Den nya taxidermin: Dåliga-nyheter-rösten

Så var det då dags för den andra delen av Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián: Dåliga-Nyheter-Rösten. En bok så bra att den kräver att recenseras två gånger. Del ett finner du här.

I den andra delen leker Mercedes med tanken att låta dockor avlasta och underlätta för oss i olika situationer; allt från när man inte vågar höja rösten i grupp till att användas i terapeutiskt syfte. Mina tankar går genast till tv-serien Äkta Människor, en ganska simpel serie det lilla jag sett utan imponerande skådespeleri men som även den kretsar kring det fascinerande men kusliga med hyperrealistiska dockor, eller i det specifika fallet robotar. Vi är ju, trots all vår finess, biologiska varelser som är starkt påverkade av djupt rotade drivkrafter och instinkter och influeras oerhört av det enkla men effektiva i ett ansiktes drag (ex bäbisars manipulativt oproportionerliga ansikten med stora ögon eller att vi övervägande anser symmetriska ansikten vara vackra etc). Därför upplevs det så obehagligt onaturligt att ett inanimate object ska imitera oss - något dött som ändå triggar vår hjärna att se dem som levande bara för att de har "ögon" och liknar oss. Detta är alltså, utan att falla in i en skräckgenre, en olustig läsning på bästa sätt.

Bild lånad från Cassablancas på Etsy

Handlingen beskrivs som följer på omslagets bakre flik (hade svårt att beskriva den bättre själv):

"Dåliga-nyheter-rösten är berättelsen om Belinda som lämnar en karriär som operasångerska för att driva en delikatessbutik. Orsaken till detta plötsliga uppbrott är hennes komplicerade relation till den egna rösten. Hon låter tillverka tre handdockor som ersätter hennes röst. Genom de tre dockorna skärskådas tillvaron på ett tryggt och noggrant avstånd. Det personliga ansvaret förblir isolerat och tyst."

Texten löper som i den första novellen - sakligt framlagd med många sidospår, paralleller och liknelser. Något som ska förtydliga och förklara men kräver ett alert öga. Det är den täta texten som gör att det känns matigare än de knappa 80 sidor det faktiskt rör sig om per novell. När man närmar sig ämnet den kollektiva människan, dvs existentiella frågor de allra flesta kan relatera till - funderingar kring identitet och vem man är i förhållande till andra människor - är det lätt att börja svänga sig med en diffus andlighet, "jag tror inte på Gud, men jag tror på något" och jag gillar att Mercedes aldrig ens sneglar åt det hållet utan beskriver sina huvudpersoner och de bakomliggande orsakerna till deras beteende i en konkret och analytisk ton.

"Hon drömmer om att ha en hel uppsättning av dockor, nästan lika många som tonårstjejer har läppstift på sitt toalettbord, för att kunna välja en efter humör. Hon slår bort tanken på att skapa dem själv: hon aser sig vara opraktisk i handarbete; hon minns fortfarande hur kletig och prålig hennes gipsclown blev på barndomens bildlektioner. Hennes estetiska idéer var fullkomligt motsatta till Bauhaus: ju fler komponenter, ju mer färg och kulörer desto bättre, sådan var hennes iver att övertäcka, dölja brister, att skyla."

Jag tycker det är viktigt men framför allt extremt roligt att den här typen av böcker översätts och tillgängliggörs. Detta är precis sådan litteratur som när jag läser den vill likna vid en upplevelse av riktigt bra konst. Att lyckas gestalta och förmedla en text som säger något om det kollektiva i att vara människa - det där tidlösa vi alla upplever men i vardagen har svårt att hinna greppa och definiera - är dessutom här inte utfört utan lite underliggande humor.

Tack till Astor Förlag för recensionsexemplar!

På tal om dockor: är inte den här porslinsdockan från sent 1920-tal, en life size avbildning av den engelska drottningen i unga år, lite småläskig? Den säljs på auktion i år för den anglofila royalisten med dockintresse, starka nerver och lite extra cash på fickan. Endast ett fåtal producerades eftersom kungahuset ansåg att dockmakaren framställt den dåvarande prinsessan för chubby.

Drottning Elizabeth vid tre års ålder, 1929

Bild lånad från Daily Mail