I väntan på Alan

Har inhandlat biljett till nästa veckas Internationell Författarscen. I rampljuset denna gång: Alan "The Line of Beauty" Hollinghurst. Bäst att skynda läsa The Stranger's Child med andra ord, en lovande historia med tyngd, knappt 600 sidor med 1913 som backdrop. Ett underbart spontaninköp på en resa. Kanske innebär det läslycka att den är "född" på en flygplats. Sådana böcker har i allmänhet ett extra lyster om sig tycker jag. Det gör ju inte saken sämre att vedeldningen i kakelugnen börjat och kläder i ull och silke kommit fram ur garderoben.

Och boken börjar bra, mycket bra - som en BBC-filmatisering av ett kostymdrama, så där snyggt och värdigt. Där finns the estate såklart (navet i mången god historisk roman, här vid namn "Two Acres"), poeten, coming of age-kvoten fylld av en 16-årig Daphne, en tidslinje över decades och en händelse som kommer prägla familjen utlovar baksidetexten.

Fler som beger sig till Kulturhuset på torsdag? För de som inte tänkt tanken kan jag locka med att med kampanjkod ALAN kostar biljetterna bara 100 pix istället för normala 150.

Le rendez-vous med Mauvaise Fille

Hon är smalare än jag förväntat mig, yngre till utseendet, musigare klädd (komplimang) och absolut mer fidgety än hennes composed författarbild låter påskina - och hon växer genast i mina ögon! Vilken förförande person. Man vill bara lyssna och lyssna och lyssna på hennes vackra skorrande franska och jag blir inte trött på hur ljuset faller på hennes kindben. Och håret, detta hår. Ja, ni hör. Hon säger själv att hon är besatt av sin mor och om äpplet inte faller långt från trädet förstår man varför. Det var sannerligen en merupplevelse att sitta med på författarsamtalet, vilket det i sanningens namn alltid är, eller i alla fall alltid varit för mig, att lyssna på författare tala om sina böcker och sitt skrivande. Det handlar om Justin Lévy på kvällens Internationella Författarscen på Kulturhuset. Jag har efter tre års högstadiefranska tappat alla glosor men vilket tur då att en imponerande insats av tolken gjorde att det hela kändes naturligt och direkt ändå.

Har ni ännu inte läst Vi ses på Place de la Sorbonne och En ovärdig dotter, båda på Sekwa förlag, gör det. Det är rakt, vackert, kärleksfullt, bittert och poetiskt om saknad och smärta i det alltid så komplicerade förhållandet mor/dotter. Översätts även den tredje boken (andra i ordningen) - Rien de grave på originalspråk - till svenska är jag definitivt beredd att igen ta ett svanhopp ner i the bittersweetness.

Mor vs dotter : Round II

Redan när jag öppnar En ovärdig dotter förstår jag att det här är lika bra som Vi ses på Place de la Sorbonne. Tonen har mognat något vilket inte är konstigt för det är sexton år som skiljer de två böckerna åt. Än en gång är det Justine Lévys mor (fotomodellen Isabelle Doutrel­uigne) som är den centrala figuren i boken. Justine skall själv bli mamma och får reda på att hon är gravid under tiden som hennes egen mamma behandlas för - vilket står klart - obotlig cancer och hon kan inte förmå sig att berätta nyheten för henne. Detta leder (naturligtvis) till funderingar på sin egen kommande roll som som mor till en dotter, vilket betyder att detta är en bok om ett mor/dotter-förhållande med tre parter, tre generationer. Vad kommer hon att pass on och hur kan hon vara en "riktig" mamma när hon inte själv upplevt en sådan? Om jag gillade Vi ses på Place de la Sorbonne älskade jag En ovärdig dotter! Detta kan ha att göra med att jag ligger precis i ålder med Justine i denna bok. Jag vill hävda att de flesta mor/dotter-förhållanden är komplicerade så även om man inte upplevt Justines variant, dvs en dotter till en icke närvarande, missbrukande mamma så har man ändå oerhört mycket att vinna på att läsa den här boken.

I samma andemening måste jag tipsa om något så banalt som den nya svenska serien Livet blir bättre på tv3. Det låter som en svensk variant av en sappy amerikansk tv-serie men faktum är att jag kunde inte undvika att tänka på att säsong 2, avsnitt 2 med Jessica Andersson, som ständigt påminde mig om Lévys situation, om kanske inte riktigt lika drastisk. Varken tv-serien - även om de hävdar det - eller boken vänder sig till en yngre målgrupp i hopp om att ge styrka till unga som lever just nu i situationen. Jag vill snarare hävda att det möjligtvis kan ge ett igenkännande och closure till de som redan växt upp men som Justine grubblar över hur det ändå fortfarande fortsätter påverka ens liv.

Detta är Lévys tredje bok och den andra (mellan dessa två som jag just läst), även om den inte handlar om hennes förhållande till sin mamma, är även den den självbiografisk (den har jag dock inte läst). Trots detta faktum, som kan syfta till att Lévy endast skriver som en form av terapeutisk katarsis, vill jag framhäva att det läsvärda inte (bara) är att detta att är självupplevt. Justine gör något så briljant som att beskriva sin uppväxt med allt som står litteraturen bi: språket. Det är ömsom krasst, ömsom poetiskt. Vad kan jag säga mer än: LÄS! Med två böcker i bagaget är det mycket möjligt att jag, trots allt, måste införskaffa mig en biljett till hennes kommande Sverigebesök på Kulturhusets Internationell Författarscen.

För de som levde på och minns "den gamla goda tiden", som jag, är kuriosan här att Justines pappa numera är gift med Arielle Dombasle som spelade Maxine i Lace (1984) (till vänster i bild).

Om ni är yngre och inte sett denna eminenta mini-serie vet ni säkert hur man hunt it down och download:ar och på samma note som med boken recenserad ovan har jag bara ett advice: watch it!

Tack till Sekwa för recensionsexemplar!

Jonathan och håret

När alla andra var på bokmässa gick jag på Internationell författarscen och såg Jonathan Franzen. I år var jag inte helt såld på tanken på mässan och med Franzens "uppträdande" var jag inte alls uppriven att missa Göteborg. Inget ont om Tyskland men skulle mässan någon gång fokusera på The British Isles skulle jag hänga på låset.

Kort om Franzen på scen: ett gråare och yvigare hår får man leta. Det var faktiskt det första som slog mig. Sen att han hade en mycket pojkaktig charm och pendlade mellan någon slags nervositet/introvert och amerikanskt/publikfriande. Tyckte hemskt mycket om honom och samtalet även om jag (hör och häpna) har lite svårt för intervjuaren som alla andra verkar älska, Daniel Sandström från Sydsvenskan. Om ni läst tidigare inlägg har ni sett att jag mycket olämpligt är inne i en höstsvacka vad gäller min läsning och att lyssna på Franzen gav mig (tillfälligt) lusten tillbaka. Så är det alltid med dessa kvällar. Jag blir lika upprymd av dem som att gå och se en konsert och det räddar alltid en annars grå vecka!

Något jag missade dock var vilken månad det var och insåg ett par dagar innan kvällen att oj, det var oktober inte november och jag höll på med The Forgotten Garden inte Freedom. Kastade mig således på Franzens hyllade verk som och hann ca 200 sidor in i den innan det var dags. Typiskt! Den hade jag förbeställt så den kom exakt när den släpptes och så har den, som jag så ofta gör - på gott och ont, fått stå i hyllan och "mognat" och så blir det tjurrusning genom den istället. Hmm.. Nåväl, 200 sidor är lagom långt för att uppskatta och hänga med i diskussionerna och tillräckligt långt för att slippa spoilers, thank god. Kommer att förutom ett sug att läsa mer Franzen (Freedom är som alla förstår väldigt bra hittills) ett tips om Independent People han gav som läsvärd. Enligt honom den enda boken han gråtit till om jag minns rätt!

Hittar ingen bild som korrekt avbildar hårväsendet vi i publiken möttes av men tycker att bilden där vinden tar tag i kalufsen får representera dess yviga karaktär.

Fotnot: Nästa bok blir en bok av essäer. "Farther Away: Essays" utkommer i maj 2012 och ges ut av Farrar, Straus & Giroux.

Read more: http://www.ctv.ca/CTVNews/Entertainment/20111006/franzen-book-essay-111006/#ixzz1aK5ICn2o

Winning!

Jag fuckade upp med biljetter till Franzen på Internationell Författarkväll men som en katt med nio liv landade jag på fötter igen. Från att vara slutsålt öppnade sig plötsligt en glimma av ljus och två biljetter stod mirakulöst till förfogande! De greps direkt och jag är back on track - som vanligt. För ett par år sedan skulle jag flyga till Paris och höll på att missa planet med 1 minut. Höll på att missa, men gjorde det inte. Samma sak när jag skulle flyga från Rom till Stockholm och vaknade opackad när taxin stod utanför dörren och tutade, men det gick bra där med. Som det gjorde med Paul Auster-biljetterna som var slutsålda och som jag sen lyckades landa. Som det gjorde med Jonathan Franzen. Som gör att jag aldrig, aldrig lär mig och är och förblir en lucky slacker.

Oups I did it again!

Så hände det som inte fick hända: min lättsamma inställning till Kulturhusets Internationell Författarscen har än en gång bitit mig i rumpan. Förra gången var det jag som lät Paul Auster-biljetten glida mig ur händerna och nu är det Jonathan Franzen som är slutsålt. Varför gör jag detta mot mig själv? Det följer samma mönster: jag går in på Kulturhusets näthandel och ser till så det finns biljetter kvar, meddelar min kompis att vi bara MÅSTE gå och att vi ska köpa biljetter - i helgen, nästa vecka, imorgon. Aldrig NU. Och sen är det alltid för sent. Förra gången löste det sig ändå. Jag fick tag på en Auster-biljett trots allt. Trots att jag vet att det är antagligen rock bottom och en faktiskt missad författarscen som är det enda som skulle bryta min lättja kan jag inte annat än att önska för ett andra mirakel; att någon där ute har biljetter till övers av någon outgrundlig anledning...

Mötet

En legend inom litteraturen och för mig personligen har gästat Stockholm och Internationell Författarscen för första gången på 9 år och jag var där! Jepp, inget type-o, jag fick alltså tag på biljett samma dag! Som jag ojjat mig sen jag insåg att det var slutsålt och jag saknade biljett! Drömde ju också, som ni vet, en känslomässig dröm om mannen natten innan! Så det här var onekligen ett laddat möte för mig.

New York-triologin höjde honom direkt en av mina absolut favoritförfattare och hade jag vetat då att mitt nu gulnande exemplar av boken skulle bli signerat av mannen själv hade jag nog svimmat. Han blev något av en litterär husgud hos mig, men på senare tid måste jag dock erkänna att jag varit lite sval inför hans verk. På senare tid märker jag dessutom hur jag blandar ihop många av hans böcker. Hur var det nu Orakelnatten gick? och var det i Book of Illustrations som...? osv. Ett ointresse växte sakta hos mig. Tills jag ser honom. Hooked igen. Läser just nu Invisible och gillar! och känner modet återvända och gammal vänskap rekindle. Känner att vi kan gå vidare nu, Paul och jag och mötas på "äldre dar".

Och så var det det här med signeringen... Paul såg på mig med sin berömt intensiva ögon och sa inte alls "let's get outta here" men istället "thank you" och vände sedan blicken mot nästa person i kön. Under en sekund dock så var jag tillbaka i drömmen...

Fotnot: Förvånades över att Paul Auster läspar. Inte oklädsamt, men oväntat.

Paul Paul Paul

Oj oj oj. Drömde att Paul Auster hade ett öppet förhållande med Siri och med sin sugande blick satte han klorna i mig.
 

Det hela började med att han tog emot för signering på Kulturhuset innan sitt framträdande på Internationell Författarscen. När jag räcker fram boken vill han att vi istället ska sätta oss enskilt på ett café och prata om den. Jag blir förstås överlycklig. Jag är nervös men samlad och han roas av min beundran av honom och driver flirten aggressivt ändock inte verbalt uttalat. Stämningen är minst sagt laddad. När jag så tar fram New York-triologin för att få den signerad är det istället är en roman baserad på Iron Maiden av Bret Easton Ellis (!). Pinsamt. Men han skrattar bara och säger "let's get outta here". 

I ett rus ger vi oss ut i Sthlm stad och pratar om arkitektur och små arbetarbostäder, skillnaden mellan holländska och engelska balkonger. Plötsligt lutar han sig in mot mig och det går inte längre att förneka att flirten är på allvar och säger: "Vilken tur att vi bor så nära varandra nu när jag fallit för dig". (Något åt det hållet. inte lika sappigt som det ser ut så här i skrift. Tänk på att jag är i ett lyckorus - självaste Paul Auster och jag upptäcker staden ensamma tillsammans och nu uttrycker han sin begynnande kärlek för mig!). "I love you". Jag som trodde han bodde i New York börjar nu leka med tanken att det här kanske kan bli något! Han förklarar att han fortfarande bor ihop med Siri när han är i Brooklyn men att de har ett öppet förhållande och att han också har en lägenhet i Malmö. Han försöker kyssa mig men jag börjar få dåligt samvete och erkänner att jag har en sambo och tre vackra barn och en balkong (tydligen likställt med barn i min dröm). Öppet förhållande, orden I love you så snabbt, varningsklockor ringer, men när han håller om mig stretar jag inte emot alltför mycket och njuter av den stulna kyssen.

Jag tar med honom för att visa min arbetsplats (don't ask me why). Mina kollegor blir naturligtvis avundsjuka och säger att jag kuttrar som en förälskad höna och att det syns på långa vägar! I ett virrvarr av händelser tar Paul mig ner till Malmö och här vänder drömmen och blir fantasy influerad. I Malmö allt är som en serietecknad version av framtiden. Bilar swooschar förbi på banor i luften och det regnar målade grodor. Jag blir förvånad över hur stor skillnad det är mot Sthlm. Jag har nämligen aldrig tidigare varit i Malmö (vilket är sant i verkligheten också). Paul äger en biffarm (tänk Belgian Blue) och är en fena på att räkna muskelknutar (?). En kvinnlig anställd ger mig en svartsjuk blick och skriker till Paul att hon minsann var hans favorit för inte alltför länge sedan! Hon ser sliten ut. Det är tydligt att allt han är ute efter är en hålldam och när jag försöker dra mig ur situationen visar det sig att herr Auster är en mutation med kroppsdelar av titan och ur honom väller en frätande, brandfarlig vätska fram. Min sambo dyker plötsligt upp och räddar dagen och vi flyr undan explosionerna bakom en tjock mur, hittar en flyktväg. I köpcentret på väg hem möter jag, min sambo och våra tre barn Paul som mumlar något om att jag är en tråkig liten mus som inte ville ta del av hans spännande liv. Och jag ser verkligen tråkig och musaktig ut men känner att jag fått en knäpp på näsan och lärt mig läxan att aldrig låta mig förföras av en författare igen. Jag tittar på klockan som nu är 17.50 och konstaterar torrt att han missat signeringen på Pocketshop, Sergels Torg.

"Någon" är uppenbarligen överpepp inför Paul Austers Sthlmsbesök idag och då har jag inte ens en biljett till Kulturhuset. Jag får sitta i Studio 3 och se på en skärm. Min kompis har biljett och ska ta min kopia av New York-triologin för signering. Det kanske är säkrast så... Nu ska jag sätta mig på balkongen och läsa ut Invisible.

På tal om Internationell Författarscen

Ska vi #prataomdet? Om ångest och känslor av att det är mitt eget fel? Ja, jag missar Paul Auster när han kommer i maj. En pinsam historia jag helst inte vill tänka på. Det var inte så att jag inte visste om det. Jag visste mycket väl att han skulle komma och när biljettsläppet var. Men det är en av dessa Alfons Åberg "jag ska bara"-moment i livet. Och plötsligt inser man att det är fullbokat. Nåja, men nu har jag lärt mig min läxa, skakar av mig och kommer definitivt sitta först på rad när Jonathan Franzen kommer i september! Tipset om du som jag också klantat till det och saknar biljett till Paul är att du har möjlighet att följa programmet direktsänt i Klarabiografen och i Studio 3. Det är fri entré och ingen förbokning, dvs inte ytterligare att tillfälle att göra om sina misstag. Jag kommer definitivt att sitta bänkad i någon av de lokalerna! Skammen lämnar jag hemma.

Internationell Författarscen: Tom Rachman

Varje gång jag går på Internationell Författarscen på Kulturhuset blir jag lika upprymd och glad. Likaså ikväll. Och full av beundran. Killen är född samma år som jag och vad har man själv åstadkommit? Ja, inte en roman i alla fall och det är inte mycket som slår det i min värld. Men då pratar vi en bra roman. Att släppa en svensk dussindeckare räknas inte. Och De Imperfekta är en bra roman. Men det återkommer jag till när jag läst ut den. Men vad jag kan säga är att den är väldigt intressant i både innehåll och upplägg. Romanen i stora drag kretsar kring en tidnings födelse och fall, mycket passande belägen i Rom, och olika personer knutna till tidningen. En annan aspekt jag tycker är roligt när man lyssnar på honom är att han är en debutantförfattare. Någon som fortfarande har en relativt ny offentlig identitet att förhålla sig till. Sen kommer applåderna och jag, som alltid, är den rodnande nörden som går fram i slutet för att få mitt ex av boken signerad men varken vågar räcka upp handen vid "frågestunden", samtala med författaren eller ens säga något till subjektet om min läsupplevelse. Detta verkar dock gälla fler i publiken än mig även om tack och lov det alltid brukar vara någon modig själ som räcker upp handen. Signeringen? "Hope you enjoy the last bit!" eftersom jag trots allt lyckas få ur mig att jag bara läst halva boken (hämtade ut den igår). Nu kan jag inte vänta på att kasta mig i säng och fortsätta med resten och Tom, jag inte bara hoppas, jag är rätt säker på att jag kommer att tycka om resterande del av boken! Recension kommer. För er som inte kunde komma ikväll publicerade DN idag en intervju med honom.

Ian McEwan på Internationell Författarscen

Åh jag kan inte tänka mig något trevligare en fredagskväll än att gå och lyssna på Ian McEwan på Kulturhuset, och då ska ni veta att jag brukar ha mycket trevliga ost- och vinfyllda fredagar! Vilket brilliant mind han är! Och witty och ironisk precis som britter bör vara. Jag var verkligen fylld av lycka när jag tog t-banan hem. Ett litet minus för intervjuaren då som i mitt tycke inte alls kunde följa McEwans glittrande samtalsflöde. Synd också att alla är så blyga för att ställa frågor, undertecknad inte allra minst. Kom hem och fortsatte kvällen med att klicka mig direkt till Youtube för att se när Richard Dawkins samtalar med McEwan, om religion. Vilken fantastisk kombo de två utgör!

Men tillbaka till Kulturhuset. Måste säga att jag ställt mig lite tveksam till Solar tidigare, med tanke på genren - en komedi, som även Ian påtalade är en svår, gruppspecifik och daterad genre - men efter högläsningen av scenen som utspelar sig på ett tåg med huvudrollsinnehavaren, en medpassagerare och en chipspåse i centrum så känner jag mig faktiskt bara positiv inför hans senaste verk. MEN mer sugen är jag dock att backtracka till de något mörkare dagarna och romaner som Cement Garden och Enduring Love, hans tidigare verk under en tid då han tydligen gick under namnet Iam McAbre. Har läst Saturday och On Chesil Beach i sommar/höst vilka både toppade betygskalan och sköt Ian direkt upp bland favoritförfattarna för mig! Balanserar nu mellan en iver att läsa hela hans repertoar nu nu nu och en lyxig känsla av att jag har större delen av kakan kvar... Måste jag nämna att jag nördigt ställde mig i kön för en signering?