Hon är smalare än jag förväntat mig, yngre till utseendet, musigare klädd (komplimang) och absolut mer fidgety än hennes composed författarbild låter påskina - och hon växer genast i mina ögon! Vilken förförande person. Man vill bara lyssna och lyssna och lyssna på hennes vackra skorrande franska och jag blir inte trött på hur ljuset faller på hennes kindben. Och håret, detta hår. Ja, ni hör. Hon säger själv att hon är besatt av sin mor och om äpplet inte faller långt från trädet förstår man varför. Det var sannerligen en merupplevelse att sitta med på författarsamtalet, vilket det i sanningens namn alltid är, eller i alla fall alltid varit för mig, att lyssna på författare tala om sina böcker och sitt skrivande. Det handlar om Justin Lévy på kvällens Internationella Författarscen på Kulturhuset. Jag har efter tre års högstadiefranska tappat alla glosor men vilket tur då att en imponerande insats av tolken gjorde att det hela kändes naturligt och direkt ändå.
Har ni ännu inte läst Vi ses på Place de la Sorbonne och En ovärdig dotter, båda på Sekwa förlag, gör det. Det är rakt, vackert, kärleksfullt, bittert och poetiskt om saknad och smärta i det alltid så komplicerade förhållandet mor/dotter. Översätts även den tredje boken (andra i ordningen) - Rien de grave på originalspråk - till svenska är jag definitivt beredd att igen ta ett svanhopp ner i the bittersweetness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar