Allt som glittrar är inte guld

För den som inte vet vad en jerka är och vill veta reglerna checka in på Annikas blogg här. Ni har fram till och med måndag på att svara på följande fråga:

För någon vecka sedan skrev jag om Morgonpasset där de pratade om ”skämslitteratur”. Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Jag skäms definitivt inte, men jag vill naturligtvis framhäva mina älsklingar hellre än de jag tyckt mindre om. Detta är totalt för min egen benefit, inte andras. Jag går och sneglar mot bokhyllan minst någon gång per dag bara för att få en feel-good-feeling och trista böcker har således inget där att göra.

Men nej, nu ljög jag, jag skäms över vissa böcker, men av andra skäl än kanske åsyftas i frågan. Jag skäms över Diamanter är för evigt som står i bokhyllan och påminner mig om att jag måste läsa den. Jag skäms alltså inte över boken per se, även om jag är ganska övertygad om att den är shite, men jag skäms över att jag inte läst den ännu eftersom är en julklapp ifrån mor, och jag vill inte läsa den! Det säger väl något om hur lite hon förstår sig på min boksmak - chick lit, dessutom översatt på svenska, är väl bland det sista jag skulle läsa - och mitt problem med att läsa något (=slösa tid på något) jag redan från början förstår inte är något jag kommer att älska. Jag har inte tid i livet för halvmesyrer till böcker och detta är inte ens en genre jag kan njuta av som avkoppling. Har extremt svårt för böcker som ska bygga på en igenkänningsfaktor i stereotypa könsroller. Blä. Nä. Och ändå måste jag läsa den. Det finns ingen risk att min mor någonsin kommer att veta att jag inte läst boken, hon kommer troligen inte ens att bry sig. Jag är gammal nog att förstå att hon antagligen bara plockade upp den i hyllan i den lokala mathandeln som en extra klapp bland de andra lite mer genomtänkta och jag är gammal nog att inte heller bli ledsen för det. Så om hon inte bryr sig och jag inte vill läsa den och ingen kommer någonsin att veta - varför kan jag då inte bara ta den till jobbet, ställa den i cirkulationsbokhyllan där och lämna det dåliga samvetet behind? Och om frågan någonsin faktiskt kommer upp, "Hur var den där boken du fick av mig i julas?", att jag gud förbjude helt enkelt säger sanningen, att den var inte för mig. För den reflekterar ju inte henne, hon har ju inte skrivit den, och hon har ju ärligt talat inte lagt ner mycket tankeverksamhet i köpet och att jag väljer att inte läsa den betyder därmed inte att jag inte uppskattade gesten. Det är bara en bok som jag inte tror passar mig. Svårt det där, att lägga så mycket känslor i en bok. Det gör jag ju i vanliga fall, men då är de oftast av det positiva slaget. Julklappsböcker kan vara knepiga, don't you think?

(Det här inlägget lär jag väl få äta upp när den där skamkänslan av att jag ännu inte läst boken blir för stark och jag tänker "ja, ja, jag lägger väl en söndageftermiddag på den här då så jag slipper känna skuld!" och upptäcker att den är intelligent, witty och faktiskt riktigt, riktigt underhållande och hu! det värsta - att jag dessutom känner igen mig själv i dessa kvinnor som mest pratar killar, hästar och luktsuddigum fast i någon slags adult version. Nåväl, den dagen, den sorgen.)