En bok som hade allt och inget

Dåtidens kritiska röster kallade Eiffeltornet a "truly tragic street lamp"

Året är 1889, det är världsutställing i Paris och invigning av Eiffeltornet. Mitt i pompan och ståtet sker ett mord, och efter ett par dagar ett till. Snart har man flera mordoffer som alla verkar sammankopplade och som samtliga dött under märkliga omständigheter. Men fallet tystas ner i rädsla för dålig publicitet kring världsutställningen. En ung bokhandlare och amatörfotograf misstänker foul play och bestämmer sig för att gräva djupare på egen hand. Det handlar om systrarna Liliane Korb and Laurence Lefèvres bok Murder on the Eiffel Tower som de skrivit under psydonymen Claude Izner. 

Se där: alla byggstenar för en fantastisk bok. Jag hade på förhand förstått att det rörde sig om en lättsam historia men inför semestern tänkte jag att det kanske var ett plus. Men det här var lättsamt till gränsen till trist. Det fanns inget djup i varken persongalleriet eller mordhistorien i sig. Victor Legris, som huvudpersonen heter, är platt presenterad, frustrerande velig och mesig, utan mening eller rikning och frankly rätt korkad. Det rör sig alltså inte om några charmiga mänskliga svagheter. Här är det väl lämpligt att jag lägger in en *spoileralert* för när det kommer till självaste "utredningen" som han gör och de mordfall som han självmant ålagt sig att lösa så måste jag säga att han inte lyckas med någonting. Han gissar hejvilt på vem mördaren kan vara och utesluter dem en efter en (allt efter som de faller offer för den riktiga mördaren) och lyckas inte ens pricka rätt förrän han står inför mördaren som avslöjar sig själv sekunden senare. Mycket svagt.

Tidsperioden, en världutställning, exotiska resor till Borneo och Java (jag har ju själv nyss rest runt i Indonesien), en konsthandel, en bokhandel, kvarter i Paris där jag själv vandrat och sötman av mord. De enskilda ingredienserna är som de finaste råvaror från kolonialismen. Men det hjälper inte, tyvärr, och jag lämnar den här boken utan avsikt att följa Victor Legris vidare in i Père-Lachaise, Montmartre eller Marais vilket faktiskt gör mig lite upprörd. Jag ville så gärna att det här skulle vara alldeles, alldeles underbart. Det bästa med boken är istället bokens tre sista sidor, en bilaga, med rubriken A Few Historical Notes on the Universal Exposition of 1889 där man får en liten summering av världutställningen. 

Det är mer än troligt att Murder on the Eiffel Tower kommer att doneras till arbetsplatsens allmänna bokhylla där jag häromdagen hittade The Historian - en annan (gissar jag) lättsam bok med en lockande plotline. Förhoppningsvis blir jag mer förtjust i den. Någon som läst Kostova?