Min första pekbok

aka Min första ebook på touchscreen: The Killing Circle av Andrew Pyper

Det här borde vara min kopp te, it ticks all the boxes: struggeling författare ☑, skrivcirkel ☑, oförklarliga olyckor ☑, seriemördare ☑. Men enter Sandman och det blir lite för cartoonish för min smak, too much bogeyman. Cartoonish kan funka, tänk Tiny Wife eller Gaiman, men då måste man ta det hela vägen. Det här kändes varken hackat eller malet pga att vi skall undra hela tiden om det är eller inte är något övernaturligt bakom morden. Det blir inte heller skrämmande eller läskigt vilket är synd eftersom det är lite den thrillen man vill ha när man blockar upp en bok i kategorin mordhistoria. Det är som att köpa en biljett till en berg-och-dal-bana och upptäcka att det är Nyckelpigan.

Huvudpersonen känns lite avskärmad och lågt i energi. Det som känns avskärmat är på samma gång det grepp jag brukar gilla i böcker: ett drömskt förhållande karaktärerna emellan, just för att de är så övertydligt karaktärer i en fiktiv värld och författaren spelar ut det medvetet. Samma ton kan man hitta hos främst Paul Auster men också i Dennis Lehanes Patient 67. Alltså inte att böckerna liknar varandra som i "har du läst xxx se även xxx", men att berättelsen - det narrativa i sig - har ett egenvärde. Det här är helt enkelt storytelling. Jag förstår anti-hero grejen men tycker att det dämpar stämningen genom att man som läsare ställs något utanför boken och tittar in. Det tar udden av nerverna.

Det som ändå får mig att i hyfsat snabb takt vända blad är bl.a. fina referenser till läsning, skrivande, narrativ och karaktäruppbyggnad. "It’s because we’re both readers. Not by passion necessarily, but by character. Observers. Critics. Interpreters." Stundtals glimrar formuleringar till ordentligt.

Eftersom jag inte dras med i den sk suspensen (som jag tycker boken saknar) är strukturen en fördel. Boken är uppdelad i fyra delar vilket ändå bryter upp, fångar mitt intresse på nytt och accelererar berättelsen, del 2 är bättre än del 1 osv., samt vändningar som kommer och överraskar med jämna mellanrum. Intressant blir det när det skiftar till rädsla och besatthet och man som läsare börjar misstro de flesta, inklusive berättarrösten. Något som får mig att tänka på the opening statement i In The Woods av Tana French: "What I am telling you, before you begin my story, is this - two things; I crave truth. And I lie." Gillade The Guardians så jag hade ännu högre förväntningar på denna med tanke på den litterära flirten vilket eventuellt bidrar till den något svala recensionen.

Summeringen: Jag tycker det är veligt. Pyper har både velat äta kakan och ha den kvar och ambivalensen mellan det övernaturligas vara eller icke vara lämnar mig som läsare lite frustrerad.