Det spökar på höglandet

Det är det här jag hoppas på när jag läser svenska författare! Jag har ju som bekant börjat närma mig svensk litteratur i hopp om att hitta annat än Marklund, Mankell och Läckberg.

Detta är som många säkert redan vet en fristående bok om Maja Grå. De tidigare har jag inte läst och Amanda Hellberg gör ett riktigt bra jobb i balansgången att både nämna Majas känslomässiga bagage för att vi ska förstå vad som driver henne, samtidigt utan att avslöja för mycket om händelserna i tidigare böcker och därmed förstöra för oss som inte läst dem. Och jag kan redan nu nämna att jag nu är mycket sugen på att backtracka och läsa både Styggelsen och Döden på en blek häst.

Kort om handlingen: Tistelblomman utspelar sig i Skottland och jag har alltid, som de flesta andra av naturliga skäl, tyckt att Skottland är den perfekta kulissen till ett skådespel i skräckens tecken. Var där i vintras och naturen är något alldeles förföriskt suggestiv. Då besökte jag inte ens högländerna (vilket jag måste en dag)! Maja flyttar dit med pojkvännen och konstnären Jack Winter. Han har gjort i ordning ett länge obebott hus ödsligt belagt på en hed. Byborna vägrar närma sig platsen och Maja, som har gåvan att uppfatta mer än andra, känner ganska snart närvaron av någon annan i huset.

Jag älskar stämningen och hur Hellberg både inrett huset med en läskig tapet och bjuder på en exemplarisk teaterscen à la Susan Hill. Detta är riktiga höjdpunker! Bokens karaktärer liknar också mer symboler för personer än riktiga människor. Namnen låter till exempel inte särskilt trovärdiga utan antyder att det inte handlar om människor av kött och blod utan schablonbilder, spelbrickor i ett spel. Jack Winter är mer en symbol för arketypen konstnär och Steve King kan väl bara vara en tydlig blinkning mot ja, ni vet vem. Detta känns medvetet och stör mig inte alls. Jag kan verkligen uppskatta denna typ av teatraliska rollbesättning och behöver inte socialrealism i min litteratur.

Märkligt nog är språket dock både bra och mindre bra. Vad jag uppskattar är hur varje kapitel avslutas med en snygg mening, som en liten mintchoklad i slutet på varje serverat kapitel. Å andra sidan känns vissa delar nästan översatta från "originalspråk", vilket är lite konstigt. Lite styltigt och stelt sådär. En annan sak som jag har lite svårt för är slutet av boken, som jag inte ska gå in på för de som ännu inte läst den. Men jag tror att det är allmänt ett av det svåraste att göra, att få ett perfekt avslut. Att bygga upp en roman och särskilt en som ska baseras på mysiska omständigheter, en outtalad händelse och hemsökelser är mycket lättare än att avslöja och avrunda. Utöver detta har jag inte mycket att invända! Det här levererar på så många plan. Det är både mysrysigt och haunted house som jag redan tidigt kände mig ordentligt förtjust i och jag misstänker att det inte dröjer länge innan jag och Maja Grå möts igen. Behöver du mer övertalning så hittar du i alla fall nio anledningar att läsa den hos Dark Places.

Tillägg: Estet som jag är och tillika oftast kritisk mot svenska omslag måste jag även säga att för den här boken är omslaget en fullträff!

Tack till Forum för recensionsexemplar!