Auster Hat Trick

(3:e inlägget i rad om the man, the myth, the concept...)

Jag har precis läst ut Invisible av Paul Auster, metafiktionens poster boy. De recensioner jag läst av boken - lyckligtvis efter jag läst ut boken - har inte varit blida. Det har varit allt från skämsroman till repulsion. Min upplevelse av boken var inte fullt lika känslomässig och definitivt mer positiv.

Invisible utgår ifrån den traditionella Auster-mallen. Det är en cinematisk dialog, kulissrealism, lätt distanserat, detektivistiska inslag (hemlig agent), en roman i romanen, manliga författare i rollistan, ett slut utan svar samt är boken injicerad med några droppar Paul Auster-DNA (scener tagna direkt ur Austers egna minnen). Lägg därtill klassiska twists and turns och en berättarteknik istället för att nödvändigtvis vara ett redskap för minska gapet mellan verklig person (läsaren) och fiktiva ligger i förgrunden och inte döljer form och struktur.

Handlingen har bitar som känns bekanta: Året är 1967. En ung man, Adam Walker, har drömmar om att bli poet och träffar ett par på en obskyr fest i New York. Det är sexuella undertoner, ett triangeldrama, ett brott. En slumpartad rad händelser som ändrar livets gång. Allt berättat i retroperspektiv 40 år senare. Manuskriptet i romanen är uppdelat i tre delar Spring, Summer och Fall. Del I är skriven i första person, del II i andra person och del III i tredje. Invisible däremot är uppdelad på fyra delar där de tre första delarna har en och samma narratör med inslag av en andra berättare för att sedan helt skifta i sista delen.

Personerna i boken är, medvetet såklart, inte särskilt trovärdiga och skapar den där skeva känslan att något inte riktigt stämmer. Rudolf Born t.ex. som ska vara en välutbildad, berest person (han är professor på universitetet) får repliker som tagna ur en hårdkokt kioskdeckare; “Your ass will be so cooked, you won’t be able to sit down again for the rest of your life”. Överlag så är boken inte något språkligt nöje i sig. Det är en rakt, enkelt berättad historia. Underlaget skall också vara ett hastigt nedskrivet manuskript vilket motiverar enkelheten. However är det Auster som håller i pennan och hade han velat hade han kunnat ändra premisserna för att tillåta ett rikare språkbruk. Det är en medvetet distanserad historia och vi inte upprörda över brottet som beskrivs som horrible eller sympatiserar särskilt mycket med huvudpersonen. Och för egen del vill jag mer kontakt med människorna som befolkar romanen. Det finns ingen vilja hos Auster att övertala oss att tro på det som påstås vilket ger romanen en lätt sval känsla.

Även om detta är bekant Auster-landskap vi rör oss i är det inte en upprepning av tidigare verk. Vad som skiljer sig är dels de specifika sexscenerna samt den sista delen i boken där berättelsen inte längre berättas av Adam Walker om Adam Walker utan istället använder Auster ovanligt nog en kvinnlig berättarröst. När det gäller sexscenerna stördes jag inte av den incestuösa kärleken mellan bror och syster. Jag tyckte till och med att det var rörande kapitel (!). Det är i min mening bland bokens starkare delar där karaktärerna är mer levande än i övriga partier. Jag kan däremot istället känna mig både blasé och irriterad över Murakamis tråkiga ständigt återkommande sex i Norwegian Wood (som jag som helhet upplevde som lost in translation) och Bolaños upprepande pojkaktigt torrporrigt juckande scener genom Savage Detectives (som jag till slut gav upp på).

Detta är en bok som delvis handlar om vad som är sant eller inte, minnets autenticitet och vi tvivlar både en och två gånger på vad som är sanning och vad som är en äldre döende mans fantasifoster. Hur sann måste man vara mot läsaren? I en självbiografisk text? Kan ett icke utagerat inre liv vara lika sant för en person som om det vore verkligt?

Manuskriptet i romanen är en tillbakablick i slutskedet av Walkers liv. Paul Auster själv beskriver att han numera är i sin fjärde årstid, vinter, och att hans kommande roman som han arbetar på nu skall handla om sitt eget åldrande vilket jag verkligen ser fram emot.

– Jag är nästan färdig, men det är otroligt svårt att beskriva boken. Jag skulle nog säga att det antagligen mer än något annat är historien om min kropp. Men det handlar inte bara om den lust och smärta och de sjukdomar som kroppen fått vara med om utan också om alla de platser som min kropp befunnit sig på genom åren.
DN 2011-05-10 

Det är något särskilt med verk som produceras i debutens driftiga dagar (New York-triologin i det här fallet) och verk som produceras med den inte längre så abstrakta tanken på döden. Som Björk en gång uttryckte det i en intervju så längtade hon till att bli äldre just för att hon var övertygad om att hon skulle bli en bättre artist efter 50. Längtar på samma, kanske lite morbida sätt, till Austers kommande vinterverk.

– Det känns som att jag har tagit steget över till en ny fas i livet nu. Jag befinner mig i årstiden vinter nu. Jag säger inte att jag är hutlöst gammal, men det är inte vår längre och det är inte sommar.
DN 2011-05-10