Misery literature

The Outcast av Sadie Jones var ett klassiskt spontant flygplatsinköp. Kunde inte motstå omslaget vilket många tror jag kan förstå. För det är ett vackert omslag, bland de absolut bästa, med löfte om en episk roman med svårmod och romantik. Nu var den inte riktigt i fas med omslaget tyckte jag, men det gör inget. Jag var nämligen efter diverse helt klart blandad feedback från andra som läst lite osäker på om det skulle bli en flopp eller succé. Och det här är helt i min smak. En djupt olycklig, högspänd undertryckt stämning som känns tidstypisk romantiserad misär. Det är efterkrigstidens England där en fruktansvärd händelse leder till en otrygg uppväxt. Det är 1950-talet of Yates Revolutionary Road. Det är en väntan på att allt ska gå fel men också att personerna i romanen ska få upprättelse eller åtminstone få komma på rätt köl. Det här är ingen bok man läser avslappnat. The Outcast vore mis lit i sin renaste form om det inte var för det faktum att den är fiktiv och inte biografisk.

Handlingen kort kretsar kring Lewis som sedan i yngre tonåren uppfattats som "svår" och efter en viss incident hamnar i fängelse (vilket vi får reda på väldigt tidigt i boken). Vi följer honom sedan genom händelserna som leder upp till fängelsevistelsen och vad som händer när han släpps och söker sig tillbaka för botgörelse i samhället och för att skapa sig en plats där. The Outcast undersöker vad nekad kärlek får för konsekvenser för en ung person. Man får också känsla för det mindre samhället på 1950-talet som agerar som en enad enhet via sociala och oskrivna regler vs individen.

Vissa verkar inte kunna knyta an till karaktärerna och jag kan förstå hur en bok som denna kan hit and miss, men jag gillar det ganska distanserade språket som jag tycker passar romanens innehåll som hand i handske. Detta kan säkert också uppfattas som en Atonement-wannabe. Jag har ju nu ännu inte läst Atonement utan bara sett filmen och kan bara säga att jag förväntar mig att Atonement är den Drabbande Romanen med bokstäver tryckt i skimrande 24k guld. Knowing Ian McEwan lär han leverera. Så detta i min uppfattning kan aldrig vara en Ian, som är en av mina absoluta favoriter - det är liksom en helt annan liga, men det är en misärroman som står helt på egna ben. Klart imponerande för en debutroman och jag är mycket nyfiken på hennes uppkommande bok The Uninvited Guests som utspelar sig 1912 då en flerbarnsmor som oväntat möter en person ur sitt förflutna när en tågolycka sker nära hennes hem. Den, som jag, som älskar en spänd stämning i tider då sociala koder inte får brytas vet att överraskningar för det mesta inte är av godo. Den släpps om 25 dagar och jag funderar på att förhandsbeställa. Med det sagt måste jag undra varför böckerna successivt tappar i omslagsappeal? Någon som för övrigt läst hennes andra roman Small Wars?