéville
Bok fn på is: The brief and wondrous life of Oscar Wao av Junot Díaz

I påskens alla glada färger

Påskens jerka var en easy one:

Hur arrangerar du dina böcker? Efter färg, form, författare, genre etc?

Den ena ovanpå den andra allt efter som de rullar in är det enkla svaret. Hyllorna är överfyllda, skåpen likaså så nu byggs det helt enkelt på hög från golv till tak. Fönsterkarmen också belamrad. Detta är den oglamorösa sanningen.

Är i övrigt allergisk mot färgsortering av böcker. Estet som jag är och erkänd bokomslagsfascist måste t.o.m. jag säga att det här går lite för långt. Att boken som sådan skulle vara en mere inredningsdetalj (jag förstår att de/ni som färgsorterar inte tycker så) känns trist. Väldigt Sköna Hem. Så det lär ni aldrig se hemma hos mig.

Fast drar vi ner färgerna från hyllan till soffan har vi genast ett kärt gammalt minne: "Ninnaa-ninnaa-ninannnaaa-niinanannaa-ninaa" - Boktipset med Stefan Mählqvist i sin regnbågsfärgade fingersoffa! 

Eviva España

Mercedes Cebrián (Foto: Daniel Mordzinski)

Eftersom jag nyss pladdrat om en av Sekwas fransyskor ska jag inte vara förutsägbar och nominera en av dem i helgens jerka:

Pusha för en europeisk författare som du gillar.

Istället måste jag nämna Madridfödda spanjorskan Mercedes Cebrián som jag inte läste för alltför länge sedan och älskade; recension här och här. 

För er som kan läsa på spanska finns det en del men för oss som glömt av skolspanskan får vi än så länge hålla tillgodo med den bok Astor Förlag givit ut.  Hon är inte för alla, handlingen i de noveller jag läste är mer symboliska gester på en teaterscen än realistiskt drama, men hon är för mig och säkert många med mig. Jag hoppas att hon fortsätter skriva och översättas om hon är konsekvent så bra som jag tror hon är.

Med fickan fylld med låtsaspengar

Dags för jerka. Frågan lyder:

Nu ger jag dig ett virtuellt presentkort värt 1000 kr. Vilka böcker skulle ligga i din korg när du väl har kommit fram till kassan?
Ps. Eftersom det här är en variant av en fråga som vi redan har haft kommer här en bonusfråga: Finns den en översättare som du tycker är risa/rosa?

Scrollar man ner lite bland inläggen hittar man min senaste monsterbeställning som klockade in på 16 böcker strax under tusenlappen. Men nu får jag ju en ny chans till att fylla korgen och då tror jag att jag skulle bli frestad att köpa böcker parvis. Vem vill inte ha duo i böcker? För den här beställningen skulle jag dock vara tvungen att lägga till 26 kronor.

Susan Hill: The Man in the Picture, The Mist in the Mirror
Shirley Jackson: The Haunting of Hill House, The Lottery and other stories
Andrew Taylor: Bleeding Heart Square, The Anatomy of Ghosts
Jed Rubenfeld: The Interpretation of Murder, The Death Instinct
Barbara Kingsolver: The Poisonwood Bible, The Lacuna
Dorothy Sayers: Who's body?, Clouds of Witness

På fråga två svarar jag Constance Garnett (1861-1946). Jag läser gärna böcker på engelska även när det gäller rysk 1800-talslitteratur. Garnett översatte den utgivning av Anna Karenina jag läste av Random House och även om jag inte kan ryska och därför inte kan bedöma en översättning i verklig mening hade jag en stark upplevelse av ett språk som passade romanen. Översättningar av äldre litteratur får enligt mig absolut inte kännas för moderna och uppdaterade, men det motsatta var en del av kritiken mot Garnetts översättningar, att de kändes gammelmodiga. In my book (pun intended) är det a good thing. Meningarna är dock som sagt delade om hennes översättningar. Ett mindre smickrande uttalande om hennes översättningar gjordes av Joseph Brodsky, rysk poet och nobelpristagare:

"The reason English-speaking readers can barely tell the difference between Tolstoy and Dostoevsky is that they aren't reading the prose of either one. They're reading Constance Garnett."

Även Vladimir Nabokov kritserade hennes stil. Men andra har som jag uppskattat det föråldrade språket.

"While she makes elementary blunders, her care in unravelling difficult syntactical knots and her research on the right terms for Chekhov's many plants, birds and fish are impressive.... Her English is not only nearly contemporaneous to Chekhov's, it is often comparable."

1974 satte man t.o.m. upp en pjäs, en fars (!), om henne med Meryl Streep (!) i huvudrollen som Contance; The Idiots Karamazov.

What I talk about when I talk about Murakami

Det har gått en stund men nu hoppar jag på jerkan igen. Helgens fråga lyder:

Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

Inte bara en bok, jag passar på och yxar ett författarskap: Murakami. En sådan unison hyllning från så väl recensenter som bokbloggare fick mig, trots att jag inte läst något av honom innan, för några år sedan, i hypens hjärta, att köpa hela fyra böcker av honom på ett bräde. Det fanns liksom ingen tvekan om att det här skulle vara något jag skulle älska.

Jag började med Kafka på stranden och faktiskt var jag lite nöjt glad där i första halvan av boken men sen gick vi skilda vägar för att aldrig hålla hand igen, jag och Haruki. För med Norwegian Wood blev det genast sämre med gubbsnusk och tröttsamma 1970-tals flumvibbar. Tänkte att nu ger jag What I talk about when I talk about running en chans då. Den är ju i alla fall inte skönlitterär, det är kanske här han når fram till mig med något profound, men usch så trist liten bok det visade sig vara. Poänglös vars titel var långt bättre än innehållet. Det får jag ändå ge honom att hans boktitlar har varit av kvalité.

Kvarstår gör då Fågeln som vrider upp världen. Det sägs att det är hans bästa. Den är också något av en tegelsten och då det i andra fall snarare peppar än avskräcker mig känns det i detta fall tungt. Måste man då läsa den bara för att den står i hyllan? Bara för att den är så omtalad? Ja, jag anser att man (läs: jag) måste det. Vill en gång för alla se om han kan leva upp till forna förväntningar, men är den också tradig kan jag nästan garantera att den läggs ner.

The Cult of Beauty

Helgens jerka ställer frågan:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.
Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet. 

Som inbiten estet måste jag öppna detta inläggssvar med ett typiskt omslag, The Outcast, som skulle få mig på fall och locka till impulsköp (och har gjort det, närmare bestämt på en flygplats i England). Det förmedlar historisk roman, England, sorg och den symboliska storhet och tidlöshet som är naturen. Jag brukar säga att jag har en inneboende 1800-talsdam i mig och ja, jag är en väktare av bildkonstens skönhet. Jag är exempelvis fortfarande helt förkrossad att jag missade utställningen The Cult of Beauty på V&A. Det betyder inte ytlig. Det betyder inte innehållslöst. Snarare tvärtom skall innehållet berikas och fördjupas av bilden. Jag läser nästan aldrig baksidetexten som oftast är platt, saklig och alldeles för avslöjande. Snarare kan en bok banaliseras och felaktigt representeras av en sådan text, men en bild... En bild kan förmedla skärpedjupet i boken. Exempel på hur fixerad jag är av en vacker utsida så kostar det mörka omslaget av The Swan Thieves 2,5 ggr så mycket som det ljusa (båda paperback). Gissa vilken jag skulle go for every time?

The best of the best

Ophelia, Sir John Everett Millais, 1851–1852

Helgens jerka frågar:

Vilken är den bästa bok som din/dina favoritförfattare har skrivit? Observera att du bara får välja en bok per författare!

Här var det ingen pardon. Först måste man utropa författare som står över alla andra och sedan filtrera ner det ännu hårdare genom att utse en och endast en bok som är den bästa. Hmmm let's see... För mig är det lite som med livet i övrigt - man har gått ifrån bästisar och istället uppskattar man att olika vänner är bäst på olika sätt i olika delar av ens liv. Eller ju mer man studerar desto mer inser man hur lite man vet. Lite så är det nog med mig och författare att jag inser ju att jag har så mycket kvar att läsa, så många nya författarskap att uppleva att det är svårt att utse favoriter innan man åtminstone varit aktiv läsare i 50 år. Men jag gör ett blygsamt förslag med den brasklappen in mind.

• Saturday av Ian McEwan tyckte jag var en fantastisk liten bok. Så förförande i sin enkelhet och sitt språk. Sparar på hans övriga verk som små karameller att avnjutas sakta, sakta.
• The six wives of Henry VIII av Alison Weir. Det är inte bara skönlitterära författare jag favoriserar, Alison Weir är en historiker som kan levandegöra historia utan att falla in i populärhistoria. Grundlig research och en korrekt återgivning som skiljer på underbyggda fakta och myt och ger inte vika för frestande sensationalism. Verkligen överträffar ofta dikten ändå. Särskilt när det gäller the Tudors. Det här kan jag återkomma till otaliga gånger.
• Hamlet av Shakespeare kan jag läsa om och om igen och då är jag en person som sällan läser om böcker då jag har fullt schå att hinna läsa ikapp allt oläst. Mästaren på prosa och dramatik. Det här är enda gången dikten överträffar verkligheten. Och här fick jag anledning att snöa in på Prerafaeliterna igen för man försätter inte ett tillfälle att okynnesvisa Ophelia!
• Sen finns det naturligtvis otaliga böcker av författare jag anser vara favoriter trots att jag bara läst en bok av dem men av strikta (eget påhittade) regler anser jag att man måste nog ha läst åtminstone två böcker av en författare för att kunna utse en av dem som den bästa så dessa kom inte med på listan.

Begravd i böcker

Helgens jerka (ni vet, den som Annika ordnar varje helg - om inte, läs reglerna på hennes blogg och haka på!) ställer frågan:

Favorit i repris: Berätta om boken/böckerna du läser just nu!

Kommande lista kommer att subtilt avslöja varför det inte skördas så stora framgångar på läsfronten just nu. Som ni förstår har jag målat in mig i ett litterärt hörn omringad av ofärdigt lästa böcker. De är listade i prioritetsordning efter vilka jag känner mig manade att avsluta först. Nummer 1 ligger allstå bra till och sist på listan riskerar att falla ur helt för nya mer lockande böcker:

1. The Forgotten Garden av Kate Morton - Den Efterlängtade Boken som marinerat i hyllan länge. Engelska cottages, kvinnor i flera generationer (berättelsen sträcker sig från sent 1800-tal till nutid) och en familjehemlighet som sakta unfolds genom dessa parallella händelseförlopp. Riktigt riktigt up my alley!
2. Freedom av Jonathan Franzen - distanserat, roligt, ett skarpt observerande av familjerelationer. Sympatiserar inte med någon av karaktärerna men fascineras av dem likväl. Ordrikt och flytande.
3. Anna Karenina av Leo Tolstoy - det är inte tyngden och inte längden eller att den är komplicerad som gör att den blivit liggande ett tag. Det är futtiga 70 sidor kvar och jag kan inte förmå mig att läsa ut den. Efter inspirationen från Peredvizjniki är jag dock sugen på att inte bara läsa ut den men läsa om den på svenska. Den engelska översättningen jag läser är väldigt bra förstår jag och språket är det jag kommer främst att ta med mig från den här boken. Anna själv finner jag inte bara osympatisk men man vill ge henne både en och två örfilar!
4. Postmortem av Patricia Cornwell - jag har ju hittat fram till serier det här året och bestämt mig för att börja läsa om Dr Key Scarpetta. Den här börjar bra med seriemord vilket jag har en faiblesse för. Dark Places har ju gjort klart att den är lite svajig - börjar bra men tappar i senare böcker - men jag läser gärna de som är bra i alla fall. Och så slumpade det sig så att någon på jobbet donerat de första böckerna till den allmänna cirkulationsbokhyllan på jobbet.
5. Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz- fick jag för mig skulle vara riktigt bra. Det här är ett klassiskt rookie mistake: man köper boken direkt man känner suget (vid utgivningen när järnet är varmt) och sen låter man den svalna i hyllan, läser mer om vad folk tycker om den och inser att det kanske inte är den klockrena läsupplevelsen man hoppats på och låter den svalna ytterligare något år innan man tvingar sig börja i alla fall för man känner skuld bara för att låta den dö av någonstans i mitten.
6. House of Leaves av Mark Z. Danielewski - en experimentell bok om ett hus som är större på insidan än vad det är på utsidan. Kärnidén till berättelsen är otroligt bra. Så bra infact att allt experimentiellt (man får läsa på tvären, upp & ner, halva berättelsen berättas i fotnoter lika omfattande som originaltexten etc) bara känns som en gimmick. Ska dock kämpa mig igenom hela (skummandes).

Önskelistan

Helgens jerka frågar:
Vilka bokrelaterade julklappar vill du helst se under granen i år?

• Böcker, böcker, böcker! Årets julklapp är inte en matkasse. Det är alltid böcker. Men högkvalitativa sådana utvalda av människor som vet vad jag vill ha. Jag är en ganska otacksam mottagare av litteratur kring jul om sanningen ska fram så jag tyckte Annikas eget förslag om presentkort på en onlinebutik (så man får maximalt för pengarna) lät mycket trevligt även om presentkort aldrig kan konkurrera med the real thing.
• Läsplatta. Årets julklapp 2010 hittade inte fram till mig så jag får hoppas tomten gör om och gör rätt.
• In The Library bara för att jag är ett stort fan av parfym överlag och har tidigare nämnt denna. Den låter oemotståndlig. När jag var yngre använde jag sandelträolja som parfym och jag kan tänka mig att den här har en liknande karaktär. "In The Library Notes: English Novel, Russian and Moroccan leather bindings, worn cloth and a hint of wood polish."
• The Bazaarium säljer viktorianskt inspirerade saker, bl.a. fina kort jag gärna skulle skicka mina vänner.
  

Språkvikten

Veckans jerka ställer frågan:
Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Själv svarar Annika Novecento av Alessandro Baricco. Det låter ju lovande eftersom jag har Without Blood hemma av samma författare som bara väntar på att bli läst. Tog med den på senaste semester men hann aldrig till den. För mig var den här frågan rätt svår att besvara eftersom den i stort sett är synonym med fråga "Vilken är din absoluta favoritbok? - punkt." eftersom jag i stort sett uteslutande läser engelskspråkiga böcker. Så nej, jag kan inte välja en endaste fullkomlig bok över andra men om jag vänder på frågan och låter rampljuset skina på en fantastisk svensk bok jag fullkomligt drabbades av måste det bli Aliide Aliide av Mare Kandre. Så fruktansvärt mättad och tät, kompakt bok med en prosa där varje mening nästan är en fristående handling och det tog mig månader att ta mig igenom dess 271 sidor. Den läsupplevelsen var nästan utomkroppslig och bland det absolut bästa jag någonsin läst. Hoppas resten av hennes böcker har samma tyngd.

Mare Kandre, 1962 - 2005

Poirot vs Poirot

Underkänd

Godkänd

Ni vet spelreglerna, om inte finns de här. Jerkans fråga lyder:

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna?

Jag kommer inte på någon karaktär nu som mest eller minst motsvarat förväntningarna. Jo, nu vet jag! Of course: my dear mr Poirot. Jag tar mig friheten att tolka filmatisering som att också inkludera tv-serier. Å ena sidan har vi emenente David Suchet som den retlige lilla belgaren och Peter Ustinov som ja, en blabbering fool (inflikar exempel). Tala ur skägget! Artikulera! Använd hjärnan! Här verkar det mest som om han snubblar på ledtrådar helt utan egen förtjänst. Hans rondör verkar spegla en last mer än livsnjutning och var är skärpan i både blick och mustach? Captain Hastings beskriver ju faktiskt den senare som "very stiff and military". Och blicken, "shining "like a cat's" when he is struck by a clever idea"? I think not! Skrynkliga kläder, en illasittande fluga (Hastings igen: "The neatness of his attire was almost incredible; I believe a speck of dust would have caused him more pain than a bullet wound."). Nej, det blir underkänt på den! Då tittar vi på Suchet's Poirot mot Agatha Christies egen checklista, hon tyckte nämligen själv han var "insufferable": detestable (✓), bombastic (✓), tiresome (✓), ego-centric little creep (✓). Möjligtvis att David adderat en slight hint av charm Christie själv inte kunde se.

Allt som glittrar är inte guld

För den som inte vet vad en jerka är och vill veta reglerna checka in på Annikas blogg här. Ni har fram till och med måndag på att svara på följande fråga:

För någon vecka sedan skrev jag om Morgonpasset där de pratade om ”skämslitteratur”. Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Jag skäms definitivt inte, men jag vill naturligtvis framhäva mina älsklingar hellre än de jag tyckt mindre om. Detta är totalt för min egen benefit, inte andras. Jag går och sneglar mot bokhyllan minst någon gång per dag bara för att få en feel-good-feeling och trista böcker har således inget där att göra.

Men nej, nu ljög jag, jag skäms över vissa böcker, men av andra skäl än kanske åsyftas i frågan. Jag skäms över Diamanter är för evigt som står i bokhyllan och påminner mig om att jag måste läsa den. Jag skäms alltså inte över boken per se, även om jag är ganska övertygad om att den är shite, men jag skäms över att jag inte läst den ännu eftersom är en julklapp ifrån mor, och jag vill inte läsa den! Det säger väl något om hur lite hon förstår sig på min boksmak - chick lit, dessutom översatt på svenska, är väl bland det sista jag skulle läsa - och mitt problem med att läsa något (=slösa tid på något) jag redan från början förstår inte är något jag kommer att älska. Jag har inte tid i livet för halvmesyrer till böcker och detta är inte ens en genre jag kan njuta av som avkoppling. Har extremt svårt för böcker som ska bygga på en igenkänningsfaktor i stereotypa könsroller. Blä. Nä. Och ändå måste jag läsa den. Det finns ingen risk att min mor någonsin kommer att veta att jag inte läst boken, hon kommer troligen inte ens att bry sig. Jag är gammal nog att förstå att hon antagligen bara plockade upp den i hyllan i den lokala mathandeln som en extra klapp bland de andra lite mer genomtänkta och jag är gammal nog att inte heller bli ledsen för det. Så om hon inte bryr sig och jag inte vill läsa den och ingen kommer någonsin att veta - varför kan jag då inte bara ta den till jobbet, ställa den i cirkulationsbokhyllan där och lämna det dåliga samvetet behind? Och om frågan någonsin faktiskt kommer upp, "Hur var den där boken du fick av mig i julas?", att jag gud förbjude helt enkelt säger sanningen, att den var inte för mig. För den reflekterar ju inte henne, hon har ju inte skrivit den, och hon har ju ärligt talat inte lagt ner mycket tankeverksamhet i köpet och att jag väljer att inte läsa den betyder därmed inte att jag inte uppskattade gesten. Det är bara en bok som jag inte tror passar mig. Svårt det där, att lägga så mycket känslor i en bok. Det gör jag ju i vanliga fall, men då är de oftast av det positiva slaget. Julklappsböcker kan vara knepiga, don't you think?

(Det här inlägget lär jag väl få äta upp när den där skamkänslan av att jag ännu inte läst boken blir för stark och jag tänker "ja, ja, jag lägger väl en söndageftermiddag på den här då så jag slipper känna skuld!" och upptäcker att den är intelligent, witty och faktiskt riktigt, riktigt underhållande och hu! det värsta - att jag dessutom känner igen mig själv i dessa kvinnor som mest pratar killar, hästar och luktsuddigum fast i någon slags adult version. Nåväl, den dagen, den sorgen.)

Bokbloggsjerka

Helgens bokbloggsjerka ställer frågan:
Vilken bok har den mest fantastiska titeln enligt dig?

Instinktivt svarar jag The Terror, The Passage, Saturday, Spill och inser att jag älskar korta titlar med lite tyngd. När jag målade var det så jag betitlade mina målningar också. Av alla korta titlar måste väl ändå Atonement krönas som vinnare eller i alla fall hamna väldigt långt upp på listan. Titeln är precis lika vacker som den gröna klänningen i filmatiseringen. Men då jag inte någonsin skulle beskriva mig som konsekvent så älskar jag även vissa längre titlar: The Tenderness of Wolves, The Timetraveler's Wife, The Decline and Fall of The British Empire. Ska jag nämna en svensk titel förutom Spill får det bli Döda Vita Män. Den hamnar inte jättehögt upp på listan men väl värd en omnämning för proviniensens skull.

Tillägg: inser naturligtvis så här i efterhand att de långa titlarna väldigt väl korresponerar saker i övriga livet jag älskar, dvs kontraster (tenderness/wolves, timetraveler/wife, decline/empire). Jag älskar att bära en silk slip med tjocksockar och kofta och kan inte få nog av det vackra och äckliga i naturen och 17/1800-tals trädgårdar och zoo där man försökt tämja det vilda. Se där! Man är tydligen mer konsekvent än man tror...

Höst innebär jerka

Och för mig är detta höstens första bokbloggarjerka. Denna gång lyder frågan:
Läser du helst bokserier eller föredrar du fristående böcker eller kanske en mix av båda?

Det är faktiskt först i år jag upptäckt bokserien. Egentligen har jag bara läst en enda tidigare vad jag kan minnas och det är att jag följt Agatha Christies Poirot (och enstaka Ms Marple). Jag var ingen Isfolket-läsare (vilket var stort i min ungdom), inte heller var jag en typisk flickrumsläsare (Jane Austen, Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla) - min lillasyster slukade dock dessa typ av böcker. Jag har inte hakat på vampyrrusningen heller och hårdkokta deckare har intresserat mig föga. Men i år har jag läst flera böcker med uppföljare och märker vilken treat det är att inte helt behöva säga adjö. Hittills har det alltså blivit:

Heartsick - första boken i en serie där vi får följa en av bokvärldens most twisted characters; seriemörderskan Gretchen Lowell

The Janus Stone, The Crossing Places - arkeologi, saltängar, mysrys och allas vår Ruth, en antihjälte de flesta skulle vilja dela en kanna te med.

In the Woods - Grådassig miljö med barndomens olust och även här mord med arkeologiska inslag där jag förstår att man får följa en av huvudpersonerna in i nästa bok.

Murder in the Eiffel Tower - en serie jag dock inte känner mig lockad att fortsätta trots element som borde vara klockrena för en sån som jag.

Nåväl, tillbaka till frågan: jag vurmar dock fortfarande för de fristående böckerna där en klassiker bär sig själv. Serier framstår för mig mest som underhållning, även om underhållning också kan vara av kvalité och en klassiker också kan vara underhållande. En fulländan roman ger dock så mycket mer. Men jag säger som jag brukar säga till mina prentantiösa ateljévänner back in the day som envisades med att bara se konstfilmer om helgerna: "Ibland behöver man en Julia Roberts-rulle!" Och det står jag fortfarande fast vid.

Säsongsavslutning: Bokbloggsjerka

Så var det säsongsavslutning på Annikas bokbloggsjerka. Frågan lyder:

Vilken bok är den bästa du har läst den senaste månaden?

Även om Ruth Galloway och jag blivit goda vänner och jag nu är inne på min andra Elly Griffiths deckare med henne i spetsen (pausade för att skriva detta inlägg) så kan jag ändå inte undvika att svara Blonde av Jocye Carol Oates på Annikas fråga. Den hängde med mig under några veckor och jag kommer att för alltid att tänka på Oates version av Marilyn varje gång jag ser henne. Detta var det allra första jag läst av Oates och jag hoppas hon håller lika hög kvalité i sina andra verk för Blonde var på många ställen ett mästerverk! Särskilt barndomsskildringen var utsökt skriven. Boken fick mig sugen på att läsa någon biografi och ta reda på fakta om hennes liv, kanske se om några av hennes filmer. Samtidigt känner jag mig väldigt mätt på Marilyn just nu och är ändå rätt glad att vi tagit en paus.