En bok som hade allt och inget

Dåtidens kritiska röster kallade Eiffeltornet a "truly tragic street lamp"

Året är 1889, det är världsutställing i Paris och invigning av Eiffeltornet. Mitt i pompan och ståtet sker ett mord, och efter ett par dagar ett till. Snart har man flera mordoffer som alla verkar sammankopplade och som samtliga dött under märkliga omständigheter. Men fallet tystas ner i rädsla för dålig publicitet kring världsutställningen. En ung bokhandlare och amatörfotograf misstänker foul play och bestämmer sig för att gräva djupare på egen hand. Det handlar om systrarna Liliane Korb and Laurence Lefèvres bok Murder on the Eiffel Tower som de skrivit under psydonymen Claude Izner. 

Se där: alla byggstenar för en fantastisk bok. Jag hade på förhand förstått att det rörde sig om en lättsam historia men inför semestern tänkte jag att det kanske var ett plus. Men det här var lättsamt till gränsen till trist. Det fanns inget djup i varken persongalleriet eller mordhistorien i sig. Victor Legris, som huvudpersonen heter, är platt presenterad, frustrerande velig och mesig, utan mening eller rikning och frankly rätt korkad. Det rör sig alltså inte om några charmiga mänskliga svagheter. Här är det väl lämpligt att jag lägger in en *spoileralert* för när det kommer till självaste "utredningen" som han gör och de mordfall som han självmant ålagt sig att lösa så måste jag säga att han inte lyckas med någonting. Han gissar hejvilt på vem mördaren kan vara och utesluter dem en efter en (allt efter som de faller offer för den riktiga mördaren) och lyckas inte ens pricka rätt förrän han står inför mördaren som avslöjar sig själv sekunden senare. Mycket svagt.

Tidsperioden, en världutställning, exotiska resor till Borneo och Java (jag har ju själv nyss rest runt i Indonesien), en konsthandel, en bokhandel, kvarter i Paris där jag själv vandrat och sötman av mord. De enskilda ingredienserna är som de finaste råvaror från kolonialismen. Men det hjälper inte, tyvärr, och jag lämnar den här boken utan avsikt att följa Victor Legris vidare in i Père-Lachaise, Montmartre eller Marais vilket faktiskt gör mig lite upprörd. Jag ville så gärna att det här skulle vara alldeles, alldeles underbart. Det bästa med boken är istället bokens tre sista sidor, en bilaga, med rubriken A Few Historical Notes on the Universal Exposition of 1889 där man får en liten summering av världutställningen. 

Det är mer än troligt att Murder on the Eiffel Tower kommer att doneras till arbetsplatsens allmänna bokhylla där jag häromdagen hittade The Historian - en annan (gissar jag) lättsam bok med en lockande plotline. Förhoppningsvis blir jag mer förtjust i den. Någon som läst Kostova?

Oups I did it again!

Så hände det som inte fick hända: min lättsamma inställning till Kulturhusets Internationell Författarscen har än en gång bitit mig i rumpan. Förra gången var det jag som lät Paul Auster-biljetten glida mig ur händerna och nu är det Jonathan Franzen som är slutsålt. Varför gör jag detta mot mig själv? Det följer samma mönster: jag går in på Kulturhusets näthandel och ser till så det finns biljetter kvar, meddelar min kompis att vi bara MÅSTE gå och att vi ska köpa biljetter - i helgen, nästa vecka, imorgon. Aldrig NU. Och sen är det alltid för sent. Förra gången löste det sig ändå. Jag fick tag på en Auster-biljett trots allt. Trots att jag vet att det är antagligen rock bottom och en faktiskt missad författarscen som är det enda som skulle bryta min lättja kan jag inte annat än att önska för ett andra mirakel; att någon där ute har biljetter till övers av någon outgrundlig anledning...

Spökhistorier - andra försöket

Susan Hills The Woman in Black var allt som Ghost Story inte var. Jag rös och mös från s.1. Vilken vacker liten pärla denna bok är! Det var så roligt att öppna boken och nästan bli rörd över det fina språket. Stämningen infinner sig omedelbart och det är inget mindre än en klassisk spökhistoria. Det är ett välslipat verk och med sina blygsamma 176 sidor innehåller den inte ett överflödigt ord. Detta är minst sagt ett absolut måste för den spökhistorieälskande läsaren! Boken uppfördes som pjäs på Londons teaterscen i slutet på 1980-talet och fick oerhört genomslag. Den spelas än idag och nästa gång jag är i London måste jag gå. Själv såg jag en omarbetad version för 10 år sedan i Umeå, En kvinna i svart av Profilteatern, där handlingen förlagts till Norrland. Även den spelas fortfarande. Båda har det länge kvar dock innan de når The Mousetraps fantastiska track record med 59 år på Londons teaterscen.

Mörkrädd läsning

Jag får börja med att säga att jag är väldigt attached till mina böcker, bra som dåliga. Har t.o.m. svårt att släppa ifrån mig böcker jag bedömt så usla att jag inte ens läst ut dem. Det är alltid roligt att ändå ha dem som en referens i hyllan och en pixel i den större bilden som är mitt läsande. Det finns dock gånger då jag ändå tänkt att det här är inte sunt och försökt ge bort böcker. Detta slutar oftast i att jag ångrar mig. Vi ska ner på "Djävulen bär Prada"-nivå för att jag ska betrakta boken som tillfällig underhållning att slita och slänga som en Metro.

Ghost Story börjar i nutid och jobbar sig bakåt för att lager för lager avslöja vilka händelser som leder fram till situationen boken startar i. Långsamt, långsamt leds vi in i historien med tydliga anspelningar men Straubs karaktärer talar inte ur skägget förrän långt in i boken. Vill minnas att jag noterade s.450 när jag var riktigt tillfredställd att jag fått alla detaljer till det som man antytt sedan första sidan. Och det är inte ett "who-dunnit"-scenario där det handlar om en upplösning som man vet och uppskattar kommer i slutet, vi pratar om grundförutsättningarna för huvudkaraktärernas beteenden och val och därför blir Straubs "säga A men inte säga B"-beetende bara frustrerande. Det är som att se första säsongen av "Lost" och ständigt få en massa ledtrådar men undanhållas svaren tills det är för sent och man tappat intresset. Det blir långt, mastigt och för att vara ärlig mer än flummigt, även om jag också förstår att en spökhistoria måste bygga på ett visst mått öppenhet. Less is more skulle jag vilja råda Peter. Kändes som om det saknades redigering, en grop som även hans vän och kollega Stephen King är ökänd för att ramla i gång på gång. Det fanns ett glimmer av hopp, vissa bitar var intressanta, men det tappades bort i helheten. Jag ska erkänna att jag skummade igenom sista halvan av boken och om det är något positivt jag ska säga så är det väl att det första kapitlet ändå drev mig till att ändå vilja veta hur allt börjat och inte lägga ifrån mig boken till förmån till Susan Hills The Woman in Black som vid det här laget lockade något oerhört.

Jag ville verkligen gilla Peter Straubs Ghost story. Jag ville känna vibbarna från Stephen Kings bästa dagar, slutet av 1970-talet. Men inser att det hade varit bättre att gå direkt på originalet istället och göra det jag länge tänkt - en omläsning av Kingens bästa på engelska. I besvikelse lämnade jag istället Straub i baren på ett litet resort på en liten Indonesisk ö utanför Lombok och hoppas på att någon annan strandläsare uppskattar den bättre. Själv plockade upp The Decline Fall of the British Empire på flygplatsen i Bali och såg mig inte om.

Tana French - en ny favorit

Så läste jag då ut Tana Frenchs In the Woods innan resan som planerat. Det var kärlek vid första ögonkastet. Minns inte vilken bok jag läste innan men minns att när jag öppnade första sidan på In The Woods kände jag mig hemma igen. Möjligtvis var det min tid med Ruth Galloway som hade luckrat upp stämningen med ett enkelt språk och en, förlåt, lite banal storyline. Don't get me wrong, jag älskade att hänga med Ruth och det var så där mysigt som det bara kan bli med en rå våt kyla i grunden och en handstickad tröja i ull, en varm kopp te i en Wedgewood-kopp och en brasa men jag saknade språket och en tätare berättelse. Det fick jag hos Tana.

In the Woods fokuserar på två händelser, en mordutredning i nutid och en incident tjugo år tidigare då två barn spårlöst försvann. Även om största delen av boken kretsar kring polisens utredning finns här mycket utrymme för att bygga karaktärer. Tana blottar deras imperfektioner och deras relationer slutar ofta i någon form av besvikelse. Stämningen i boken är klart uppgiven vid tillfällen och utan att säga för mycket får inte alla frågor fullständiga svar och det är inte riktigt klart hur nästa bok kommer att se ut. Har dock förstått att vi får återse en av huvudkaraktärerna, Cassie, i alla fall i The Likeness och jag är definitivt spekulant på att köpa hem den snarast för att få fortsätta leva i Tana Frenchs värld.

På en ytligare not måste jag dock, som den inbitna estet jag är, inflika att stackars Tanas författarporträtt inte kommer att rankas högt i min imaginära laminerade lista av favoritförfattarporträtt.

Goda böcker

Hemma från Indonesien drömmer jag om att få äta den balinesiska maten igen. Bl.a. åt jag en fantastisk grön papaya sallad med räkor och en underbar balinesisk BBQ-sås. Restaurangen vi åt på var helt underbar också och det blev en kväll jag kommer minnas länge. Som tur är har ägaren till just den restaurang vi åt på publicerat kokböcker om den balinesiska maten. Jag ska bara skriva klart det här inlägget sen går jag direkt till Book Depository och klickar hem Bali Unveiled: The Secrets of Balinese Cuisine. Nu.

Tillägg: ...bara för att upptäcka att den var slut både på The Book Depository och Adlibris. Istället fick det bli Step by Step Cooking Balinese. Jackpot vore att hitta recepten till rätterna vi åt. Nästa vecka får jag veta om de finns med i boken.