I en recension av årets Pulitzer Price Winner Jennifer Egans bok A Visit From the Goon Squad beskriver The New York Times' Will Blythe perfekt det jag menar med handlingens obetydelse för en roman. Vi, Will och jag, är rörande överens om att detta var vår övertygelse ända till vi läste vår senaste roman. I Wills fall en Pulitzer Price pärla om vi får tro honom och därmed en mycket angenäm anledning till omvärdering. I mitt - den litterära motsvarigheten till MIB. Något som fått mig att börjat tvivla på min skygglappsapproach gentemot en boks handling. Separata anledningar, same conclusion: kanske handling i vissa fall är en stor del av bokens vinna eller försvinna, trots allt. Även om jag vill poängtera att det aldrig kan vara hela kakan.
Följderna av min vägran att läsa summeringen av handling i mitt urval av bok har i mitt fall lett till att jag blivit tagen gisslan, and not in the good way, av mitt snedsteg Kraken de senaste dagarna. Har väldigt svårt att avbryta en bok så istället skummar jag igenom den mycket mycket ytligt. Vet inte varför jag gör det. Antar att jag så sällan gör snedsteg att jag är lite i chocktillstånd och har svårt att acceptera att jag verkligen inte är bergtagen av boken. Var så övertygad om att jag skulle älska den (innan jag hade helt klart handlingen för mig) och nu känner jag att åtminstone är skyldig boken att ytligt hänga med i storyn och stick it out 'til the end. Nu inför kvällsläsningen har jag dock ratat den till förmån för Blonde. En historia vars handling vi i alla fall i stort känner mycket väl. Inga halvgudar, bläckfisksekter, spionerande ekorrar, origamiskt hopvecklade skurkar, organiska pistoler ("bullits are gun-eggs") eller kommunicerande lyktstolpar där inte (hoppas jag)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar