Jag får börja med att säga att jag är väldigt attached till mina böcker, bra som dåliga. Har t.o.m. svårt att släppa ifrån mig böcker jag bedömt så usla att jag inte ens läst ut dem. Det är alltid roligt att ändå ha dem som en referens i hyllan och en pixel i den större bilden som är mitt läsande. Det finns dock gånger då jag ändå tänkt att det här är inte sunt och försökt ge bort böcker. Detta slutar oftast i att jag ångrar mig. Vi ska ner på "Djävulen bär Prada"-nivå för att jag ska betrakta boken som tillfällig underhållning att slita och slänga som en Metro.
Ghost Story börjar i nutid och jobbar sig bakåt för att lager för lager avslöja vilka händelser som leder fram till situationen boken startar i. Långsamt, långsamt leds vi in i historien med tydliga anspelningar men Straubs karaktärer talar inte ur skägget förrän långt in i boken. Vill minnas att jag noterade s.450 när jag var riktigt tillfredställd att jag fått alla detaljer till det som man antytt sedan första sidan. Och det är inte ett "who-dunnit"-scenario där det handlar om en upplösning som man vet och uppskattar kommer i slutet, vi pratar om grundförutsättningarna för huvudkaraktärernas beteenden och val och därför blir Straubs "säga A men inte säga B"-beetende bara frustrerande. Det är som att se första säsongen av "Lost" och ständigt få en massa ledtrådar men undanhållas svaren tills det är för sent och man tappat intresset. Det blir långt, mastigt och för att vara ärlig mer än flummigt, även om jag också förstår att en spökhistoria måste bygga på ett visst mått öppenhet. Less is more skulle jag vilja råda Peter. Kändes som om det saknades redigering, en grop som även hans vän och kollega Stephen King är ökänd för att ramla i gång på gång. Det fanns ett glimmer av hopp, vissa bitar var intressanta, men det tappades bort i helheten. Jag ska erkänna att jag skummade igenom sista halvan av boken och om det är något positivt jag ska säga så är det väl att det första kapitlet ändå drev mig till att ändå vilja veta hur allt börjat och inte lägga ifrån mig boken till förmån till Susan Hills The Woman in Black som vid det här laget lockade något oerhört.
Jag ville verkligen gilla Peter Straubs Ghost story. Jag ville känna vibbarna från Stephen Kings bästa dagar, slutet av 1970-talet. Men inser att det hade varit bättre att gå direkt på originalet istället och göra det jag länge tänkt - en omläsning av Kingens bästa på engelska. I besvikelse lämnade jag istället Straub i baren på ett litet resort på en liten Indonesisk ö utanför Lombok och hoppas på att någon annan strandläsare uppskattar den bättre. Själv plockade upp The Decline Fall of the British Empire på flygplatsen i Bali och såg mig inte om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar