I'm not a quitter!

Helgens jerka tar upp en viktig fråga:

Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte illtalar dig över huvud taget.

Låt mig börja med att säga att det tar emot att lämna en bok oläst så det är ovanligt att jag helt ger upp då jag ändå söker en uppfattning om en bok jag ändå av någon anledning valt ut.

Beroende på omfattning diffar det något naturligtvis men generellt ger jag 100 sidor. På denna tid bör författaren hunnit etablera kontakt. Egentligen bör det naturligtvis ske första meningen, men jag är generös. Eller egentligen inte så generös, utan egoistisk, vill inte missa en bra bok i onödan. Därför är det inte slut med dessa 100 sidor. Efter det om boken inte greppar mig så slarvläser jag 50-100 till, gärna till hälften av bokens sidomfång. Efter det släpper jag ovilligt taget. Detta är en ständig kamp mellan att känna olust, ett misslyckande, av oavslutade böcker och en vägran att slösa värdefull lästid.

För att en bok skall helt överges krävs att:

1) Jag läser och läser men missar innehållet. Jag tänker helt enkelt på annat. Detta kan ske av andra skäl så det allena är inte en avgörande faktor.
2) Jag har ingen sympati för karaktärerna eller de lockar mig lika mycket som säg Västerås. Bryr man sig inte om personerna bryr man sig inte heller om händelserna runt om dem.
3) Att plocka upp boken känns som en plikt och inte en ynnest. Man ska längta hem till sina böcker.
4) Dödsstöten är när jag börjar skumma.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på att rata böcker, för när jag blickar tillbaka önskar jag oftast att jag varit snabbare att lägga ifrån mig vissa tidsslukare. Men jag önskar ännu hellre att alla böcker var top notch så man slapp överhuvudtaget rata några. Försöker därför mitt yttersta för att styra att det bli så genom att sikta på kvalité och självkännedom redan vid urvalet. Men ibland slinker en och annan ful fisk genom nätet.

Bok som fått the boot: Kraken av China Miéville
Bok fn på is: The brief and wondrous life of Oscar Wao av Junot Díaz

Från Ruth till Ruth

När jag läser följer jag en röd tråd jag inte vet var den skall leda. Det vill säga att jag oftast inte läser efter förutbestämd tematik men att en bok leder mig till nästa, exempelvis en arktisk roman utspelad på 1800-talet kan leda till ett skitigt södern en stekande het sommar i nutid bara för att en balans måste skapas mellan temperaturer. Den här gången blev den röda tråden i banalaste laget. Jag gick helt sonika från Ruth (Rendell) till Ruth (Galloway) och läser således The House At Sea's End. Men, handen på hjärtat, vem kan motstå att tänka på en rundlagd arkeolog när man säger Ruth?

Jag föll offer för Ruth

Jag har just läst ut en av de absolut bästa böcker i min läskarriär. En rysk tegelsten från 1800-talet? En historisk roman med trädgård på omslaget? Sydeuropeisk samtidsprosa? Nej, Ruth Rendell - den lilla damen - smög upp på mig som en av hennes menacing karaktärer och knockade mig med sin plot, sin psykologiska fingertoppskänsla, sin fantastiska ability att skapa social spänning genom att använda sig av klasskillnader samt att berätta allt från början och samtidigt hålla spänningen till sista bladvändningen. Och inte att förglömma, kronan på verket: böcker med litterära (eller i detta fall illiterate) referenser är en flirt med alla oss boknördar som jag sällan kan motstå. Öppningsfrasen "Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write" är inget mindre än genial. Jag talar naturligtvis om A Judgement In Stone från 1977. Jag som så länge slentrianmässigt avfärdat Ruth bara för att hon stod jämte Sindey Sheldon i mors svarta vitrinskåp på åttiotalet. Hur kunde jag?! undrar jag nu.

Typiskt nog för en bok som briljerar blir det ingen lång recension. Man vill inte bryta ner och analysera dess beståndsdelar. Boken talar för sig själv och därför är det bara att niga och tacka Ruth för att sedan peka med hela handen och propsa LÄS för den som inte ännu kommit till skott.

En enda liten oroväckande tanke slår mig dock och det är att detta anses Ruths finest vilket känns håglöst att veta att det är bara downhill from here. Jag påminner mig om att jag läst och gillat her alter ego, Barbara Vine, på ett sånt där puttrande, trivsamt vis, och försöker acceptera att något liknande mästerverk som Judgement kanske inte återuppstår. Men, men Ruth is still alive and kicking så man ska aldrig säga aldrig.

Någon som sett den franska filmatiseringen?

En god debut

Vad som kanske inte framgått tidigare är att jag inte bara är väldigt förtjust i att dricka gott, jag är också extremt glad i mat och gillar att laga mat åt andra. När man lyckas är det värt all möda i köket. För trots min entusiasm är mitt kök till skillnad från Sigrids den absoluta motsatsen till spisvärme - det är ett battlefield. Om hennes mat är a labour of love så är min kryddad med blod, svett och tårar och ett par sjömansinspirerade svordomar. Senast igår blev dock jag mer än nöjd över en smakkombination av räkor, brandy och vanilj som jag rörde ihop på fri hand. När jag imorse plockade med disken märkte jag att gästerna t.o.m. tömt det som fanns kvar i kastrullen. DET är uppskattning av ens matlagning! En lyckad premiär alltså av något jag aldrig tidigare lagat.

Som matslav är jag en dedicated viewer av program som Top Chef, Top Chef Master och MasterChef i alla dess former i alla länder - och därmed också Sveriges Mästerkock. Det närmaste jag själv kommit matlagningstv är dock begränsat till att jag känner en person som varit med i Halv åtta hos mig. Under programmets gång stod det ganska snart klart att Sigrid Bárány lagar mat to my liking. Efter att jag lagat hennes laxtartar från DN:s påskmeny - som jag tweekade lite och bytte ut passionsfrukten med fikonvinäger, strök dillen och minskade på majon - har jag gjort fänkålssalladen ett flertal gånger. Jag blev således nyfiken på Sigrids kokbok, Spisvärme - mat med känsla, som kom ut med en rasande fart efter finalen sänts och en vinnare korats (kanske lite för hastigt kanske då jag ganska snart upptäckte en felaktig sidhänvisning?). I och med att denna matälskares bokblogg tidigare saknat kokboksrecensioner får detta bli startskottet på en ny kategori tänkte jag tills jag kom på att nu ljuger jag, jag har faktiskt tagit upp en ostbok här tidigare.

Det börjar bra, både omslag och boktitel är inbjudande, men när jag öppnar boken finner jag att upplägget inuti ser missledande enkelt ut med betoning på missledande. Färgmarkeringen i marginalen ger nämligen ett falskt intryck av en tydlig indelning, istället skiftar färgen inom ett och samma kapitel samt att det inte står i något sidfot/huvud vilket kapitel du befinner dig på. Det låter picky att plocka isär en layout på det här sättet men jag menar på att utformningen på en kokbok har ett högre syfte än estetik. Det är också ett viktigt verktyg för att lyckas.

De olika kapitlen heter - istället för ett traditionellt upplägg med Kött, Fisk, Desserter etc -  saker som 'Mat för högre varvtal', 'Hurra!' och min personliga low point 'Tjejmat' som får mig tappa aptiten lite. Jag läser Sigrids inledande text om hur man inte känner att man behöver imponera på sina tjejkompisar och hur vi alla gillar samma saker och förstår att det är tänkt att vi ska nicka igenkännande, men jag känner inte igen mig och mina kvinnliga vänner. Jag är generellt allergisk mot att kön automatiskt skulle vara en större gemensam nämnare än klass, ursprung, kultur, social status, ålder, intressen etc. även om jag naturligtvis också ser att kön också är en faktor, men en bland många. Jag hade varit mer förstående - om ett kapitel som kallas 'Tjejmat' nödvändigtvis måste vara med - om det hade varit något begripligt mossigt som sallader eller lättare mat eftersom de flesta män faktiskt äter dubbelt så mycket som sin flickvän/fru och är oroliga för att inte bli mätta om det inte ligger en stor portion protein på tallriken. Eller varför inte fylla ett sådant kapitel med järnrik mat eftersom de flesta kvinnor har järnbrist? Förstår helt enkelt inte behovet för tjejkvällar med tjejmat för tjejer. Jag ser en könskonservativ trend jag helst vill slippa när jag lagar mat.

Den betydligt ljusare sidan av hemmafrutrendenmyntet är att det nu dyker upp recept med starkvin och sprit (alkohol i mat är bland det bästa jag vet!), kalvbräss och sidfläsk, något jag faktiskt aldrig lagat men tänkte härom veckan att jag skulle ge mig på efter att ha sett en rulle i köttdisken hos min lokala korvmakare. Det känns roligt att även sådan mat också får ta plats i en nyutgiven kokbok.

Recepten är okomplicerade med klassiska pairings som ankbröst/plommon, fläsk/rotfrukt, äpple/bacon och nästan löjeväckande enkla instruktioner att följa vilket jag gillar. Det ska inte kännas svårt att lyckas med god mat (trots att det är det) och jag behöver tydliga direktiv i köket. I marginalen finns tips som ger merkänsla. De allra flesta rätter blir jag genuint glad och hungrig av att läsa och vet att jag kommer laga mig igenom det mesta i den här boken - kycklinglevermousse, sherrysås, Mannerströms norska purjolöks- och kaviarsås, apelsinhollandaise, brysselkålssallad, den Mannerströmskt influerade vinnarrätten! Sigrid gillar brun mat och det gör jag med.

Men när vi kommer till ett kapitel som borde passa mig hand i handske blir jag besviken. Ingen älskar livets goda som jag: kanapéer, avsmakningsmenyer och amouse-bouches är självklara i det sammanhanget. Det pratas om champagne men samtidigt föreslås man serverar tunnbrödsrulle och miniVB-pajer, vartannat recept i kapitlet känns helt enkelt oinspirerat (exempel: "färskost, Cantadou eller Icas eget märke"). Och de bra recepten återanvänds. Kycklingmoussen med äpple och bacon förekommer två gånger med bara ett par sidor emellan. Och måste vi fortfarande lära oss att göra bruschetta och caprese? Jag tycker också det är gott, men jag vill inte köpa samma recept om och om igen utgiven av olika kockar under 15 års tid.

En av mina foodie pet peeves är uttryck som är tänkta hotta upp klassikern att smaker gifter sig genom att personifiera dessa smaker för att sedan låta dem kopulera; "sex i munnen" etc. Även Sigrid trillar dit och påstår att medan du äter rödbetscarpaccio (vilket igen känns som ett lite daterat recept) kommer smakerna fira bröllopsfest i din mun.

Spisvärme fokuserar som titeln föreslår på god hemmalagad mat utan större risker varken i utförande eller i smakkombinationer. Missförstå mig rätt, boken är fylld till bredden av lockande mat och riskfritt betyder också att du lyckas vid varje försök. Sigrid kommer med andra ord inte pusha mig i min kulinariska utveckling men hon kommer bjuda mig på några riktigt goda matstunder framöver. Rödvinssås till fisk förutspår jag kommer att serveras på många middagsbjudningar runt om i Sverige i sommar.

Tack till Bonnier Fakta för recensionsexemplar.

Kuriosa: Sigrid är översättare.

Her maiden voyage and watery grave

Strax före midnatt den 14 april, för 100 år sedan, kolliderade RMS Titanic med ett isberg. Jag, som många andra, har alltid varit fascinerad av denna dramatiska, starkt symboliska och tragiska händelse i slutet av den Edwardinska eran, en av mina absoluta favorittider om man kan ha sådana (och det är klart man kan!). Minns att jag som liten hade en stor bok om skepp och senare i livet har jag bl.a. köpt en bok med faksimiler av tidningsartiklarna från 1912 som rapporterade om nyheten, inte helt olik den här. Jag kan därför inte motstå att nämna några böcker i samband med denna dag. Har inte läst en enda så detta skall inte tolkas som rekommenderade boktips, men jag är sugen på ett par - särskilt den om mr. Ismay.

1) Klassikern   
Futility eller The Wreck of the Titan av Morgan Robertson
Utgiven 1898, 14 år innan Titanic sjönk beskriver den förloppet i nästan eerie similarities: till att börja med namnet, världens största fartyg, båda "unsinkable", både körde naturligtvis på ett isberg etc. Nyutgåva i samband med jubileet i år. Som jag förstår det är det mer en skrift än ett skönlitterärt verk.

2) Fakta
101 things you thought you knew about the Titanic, but didn't! av Tim Martin
Såsom så många historiska händelser finns det saker man tror man vet, halvsanningar som blir till fakta efter tidens gång och citat som aldrig uttalats. Här gissar jag att även med den insikten säkert kommer bli förvånad ett par saker man faktiskt trodde sig veta. Tävlingsmänniskan i mig vill ta detta som ett test och en utmaning och att boken i sig är facit i slutet på ett prov. Vill nämligen gärna tro mig kunna ett och annat om Titanic.

3) Skammen
How to Survive the Titanic or the Sinking of J. Bruce Ismay av Frances Wilson
Det handlar naturligtvis om Bruce Ismay, ni vet mannen med den tjusiga mustaschen, beställaren av Titanic som gjorde det oförlåtliga - räddade sitt eget skinn och placerade sig själv i en av livbåtarna med kvinnor och barn. Något han aldrig tilläts glömma och världen såg en av de första "mediadrev" när pressen skoningslöst gav sig på honom med rubriker som "Better Dead, than Ismay".

4) The survivors
Shadow of the Titanic av Andrew Wilson
Vad hände efter Titanic perished at sea med de som faktiskt genomlevde och överlevde katastrofen? Den här boken tar upp hur de påverkades av tragedin och hur de fick leva i skuggan av den. Någon överlevde bara för att ta livet av sig 30 år senare. En annan gick faktiskt på premiären av Titanic - A night to remember 1958. Den absolut sista överlevaren från Titanic, Millvina Dean, gick bort så sent som 2009. Hon var bara nio veckor gammal och den yngsta passageraren ombord på Titanic.

5) The zombies
Deck Z: The Titanic: Unsinkable. Undead av Matt Solomon Någon måste ju ta på sig att zombiefiera Titanics öde! Det ligger så att säga i tiden. Undrar just vad Swedish Zombie skulle tycka om den här.

Miniature Matrimony

"I demand only one thing from each of you and it is this: the item currently in your possession which holds the most sentimental value"

Rembrandt gjorde förutom sina normalstora porträtt även självporträtt i miniatyrformat (som exempelvis den här etsningen på 41 x 41 mm) och på samma sätt är The Tiny Wife av Andrew Kaufman ett mästerverk trots sitt lilla format - en alldeles underbar liten fabel om konsekvenserna av ett rån och hur det påverkar de individuella offrens öden. En tatuering kommer till liv, någon finner Gud under en soffa och som titeln föreslår har vi naturligtvis även en fru som långsamt börjar krympa. Den har en fin balans, utsökt avvägd mellan det absurda, surrealistiska och det krassa, vardagliga och lite sorgliga. Med en omfattning av ca 80 sidor är det svårt att säga mycket om handlingen utan att ha avslöjat för mycket. Än en gång är jag imponerad över att man kan berätta så mycket på så få sidor. Någonstans läste jag omdömet "heartbreaking and heartwarming in equal measures" vilket jag tycker stämmer väldigt väl. Ännu en bok jag inte bara skulle kunna rekommendera utan förutspår självgott kommer att sprida bland mina kära som den perfekta presenten!

Jag införskaffade den lilla röda versionen (very Mao) med de absolute most gorgeous victorian yet modern looking siluette illustrations av Tom Percival. Vet att det funnits en lila mjukpärmsvariant utan illustrationer på Pocketshop tidigare (Madras Förlag) vilken inte alls tilltalade mig ur estetisk synvinkel och jag är således mycket glad att jag väntade för den här versionen vars illustrationer kompletterar berättelsen på ett sätt som gör att jag har svårt att skilja de två åt. A match made in heaven!

On another important note:
Frågeställning: Är alla Kaufmans kufar (briljanta må vara men kufar non the less)?
Vi har ovanstående författare som förutom The Tiny Wife skrivit en bok som heter All My Friends Are Superheroes - hello?! (Bevis A: Andrew Kaufman), den utan tvekan hands down kufigaste Kaufman of them all Man On the Moon-Andy (Bevis B: Andy Kaufman) och slutligen vem kan påstå att I huvudet på John Malkovich eller (my personal favorite) Eternal Sunshine of the Spotless Mind är något annat än Quirky med stort Q (Bevis C: Charlie Kaufman)? För övrigt har vi här en Jim Carrey-länk mellan Bevis B och C. Antagligen för att det krävs en Carrey för att pull off den här nivån av kufighet på film.
Slutsats: Kaufman = Kufman

Nyfiken på: Avskedsbrev

Den damp ner i brevlådan som en glad överraskning för ett tag sedan, Avskedsbrev av Valeria Parrella, lyckligt ovetandes om att den skulle komma att behöva konkurrera med tidernas monsterbeställning - 7 months in the making, en nyinförskaffad padda med den dragningskraft nyhetens behag besitter samt årets feberfrossa där ingenting but det allra enklaste som trippelattackeras med ljud, pappersbok samt film kunnat intagas och smältas. Men den har funnits där hela tiden, tålmodigt väntande, klappats på, bläddrats lite i med löftet om att snart.

En enklare form av bok

I början "läser" vi bilder och pekar och imiterar djurläten: Muuu, Bäää, Mjau. Efter det kommer serietidningarna och sedan seriealbumen. Jag har aldrig tagit detta further och övergått till graphic novels som jag vet intresserar många eller förlorat mig i mangavärlden. För mig stannade det vid Tintin och Jan Lööf och jag hade nog inte tänkt att återvända till den typen av läsning överhuvudtaget tills det eventuellt skall läsas för smått. Har jobbat bildmässigt med dessa album (Modesty, Tintin) i vuxen ålder, men trodde väl bara att läsningen hörde hemma i det förflutna och jag var content med det.

Tills jag såg Tintinfilmen och kärleken jag alltid haft för dessa fantastiska äventyr sköljde över mig och nu är jag fast beslutsam att fylla paddan med den kompletta albumserien som jag och min syster ägde när vi var små och plöja dem som vuxen. Ikväll är jag är barnsligt lycklig över denna nyfunna gamla kärlek och längtar till att få följa med till månen tur och retur igen.

I påskens alla glada färger

Påskens jerka var en easy one:

Hur arrangerar du dina böcker? Efter färg, form, författare, genre etc?

Den ena ovanpå den andra allt efter som de rullar in är det enkla svaret. Hyllorna är överfyllda, skåpen likaså så nu byggs det helt enkelt på hög från golv till tak. Fönsterkarmen också belamrad. Detta är den oglamorösa sanningen.

Är i övrigt allergisk mot färgsortering av böcker. Estet som jag är och erkänd bokomslagsfascist måste t.o.m. jag säga att det här går lite för långt. Att boken som sådan skulle vara en mere inredningsdetalj (jag förstår att de/ni som färgsorterar inte tycker så) känns trist. Väldigt Sköna Hem. Så det lär ni aldrig se hemma hos mig.

Fast drar vi ner färgerna från hyllan till soffan har vi genast ett kärt gammalt minne: "Ninnaa-ninnaa-ninannnaaa-niinanannaa-ninaa" - Boktipset med Stefan Mählqvist i sin regnbågsfärgade fingersoffa! 

Från andra sidan

The Lovely Bones av Alice Sebold är en ovanlig berättelse. Till att börja med är berättarrösten redan död, för det andra avslöjas mycket snart vem mördaren är. Det är snarare efterbörden av mordet med hjälplöshet och sorg både från de som blev kvar och flickan från ovan (som den är översatt till på svenska) som boken handlar om. Ingen whodunnit alltså. Språket har enstaka fina passager men det här är i stort en bok baserad på handling inte språk, vilket iofs inte behöver vara en motsägelse.

Jag har fått för mig att storyn skulle vara lite småputtrande men den har faktiskt i sitt väna tilltal ändå en del gruesome details och balansen imponerar stundvis. Särskilt i början. I slutet tappar den väldigt och jag önskar att man fortsatt fokusera lite mer på mordet och inte så mycket på sidospår och hur livet går vidare.

Läsning är gjord i en feberdimma så jag vet inte hur mycket det påverkar mitt omdöme och min känsla av att den var relativt seg. Så brasklapp. Alternativt är det hastigheten av One Day (inte min utan bokens eget driv) jag läste precis innan som i jämförelse gör att den här verkar, inte tråkig, men trög och den trögheten gör att jag om inte tappar intresse så blir otålig. Delvis läser jag nämligen och bara längtar till att se filmen. Vilket jag måste erkänna att jag gjorde strax innan boken var utläst. Sen gick jag tillbaka, plikten trogen, och läste ut boken.

Filmen däremot valde bort de sidospår som jag uppfattat som distraherande och fokuserar mycket mer på kärnberättelsen och voilà: jag måste erkänna att här har vi en film som i denna uråldriga kampen mellan bok/film där boken alltid är bättre bryter normen och går segrande ur striden.

Glad Påsk!

Hoppas era påskägg innehåller mycket lamm, vin, lästid och godis. Själv skall jag försöka kurera min dunderförkylning så gott det går. Bara lite bitter...

(Tillfälligt!) Nedsatt läsförmåga

Fortsätter trenden "Läs boken + Se filmen" från One Day och har nu påbörjat på The Lovely Bones av Alice Sebold. Jag har dock lagt till en dimension och det blir således "Läs boken + Se filmen + Lyssna på ljudboken". Nej, jag är inte besatt. Jag lider snarare av en dunderförkylning och lyssnar jag endast på ljudboken VET jag att jag somnar, läser jag bara pappersvarianten kan jag inte hålla koncentrationen. Så jag har kommit på att om jag lyssnar samtidigt som jag läser så kan min hjärna hänga med lättare. Min sambo är dock övertygad om att min nedsatta läsförmåga är helt fristående ett tillfälligt virus och insisterar på att jag istället har bestående men i form av en bokstavskombination (no pun intended). Det är kärlek! :-)

Em and Dex. Dex and Em.

"Pause you who read this, and think for a moment of the long chain of iron or gold, of thorns or flowers, that would never have bound you, but for the formation of the first link on one memorable day."
- Charles Dickens, Great Expectations

En kompis som läst boken sa: 'Har du läst ut den än? För du kommer att vilja prata om den efteråt.' Och så är det, om inte annat för att man inte vill skiljas från de fiktiva personer som numera blivit ens vänner. Em and Dex. Dex and Em. För att försöka bota detta kastade jag mig direkt på filmen minuterna efter jag slagit igen boken och jag måste säga att filmen inte alls lyckades att förmedla vad boken säger. Inte ens en bråkdel. Alla nyanser, all tvekan, alla missade tillfällen. Man får inte riktigt tid att lära känna personerna vilket är stommen i hela bygget. Därför kan jag faktiskt inte klandra stackars Anne Hathaway som uppenbarligen inte bara gjorde sitt bästa men också överträffade mina förväntningar (som var låga).

Boken då? Jag kan säga att det är få böcker jag rekommenderar att andra läser bara för att alla har så olika preferenser samt är inne i olika faser och behöver olika böcker olika tider. Något som är far more complex än vad jag personligen tycker om i bokväg. Ibland kommer det dock en bok along som jag känner så starkt skulle passa de flesta människor i de flesta sammanhang. One Day av David Nicholls är en sådan bok. Finns där någon som ännu har denna upplevelse kvar så råder jag er att inte låta den förbli oupptäckt. There you have it, bloggens första rekommendation, underlined and all. Tilläggas skall göras att jag läst på originalspråk och vet inte hur den klarar en översättning men den finns som alla vet även på svenska.

Been there, missed that

Reinig Road, Snoqualmie, WA

Förutom One Day, som numera är allmänt känt att jag blir den sista att läsa (endast 100 sidor kvar nu), finns det andra fenomen jag missat, duckat eller vänt ryggen. Detta är ett mönster slår inte bara igenom inom litteraturen men också i musiken. Här har vi en som försiktigt började lyssna på Kent under senare delen av 00-talet.

Inom litteratur vägrade jag läsa Blonde av JCO under en tioårsperiod innan jag gav efter, och älskade naturligtvis, I might add. Det här är för övrigt ingen inställning jag är stolt över, den här obstinata allt-som-är-populärt-måste-vara-lågkvalitativt-hållningen, bara så ni vet. Den känns ju väldigt tonår om man säger så, men jag kan inte hjälpa det.

Jag har inte läst en enda Sagan om Ringen. Började med Bilbo när jag var yngre, men tyckte inte om den så jag gav upp. Jag har inte heller läst en enda sida Pott-Harry (såg filmerna istället) eller Twilight-serien - men det kan ju också bero på att jag är i sen 30-årsålder... Jag har heller inte läst en enda Jane Austen trots att jag fullkomligt älskar filmatiseringarna.

Slutligen har jag fortfarande inte hela Twin Peaks trots att jag var 16 år och bodde i USA perioden 1990-1991.

Det är som en gammal konstlärare jag hade en gång berättade för mig att han skulle gå och se ett relativt okänt band spela på en mindre venue men bestämde sig för att dra till en annan fest istället. Bandet? The Doors.

Bok med bok

Än är det inte för sent att svara på helgens jerka.

Vilken är din favoritmiljö i böckernas värld?

Det vore så lätt att säga England and be done with it. Men jag måste också lägga till något av vikt: jag älskar när en metafysisk natur är inkorporerad på något sätt. Detta ligger ju väldigt mycket för England med sina sago-mossiga-skogar. And there should always, always, be a darkness om än så lätt antytt. Vad kan vara mer transcendent än en bokskog [Fagus sylvatica] exempelvis? Vilket leder mig till min kärlek för träd. Men det är ett helt annat blogginlägg.

Hur bäst bota en bloggsvacka?

Med en gigantisk enkät förstås! Den här finns även hos Annika och Monika.

1. Hur gammal är du om fem år?¨
Svårt för mig att greppa, men 43...

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Min käreste.

3. Hur lång är du?
165 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Ser så sällan film så jag minns faktiskt inte.

5. Vem ringde du senast?
Min kollega, i lördags.

6. Vem ringde dig senast?
Min kollega, också det i lördags.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Det var något om att vi är such geeks och hur tråkigt det är att vara måttfull.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
SMS.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Skilda.

10. När såg du senast din mamma?
I februari.

11. Vilken ögonfärg har du?
Blå.

12. När vaknade du i dag?
9:00. Har tagit semester och därmed fick jag sova ut en måndagmorgon. Ljuvligt!

13. Vilken är din favoritjulsång?
White Christmas, Bing Crosby.

14. Vilken är din favoritplats?
Har för många. De som spontant dyker upp är: tropisk ö med ett prunkande undervattensliv och Paris.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Kalla platser och sådana förknippade med tråkiga minnen.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Flyttat till hus, tagit ut en andra examen, planerar vår nästa resa.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Utrymmet under sängen och vad som eventuellt bebodde det.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Tvserien The Wartime Kitchen and Garden. Kanske svårt att tro då det är en dokumentär serie som handlar om ransonering och självhushåll i 1940-talet England.

19. Hur stor är din säng?
90 cm.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Laptop

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Med. Gärna flera lager. Är ovanligt frusen av mig.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två.

23. Hur många landskap har du bott i?
Tre. Västerbotten, Västergötland och Södermanland.

24. Vilka städer har du bott i?
Umeå, Göteborg och Stockholm. Sen har jag även bott i USA, Italien, England och Finland.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Barfota i sanden.

26. Är du social?
När jag vill.

27. Vilken är din favoritglass?
Äter sällan glass.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Pannacotta.

29. Tycker du om kinamat?
Ja. Om det är av bra kvalité.

30. Tycker du om kaffe?
Nej. Jo, doften av kaffe är hemtrevnad.

31. Vad dricker du till frukost?
Te med honung.

32. Sover du på någon särskild sida?
Ja. Höger.

33. Kan du spela poker?
Ja, fast det har jag inte gjort på länge.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Om jag är på det humöret.

35. Är du en beroendemänniska?
Ja.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nej.

37. Vill du ha barn?
Ja.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, och förstod lite finska när jag bodde där. Har läst franska och spanska men tappat båda.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej, tack och lov.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Bassäng i Sverige (eller snarare badkar). Och havet utomlands. En temperaturfråga.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Mat och dryck, resor.

42. Äger du dyrbara smycken?
Nej.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Älskar reality om mat, mode etc: Project Runway, Masterchef, Next Top Model, Top Chef, Survivor.

44. Kan du rulla med tungan?
Ja.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Min sambo, min syster och min kollega har alla en vass, något svart humor som jag gillar.

46. Sover du med gosedjur?
Misstänker att den här enkäten inte riktar sig mot min åldersgrupp...

47. Vad har du för ringsignal?
Big Ben.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Nej.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Vit/rödrutiga påslakan.

50. Flirtar du mycket?
Nej.

51. Kan du byta olja på bilen?
Nej.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej.

53. Vilken var den senaste boken du läste?
One Day av David Nicholls.

54. Läser du dagstidningen?
Ja. På nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej.

56. Dansar du i bilen?
Va? Jag är förvirrad. Var den här enkäten inte för barn (gosedjursfrågan no 46)? Tydligen inte för man förväntas både ha dyrbara smycken och körkort (fortkörning no 52)?

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
P1.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Anteckningar vid en föreläsning.

59. När var du i kyrkan senast?
I samband med begravning för ett drygt år sedan.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
En kvinna jag hade som lärare i ettan. Margareta?

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
En knapp vecka. Hultsfred 1996. Det gör jag inte om.

62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig?
Det brukar vara min sambo, men han har varit sjuk senaste dagarna så det är faktiskt en kollega.

63. Vad lyssnar du på just nu?
Min sjuke sambo som snarkar och min telefon som plingar med sms.

64. Har du varit med i tidningen?
Ja.

65. Vad är det konstigaste du ätit?
Konstigaste (och bland det godaste) måste vara balinesisk mat. Konstig för att det är svårt att lista ut exakt vilka ingredienser som ingår och det är en helt ny smakprofil för mig.

66. Vem såg dig naken senast?
Sambon.

67. Vad är det för färg på din tandborste?
Ljusblå.

68. Hur imponerar man på dig?
Genom att vara intelligent med självdistans, rolig, driven och generös (inte ekonomiskt alltså).

69. Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Ingen.

70. Har du någon piercing?
Öronen (haft upp till nio hål i ena), tungan, näsan (både sidan och nosring), läppen. Alla har jag tagit ut förutom att jag använder de i öronen för "vanliga" örhängen, men inte ofta.

71. Din största vinst?
Spelar inte. Förutom att man satsar på olika saker här i livet som visar sig vara nit eller vinst efter några år.

72. Civilstånd?
Sambo.

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen?
Bokbloggar, tidningar, facebook.

74. Är du fåfäng?
Ja. Förstår att det brukar tolkas som något negativt fast för mig är det något oerhört positivt.

75. Ångrar du någonting du gjort?
Ja. Inte så att jag grämer mig långsint, men det finns alltid room for improvement.

76. Hur gammal är din pappa?
60+ och springer fortfarande maraton.

77. Vilket är ditt drömjobb?
Det fick jag precis häromdagen. (Förutom det självklara som alla vill bli: författare såklart)

78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till?
Jag vill verkligen se världen innan min tid i den är slut. Närmast på listan står nog Karibien och Afrika.

79. Vad har du haft för husdjur under ditt liv?
Katt, kanin, nymfparakit.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig?
Att jag är tatuerad, är ambitiös och strulig på samma gång och att jag simmat med hajar.

81. Svär du ofta?
Nej.

82. Sverige när det är som bäst?
Våren. När allt känns möjligt och ingen tid gått förlorad.

83. Kan du åka slalom?
Nej.

84. Vad har du ätit i dag?
Knäckebröd med cheddarost.

85. Vad har du för utbildning?
Jag har en utbildnig inom kulturområdet.

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Mina tänder.

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Magen.

88. Vilken är din bästa egenskap?
Diplomatisk och lojal.

89. Vilken är din sämsta egenskap?
Försökt jobba bort min obstinata sida och tror jag har lyckats. Har lite svårt för att lita på människor tyvärr.

90. Nämn två historiska personer som intresserar dig?
Elizabeth I och Henry VIII.

91. Saknar du något?
Jag saknar alltid min syster som bor för långt bort. Jag är också kunskapstörstig och tycker jag saknar kunskap om en massa saker.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar?
Ja. Det viktigaste är att äta och dricka gott med människor man tycker om och som tycker om en tillbaka.

93. Vad gör dig ledsen?
Vår regering och att folk valt den.

94. Vad gör dig glad?
Vackra saker, ett tryggt hem, resor, lära mig något nytt, blommor, djur, familj, mat, för mycket för att kunna uttrycka i en enkät.

95. Har du varit gift eller förlovad?
Nej.

96. Vad ska du göra i helgen?
Helgen som kommer ska jag träffa svärföräldrarna. Har jag tur går vi ut och käkar.

97. Vad är det knasigaste du gjort?
En hel del när jag var yngre, men som tur är har jag lugnat ner mig.

98. Vad har du för laster?
Ostkrokar och böcker. Vin och ost.

99. Vem är din förebild?
Har inga.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor?
Njuta av en ledig dag och förhoppningsvis få mycket läsning gjord.

"Like a good book I can't put this day back"

"and i'm so sad
like a good book
i can't put this day back
a sorta fairytale
with you"'

Dagens citat (alt. Dagen sidan-3-kille)

“I recognize terror as the finest emotion and so I will try to terrorize the reader. But if I find that I cannot terrify, I will try to horrify, and if I find that I cannot horrify, I'll go for the gross-out. I'm not proud. ”

On another note: Kingen är som läskigast när han skall vara mysig.

En dag tre år senare

Jag kan nu meddela att tre år efter jag spottade denna bok i England och tänkte: "Måste läsa!" har nu läsningen av One Day officiellt börjat. Med ett fullspäckat veckosluts- och helgschema med kollegor och besök från Britania så lär det inte gå väldigt snabbt men Oh My vad jag är fast already! Resten av världen som redan ingår i Dex och Ems kompiskrets vet vad jag pratar om... Och endast 100 sidor in i boken kan jag redan instämma i kören: "VARFÖR casta Anne Hathaway i rollen som Emma?!" Och call me old fashioned men vad gör människan i den här toppen?!

Slutet på historien

Ibland kan det vara otåligt att vänta på nästa bok i en serie, såsom jag går och trampar inför släppet av The Passage uppföljare The Twelve, men så finns det de som faktiskt inte har lyxen i form av tid att vänta och se hur det går.

På frågan om last wishes svarar en ung kille att han verkligen vill veta slutet på bokserien The War That Came Early av Harry Turtledove. Problemet är bara att dessa böcker inte publicerats och i vissa fall inte skrivits ännu, och att killen, Nachu Bhatnagar som han heter, har terminal cancer med en beräknad livslängd kvar på ett par månader. Läkarna har gett honom fram till juni i år.

Det som händer sen är rätt amazing. Hans vän skriver ett inlägg på Reddit samt bifogar ett brev till författaren för att försöka kontakt med honom i syfte att få loss en tidig kopia av nästa bok i serien och responsen han fick ledde honom via författarens döttrar samt en författarkollega med samma publicist fram till författaren själv på kort tid. Till Nachus födelsedag kan han alltså överräcka en Advanced Reader Copy i present. Filmen nedan är från det tillfället för en månad sedan.

En rörande historia värd att delas. Ett möte med författaren är också inplanerat så han kan berätta hur det går sen och diskutera de böcker som ännu inte existerar. Som en kommentar till filmen konstaterar: 'Faith in humanity: Restored.'