Den nya taxidermin : Så odödlig jag har varit

Det var genom ett blogginlägg om Astor Förlags noveller Spanska Femman som jag fick upp ögonen för förlaget och därmed Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián som fångade min uppmärksamhet direkt. Tack Audrey! Det skulle snart visa sig att även hon läste boken, vilken recenserats här, och att vi förhåller oss helt olika till bokens första del/novell. Där hon kände viss irritation (över huvudpersonens förehavanden) blev jag lyrisk.

Den nya taxidermin består nämligen av två berättelser och den första delen har ingredienser som ligger mig så nära att det är löjligt. Det är som om den riktar sig till mig personligen - bara ordet taxidermi (!) i titeln gör mig knäsvag (utan att skrämma bort någon så har jag ett tvåsiffrigt antal uppstoppade djur hemma), återskapande och det paradoxala i att det faktiskt är omöjligt, museologiskt förhållningsätt (favoriter som The British Museum namedroppas), nostalgi, metafysik - och därför kan jag inte vänta i ytterligare 80 sidor till jag läst den andra berättelsen utan måste delrecensera boken genast.

Huvudpersonen utför sina experiment i full skala. Strävan är att lyckas återskapa något specifikt i det personligt förflutna; en ungdomskärleks pojkrum, en gammal klasskamrats fest som ägde rum för 5 år sedan - i detalj, komplett med dofter och smaker. Det är ett försök att bevara ett minne i 3D, men det blir snarare ett modernt och personligt period room. Det är inte ett febrigt, desperat sökande, om än maniskt, utan ett metodiskt och undersökande arbete som utvärderas allt efter som det genomförs. Man får inte heller känslan av att det som hon försöker rekonstruera har en särställning i betydelse jämfört med andra minnen. Det rör sig inte om någon incident som måste bearbetas genom att återbesöka dessa platser . Det handlar alltså snarare om återskapandet än det återskapade. Man undrar hela tiden vad behållningen är om hon lyckas och faktiskt når den perfekta stämningen av ett givet ögonblick. För klart är att det inte är resan dit som är det viktiga, det är resultatet. Jag drar den kanske självklara slutsatsen att detta handlar om att möta det oundvikliga i att det inte går att stoppa tiden och att den känslomässiga avskurenheten är ett sätt att närma sig och hantera den [döds]ångesten.

Berättelsen känns mindre som skönlitteratur utan mer som om det faktiskt rör sig om ett undersökande filosofiskt resonemang. Detta är intelligent prosa och det bästa jag läst på länge. Imponerande hur mycket man hinner säga på endast 80 sidor. Extremt skickligt! Ser nu fram emot att läsa bokens andra del.