To Kindle or not to Kindle?

Jag åker snart på semester och har sedan länge börjat planera vilka lucky books som ska få följa med till Indonesien. Jag ska vara borta i 2,5 v och tänker att 4-5 böcker ska räcka. Men man vet ju aldrig... Och optimalt vore dessutom att ta med minst det dubbla så man kan välja efter humör och dagsform. Lösningen på detta är naturligtvis att packa hela bokhyllan. Lösningen på hur du packar hela bokhyllan och ändå klarar bagagevikten på max 10 kg är Kindle. I grund och botten är jag dock en paper lover, men det finns uppenbarligen situationer där det digitala valet makes sense. Helst skulle jag vilja ha hela mitt bibliotek både i digital och analog form. Vore fantastiskt att kunna söka i och cross-referera böcker. Jag brukar alltsom oftast stryka under extra minnesvärda meningar och citat i mina analoga böcker och digitalt hade det varit så mycket enklare att exempelvis se på exakt vilka ställen i boken som X nämns. Detta betyder alltså att jag vill ha dubbla exemplar av (nästan) alla böcker jag äger och vill äga, men kan inte motivera att det ska kosta mig det dubbla, eller som i vissa fall det tredubbla. Kikade t.ex. på tredje boken om Ruth, The house at sea's end, häromdagen och jag som älskar pocket/häftat är van att betala de tillhörande priserna - inte inbundet. E-boken jag suktade efter kostade mer än en inbunden (pocket $6-7, inbunden $13, ebook $18.85) och då jag föredrar pappersvarianten ser jag bara hur mycket pocket jag får för pengarna. Så vi får se hur det blir med mitt digitala förhållande till böcker i framtiden. Någon som äger Kindle och kan vittna om läsupplevelsen?

In trouble again

Ruth Galloway skulle ha gillat midsommar tror jag. En högst pagan ceremony med fallisk symbolik. Jag har nu avslutat den andra boken om Dr Galloway, The Janus Stone. Och jag måste säga att det är en värdig uppföljare till debuten, The Crossing Places. Det är stämning, lättsam läsning och krämen läggs på karaktärerna. Ruth har syltat in sig i ett nytt brott, hon är i fara - igen (som jag nämnt tidigare undrar jag hur många böcker detta kan pågå) - och som vanligt syltar hon in sig i svårigheter även privat. Jag gillar även det här - igen. För mig passar det att läsa en lättsam historia nu på sommaren och det är mycket tillfredsställande att få snabba resultat så att säga. Visst gissar man mördaren relativt snabbt och uppdagandet av sanningen och mördaren uppvisar små, små krystade partier här och där. Det är inget mästerverk, men jag kan nästan lova att de flesta finner det underhållande. På en personlig not kan jag säga att jag finner undersöknings- och analysmetoder inom arkeologin fascinerande och intressant (kemi, vetenskapliga metoder) och baksidan på det myntet är att jag är rätt ointresserad av den primitiva arkeologin itself. Jag har alltid varit pro den civiliserade världen (i nordeuropeiska termer 1500-). Särskilt nordisk arkeologi (förutom vikingarna) är ytterst tråkig. När romarna byggde ett samhälle med lagar och discipliner med konst och arkitektur som (inte bara fysiskt) står sig än idag satt vi literally och gnagde på våra egna fingrar vid härden. För att inte tala om Asien och arabvärlden långt innan dem. Men mest irriterande finner jag ändå den new-age kult som Cathbad (druiden) representerar. Det blir lite för homeopati och 'Det Okända' för mig. Cathbad själv har inte svårt att förena dessa två världar, men jag tycker inte det känns helt trovärdigt att ha en gedigen utbildning inom vetenskaplig metodik och kemi, arbeta i vetenskapens högborg (ett analyslab på ett universitet) och samtidigt på fullaste allvar tro på magi och springa runt i lila slängkappa. Jag köper det inte! Men förutom mina då högst personliga tics kan jag knappt vänta på att få läsa den tredje boken i serien. Den står dock ännu inte i min bokhylla - än ska jag tillägga!


Glad midsommar på er alla - druider och vetenskapsmän alike!

Många böcker i luften

En av de bästa sakerna med mitt jobb är att min arbetsplats ligger i en kranskommun. Jag kan alltså se fram emot ca 45 min t-bana/buss enkel väg varje morgon. Detta innebär minst en "gratis" timme ostörd (nåja, beroende på medpassagerare) läsning varje dag! I förrgår hände dock det som inte får hända: jag glömde min påbörjade bok på jobbet. Räddningen var att jag har en sprillans ny mobil att leka med annars hade jag nog försökt sova bort tiden. "Problemet" var att senare på kvällen hade jag inget att läsa och "måste" (stackars mig!) plocka en ny bok från hyllan. This, folks, is why you always ALWAYS carry more than 10 unread items of literature in your bookshelf. Man vet ju aldrig vad man kommer att vara sugen på! Jag, vars påbörjade bok numera på jobbet var The Janus Stone, valde att fortsätta på samma tema: ruggig spänningshistoria med kvinnlig huvudrollsinnehavare med följetongspotential, aka den första boken med Kay Scarpetta. Härligt! I vanliga fall brukar jag känna ett sug mot bokhyllan trots redan utlovat engagemang till en bok och sneglar på gräset som tycks grönare på andra sidan. Ingenting är så lockande som en färsk förstasida i en efterlängtad bok, så jag var inte ledsen! Detta var dock en diptykutgåva med både första och andra romanen om Scarpetta i storpocketformat, så igår när jag åter ska göra min resa är jag på nytt utan bok (Scarpetta alldeles för stor och tjock för min sommarväska) och jag fick på nytt vara otrogen. Detta plus att jag har ett par, av olika anledningar, outlästa böcker sedan tidigare att avsluta (we were on a break!) så nu läser jag tydligen fem (5) böcker samtidigt. Brukar som mest jonglera tre. Hur många har ni på gång parallellt?

Någon som också nyligen drabbats av abibliofobi är Dark Places.

Boktolva

Jag hängde aldrig med på boktolvan men känner att jag utan medveten riktning är på god väg ändå, dvs läsa en för mig tidigare oläst författare i månaden under årets gång. Hittills i år har jag bekantat mig med följande "nya" författare. Vissa har jag sneglat på i 10 år, andra nya ansikten och endast några månaders bekantskap:

Tom Rachman
Joyce Carol Oates
Elly Griffiths
Graham Greene
Dan Simmons
Johan Hakelius
Richard Yates
China Miéville

Följande har jag planer på att läsa i andra halvlek:

Mircea Cărtărescu
Jonathan Franzen
Claude Izner
Sadie Jones
Tana French
Helen Dunmore
Susan Hill
Stef Penney

Ser verkligen, verkligen fram emot det här läsåret som börjat så fantastiskt bra i just denna kategori!

Säsongsavslutning: Bokbloggsjerka

Så var det säsongsavslutning på Annikas bokbloggsjerka. Frågan lyder:

Vilken bok är den bästa du har läst den senaste månaden?

Även om Ruth Galloway och jag blivit goda vänner och jag nu är inne på min andra Elly Griffiths deckare med henne i spetsen (pausade för att skriva detta inlägg) så kan jag ändå inte undvika att svara Blonde av Jocye Carol Oates på Annikas fråga. Den hängde med mig under några veckor och jag kommer att för alltid att tänka på Oates version av Marilyn varje gång jag ser henne. Detta var det allra första jag läst av Oates och jag hoppas hon håller lika hög kvalité i sina andra verk för Blonde var på många ställen ett mästerverk! Särskilt barndomsskildringen var utsökt skriven. Boken fick mig sugen på att läsa någon biografi och ta reda på fakta om hennes liv, kanske se om några av hennes filmer. Samtidigt känner jag mig väldigt mätt på Marilyn just nu och är ändå rätt glad att vi tagit en paus.

Arkeologiskt rysmys

Jag läser aldrig svensk krim. Det är en genre som intresserar mig ytterst lite. Jag läste första delen av Millenium-triologin vilket förvisso var underhållande semesterlektyr, men varken mer eller mindre. Jo förresten, jag gillar äldre svensk spänning á la Sjövall/Wahlöö. Men när det kommer till engelska deckare så är jag såld! Jag som anglofil uppväxt på Poirot och Miss Marple älskar stämningen i brittiska deckare, nya som äldre. Jag har dessutom av olika orsaker bra kunskap om analysmetoder inom det arkeologiska fältet (no pun intended) så när jag fick nys om att det fanns en forensic archeologist solving crimes out there så tvekade jag inte. Till saken hör också naturligtvis att den rekommenderats av boktipsdrottningen Helena. Köpte både debuten och uppföljaren på en och samma gång utan att ha provläst en mening. Så övertygad var jag att detta skulle bli en treat. Och det blev det verkligen. Jag blir lika förtjust som mina fellow bokbloggare Dark Places, Ooofbok, Bokbabbel,  Calliope books (som recenserade den igår) i kompromisslösa Ruth Galloway med sin övervikt och sina katter.

Handlingen är kortfattat: en osteolog (arkeologisk benexpert) blir indragen i en potentiell mordutredning när en fynd av människoben uppdagas i Ruths närområde, saltängarna där hon bor. Ett försvunnet barn blir till två och Ruth finner sig mer och mer involverad tills hon inser att hon inte kan lita på någon. Överlag är det en tunn bok, 300 sidor, och särskilt tunn kändes den när jag precis lagt ifrån mig tungviktaren Blonde, eller som den beskrevs i P1:s bokcirkel: en roman i storleken D-kupa. Blev lite nervös i av lättvikten - att historien inte skulle ha tid att utvecklas och bli komplex - och till viss del var mina farhågor besannade, lite tunt är det. Det är inte handlingen i sig som är den stora behållningen här. Men tro mig när jag säger att det gör ingenting då mysfaktor och karaktärer mer än kompenserar detta. Jag njuter även i smyg över lättvikten då en sengångsläsare som jag för en gångs skull kunde få känna vindens sus i håret när jag kastade mig framåt i historien och fick tillfredsställelsen att klämma en bok på ett par dagar! Språket flyter och det är en bladvändare. Överlag har boken en underliggande ton av den där typiskt brittiska torra, lätt syriliga humorn som passar så bra in på en svartklädd mullig ensamboende arkeolog och jag spinner av välmående som en av Ruths katter! Det finns tillfällen då jag blir lite irriterad på Ruth som trots uppenbar normal intelligens ibland reducerar sig själv till en blondin i en skräckfilm ("Men gå inte ner i källaren när du vet att mördaren lurar i mörkret! Vänd dig om, vänd dig om!") genom att ständigt upplysa både den ena och den andra om detaljer i polisutredningen och var exakt hon kommer att befinna sig när hon ska ligga lågt. Hon är dock förlåten.

Behöver jag nämna att jag redan plockat fram The Janus Stone ur bokhyllan? Har verkligen längtat efter att följa en karaktär i en bokserie, vilket också var en av mina sommarplaner! Lite nervös blir jag dock och undrar hur detta ska hålla i längden. Det finns i dagsläget tre böcker om Ruth. Hur många mordutredningar kan hon bli involverad i utan att det blir krystat. Lite som hur många mord kan ske under en mans livstid i Midsomer utan att man logiskt börjar misstänka Barnaby?

Copycat

"Jo, visst är hon lik Camilla Läckberg – men Ann Rosman är snäppet vassare". Så lyder ett citat från DN:s recension av Fyrmästarens dotter. Denna mening används nu på T-banetågen för att sälja Rosmans böcker. Nja, jag vet inte om det känns så lockande! Det är ungefär som den där tv-reklamen för den där dejtingsajten där de menar att "Nej, ni ska inte träffas planera resten av ert liv tillsammans. På sin höjd ska ni bara ta en kaffe ihop så får ni se sen... typ". Alltså, hur lockande är det att gå in med den inställningen? Att ja, det är mediokert so don't get your hopes up, men du är medioker och kommer därför att nöja dig med detta. Nu har jag aldrig läst Läckberg och aldrig velat läsa Läckberg så jag är ändå inte målgruppen för Rosmans roman och jag har alltså inte läst den och därmed är detta inte en kritik mot författaren, boken eller dess läsare. Det måste bara kännas lite surt att det bästa någon sagt om din bok och ditt författarskap som kan användas i marknadsföringen är "Jo, visst känns det som ett plagiat, men ett väl utfört sådant".

Boktokig och Enligt O har läst och recenserat Anns böcker. Här är också DN:s recension i sin helhet. Kanske perfekt sommarlitteratur för någon som vill ha lättsmält deckare i närmiljö?

Sommar, sommar, sommar II

Så är den annonserad, listan på sommarpratare i P1. Följer Vixxtorias exempel och listar vilka jag personligen planerar lyssna på! Samma regel gäller här; fetstilat är intressant med motivering. Kommentarer på de jag antagligen inte lyssnar på där det känns motiverat.

JUNI
Mark Levengood gillar ingen i paret Levengood/Gardell särskilt mycket men i privata uttalanden har Gardell många poänger. Levengood säger mig ingenting.
Torgny Lindgren - författare från Västerbotten, ett måste för en norrlänning
Clara Lidström - från Umeå
Göran Gudmundssom - byggnadsvård ligger mig varmt om hjärtat
Jason ”Timbuktu” Diakité – har en mysig röst och förhoppningsvis lite bra musikval. Är det för mycket att hoppas på Jag sköt Palme?
Maria Wetterstrand - alla älskade Maria under valet. Lite för lite bit i henne för min smak.

JULI
Thomas Johansson - hoppas på lite juicy anekdoter från förr
Henke Larsson - idrott och jag attraherar inte varandra
Beate Grimsrud - en författare jag vet mkt lite om men kan vara intressant
Nanne Grönvall - förkroppsligar det där jag inte gillar med allt som heter schlager
Ville Virtanen - har ett band med Finland känner jag och antagligen kommer att lyssna
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander - igen: idrott...
Karin Broos
Jonas Jonasson
Freddie Wadling - ingen motivering needed
Carl-Gustaf Wachtmeister
Gustaf Hammarsten
Dilsa Demirbag-Ste
Lars-Eric Aaro
Ulf Brunnberg
Ann Petrén - verkar var en intressant person
Carl Bildt - nej
Anna Kåver
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg - utan att läst henne har hon trots allt min uppmärksamhet
Fredrik Gertten
Babben Larsson - underhållande och bitsk
Jan Carlzon
Lars Ohly - politik som fortfarande är intressant
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert - känner släktskap. jag har 21 uppstoppade fåglar.
Claes Hultling
Olof Wretling - en till Umeåit och medlem i anrika Klungan!
Helena Bergström
Barbro Lindgren - känns självklart

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson
Leif Mannerström - älskade Leif och den älskade maten
Alice Bah Kuhnke
Owe Wikström
Patrik Sjöberg - årets Annika Östberg. Sverige kommer att lyssna, and so will I.
Yukiko Duke - för att hon heter 'Snöbarn'
Håkan Juholt - ok då, för att ha lite samhällskoll
Vicky von der Lancken
Daniel Adams-Ray
Cecilia Forss - döden, döden
Barbro Osher
Johan Wester
Cecilia Uddén
Karl Ove Knausgård - för att få en uppfattning om jag kommer att gilla hans böcker eller bör undvika dem.
Ubah Musse
Ann Olivecrona - för det exotiska Afrikas djur
Bengt Palmers - en nyckelperson i svensk nostalgi
Gina Dirawi
Petra Marklund
Ghita Nørby
Leif GW Persson - för antingen blir det konspirationsteorier eller så somnar han. Otroligt kunnig bakom en fasad av skoltrött alkis.

Inser att min lista skiljer sig något från den på Snowflakes in the rain med vissa högoddare gemensamt. Kul! Listan på SR med introduktioner hittar ni här.

Sommar, sommar, sommar I

Nämnde i förra inlägget att jag följer P1:s bokcirkel. För oss trogna P1-lyssnare är det självklara denna årstid att följa sommarpratarna kl.13 varje dag. I sommar tänker jag varva sommarpratarna med Detektiverna. Det kan antingen bli mycket tramsigt med tanke på tävlingsmomentet eller riktigt bra med tanke på att det är ett av mina favoritämnen: klassisk ond bråd död. Föredragsvis i engelsk tappning: Agatha, Sherlock. Imorgon avslöjas det förövrigt vilka som gästar årets Sommar i P1. Har ni några högoddsare eller någon gammal favorit? Från förra året minns jag Annika Östbergs program vilket jag verkligen uppskattade och bottennappet Per Holknekt (grundare till modeföretaget Odd Molly vilket för mig är även det ett bottennapp). Han framstod för mig som otroligt osympatisk och självcentrerad.  I år hoppas jag som vanligt på en bra blandning av författare, vetenskapsmän/kvinnor och ällmänt intressanta livsöden - ingen nämnd, ingen glömd.

Blonde - The Misfit

Så har jag då äntligen läst boken jag ställt mig skeptisk till i 10 år. Skeptiskt till formatet fiktiv biografi eller bio-fiction, subjektet jag i slentrian och stor portion avundsjuka avfärdat som våp, författarinnan som jag misstänkt producerar mer kvantité än kvalité och alla andras praise. Jag är personen som började lyssna på Kent 10 år senare t.ex. Andras hype kan få mig att backa. Jag kan dock ändra mig och här är jag glad att jag gjorde just det. Blonde är en fantastisk skildring av en gäckande ikon. Lika mystisk nu som då. Lika mystiskt efter 750 sidor uttömmande text JCO-style. Men vilket stort psykologiskt porträtt! Efter detta har jag svårt att inte känna att det här är så nära sanningen man kommer. Sanningen i detta fall inte praktisk faktisk dialog utan kärnan av den komplexa varelse Norma Jeane/Norma/Marilyn måste varit. Inte för att det spelar någon roll bara det känns sant i sin kontext, som är det med all litteratur. Skapa gärna ett Narnia eller ett Mordor, men även i den världen finns regler och sanningar och logik man måste hålla sig till. Även om det är just fiktiva regler, sanningar och logik.

Vad kan då sägas om boken som inte sagts innan? Den börjar med en fantastiskt skicklig skildring av en långt ifrån lycklig barndom som sedan ligger som stomme för det som komma skall. Frånvarande föräldrar och fosterhem (i boken får ett hem symbolisera de i verkligheten närmare 10 av vad jag förstått som det egentligen handlade om), barnhem, sökandet av en mansfigur, missbruk och psykisk ohälsa och den okritiska glorifiering av Hollywood som bidrar till berättelsens och huvudpersonens sagoliknande kvalité. Berättartekniken flyter snyggt mellan de olika delarna och förändras också för att passa innehållet. Vi rör oss från barnet till flickan till kvinnan i alla hennes skepnader. Berättarröster kommer och går och det finns ett mycket passande drömskt stråk blandat med brutal realism genom hela boken. Om Blonde har Jeanne Moreau sagt 'Oates' precise and inspired writing is close to witchcraft' och jag kan inte annat än att hålla med. Detta är en drabbande roman inte många som öppnat den undankommer utan att bli berörd eller åtminstone börjar hysa ett visst mått beundran och respekt för författarens skills!

Den som inte läst Blonde behöver inte läsa följande stycke (spoiler alert!). Den del jag först ville utelämna är figuren som vi lär känna som the sharpshooter men även här är Joyce så skicklig i sin skildring av honom så jag kan inte helt skiljas ifrån honom (är han en galen stalker som tror han har ett uppdrag eller är det ett faktiskt politiskt mord?). Jag tyckte hans roll i boken störde lite eftersom det var så tydligt att hennes öde var sealed med eller utan hans medverkan men jag har accepterat att han får symbolisera alla de konspiratoriska rykten och det frågetecken som uppstår när en ikon dör vid tidig ålder. En ikon som dessutom haft samröre med Presidenten själv. Jag förstår varför man tar med den biten. Jag hade bara inte saknat den.

Parallellt med läsningen har jag också följt P1:s Bokcirkel, eller nåja, kring sista kapitlet lyssnade jag på samtliga avsnitt i rad, vilket jag varmt kan rekommendera. Har även följt den med Anna Karenina och planerar göra detsamma när jag, om jag, tar mig igenom Fågeln som vrider upp världen. Är inte såld på Murakami men vill ge hans mest omtalade bok en chans trots allt. Det lönade ju sig med Oates, big time!

Avslutar med att säga att jag definitivt är intrigued nu och vill läsa mer av JCO. Vilken tur då är jag där har en aldrig sinande källa! Ska nog dock beträda Oates-land med lite försiktighet. Som Kingen har nog Oates också både highs and lows i sin portfölj och jag kommer att följa upp med de säkrare korten som The Gravedigger's Daughter,  Bellefleur, We Were the Mulvaneys och The Falls. Några andra tips på Oates eller några jag ska undvika?

Läsramar

Jag har problem med fri läsning. Har alltid undrat varför jag inte bättre utnyttjar ibland långa lediga dagar åt att läsa. Kollar tv-serier, nätshoppar och gör allt annat än att läsa. Så får man ett sms av sambon: "Kommer hem om 1 tim. Kan du sätta igång en disk så lagar vi mat sen?" och vips! vill jag bara läsa läsa läsa i en rasande takt. Läser som bäst på tidsbegränsade tillfällen som bussen till jobbet, lunchen medan om jag t.ex. ska spendera några nätter på hotell själv på tjänsteresa (all tid i världen att läsa) så går det liksom inte. Kommer inte in i boken och blir rastlös. Märkligt fenomen. Nån annan som lider av samma symtom och behöver begränsningar, ramar och disciplin för att kunna helt hänge sig åt böckernas underbara värld och släppa den verkliga?

Bokbloggsjerka

Så var det dags att igen i sista minuten vara med på Annikas bokbloggsjerka. Alltid imponerad att hon kommer upp med frågor man bara vill besvara! På veckans fråga har jag ett tudelat svar.

Om du fick bestämma: Vilka böcker skulle DU då vilja se publicerade just I DAG? 

1. The Passage Del II (The Twelve) av Justin Cronin
Planerad utgivning: 2012
och
2. The Passage Del III (The City of Mirrors) av Justin Cronin
Planerad utgivning: 2014 

The Passage var nämligen en av mina bästa reads på länge och Cronin lyckades dra in mig så mycket i hans imaginära värld att jag genast vill tillbaka och veta vad som lurar runt nästa hörn! Vem kan motstå denna episka, post-apokalyptiska vampyrtriologi? Jag bara undrar. Det dröjer alltså tre långa år innan sista delen är planerad att ges ut... Planerad filmatisering och man kan bara hoppas att den är lika köttig som boken och inte någon blodtunn variant.

Sommarplaner

Lyrans tematrio denna vecka handlar om sommarens läsplaner. Vanligtvis brukar böckerna följa på varandra som dominobrickor. Den ena påverkar valet av nästa osv. och temat är inte klart förrän efter ett par, tre böcker är lästa. Sommaren, eller i alla fall semestern, skiljer sig dock distinkt åt då man packa ner ett antal böcker som man får hålla sig till i ett par veckor. Inget utrymme för extranummer för valfrihet pga viktrestriktioner på flighterna. Här är mina sommarplaner:

1. Bokhyllans kö:
Som många andra har jag en hel del böcker olästa i hyllan som sig bör. Vill aldrig vara utan olästa böcker då de ger valmöjlighet och utrymme för dagsform när man väljer sin nästkommande roman. However har vissa stått i kö löjligt länge och dessutom bör jag spara dineros till semestern och då är bokhyllan det ekonomiskt försvarsbara valet. Missförstå mig rätt, jag vill läsa böckerna men rätt tillfälle har bara inte presenterat sig ännu. Denna sommar är ett tillfälle lika gott som något annat!

2. Följetonger
Jag har på senare tid blivit sugen böcker som har en huvudperson man kan följa. Minns mina ungdomsårs Poirot och jag har plockat några Sherlock i våras. Har införskaffat mig både tidiga Scarpetta, de första Ruth Galloway-böckerna. Gillar att förhållandet inte behöver ta slut bara för att en bok gör det. Då hoppar man rakt in i nästa!

3. Easy breezy semesterlitt.
Lättläst utan att vara litterär bukfylla. Böcker som utspelar sig på sommaren eller på exotiska platser kvalar in. Tunna böcker. Tjocka böcker.
Krav: pocket.

Reselitteratur

Idag kom mitt senaste inköp från Adlibris: Lonely Planets Indonesia. Anledning? Bokad och betald resa i helgen! Avgång: juli/augusti. Är så hysteriskt peppad! Vi åker reguljärflyg och inga boenden är bokade ännu. Halva nöjet kvar alltså. Roligaste tiden: resan spikad så man vet att det blir av men resan fortfarande så öppen så att man känner sig som en lovande ungdom med hela livet och alla möjligheter framför sig. Har surfat runt på Tripadvisor och forum men tycker alltid att det är svårt att få en snabb överblick på nätet. Jag lyckas alltid ha 130 st flikar parallellt öppna och klickar mig djupare och djupare in i labyrinten. Med en bok får man snabbt en överblick, jag gillar LP:s kartor och tips på rundresor också. Detaljer och uppdaterad info kompletteras på nätet. Det har blivit tradition att inhandla den analoga varianten av information i samband med bokad resa.

Inser att det smått vansinnigt att redan nu börja planera vilka böcker jag packa med mig då vi inte ens bokat boende eller ens bestämt vilka delar av landet vi ska besöka, än mindre aktiviteter. Att litteraturen skulle vara viktigare än kaffeplantage, kryddskogar, vilda orchidéer, vulkaner, djungeldjur och palats inser t.o.m. jag är något man får söka hjälp för så jag låter vänta med att spika lässchemat. Måste dock presentera några möjliga kandidater (ur bokhyllan. Då jag måste spara pengar till resan lär jag inte köpa nya böcker. Bra tillfälle att läsa det man har hemma alltså. Att inkludera köpeböcker till listan skulle resultera i en lista lika lång som min Adlibris-önskelista och det inlägget orkar ingen läsa. Ok, lär köpa några på flygplatsen... Vad är det som gör att flygplatser och littaratur är en sån bra kombo? Att utrönas i ett helt annat inlägg):

• Shantaram av Gregory David Roberts har jag lovat mig själv att läsa på en semester. Tror att den blir perfekt reseläsning. Tjock är den också så den räcker nog en vecka.
• The Forgotten Garden av Kate Morton har väntat i bokhyllan länge nu. Älskade läsningen av House at Riverton och har höga förväntningar på trivselläsning av Mortons andra böcker, men ni vet hur man sparar sina darlings till sist för att dra ut på nöjet. Man vill liksom ha det bästa kvar. Kanske passar dock inte Kate in på en öde ö i Indonesien utan hellre en regnig sommardag i Sverige. Eller så vill jag bara ha en ursäkt att suga på karamellen lite till...
• The Given Day av Dennis Lehane har också stått i hyllan ett tag. Läste Lehane på förra långresan så det känns passande på något sätt. Tyvärr i storpocket - kan bli en deal breaker.
• Becoming Strangers av Louise Dean - en mycket passande semesterbok med tanke på att karaktärerna är på semester i Karibien.
• The Good Doctor av Damon Galgut. Låg i hängmattan och läste Doris Lessings The Grass is Singing på förra långresan och den utspelar sig som bekant i f.d. Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Gillade den läsningssessionen väldigt mycket vilket får mig att tro att en bok som utspelar sig i Sydafrika ska vara en perfekt följeslagare på resan.

Ser fram emot nära tre veckors läsning med små avbrott för snorkling.

Bokbloggsjerka

Dags för bokbloggsjerka!  Veckans fråga lyder:

Vilka fiktiva karaktärer man helst skulle vilja träffa och vad man i så fall skulle hitta på?

Just nu är jag sugen på att träffa upp Henry i Time Traveler's Wife. Och vad skulle vi göra? Time travel såklart! Vore intressant och säkerligen fruktansvärt på samma gång att besöka sin egen tidslinje, men att våga snegla på mina egna klumpiga trial and errors som liten eller ta ut något i förskott är inget mitt kanariehjärta skulle klara av. Vi tar istället en mycket lättsam rutt till 1930-talets grädda där vi strosar runt bland butiker och skräddare och plockar upp the latest fashion och en flaska skumpa. Eftersom Henry inte är så road av dammode blir dagen tyvärr inte så mycket ett möte mellan mig och en fiktiv karaktär som en löjligt trevlig nöjesresa för mig. Jag utnyttjar skamlöst hans otroliga time travel-talanger och skäms lite men champagnen och minkpälsen dämpar skammen. Inser dock ganska snart att istället för att släpa på Henry kanske det istället vore enklare att hoppa rakt in i någon av (The Honourable) Nancy Mitfords romaner och hänga med någon av hennes fabulously fashionable hjältinnor!

Auster Hat Trick

(3:e inlägget i rad om the man, the myth, the concept...)

Jag har precis läst ut Invisible av Paul Auster, metafiktionens poster boy. De recensioner jag läst av boken - lyckligtvis efter jag läst ut boken - har inte varit blida. Det har varit allt från skämsroman till repulsion. Min upplevelse av boken var inte fullt lika känslomässig och definitivt mer positiv.

Invisible utgår ifrån den traditionella Auster-mallen. Det är en cinematisk dialog, kulissrealism, lätt distanserat, detektivistiska inslag (hemlig agent), en roman i romanen, manliga författare i rollistan, ett slut utan svar samt är boken injicerad med några droppar Paul Auster-DNA (scener tagna direkt ur Austers egna minnen). Lägg därtill klassiska twists and turns och en berättarteknik istället för att nödvändigtvis vara ett redskap för minska gapet mellan verklig person (läsaren) och fiktiva ligger i förgrunden och inte döljer form och struktur.

Handlingen har bitar som känns bekanta: Året är 1967. En ung man, Adam Walker, har drömmar om att bli poet och träffar ett par på en obskyr fest i New York. Det är sexuella undertoner, ett triangeldrama, ett brott. En slumpartad rad händelser som ändrar livets gång. Allt berättat i retroperspektiv 40 år senare. Manuskriptet i romanen är uppdelat i tre delar Spring, Summer och Fall. Del I är skriven i första person, del II i andra person och del III i tredje. Invisible däremot är uppdelad på fyra delar där de tre första delarna har en och samma narratör med inslag av en andra berättare för att sedan helt skifta i sista delen.

Personerna i boken är, medvetet såklart, inte särskilt trovärdiga och skapar den där skeva känslan att något inte riktigt stämmer. Rudolf Born t.ex. som ska vara en välutbildad, berest person (han är professor på universitetet) får repliker som tagna ur en hårdkokt kioskdeckare; “Your ass will be so cooked, you won’t be able to sit down again for the rest of your life”. Överlag så är boken inte något språkligt nöje i sig. Det är en rakt, enkelt berättad historia. Underlaget skall också vara ett hastigt nedskrivet manuskript vilket motiverar enkelheten. However är det Auster som håller i pennan och hade han velat hade han kunnat ändra premisserna för att tillåta ett rikare språkbruk. Det är en medvetet distanserad historia och vi inte upprörda över brottet som beskrivs som horrible eller sympatiserar särskilt mycket med huvudpersonen. Och för egen del vill jag mer kontakt med människorna som befolkar romanen. Det finns ingen vilja hos Auster att övertala oss att tro på det som påstås vilket ger romanen en lätt sval känsla.

Även om detta är bekant Auster-landskap vi rör oss i är det inte en upprepning av tidigare verk. Vad som skiljer sig är dels de specifika sexscenerna samt den sista delen i boken där berättelsen inte längre berättas av Adam Walker om Adam Walker utan istället använder Auster ovanligt nog en kvinnlig berättarröst. När det gäller sexscenerna stördes jag inte av den incestuösa kärleken mellan bror och syster. Jag tyckte till och med att det var rörande kapitel (!). Det är i min mening bland bokens starkare delar där karaktärerna är mer levande än i övriga partier. Jag kan däremot istället känna mig både blasé och irriterad över Murakamis tråkiga ständigt återkommande sex i Norwegian Wood (som jag som helhet upplevde som lost in translation) och Bolaños upprepande pojkaktigt torrporrigt juckande scener genom Savage Detectives (som jag till slut gav upp på).

Detta är en bok som delvis handlar om vad som är sant eller inte, minnets autenticitet och vi tvivlar både en och två gånger på vad som är sanning och vad som är en äldre döende mans fantasifoster. Hur sann måste man vara mot läsaren? I en självbiografisk text? Kan ett icke utagerat inre liv vara lika sant för en person som om det vore verkligt?

Manuskriptet i romanen är en tillbakablick i slutskedet av Walkers liv. Paul Auster själv beskriver att han numera är i sin fjärde årstid, vinter, och att hans kommande roman som han arbetar på nu skall handla om sitt eget åldrande vilket jag verkligen ser fram emot.

– Jag är nästan färdig, men det är otroligt svårt att beskriva boken. Jag skulle nog säga att det antagligen mer än något annat är historien om min kropp. Men det handlar inte bara om den lust och smärta och de sjukdomar som kroppen fått vara med om utan också om alla de platser som min kropp befunnit sig på genom åren.
DN 2011-05-10 

Det är något särskilt med verk som produceras i debutens driftiga dagar (New York-triologin i det här fallet) och verk som produceras med den inte längre så abstrakta tanken på döden. Som Björk en gång uttryckte det i en intervju så längtade hon till att bli äldre just för att hon var övertygad om att hon skulle bli en bättre artist efter 50. Längtar på samma, kanske lite morbida sätt, till Austers kommande vinterverk.

– Det känns som att jag har tagit steget över till en ny fas i livet nu. Jag befinner mig i årstiden vinter nu. Jag säger inte att jag är hutlöst gammal, men det är inte vår längre och det är inte sommar.
DN 2011-05-10 

Mötet

En legend inom litteraturen och för mig personligen har gästat Stockholm och Internationell Författarscen för första gången på 9 år och jag var där! Jepp, inget type-o, jag fick alltså tag på biljett samma dag! Som jag ojjat mig sen jag insåg att det var slutsålt och jag saknade biljett! Drömde ju också, som ni vet, en känslomässig dröm om mannen natten innan! Så det här var onekligen ett laddat möte för mig.

New York-triologin höjde honom direkt en av mina absolut favoritförfattare och hade jag vetat då att mitt nu gulnande exemplar av boken skulle bli signerat av mannen själv hade jag nog svimmat. Han blev något av en litterär husgud hos mig, men på senare tid måste jag dock erkänna att jag varit lite sval inför hans verk. På senare tid märker jag dessutom hur jag blandar ihop många av hans böcker. Hur var det nu Orakelnatten gick? och var det i Book of Illustrations som...? osv. Ett ointresse växte sakta hos mig. Tills jag ser honom. Hooked igen. Läser just nu Invisible och gillar! och känner modet återvända och gammal vänskap rekindle. Känner att vi kan gå vidare nu, Paul och jag och mötas på "äldre dar".

Och så var det det här med signeringen... Paul såg på mig med sin berömt intensiva ögon och sa inte alls "let's get outta here" men istället "thank you" och vände sedan blicken mot nästa person i kön. Under en sekund dock så var jag tillbaka i drömmen...

Fotnot: Förvånades över att Paul Auster läspar. Inte oklädsamt, men oväntat.

Paul Paul Paul

Oj oj oj. Drömde att Paul Auster hade ett öppet förhållande med Siri och med sin sugande blick satte han klorna i mig.
 

Det hela började med att han tog emot för signering på Kulturhuset innan sitt framträdande på Internationell Författarscen. När jag räcker fram boken vill han att vi istället ska sätta oss enskilt på ett café och prata om den. Jag blir förstås överlycklig. Jag är nervös men samlad och han roas av min beundran av honom och driver flirten aggressivt ändock inte verbalt uttalat. Stämningen är minst sagt laddad. När jag så tar fram New York-triologin för att få den signerad är det istället är en roman baserad på Iron Maiden av Bret Easton Ellis (!). Pinsamt. Men han skrattar bara och säger "let's get outta here". 

I ett rus ger vi oss ut i Sthlm stad och pratar om arkitektur och små arbetarbostäder, skillnaden mellan holländska och engelska balkonger. Plötsligt lutar han sig in mot mig och det går inte längre att förneka att flirten är på allvar och säger: "Vilken tur att vi bor så nära varandra nu när jag fallit för dig". (Något åt det hållet. inte lika sappigt som det ser ut så här i skrift. Tänk på att jag är i ett lyckorus - självaste Paul Auster och jag upptäcker staden ensamma tillsammans och nu uttrycker han sin begynnande kärlek för mig!). "I love you". Jag som trodde han bodde i New York börjar nu leka med tanken att det här kanske kan bli något! Han förklarar att han fortfarande bor ihop med Siri när han är i Brooklyn men att de har ett öppet förhållande och att han också har en lägenhet i Malmö. Han försöker kyssa mig men jag börjar få dåligt samvete och erkänner att jag har en sambo och tre vackra barn och en balkong (tydligen likställt med barn i min dröm). Öppet förhållande, orden I love you så snabbt, varningsklockor ringer, men när han håller om mig stretar jag inte emot alltför mycket och njuter av den stulna kyssen.

Jag tar med honom för att visa min arbetsplats (don't ask me why). Mina kollegor blir naturligtvis avundsjuka och säger att jag kuttrar som en förälskad höna och att det syns på långa vägar! I ett virrvarr av händelser tar Paul mig ner till Malmö och här vänder drömmen och blir fantasy influerad. I Malmö allt är som en serietecknad version av framtiden. Bilar swooschar förbi på banor i luften och det regnar målade grodor. Jag blir förvånad över hur stor skillnad det är mot Sthlm. Jag har nämligen aldrig tidigare varit i Malmö (vilket är sant i verkligheten också). Paul äger en biffarm (tänk Belgian Blue) och är en fena på att räkna muskelknutar (?). En kvinnlig anställd ger mig en svartsjuk blick och skriker till Paul att hon minsann var hans favorit för inte alltför länge sedan! Hon ser sliten ut. Det är tydligt att allt han är ute efter är en hålldam och när jag försöker dra mig ur situationen visar det sig att herr Auster är en mutation med kroppsdelar av titan och ur honom väller en frätande, brandfarlig vätska fram. Min sambo dyker plötsligt upp och räddar dagen och vi flyr undan explosionerna bakom en tjock mur, hittar en flyktväg. I köpcentret på väg hem möter jag, min sambo och våra tre barn Paul som mumlar något om att jag är en tråkig liten mus som inte ville ta del av hans spännande liv. Och jag ser verkligen tråkig och musaktig ut men känner att jag fått en knäpp på näsan och lärt mig läxan att aldrig låta mig förföras av en författare igen. Jag tittar på klockan som nu är 17.50 och konstaterar torrt att han missat signeringen på Pocketshop, Sergels Torg.

"Någon" är uppenbarligen överpepp inför Paul Austers Sthlmsbesök idag och då har jag inte ens en biljett till Kulturhuset. Jag får sitta i Studio 3 och se på en skärm. Min kompis har biljett och ska ta min kopia av New York-triologin för signering. Det kanske är säkrast så... Nu ska jag sätta mig på balkongen och läsa ut Invisible.

De Imperfekta

De imperfekta av Tom Rachman har hyllats i media, främst i USA där den fick en fantastisk förstasidesrecension i New York Times. Som Globe och The Mail journalisten Elizabeth Renzetti uttryckte det  “a New York Times review so glowing it might have been written by Rachman’s mother.”

Romanen kretsar kring en tidnings uppgång och fall och är därför mycket lämpligt placerad i Rom. Tidningen (som saknar namn) får representera alla dagstidningar i tryck och papperstidningens osäkra framtid. Det är smart skrivet med lätt hand och inte svårt att se att Rachman, som är utbildad journalist och har bl.a. jobbat för International Herald Tribune i Paris, har egen erfarenhet av redaktioner.

Bokens struktur är uppbyggd som en hybrid mellan novell och roman med ett kapitel för varje karaktär, från korrekturchefen Herman Cohen som beskrivs som en grammatikens tzar till ekonomichefen Abbey Pinola som råkar hamna bredvid sin nyligen sparkade kollega på en elva timmar lång flight mellan Rom och Atlanta. Mellan kapitlen får man följa berättelsen om tidningen från det den grundades på 1950-talet fram till nutid då de två parallella tidslinjerna möts. Karaktärer kan dessutom dyka upp i periferin i varandras kapitel och upplägget har liknats vid en Rubiks kub.  Som journalist kan han här dra nytta av det korta, omedelbart gripande skrivandet. På ett kapitel om ett par tiotal sidor kan han få oss att sympatisera med dessa allt annat än perfekta personer, blotta deras svagheter och visa kärnan av deras personlighet. Detta gör han samtidigt som handlingen i kapitlet kan vända två-tre gånger. I den valda formen har han inte tid att bygga upp och följa karaktärer på samma sätt som ett traditionellt romanformat tillåter men lyckas ändå få karaktärerna att kännas fylliga. Många av personerna lever kvar med en efteråt. Tricket här är att inte låta de falla in i karikatyrernas land, vilket inte hänt med ett undantag - korren i Kairo - anser jag. Han har skissats med alldeles för grov penna och känns långt ifrån realistisk vilket gör att man tappar intresset väldigt snabbt.

Till en början är det lätt att misstänka att tidningarnas ohämmade hyllningar kan ha att göra med att romanen kretsar kring tidningsredaktionen som arbetsplats och de människorna som fyller den med rubriker, korsordsflätor och dödsrunor kan recensenten lätt känna igen med ett skratt. Det här är dock inte en nischad liten historia som är skriven för journalister av en journalist utan en innehållsrik tragikomisk berättelse som många tror de allra flesta uppskattar. Förvänta dig en snabbläst, handlingsdriven, karaktärsfylld liten pärla med många lager och du blir inte besviken. Detta handlar inte så mycket om nyhetsrapportering som om människorna bakom den.

Jag läste den på svenska vilket jag sällan gör och översättningen var faktiskt riktigt bra med undantag för ett litet fel som jag, liknande Herman Cohen, ändå måste störa mig på...

Bokbloggsjerka

Så var det dags för helgens bokbloggsjerka!

Om du fick möjlighet att sätta ihop en resa som skulle gå i litteraturens tecken, vart skulle den gå och varför?

Eftersom detta inte gäller tidsresande så hoppar jag över London då dagens London inte riktigt stämmer överrens med det litterärt underbara 1800-talets London. Alltså viker jag istället av från London västerut mot grevskapet Devon istället. Min destination är det dramatiska och brooding Dartmoor där Sherlock Holmes löste mysteriet med The Hound of the Baskervilles. Vi rullar in på morgonen så dimman sveper över mooren. När vi vandrat klart kör vi runt och tittar på estates som stått mall för Manderlay i Daphne du Mauriers Rebecca. Sen bär det av mot Torquay på den engelska rivieran där The Queen of Crime herself Agatha Christie bodde och vissa av hennes fiktiva karaktärer passerade. Hercule Poirots belgiska påbrå kommer säkerligen ifrån att staden hyste många belgiska flyktingar 1915 pga av den tyska ockupation. Bor gör jag såklart på femstjärniga cliff top hotellet The Imperial Hotel, byggår 1866, som förekommer både i Peril at End House och Sleeping Murder, som för övrigt blev Miss Marples sista mordgåta. En välbesökt brittisk semsesterort sen viktoriansk tid och området har förutom bofasta Christie också välkomnat många semestrande författare. I Lyme Regis längre ner på kusten kan man t.ex. se scenerier från Austens Persuasion. Ni vet, där Louisa Musgrove får hjärnskakning! Jane beskrev platsen själv som ‘its sweet retired bay backed by dark cliffs, where fragments of low rock among the sands make it the happiest spot for watching the flow of the tide, for sitting in unwearied contemplation.’ Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att vänta, den här resan låter väldigt väldigt lockande... 

The Imperial Hotel