De Imperfekta

De imperfekta av Tom Rachman har hyllats i media, främst i USA där den fick en fantastisk förstasidesrecension i New York Times. Som Globe och The Mail journalisten Elizabeth Renzetti uttryckte det  “a New York Times review so glowing it might have been written by Rachman’s mother.”

Romanen kretsar kring en tidnings uppgång och fall och är därför mycket lämpligt placerad i Rom. Tidningen (som saknar namn) får representera alla dagstidningar i tryck och papperstidningens osäkra framtid. Det är smart skrivet med lätt hand och inte svårt att se att Rachman, som är utbildad journalist och har bl.a. jobbat för International Herald Tribune i Paris, har egen erfarenhet av redaktioner.

Bokens struktur är uppbyggd som en hybrid mellan novell och roman med ett kapitel för varje karaktär, från korrekturchefen Herman Cohen som beskrivs som en grammatikens tzar till ekonomichefen Abbey Pinola som råkar hamna bredvid sin nyligen sparkade kollega på en elva timmar lång flight mellan Rom och Atlanta. Mellan kapitlen får man följa berättelsen om tidningen från det den grundades på 1950-talet fram till nutid då de två parallella tidslinjerna möts. Karaktärer kan dessutom dyka upp i periferin i varandras kapitel och upplägget har liknats vid en Rubiks kub.  Som journalist kan han här dra nytta av det korta, omedelbart gripande skrivandet. På ett kapitel om ett par tiotal sidor kan han få oss att sympatisera med dessa allt annat än perfekta personer, blotta deras svagheter och visa kärnan av deras personlighet. Detta gör han samtidigt som handlingen i kapitlet kan vända två-tre gånger. I den valda formen har han inte tid att bygga upp och följa karaktärer på samma sätt som ett traditionellt romanformat tillåter men lyckas ändå få karaktärerna att kännas fylliga. Många av personerna lever kvar med en efteråt. Tricket här är att inte låta de falla in i karikatyrernas land, vilket inte hänt med ett undantag - korren i Kairo - anser jag. Han har skissats med alldeles för grov penna och känns långt ifrån realistisk vilket gör att man tappar intresset väldigt snabbt.

Till en början är det lätt att misstänka att tidningarnas ohämmade hyllningar kan ha att göra med att romanen kretsar kring tidningsredaktionen som arbetsplats och de människorna som fyller den med rubriker, korsordsflätor och dödsrunor kan recensenten lätt känna igen med ett skratt. Det här är dock inte en nischad liten historia som är skriven för journalister av en journalist utan en innehållsrik tragikomisk berättelse som många tror de allra flesta uppskattar. Förvänta dig en snabbläst, handlingsdriven, karaktärsfylld liten pärla med många lager och du blir inte besviken. Detta handlar inte så mycket om nyhetsrapportering som om människorna bakom den.

Jag läste den på svenska vilket jag sällan gör och översättningen var faktiskt riktigt bra med undantag för ett litet fel som jag, liknande Herman Cohen, ändå måste störa mig på...