Bokens anatomi

1 - Gördel

2 - Flik
3 - Försättsblad
4 - Pärm med omslag
5 - Huvud
6 - Framsnitt
7 - Fot
8 - Högersida, (recto)            
9 - Vänstersida, (verso)     
10 - Falsning

Och ändå så ofantligt mycket mer! Vore jag inte ateist skulle jag vara självskriven följare av animism, 1800-talsmänniska som man är.

10 000 besök triggar köpfest!

Det var en riktigt Aftonbladsk inläggsrubrik, men det här är lite sensationellt om än i blygsamma mått mätt - jag vet, en oxymoron. Idag passerade räknaren på bloggen 10,000 besök-gränsen. Hurra! Jag inser att det är anspråkslöst för en blogg in general men för den här bloggen är det stort så det ska firas med - naturligtvis - en monsterbeställning! Den som hängt med ett tag vet att jag haft ett sjukligt långt köpstopp som nu firar 7 månader. Jag har inte svultit dock utan haft gott om goda böcker i min hylla, hämtat hem nygamla ur cirkulationshyllan på jobbet samt läst flera nya spännande recensionsexemplar. Men nu smäller det! Bara för att tillfällen som dessa är som upplagda för att utnyttjas till kalas och bokbeställningar. Särskilt om de inträffar på en måndag.

Naturligtvis går det inte att välja favoriter ur en önskelista - det vore som att ha favoritbarn i barnaskaran - men den här gången föll valet på följande uppställning:

200-jubileumsåret av Dickens födelse lockar naturligtvis och först tänkte jag läsa Great Expectations men så inspirerades jag av Helenas Dickenstips och efterföljande kommentarer och kammar istället hem trion The Moonstone, The Mystery of Edwin Drood och Drood (963 sidor av fantastiska Dan Simmons aka Mr Terror!).

Nämner vi The Terror kommer vi osökt in på arktiska romaner med onaturliga inslag och då kunde jag inte motstå Dark Matter. Man måste ju passa på medan våren dröjer - snart är säsongen slut för dessa typ av böcker!

The Turn of the Screw av Henry James har jag velat läsa länge så den fick slinka ner i kassen. Av samma skäl hamnade även The Chatham School Affair där. 1800-tal och lite aka-porr. Say no more.

En bok som gick ifrån att ligga högt upp på min måste-läsa-lista till att bli en nagel i ögat är One Day. Såg den i England för säkert tre år sedan och tänkte "den ska jag köpa, bara inte just nu" - men så gick tiden och tick, tock är den inte bara översatt till svenska, den har haft enorm framgång även här (vilken riktig solskenshistoria för då enmannaförlaget Printz Publishing) och finns på varenda pressbyrå, sen gick den och blev film och alla har läst/sett den. Utom jag. Så varje gång jag ser den, vilket varit väääldigt ofta senaste året, blir jag påmind om att jag ännu inte läst den. Sånt kan göra att det tar emot att plocka upp den bara för att det blivit sån grej av det hela (jag vet, löjligt), men nu ska jag äntligen göra det. Jag blir officiellt den sista personen i västvärlden att läsa One Day.

Inte fullt lika infekterad är min sena läsning av The Lovely Bones som också den filmatiserats. Förväntar mig lite lätt puttrande "mysig" läsning. Jag säger "mysig" inom citationstecken eftersom trots att det gäller ett fiktivt barn känns det inte helt rätt att se fram emot att läsa om ett mördat sådant.

Tana French var en av mina stora upptäckter förra året och nu väntar mig den tredje boken - Faithful Place - i hennes dominoliknande serie; en bikaraktär i en bok får agera huvudperson i nästa bok osv. Förra året var lite överhuvudtaget ett uppvaknande för mig rörande böcker i serieform - vilket tillfredsställande format - och tripp, trapp, trull beställer jag även hem nr 3 i Elly Griffiths serie om den plufsiga (ja, det måste nämnas eftersom det verkar vara centralt i böckerna av okänd anledning) hjältinnan Ruth Galloway: The House at Sea's End. Här kan man alltså gotta sig i att det goda fortsätter, och det med nästan omedelbar verkan: Tana Frenchs fjärde bok Broken Harbor kommer om 101 dagar och Elly Griffiths fjärde bok Room Full of Bones är redan ute i handeln!

Det fanns ingen tvekan att The Night Strangers och The Small Hand skulle ner i godispåsen. Dessa två ligger högt på listan. Motiveringen känns överflödig. The Small Hand är nog högst upp på listan av samtliga böcker - jag menar Susan Hill (!) i kombination med en huvudkaraktär som är en antiquarian bookseller (!) - och riskeras därmed att slukas i en enda njutningsfull girig tugga. En amuse-bouche med andra ord.

Tidigare har jag bara läst Barbara Wine, Ruths pseudonym, och gillade men när det var dags att välja en "riktig" Ruth Rendell finns det ju en diger lista - where to begin? Jag kom fram till att A Judgement in Stone kändes som en bra början.

Efter senaste tiden Haunted House-läsningar kändes det även naturligt att läsa Shirley Jackson och Andrew Pyper. Valet föll idag på Pyper - The Guardians. Även om jag förstått att den kanske inte är lika haunted som man kan ledas tro eller hoppas. Har ändå en känsla av den kan vara högst läsvärd. Den känslan består av hälften magkänsla och hälften pålitlig rekommendation.

En riktig bubblare är The Lost City of Z som jag hoppas ska vara, in lack of a better word, rafflande. Har för mig att någon av de bloggar jag följer har pratat sig mycket varm om denna, men minns nu inte vem det var tyvärr. Men, jag menar en bok som beskrivs handla om "life, death and obsession in the Amazons" måste väl vara rafflande? Minst.

Sist och minst är The Tiny Wife av Andrew Kaufman, ingen tungviktare direkt med sina 111x178mm, som får agera pralinen efter den här brakmåltiden.

Tänk vad en misslyckad dag på bokrean kan göra för köpsuget! (Yeah right, som om jag inte hade detta gnagande begär inom mig hela hösten/vintern. Som om man inte har det jämt and always.) Nu sitter jag här som en varg i någon av Bröderna Grimms sagor och slickar mig om munnen och bara väntar...

Den nya taxidermin: Dåliga-nyheter-rösten

Så var det då dags för den andra delen av Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián: Dåliga-Nyheter-Rösten. En bok så bra att den kräver att recenseras två gånger. Del ett finner du här.

I den andra delen leker Mercedes med tanken att låta dockor avlasta och underlätta för oss i olika situationer; allt från när man inte vågar höja rösten i grupp till att användas i terapeutiskt syfte. Mina tankar går genast till tv-serien Äkta Människor, en ganska simpel serie det lilla jag sett utan imponerande skådespeleri men som även den kretsar kring det fascinerande men kusliga med hyperrealistiska dockor, eller i det specifika fallet robotar. Vi är ju, trots all vår finess, biologiska varelser som är starkt påverkade av djupt rotade drivkrafter och instinkter och influeras oerhört av det enkla men effektiva i ett ansiktes drag (ex bäbisars manipulativt oproportionerliga ansikten med stora ögon eller att vi övervägande anser symmetriska ansikten vara vackra etc). Därför upplevs det så obehagligt onaturligt att ett inanimate object ska imitera oss - något dött som ändå triggar vår hjärna att se dem som levande bara för att de har "ögon" och liknar oss. Detta är alltså, utan att falla in i en skräckgenre, en olustig läsning på bästa sätt.

Bild lånad från Cassablancas på Etsy

Handlingen beskrivs som följer på omslagets bakre flik (hade svårt att beskriva den bättre själv):

"Dåliga-nyheter-rösten är berättelsen om Belinda som lämnar en karriär som operasångerska för att driva en delikatessbutik. Orsaken till detta plötsliga uppbrott är hennes komplicerade relation till den egna rösten. Hon låter tillverka tre handdockor som ersätter hennes röst. Genom de tre dockorna skärskådas tillvaron på ett tryggt och noggrant avstånd. Det personliga ansvaret förblir isolerat och tyst."

Texten löper som i den första novellen - sakligt framlagd med många sidospår, paralleller och liknelser. Något som ska förtydliga och förklara men kräver ett alert öga. Det är den täta texten som gör att det känns matigare än de knappa 80 sidor det faktiskt rör sig om per novell. När man närmar sig ämnet den kollektiva människan, dvs existentiella frågor de allra flesta kan relatera till - funderingar kring identitet och vem man är i förhållande till andra människor - är det lätt att börja svänga sig med en diffus andlighet, "jag tror inte på Gud, men jag tror på något" och jag gillar att Mercedes aldrig ens sneglar åt det hållet utan beskriver sina huvudpersoner och de bakomliggande orsakerna till deras beteende i en konkret och analytisk ton.

"Hon drömmer om att ha en hel uppsättning av dockor, nästan lika många som tonårstjejer har läppstift på sitt toalettbord, för att kunna välja en efter humör. Hon slår bort tanken på att skapa dem själv: hon aser sig vara opraktisk i handarbete; hon minns fortfarande hur kletig och prålig hennes gipsclown blev på barndomens bildlektioner. Hennes estetiska idéer var fullkomligt motsatta till Bauhaus: ju fler komponenter, ju mer färg och kulörer desto bättre, sådan var hennes iver att övertäcka, dölja brister, att skyla."

Jag tycker det är viktigt men framför allt extremt roligt att den här typen av böcker översätts och tillgängliggörs. Detta är precis sådan litteratur som när jag läser den vill likna vid en upplevelse av riktigt bra konst. Att lyckas gestalta och förmedla en text som säger något om det kollektiva i att vara människa - det där tidlösa vi alla upplever men i vardagen har svårt att hinna greppa och definiera - är dessutom här inte utfört utan lite underliggande humor.

Tack till Astor Förlag för recensionsexemplar!

På tal om dockor: är inte den här porslinsdockan från sent 1920-tal, en life size avbildning av den engelska drottningen i unga år, lite småläskig? Den säljs på auktion i år för den anglofila royalisten med dockintresse, starka nerver och lite extra cash på fickan. Endast ett fåtal producerades eftersom kungahuset ansåg att dockmakaren framställt den dåvarande prinsessan för chubby.

Drottning Elizabeth vid tre års ålder, 1929

Bild lånad från Daily Mail

Misery literature

The Outcast av Sadie Jones var ett klassiskt spontant flygplatsinköp. Kunde inte motstå omslaget vilket många tror jag kan förstå. För det är ett vackert omslag, bland de absolut bästa, med löfte om en episk roman med svårmod och romantik. Nu var den inte riktigt i fas med omslaget tyckte jag, men det gör inget. Jag var nämligen efter diverse helt klart blandad feedback från andra som läst lite osäker på om det skulle bli en flopp eller succé. Och det här är helt i min smak. En djupt olycklig, högspänd undertryckt stämning som känns tidstypisk romantiserad misär. Det är efterkrigstidens England där en fruktansvärd händelse leder till en otrygg uppväxt. Det är 1950-talet of Yates Revolutionary Road. Det är en väntan på att allt ska gå fel men också att personerna i romanen ska få upprättelse eller åtminstone få komma på rätt köl. Det här är ingen bok man läser avslappnat. The Outcast vore mis lit i sin renaste form om det inte var för det faktum att den är fiktiv och inte biografisk.

Handlingen kort kretsar kring Lewis som sedan i yngre tonåren uppfattats som "svår" och efter en viss incident hamnar i fängelse (vilket vi får reda på väldigt tidigt i boken). Vi följer honom sedan genom händelserna som leder upp till fängelsevistelsen och vad som händer när han släpps och söker sig tillbaka för botgörelse i samhället och för att skapa sig en plats där. The Outcast undersöker vad nekad kärlek får för konsekvenser för en ung person. Man får också känsla för det mindre samhället på 1950-talet som agerar som en enad enhet via sociala och oskrivna regler vs individen.

Vissa verkar inte kunna knyta an till karaktärerna och jag kan förstå hur en bok som denna kan hit and miss, men jag gillar det ganska distanserade språket som jag tycker passar romanens innehåll som hand i handske. Detta kan säkert också uppfattas som en Atonement-wannabe. Jag har ju nu ännu inte läst Atonement utan bara sett filmen och kan bara säga att jag förväntar mig att Atonement är den Drabbande Romanen med bokstäver tryckt i skimrande 24k guld. Knowing Ian McEwan lär han leverera. Så detta i min uppfattning kan aldrig vara en Ian, som är en av mina absoluta favoriter - det är liksom en helt annan liga, men det är en misärroman som står helt på egna ben. Klart imponerande för en debutroman och jag är mycket nyfiken på hennes uppkommande bok The Uninvited Guests som utspelar sig 1912 då en flerbarnsmor som oväntat möter en person ur sitt förflutna när en tågolycka sker nära hennes hem. Den, som jag, som älskar en spänd stämning i tider då sociala koder inte får brytas vet att överraskningar för det mesta inte är av godo. Den släpps om 25 dagar och jag funderar på att förhandsbeställa. Med det sagt måste jag undra varför böckerna successivt tappar i omslagsappeal? Någon som för övrigt läst hennes andra roman Small Wars?

Antiklimax Deluxe

Wuthering Heights av Emily Brontë

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Så jag hade längtat till denna helg, delvis för att jag skulle bege mig ut i den fysiska bokrean och, vad jag inbillade mig, släpa hem enorma högar med litteratur. Startskottet gick klockan ett på lördagen och jakten inleddes på The English Bookshop, fortsatte sedan på Akademibokhandeln, Åhléns och sedan ytterligare en Akademibokhandel, via Pocket Shop och NK:s bokavdelning. Vad blev då bytet? Zipp. Nada. Noll.

Det finns flera anledningar till denna katastrof. På de flesta av dessa ställen fanns det böcker jag ville ha men som hade så fantastiskt fula omslag att jag bara inte kunde ta med mig dem hem, se bara det hemska exemplet på de stackars systrarna Brontë här ovan. Vem riktar de sig till? Det ser faktiskt otroligt amatörmässigt ut, det duger inte ens för Young Adult kategorin. Det ser faktiskt ut som om de på allvar är gjorda av högstadieelever i någon slags skoluppgift att illustrera klassiska romaner. Penguin Classics Deluxe (?) Editions har inget deluxe över sig. Känns väldigt mycket som om Penguin tänkte göra "hippa" (folk som säger att något är "hippt" är samma människor som inte inser att tiden sprungit ifrån dem) omslag som ska locka ungdomar att läsa klassiker. Jag tycker istället att det blottar en osäkerhet, att det ser ansträngt ut och utstrålar: "klassiker är både tråkiga och svåra och därför måste vi ikläda dem i lockande dräkt". Så ironiskt då jag precis innan jag begav mig skrev inlägget om vikten av böckernas estetik.

På de flesta bokhandlar fanns dessutom otroligt lite engelska böcker på rean (förutom i The English Bookshop av förklarliga skäl). Hur kan varken Akademibokhandeln eller Åhléns exempelvis inte ha några engelskspråkiga skönlitterära verk alls på rean?

Slutligen är det faktiskt så att i de allra flesta fall - exempelvis om det som på Pocketshop inte finns något egentligt fyndbord utan homogent 30% off everything - slutar de flesta reapriser på det pris jag redan ånjuter på onlinebokhandeln. Visst var det roligt att flanera bland böckerna och upptäcka nya böcker man annars kanske hade missat men nu var ju hela mitt mission att jag skulle storhandla så jag kunde inte heller bara köpa en bok och glädjas åt den. Jag antar att jag saknade de där riktiga fynden. Jag hade ju redan ställt in mig på shopping och en lön som brände ett hål i fickan på mig så hade jag bara uppvaktas av några riktigt bra lockpriser hade jag fått den knuffen jag behövde och handlat ordentligt.

Resultatet blev att jag istället vände hemåt, mot soffan och datorn och återvände till min nätbokhandel där ingen rea råder men priserna låga och klickade in 14 st böcker till varukorgen. Äntligen släppte min bokköparblockering och jag ser fram emot att håva in pärlorna allt efter som de rullar in. Eller jag ska inte ropa hej. Jag har ännu inte checkat ut i kassan...

Böckernas estetik

Jag funderade en gång på att bli grafisk designer. Jag drömde nämligen om att formge böcker. Ni vet, vad ska jag bli när jag blir stor?-tankar som dyker upp långt efter man faktiskt blivit stor. Tänkte att det skulle kombinera mina två stora intressen: litteratur och bild. Och jag är den första som klagar på oinspirerade bokomslag à la de svenska utgåvorna av Kate Mortons böcker. Nu blev jag aldrig det men någon som definitivt blev det och vars omslag bara är fantastiska - kolla in Sherlock Holmes eller klassiska serien exempelvis - är Coralie Bickford-Smith, senior cover designer på Penguin Books. Har du inte som jag övergivit tanken på att formge bokomslag kanske den här artikeln i CAP&DESIGN kan inspirera.

Bokrean och reader's block

22.2.2012 smäller det. Bokrean. Bok + rea = oemotståndligt every time, non? Självklart! Vill ju så gärna stilla mitt uppdämda behov och klicka hem en monsterbeställning. Vid det här laget har jag längtat så länge att jag nästan håller tillbaka och är rädd att börjar jag klicka slutar jag aldrig. Jag ligger så långt efter med mina inköp att min önskelista nu närmar sig sådana proportioner att det är svårt att göra ett urval. Ungefär som när man är så hungrig att man är sugen på ALLT men ingen individuell rätt kan tillfredsställa en eftersom man låtit gapet och girigheten växa sig för stor. Vid en rea ska ju köpiver uppmuntras och belönas. Det blir inga enorma summor och straff för att man ger vika för habegäret. Varför är jag då så tveksam? Så tveksam har jag varit in fact att de saker jag lagt i varukorgen med tanke att förbeställa hunnit ta slut innan jag tagit mig i kragen och klickat hem dem. Inget lockar. Är det mig eller rean det är fel på? Jag gissar mig. Kanske behöver jag helt enkelt den gamla goda fysiska upplevelsen av klämma och känna (på böckerna) i trängseln med andra bokgamar för att det ska lossna. Tror faktiskt jag kanske ska smita in i en traditionell bokhandel till helgen. Undrar just om Uppsala English Bookshop kör en rea? Hmmm...

Den nya taxidermin : Så odödlig jag har varit

Det var genom ett blogginlägg om Astor Förlags noveller Spanska Femman som jag fick upp ögonen för förlaget och därmed Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián som fångade min uppmärksamhet direkt. Tack Audrey! Det skulle snart visa sig att även hon läste boken, vilken recenserats här, och att vi förhåller oss helt olika till bokens första del/novell. Där hon kände viss irritation (över huvudpersonens förehavanden) blev jag lyrisk.

Den nya taxidermin består nämligen av två berättelser och den första delen har ingredienser som ligger mig så nära att det är löjligt. Det är som om den riktar sig till mig personligen - bara ordet taxidermi (!) i titeln gör mig knäsvag (utan att skrämma bort någon så har jag ett tvåsiffrigt antal uppstoppade djur hemma), återskapande och det paradoxala i att det faktiskt är omöjligt, museologiskt förhållningsätt (favoriter som The British Museum namedroppas), nostalgi, metafysik - och därför kan jag inte vänta i ytterligare 80 sidor till jag läst den andra berättelsen utan måste delrecensera boken genast.

Huvudpersonen utför sina experiment i full skala. Strävan är att lyckas återskapa något specifikt i det personligt förflutna; en ungdomskärleks pojkrum, en gammal klasskamrats fest som ägde rum för 5 år sedan - i detalj, komplett med dofter och smaker. Det är ett försök att bevara ett minne i 3D, men det blir snarare ett modernt och personligt period room. Det är inte ett febrigt, desperat sökande, om än maniskt, utan ett metodiskt och undersökande arbete som utvärderas allt efter som det genomförs. Man får inte heller känslan av att det som hon försöker rekonstruera har en särställning i betydelse jämfört med andra minnen. Det rör sig inte om någon incident som måste bearbetas genom att återbesöka dessa platser . Det handlar alltså snarare om återskapandet än det återskapade. Man undrar hela tiden vad behållningen är om hon lyckas och faktiskt når den perfekta stämningen av ett givet ögonblick. För klart är att det inte är resan dit som är det viktiga, det är resultatet. Jag drar den kanske självklara slutsatsen att detta handlar om att möta det oundvikliga i att det inte går att stoppa tiden och att den känslomässiga avskurenheten är ett sätt att närma sig och hantera den [döds]ångesten.

Berättelsen känns mindre som skönlitteratur utan mer som om det faktiskt rör sig om ett undersökande filosofiskt resonemang. Detta är intelligent prosa och det bästa jag läst på länge. Imponerande hur mycket man hinner säga på endast 80 sidor. Extremt skickligt! Ser nu fram emot att läsa bokens andra del.

Those Wild and Crazy Romans

Bild lånad ur artikeln visar hur St Valentine avrättas

Den brutala och blodiga bakgrunden till vad som nu har blivit en sirapssöt kommersiell dag av kärlek finns beskriven här. Ett smakprov ur artikeln:  

"Though no one has pinpointed the exact origin of the holiday, one good place to start is ancient Rome, where men hit on women by, well, hitting them."  

Med det sagt tar jag varje tillfälle i akt i livet till att fira och ha det sweet! Ikväll hoppas jag på att det skall ta sig uttryck i tankekedjan: Amore = Amarone. Det funkar, ne's pas? Den litterära kopplingen här är förstås Shakespeare (se artikel).

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

❦ Alla Hjärtans Dag ❦

Så var det då dags i år igen för nallebjörnar med hjärtan på magen, röda rosor och choklad: Alla Hjärtans Dag är här! Och med anledning av detta tänkte jag passa på att ta upp en kategori böcker vars plats i litteraturen är en mörk sådan, dvs i skuggan av skämskudden - tantsnuskromanen med Harlequin i spetsen och Fabio på omslaget. Vad jag lite förvånat insåg härom veckan, inne på en Pressbyrå på Kungsholmen, var att denna kategori inte bara lever starkt sedan (vad jag antog) var dess glansdagar, 1980-talet, men thriving. Hur kan man annars förklara att det numera finns underkategorier som Harlequin Historisk och till min förvåning Harlequin Läkarromaner. Kategorin beskrivs på följande sätt på förlagets hemsida: "Långa blickar över operationsbordet, stulna kyssar i sjukhuskorridorerna … Läkarromanerna har allt det, och ännu mer! Det här är serien som ger dig kärlek, dramatik … och ökad puls."

För den dedikerade publiken av genren, som i mina ögon mest liknar en subkultur, finns tidningen Romantic Times Magazine. Är du intresserad gås just denna issue, från maj 1993, igenom grundligt på följande blogg. För den hökögde observanta personen behöver jag inte peka ut att detta är issue #110 - det betyder en månatligt utgiven tidning i nära ett årtionde. För den som är nyfiken på vad omslagspojken med det ädla namnet Topaz, vars riktiga namn är Steve Sandalis, gör idag kan avslöjas att han numera jobbar som landskapsarkitekt. Inte en helt fel början på en romance novel intrig trots allt! Tänk bara alla dammar, bäckar och vattenfall för hemliga romantiska möten! Apparently heter företaget han jobbar för Mystic Water Gardens, vilket ni måste hålla med om har en flärdfull klang lånad från romansindustrin. Tittar man in på Steves hemsida märker man snart att han måste varit ett riktigt hot mot Fabios ställning som reigning King of Romance Covers med tanke på alla de omslag han prytt, något han inte duckar för att visa. I biografin får vi veta att de tillsammans utgör runt 700 stycken sålda i sammanlagt 50 miljoner exemplar! Inte illa.

När jag började nyfiket gräva mer i detta inser jag att tidningen fortfarande finns men numera under namnet RT Book Reviews och de anordnar även en convention för att knyta samman läsare, författare och branchfolk. Detta är långt ifrån min cup of tea men well, each to it's own och Happy Valentine's! ♡

Tåget gick utan mig

Ivana från bokbloggen Bokmania ledde ett surftåg på Fritz Ståhl med tema Rumänien ikväll. Idén med ett surftåg är att göra en interaktiv resa med anmälda följeslagare. Av en händelse kommer Rumänien även att vara fokus för Bokmässan 2013 vilket inte var något som var klart när surftåget planerades. Var det någon fler som hoppade på? Tyvärr kände jag mig lite hängig och var dessutom relativt nyanländ från en bortavistelse och var inte alert nog och äntrade därför tåget sent. Fick inte något ljud heller, vilket var ett stort problem under premiärturen, så det kändes lite som att snopet stå kvar på perrongen och höra tågvisslan i horisonten. Med det sagt skulle jag gärna hoppa på en annan gång och hoppas verkligen att det blir fler gånger. Försökte köra den repriserade versionen men inte heller där fungerade det - synd - så jag hoppas den kan fixas. Var nämligen verkligen sugen på just Rumänien. Har haft en tippad favorit länge i oläst hyllan - Orbitor av Mircea Cartarescu - som fått den klassiska "jag-tror-jag-älskar-dig-därför-ger-jag-dig-the-cold-shoulder"-behandlingen. Missade även honom på Internationell Författarscen i höstas. Roligt initiativ dock även om premiärturen blev något avslagen och jag blev faktiskt lite intresserad av Andingsgunga av Herta Müller som var en av böckerna som presenterades.

Extreme Makeover: (Haunted) Home Edition

För den som vill skrämma skiten ur sig själv på daglig basis kan man inhandla sin egen tisteltapet, som den i Tistelblomman, här. Hade på allvar planer på att tapetsera denna hemma då jag sett en likadan i Skottland i julas och älskade den. Detta var naturligtvis innan jag läst boken och förstått att det kanske inte vore den allra bästa idén. Det återstår att se om denna bok för alltid skadat mina chanser att någonsin tapetsera med den. Vilken tur dock att jag inte redan hade hunnit sätta upp den och därför varit tvungen att läsa boken med den på väggen. Nu kan jag i alla fall göra ett väl avvägt beslut efter jag fått lite distans till läsningen.

Det spökar på höglandet

Det är det här jag hoppas på när jag läser svenska författare! Jag har ju som bekant börjat närma mig svensk litteratur i hopp om att hitta annat än Marklund, Mankell och Läckberg.

Detta är som många säkert redan vet en fristående bok om Maja Grå. De tidigare har jag inte läst och Amanda Hellberg gör ett riktigt bra jobb i balansgången att både nämna Majas känslomässiga bagage för att vi ska förstå vad som driver henne, samtidigt utan att avslöja för mycket om händelserna i tidigare böcker och därmed förstöra för oss som inte läst dem. Och jag kan redan nu nämna att jag nu är mycket sugen på att backtracka och läsa både Styggelsen och Döden på en blek häst.

Kort om handlingen: Tistelblomman utspelar sig i Skottland och jag har alltid, som de flesta andra av naturliga skäl, tyckt att Skottland är den perfekta kulissen till ett skådespel i skräckens tecken. Var där i vintras och naturen är något alldeles förföriskt suggestiv. Då besökte jag inte ens högländerna (vilket jag måste en dag)! Maja flyttar dit med pojkvännen och konstnären Jack Winter. Han har gjort i ordning ett länge obebott hus ödsligt belagt på en hed. Byborna vägrar närma sig platsen och Maja, som har gåvan att uppfatta mer än andra, känner ganska snart närvaron av någon annan i huset.

Jag älskar stämningen och hur Hellberg både inrett huset med en läskig tapet och bjuder på en exemplarisk teaterscen à la Susan Hill. Detta är riktiga höjdpunker! Bokens karaktärer liknar också mer symboler för personer än riktiga människor. Namnen låter till exempel inte särskilt trovärdiga utan antyder att det inte handlar om människor av kött och blod utan schablonbilder, spelbrickor i ett spel. Jack Winter är mer en symbol för arketypen konstnär och Steve King kan väl bara vara en tydlig blinkning mot ja, ni vet vem. Detta känns medvetet och stör mig inte alls. Jag kan verkligen uppskatta denna typ av teatraliska rollbesättning och behöver inte socialrealism i min litteratur.

Märkligt nog är språket dock både bra och mindre bra. Vad jag uppskattar är hur varje kapitel avslutas med en snygg mening, som en liten mintchoklad i slutet på varje serverat kapitel. Å andra sidan känns vissa delar nästan översatta från "originalspråk", vilket är lite konstigt. Lite styltigt och stelt sådär. En annan sak som jag har lite svårt för är slutet av boken, som jag inte ska gå in på för de som ännu inte läst den. Men jag tror att det är allmänt ett av det svåraste att göra, att få ett perfekt avslut. Att bygga upp en roman och särskilt en som ska baseras på mysiska omständigheter, en outtalad händelse och hemsökelser är mycket lättare än att avslöja och avrunda. Utöver detta har jag inte mycket att invända! Det här levererar på så många plan. Det är både mysrysigt och haunted house som jag redan tidigt kände mig ordentligt förtjust i och jag misstänker att det inte dröjer länge innan jag och Maja Grå möts igen. Behöver du mer övertalning så hittar du i alla fall nio anledningar att läsa den hos Dark Places.

Tillägg: Estet som jag är och tillika oftast kritisk mot svenska omslag måste jag även säga att för den här boken är omslaget en fullträff!

Tack till Forum för recensionsexemplar!

Hej bokkonsument!

Innan jag försvinner på semester kan jag inte motstå en enkät gigantus. Mycket oemotståndigt. Johanna K på Bokhora inspirerade.

Senast lästa: En ovärdig dotter av Justine Lévy.
Senast köpta bok: The decline and fall of the British Empire av Piers Brendon. Inköpt på en flygplats i Indonesien. Flygplatsinköp har alltid ett skimmer av äventyr för mig även långt efteråt när de dammar i hyllan och det är minusgrader utanför fönstret.
Senast lånade bok: The Children's Book av A.S. Byatt. Fortfarande oläst eftersom jag misstänker att jag kommer att gilla den så mycket att jag vill äga. Lånar inte så mycket böcker. Har ett litterärt habegär av bra böcker.
Senast fådda bok: Wolfgang von Goethe, samlade verk. Donerad av en kollega till cikulationsbokhyllan på jobbet och på så sätt hamnat i mina händer. Den är alltså en gåva av någon jag känner men inte vet vem det är.
Favoritbokhandel: Shakespeare and Company i Paris. Annars The Book Depository. Köper mest böcker online.
Favoritbibliotek: Jag är väldigt sällan på bibliotek. Brukar springa in på både Kungsholmens och det i Kulturhuset. Av dem är det Kulturhuset som toppar.
Antal lånekort: Ett.
Använder som bokmärke: Jag bryter ryggarna på mina böckerna så hårt att det inte är svårt att lista ut på vilket ställe i boken jag är. Annars brukar jag vika hundöron.
Favoritfärg på bok: Svår fråga. Jag gillar nog de mörkare omslagen oftast mest.
Favoritmat/snack vid läsning: Snacksar sällan till läsningen, men gör jag det blir det karameller. Söta, salta, sura, choklad i en perfekt balans.
Favoritdryck vid läsning: Cola eller te. The occasional glass of wine.
Favoritställe att läsa på: I soffan hemma med regn som faller utomhus och brasa som glöder i kakelugnen eller i hängmattan på ett ekoresort.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Tistelblomman av Amanda Hellberg, s.103.
Den här boken köper jag till en förälder: Till far och styvfar blir det ofta kokböcker. Till mor svenska deckare.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Köper sällan böcker till vänner. Det klarar de så bra själva.
Den här boken köper jag till en partner: En bok om cocktails från första delen av 1900-tal, amerikansk.
Favoritgenre: Suggestiva, mörka romaner.
Favoritformat: Danskt band eller häftad.
Författarfavorit: Det här är väldigt svårt att svara på men gillar exempelvis Tana French, Ian McEwan, Joyce Carol Oates, Justin Cronin.
Den tjockaste bok jag läst: Oups, vet inte. Måste ligga runt 1200 sidor som mest.
Den tunnaste bok jag läst: Brev av Nelly Sachs och Paul Celan.
Favoritljud när du läser: Regn. Det är något med regn som gör att världen pausar och jag får läsa utan måsten, i lugn och ro.
Favorittidning: Gillar amerikanska Vouge, 10-tal och Livets Goda.
Prenumererar på: Ingenting men tidigare kom 10-tal hem till mig med regelbundenhet.
Favoritbokblogg: Dark Places, hands down.
Mitt bästa bokminne: Så många det finns! Highlights: När jag läste Män som hatar kvinnor högt för min sambo på semestern. Och då gillar jag inte Millenium-triologin all that much. När jag och sambon läste The Passage parallellt. Min första Paul Auster, The New York triology, på en gräsplätt utanför hovrätten.
Senaste bokfyndet: I cirkulationsbokhyllan på jobbet. Ett fynd behöver man väl inte köpa, eller hur?
Senaste impulsköpta bok: Tillbaka i Indonesien och The Decline and Fall...
En bra bok att ge bort: När jag läste De imperfekta av Tom Rachman tänkte jag att den här boken borde passa de flesta.
Bokgenre som jag undviker: Fantasy. Chic lit.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort till kollegor i cirkulationshyllan.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Här på bloggen och Bok.nu.
Så här sorterar jag min bokhylla: Inte. Ej. Icke. Det är kaos.
Nästa bok jag ska läsa: Den nya taxidermin av Mercedes Cebrián.

Pausbird of Paradise

Tillbaka från min sämsta tänkbara lässituation, aka ensam på ett hotellrum, kan jag konstatera att endast ca 20 sidor av Tistelblomman blev lästa. Det är ändå rekord! Vilken bra bok! Vilket uselt tillfälle! Så här blir det när fröken är på tjänsteresa. Ett bisarrt men tydligt mönster. Och då ska i ärlighetens namn erkännas att 17 av dessa lästes på tåget från hotellet till hemmet... Hur längtar jag inte efter att på riktigt sätta tänderna i den boken! Men men ibland kommer livet emellan. Nu väntar en fullspäckad schemalagd semester på fem dagar utan lästid, men när jag kommer tillbaka nästa gång ska det definitivt tas igen med storstilat i form av egen- och lästid. Den här gången får en annan favorit, paradisfågel, hålla ställningarna medan jag är borta. Hoppas ni har bättre läslycka i dessa kalla tider!

(en parantes)

Ok, den där pausfågeln flög sin kos ganska omgående. Men min tankekedja var denna: pausfågel, uppstoppad kolibri, Den Nya Taxidermin av Mercedes Cebrián. Måste bara säga att det här tror jag kan vara något alldeles, alldeles speciellt. Jag hann börja på en annan bok innan denna anlände så nu får den snällt vänta i kö, men den som väntar på något gott blir otålig, jag vet...

Nåväl, måste först ägna helgen åt tulpaner, vin och red velvet cake (stackars mig) innan jag kan avancera vidare i min bokläsning. Så mycket fint att se fram emot!

Pauskolibri

Jag har inget personligt emot gråsparv och rödhake men min pausfågel ligger något närmare hjärtat. Jag har nämligen ett par uppstoppade kolibrier hemma. Från slutet av 1800-talet I might add. De måste ju ha det bättre hos mig som ett worshiped stilleben än i ett förmultnat tillstånd, non? Även när jag var liten och uppskattade svenska fåglar var min favorit sidensvans. Det ska helt enkelt vara lite flärd. Andemeningen är dock densamma: en paus. Över helgen. Här firas min födelsedag i dagarna tre. Det blir besök och en elaborate tårta. Nej, jag sitter inte på någon hög häst men har man en anledning att fira aka äta och dricka gott i goda vänners lag så vore man en fool om man inte surrender.

Efter denna helg har jag dessutom igen en tjänsteresa med natt på ett hotell. Som bekant så är det den sämsta (!) lästiden för mig. Borde uppsöka psykolog för detta. Eller finns det billigare tips out there? Hur hittar man läslustan på hotell?

Blame it on the Perrier Jouët

¡Ay, caramba! Jag missade min egen parade, aka bokrean, men jag gråter inte. Kvällen har varit fantastisk! Hoppas att någon av er kammade hem guld hos Book Depository. Än är dock inte för sent! Kanske ligger jag vaken, ställer väckarklockan under småtimmarna och klickar hem böcker jag egentligen inte behöver bara pga ett självförvållat champagnerus :-) (Första och sista gången mina inlägg innehåller en smiley) Om någon observant människa hatar på, baserat på bilden, att jag dricker något som kallas Belle Epoque kan jag trösta er med att jag dricker den "billigare" systern. Men visst är den fin? Skål!

Happy birthday to me

Startskottet går imorgon på Book Depository: kl.12, 24 timmar, 24 erbjudanden, gratis frakt. Timme för timme och man får inte veta vilka böcker som komma skall. Jag vet, jag vet, jag borde inte, men I know att jag kommer att klicka in en gång i timmen. Men är det verkligen kosher när man sitter på restaurang med sambon? Kanske surfa på iPhonen under den vita linneduken? Nämnde jag att detta infaller på min födelsedag? Ouch, ni hör, the stars are in alignment, too good to be true! Jag måste i alla fall fiska hem EN bok imorgon. Det här är barndomens fiskedamm - fast bättre!

You had me at tisteltapet

Så har jag då börjat på Tistelblomman av Amanda Hellberg. Jag som notoriskt undviker att läsa om handlingen innan visste i stort sett en sak om boken, förutom att många vars omdöme jag litar på gillade den, och det var att den innehöll en läskig tapet och med tanke på boktiteln kunde jag bara hoppas... Jag blev nämligen förälskad i tisteltapeten på Leslie's Bar (var i Skottland i höstas). Och low and behold - några kapitel in i boken står det klart att det är min älskade tapet som har en feature roll i boken, hurra! Med den lilla haunted house-streak I'm on samt mitt löfte till mig själv att undersöka den svenska scenen lite mer än jag brukar var jag bara tvungen. Jag har precis börjat läsa så jag ska inte skriva om första intryck eller ropa hej. Återkommer med riktig recension senare istället. Ville mest säga till Amanda: You had me at tisteltapet.