I helgen ska jag resa norrut och då blir det mycket umgås kring mat och dryck som sig bör men i egna stunder, på planet dit och hem, vänder jag mig mot Blonde. Jag har väntat i 10 år på att läsa den. Tvekat. På ämnet, på Oates. Återkommit. Funderat. Och äntligen haft vett att ge mig hän den. Kommit endast 45 sidor in i boken och inser att den här boken kommer att få ta tid. Vill inte missa ett tonskifte, inte en nyansskillnad. Med Norma Jeane i huvudrollen krävs det samma dragningskraft som hon i verkligheten besatte och Oates lever till fullo upp till uppgiften och förväntningarna. Det känns som det går nervtrådar genom boken. Jag vet, det är alldeles för tidigt för utlåtanden men Oates har här lyckats skapa något som känns oerhört autentiskt in spirit. I slutändan vill alla tolka Marilyn genom sitt eget filter. Trots att jag endast nibblat på boken är jag redan partial till Oates' version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar