En bok jag har svårt att släppa är De två saliga av Ulla Isaksson, för övrigt en fantastisk titel (se föregående inlägg). Så svårt in fact att jag recenserar och rekommenderar den långt efter jag läst den. Jag läste den nämligen för snart 10 år sedan och den fastnade verkligen inombords. Den dyker upp i mina tankar nu och då. Boken handlar kort om Viveka och Sune och berättas bl.a. genom läkarjournaler och brev för att beskriva »Fall 263«. Viveka lider av paranoida vanföreställningar och drar med sig Sune bit för bit in i sjukdomen tills äktenskapet långsamt förvandlas till en folie à deux. Jag har aldrig sett tv-filmatiseringen av Ingmar Bergman från 1986 med Harriet Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna, vad jag vet, och vet inte om jag vågar. Jag har inte heller läst om den. Jag kanske blir besviken och jag gillar att gå och tänka på den som en alldeles, alldeles speciell läsupplevelse.
De två saliga är inte bara en idroman som vibrerar av kraft, den är också en modernistisk roman med ett levande förhållande till berättandets möjligheter. Den torra fallbeskrivningen förvandlas till ett prisma. Vivekas sagor släpper in myten på sjukhuset. Till journalen läggs nya perspektiv, inskjutna i varandra som spegelbilder och ringar på vattnet. (ur Leif Zerns förord)
»Isakssons ögonblickligen fängslande roman om »Fall 263« - ett symbiotiskt äktenskap med starka drag av tvång, projicering, lidelse och paranoia.«
- Anna Hallberg, Göteborgs-Posten
»[D]et här är en asbra bok. Helgjuten. Ett stort grepp och
samtidigt avskalad och koncentrerad.«
- Sara Villius, Expressen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar