På tal om Internationell Författarscen

Ska vi #prataomdet? Om ångest och känslor av att det är mitt eget fel? Ja, jag missar Paul Auster när han kommer i maj. En pinsam historia jag helst inte vill tänka på. Det var inte så att jag inte visste om det. Jag visste mycket väl att han skulle komma och när biljettsläppet var. Men det är en av dessa Alfons Åberg "jag ska bara"-moment i livet. Och plötsligt inser man att det är fullbokat. Nåja, men nu har jag lärt mig min läxa, skakar av mig och kommer definitivt sitta först på rad när Jonathan Franzen kommer i september! Tipset om du som jag också klantat till det och saknar biljett till Paul är att du har möjlighet att följa programmet direktsänt i Klarabiografen och i Studio 3. Det är fri entré och ingen förbokning, dvs inte ytterligare att tillfälle att göra om sina misstag. Jag kommer definitivt att sitta bänkad i någon av de lokalerna! Skammen lämnar jag hemma.

Internationell Författarscen: Tom Rachman

Varje gång jag går på Internationell Författarscen på Kulturhuset blir jag lika upprymd och glad. Likaså ikväll. Och full av beundran. Killen är född samma år som jag och vad har man själv åstadkommit? Ja, inte en roman i alla fall och det är inte mycket som slår det i min värld. Men då pratar vi en bra roman. Att släppa en svensk dussindeckare räknas inte. Och De Imperfekta är en bra roman. Men det återkommer jag till när jag läst ut den. Men vad jag kan säga är att den är väldigt intressant i både innehåll och upplägg. Romanen i stora drag kretsar kring en tidnings födelse och fall, mycket passande belägen i Rom, och olika personer knutna till tidningen. En annan aspekt jag tycker är roligt när man lyssnar på honom är att han är en debutantförfattare. Någon som fortfarande har en relativt ny offentlig identitet att förhålla sig till. Sen kommer applåderna och jag, som alltid, är den rodnande nörden som går fram i slutet för att få mitt ex av boken signerad men varken vågar räcka upp handen vid "frågestunden", samtala med författaren eller ens säga något till subjektet om min läsupplevelse. Detta verkar dock gälla fler i publiken än mig även om tack och lov det alltid brukar vara någon modig själ som räcker upp handen. Signeringen? "Hope you enjoy the last bit!" eftersom jag trots allt lyckas få ur mig att jag bara läst halva boken (hämtade ut den igår). Nu kan jag inte vänta på att kasta mig i säng och fortsätta med resten och Tom, jag inte bara hoppas, jag är rätt säker på att jag kommer att tycka om resterande del av boken! Recension kommer. För er som inte kunde komma ikväll publicerade DN idag en intervju med honom.

Ur askan i elden

Som en punkig aproach till Fantasy är China Miévilles bok Kraken. Den har elementen som nästan garanterar att få mig på fall. London, Natural History Museum, en intendent/konservator, en bevarad jättebläckfisk med mytiskt rykte. Det skulle kunna varit en flört med 1800-talet i modern skrud. Men så var det den där lilla detaljen om Fantasy eller New Weird om man ska vara noga med subgenre. New weird skulle nästan kunna vara min grej om man ser till den del av definitionen som menar på att det är realistic, complex real-world models as the jumping off point for creation och gärna om det har något av en dark streak. Jag är inte emot parallella sanningar eller mytiska inslag, tvärtom jag har alltid dragits till vad jag skulle kalla det metafysiska i konst exempelvis. Men här blir det lite väl slap stick för mig och även om det är intelligent, fast paced slap stick så blir det för cartoonish. Sen måste jag tillägga att jag även om jag i vanliga fall läser nästan uteslutande på engelska pga en förkärlek till anglo så upplevde jag, det delvis påhittade, språket i Kraken svårt och bidrog istället för ett rappt flöde snarare till att ytterligare skapa distans mellan mig och boken.

Som jag skrev innan så var det här inte alls vad jag förväntat mig. Ändå tog jag mig 3/4 delar in i boken - mycket slarvigt läst i slutet - innan jag tog mig i kragen och slet mig från tentaklernas grepp. Det blir inte bättre. Det kommer inte att plötsligt bli en bok du minns med kärlek. Och det är svårt att erkänna för sig själv att man inte gillar en författare/bok man haft höga förhoppningar inför. Men desto mer glad blev jag då att få, nästan förbjudet, lägga undan den utan att den var utläst och istället dyka ner i Oates-land och Blonde som jag i motsats till Kraken tidigare haft delade känslor inför och sen älska den från första stund. Vilken frihet att få vältra sig i en fragil och känslomässigt laddad miljö efter att ha vandrat en stund i Lustiga huset med talande tatueringar och hopvecklade människor i inslagna paket. Precis innan jag öppnade Kraken skrev jag i min recension om The Terror att jag inte ville utforska Dan Simmons andra böcker pga Fantasy-stämpeln men så gick jag ur askan i elden in i en full blown Fantasy freak som China. Jag måste beundra Helenas full on approach till Fantasy eftersom jag fortfarande har väldigt svårt för den genren (i bokform ska tilläggas, filmer not so much), och vill man få en bra uppfattning om vem China är som författare får man det bäst genom att se honom själv berätta om sin senaste bok Embassytown. Något jag borde gjort innan jag klickade på Bekräfta Köp. Hade jag betygsatt mina recensioner hade jag ändå inte kunnat ge boken lågt betyg för helt klart är att om New Weird är något man gillar då är Chinas roman antagligen kronan på verket. Det är bara inte min kopp te. Piruett har också läst och recenserat Kraken.

Mitt påskägg har ett tunt skal

I helgen ska jag resa norrut och då blir det mycket umgås kring mat och dryck som sig bör men i egna stunder, på planet dit och hem, vänder jag mig mot Blonde. Jag har väntat i 10 år på att läsa den. Tvekat. På ämnet, på Oates. Återkommit. Funderat. Och äntligen haft vett att ge mig hän den. Kommit endast 45 sidor in i boken och inser att den här boken kommer att få ta tid. Vill inte missa ett tonskifte, inte en nyansskillnad. Med Norma Jeane i huvudrollen krävs det samma dragningskraft som hon i verkligheten besatte och Oates lever till fullo upp till uppgiften och förväntningarna. Det känns som det går nervtrådar genom boken. Jag vet, det är alldeles för tidigt för utlåtanden men Oates har här lyckats skapa något som känns oerhört autentiskt in spirit. I slutändan vill alla tolka Marilyn genom sitt eget filter. Trots att jag endast nibblat på boken är jag redan partial till Oates' version.

2011 Pulitzer Price winner och handlingens obetydelse eller icke obetydelse

I en recension av årets Pulitzer Price Winner Jennifer Egans bok A Visit From the Goon Squad beskriver The New York Times' Will Blythe perfekt det jag menar med handlingens obetydelse för en roman. Vi, Will och jag, är rörande överens om att detta var vår övertygelse ända till vi läste vår senaste roman. I Wills fall en Pulitzer Price pärla om vi får tro honom och därmed en mycket angenäm anledning till omvärdering. I mitt - den litterära motsvarigheten till MIB. Något som fått mig att börjat tvivla på min skygglappsapproach gentemot en boks handling. Separata anledningar, same conclusion: kanske handling i vissa fall är en stor del av bokens vinna eller försvinna, trots allt. Även om jag vill poängtera att det aldrig kan vara hela kakan.

Följderna av min vägran att läsa summeringen av handling i mitt urval av bok har i mitt fall lett till att jag blivit tagen gisslan, and not in the good way, av mitt snedsteg Kraken de senaste dagarna. Har väldigt svårt att avbryta en bok så istället skummar jag igenom den mycket mycket ytligt. Vet inte varför jag gör det. Antar att jag så sällan gör snedsteg att jag är lite i chocktillstånd och har svårt att acceptera att jag verkligen inte är bergtagen av boken. Var så övertygad om att jag skulle älska den (innan jag hade helt klart handlingen för mig) och nu känner jag att åtminstone är skyldig boken att ytligt hänga med i storyn och stick it out 'til the end. Nu inför kvällsläsningen har jag dock ratat den till förmån för Blonde. En historia vars handling vi i alla fall i stort känner mycket väl. Inga halvgudar, bläckfisksekter, spionerande ekorrar, origamiskt hopvecklade skurkar, organiska pistoler ("bullits are gun-eggs") eller kommunicerande lyktstolpar där inte (hoppas jag)!

List lover

När jag går igenom listan på 1001 böcker att läsa innan du dör ser jag att facit för egen del blir 48/1001 lästa och än en gång påminns jag om stressen att läsa böcker. En angenäm stress mind you men än dock en stress. Nej, jag har ingen prestige och jag behöver inte ta mig igenom listan men faktum är att i listan finns flera böcker/författare som jag redan tänkt läsa och flertalet står hemma i bokhyllan och väntar. Detta är ju mer att se som tips på välskrivna, intressanta böcker. Det finns en anledning till att pyramiderna i Egypten är så välbesökta och att Similan islands är överexploaterat av snorklare. Det är en fantastisk upplevelse och det är säkert en stor del av nedanstående böcker också (med risk för att låta som en folkpartist som vurmar för en litterär kanon). Enligt O har också läst listan och listar sina want-to-reads.

However kan jag inte riktigt hålla med en litterär lista om rekommenderad litteratur som inte inkluderar Big Daddy Shakespeare - what's up liksom?

Sen måste jag påpeka det totalt idiotiska i att min blogg heter Abibliofobi då det obestridligen betyder ”the morbid fear of running out of books to read”. Efter att ha läst listan inser jag naturligtvis att jag absolut inte är någon abibliofob. Jag känner snarare en stark stress: so many books, so little time! Vad är den matchande diagnosen för det? Dvs att livet inte är långt nog för att läslistan skulle hinnas med. Running out of books to read? Knappast. Men ok då om vi menar att man ständigt behöveromge sig av 30 + olästa böcker hemma för att känna ett lugn... då är det väl något av en abibliofob i mig trots allt...

Viktorianskt odjur blev MIB

Som jag tidigare nämnt så har jag svårt för baksidetexten av en bok. Jag tittar alltså inte så mycket på själva handlingen som förankring till mitt val. Jag förlitar mig istället på andras (väl valda personers) rekommendationer och kritikers utlåtanden (även dessa såklart med egen källkritisk blick). Det blir dock en del överraskningar som följd till detta tillvägagångssätt.

Som nu, med Kraken av China Miéville. Jag var väldigt sugen på att fortsätta min 1800-tals stämning från The Terror. Även om jag visste att det utspelades i nutid så kan man få den känslan. Istället har jag ganska snabbt insett att jag plockat ut en litterär Men In Black med en urban Gaiman. Kanske inte helt fel, kanske måste jag bara vänja mig. Har kommit ca 100 sidor in så jag får nog ge det 100 sidor till innan jag kan helt börja tycka till. Hittills är jag måttligt road, men inte hooked. Jag vet inte när jag tänkte på MIB sist - kanske var det för nio år sedan när II:an kom ut, samma dag som jag tänker Men In Black så ser jag notisen att nu kommer III:an.. Kanske är det dags att börja modifiera mitt tillvägagångssätt när det gäller urval till att inkludera ett getöga på handlingen ändå.

Below the thunders of the upper deep;
Far far beneath in the abysmal sea,
His ancient, dreamless, uninvaded sleep
The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About his shadowy sides; above him swell
Huge sponges of millennial growth and height;
And far away into the sickly light,
From many a wondrous grot and secret cell
Unnumber'd and enormous polypi
Winnow with giant arms the slumbering green.
There hath he lain for ages, and will lie
Battening upon huge seaworms in his sleep,
Until the latter fire shall heat the deep;
Then once by man and angels to be seen,
In roaring he shall rise and on the surface die.
- The Kraken, Tennyson, 1830

The Terror

Två skepp, ett fruset Arktis, sökandet efter the Northwest Passage i mitten på 1840-talet - what could possibly go wrong? En hel del visar det sig snart.

Denna historiska roman, inspirerad av Franklins polarexpedition, har jag verkligen längtat efter och var således den första jag öppnade av min senaste monsterbeställning från den engelska nätbokhandeln. Expeditionen brukar anses vara en av de största tragedierna i upptäckarresandets historia och det med god anledning. Dan Simmons målar i The Terror upp en fiktiv version om vad som hände de 129 själar ombord på HMS Erebus och HMS Terror. Och han gör det bra. Det märks att han är väl påläst och han kryddar även sagan om Terrors och Erebus redan fascinerande öde med ett övernaturligt inslag. Trots denna förvrängning tappar han inte i realism. Man riktigt känner den påträngande kölden och mörkret och monstret som rör sig på isen delar samma verklighet som frostbitna tår. Det är smakfullt levererat och på intet sätt ballar det ur à la King. Detta mycket tack vare grundliga efterforskningar (vilket den detaljerade källistan i slutet bekräftar och är uppenbart genom läsningen), som ger både trovärdighet och närvaro, samt att det övernaturliga inslaget är återhållsamt och inte dominerar romanen. De drygt 900 sidorna (kvalar definitivt in som tegelsten) gick aldrig trögt att läsa och jag upplevde inte heller att boken hade någon svacka. Istället är det en långdragen, molande spänning som i stämning passar perfekt. En arktisk expedition är ju på intet sätt en explosiv händelse utan mer ett maraton än ett sprintlopp. Möjligtvis att jag blir rastlös de sista 70 sidorna, men det ligger i min natur mer än i bokens.

Höll mig också från att googla fakta om den verkliga händelsen till efter jag avslutat boken vilket ger en bonusmaterial-känsla för den som inte riktigt vill släppa taget om expeditionens karaktärer bara för att man slagit igen boken. För den som är överkänslig för spoilers (som jag) och inte vill få hintar om innehåll som inte sker förrän 500 sidor in i boken, respektive 830 sidor in för den delen (!), gör klokt i att undvika baksidetexten (i alla fall var så fallet i min engelska utgåva). Trots mitt fina betyg till The Terror, som jag kommer att minnas som en fantastisk bokresa länge, kommer jag nog inte ge mig på någon av Dan Simmons tidigare romaner. Är inte riktigt sugen på att ge mig hän sci-fi. Det är ungefär som att jag älskade Peter Jacksons Sagan om Ringen-filmer men jag vill ändå inte bänka mig framför Bad Taste med en bunke popcorn.

Nu gäller bara att bestämma hur man går vidare. Fortsätter man i marin riktning kan man gå either 1800-tals berättarstil och Vi, De Drunknade eller fiska efter fler monster som i Kraken. Alternativt fortsätta i den historiska romanens spår och plocka Blonde eller The Forgotten Garden från hyllan. Så många val... Några tips på en bra övergång?

Höll Kraken i min hand i ett par minuter tills jag ändå bytte och ger Vi, De Drunknade en chans. Havet som gemensam faktor och sen spänner den från 1848 och framåt så kopplingen kändes rätt. För att inte tala om att Carsten stått i min bokhylla länge nu så det kändes overdue.

Uppdatering:
Öppnade Vi, De Drunknade kl.23.50 igår kväll och trött som jag var var det enda jag kunde tänka: "oj, vad liten text..." dessutom kändes berättarstilen inte lockande, snarare tillgjord. Med det sagt dömer jag inte ut den, det var bara helt fel just nu. Nej, jag längtade genast tillbaka till Kraken. Sagt och gjort i morse var det the Natural History Museum i London och en giant squid som följde med mig på motorvägsbussen till jobbet!

Tematrio: Historiska romaner

Historiska romaner är right up my alley så tack Lyran för denna tematrio. The kostymdrama of litterature helt enkelt. Mums skriker mitt hjärta! Få saker piskar upp en suggestiv stämning som en riktigt bra historisk roman.


The House at Riverton av Kate Morton är precis den typ av roman jag älskar att läsa. Upstairs, downstairs. Utspelar sig på 1920-talet. Komplicerade syskonrelationer och familjehemligheter. Ett dödsfall. Ett riktigt nöje att läsa helt enkelt.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en annan typisk bok för mig, ett episk släktdrama med (igen) familjehemligheter som spänner sig från massinvandringen till Amerika, över 1920-talet till 1960-talet. Minns att jag sträckläste och älskade den. En riktig kandidat till omläsning och då jag anser att livet är för kort för att hinna läsa allt vilket ger mig ångest (där av bloggtiteln) är en omläsning ett starkt betyg.

The Terror av Dan Simmons är en underbar historisk roman som använder Franklins arktiska expedition som bakgrund och inspiration med ett övernaturligt skräckinslag. Den är så bra att jag lägger upp den på min lista trots att jag har ett par hundra sidor kvar att läsa. Den är så väl skildrad och researchen så grundlig att den isande kylan kryper in i märgen och man riktigt känner vibrationerna när skeppet kränger och ger efter för isens pressande rörelser. Fantastiskt! Att jag läst den under snöfall och avfrostning av frysen gör saken inte sämre. Andra som läst The Terror är Marias bokliv, Det mörka tornet.

Jag har dock flera jag inte läst och ser fram emot så jag bjuder på en lista av förhoppningar också. Höga förväntningar och väntelistan i min bokhylla är:

Wolf Hall av Hilary Mantel (vinnare av Man Booker Prize 2009)
The Pillars of the Earth av Ken Follett
Atonement av Ian McEwan
Distant hours av Kate Morton
Forgotten garden av Kate Morton
Possession av A.S. Byatt
Blonde av Joyce Carol Oates 

Ja, listan skulle kunna göras absolut hur lång som helst känner jag.
Märker också att jag läser hyfsat flitigt äldre litteratur och biografier över historiska personer och på så sett också får mitt stora behov av time traveling tillfredsställt.

Bloglovin'

Försöker lära mig detta runt omkring bloggandet (pinga, blogglovin' etc.). Även om jag mest skriver för egen del är det roligt om man även kan ingå i ett något större sammanhang. Då jag, som jag nämnt tidigare, aldrig lyckats med någon bokcirkel får diskussionerna föras på nätet och då är det ju fördelaktigt om man kan lägga ut ett spår av brödsmulor så likasinnade hittar hit.
Följ min blogg med bloglovin'

The King of Maine

De stora namnen i min barndom/ya var Agatha Christie, Roald Dahl och inte minst the man, the myth, the concept Stephen King. Christie-böckerna stod till stor del redan i mammas bokhylla hemma, Roald Dahl lånades på bibliotek medan jag har starka minnen av längtan efter nya romansläpp à la King i bokhandeln och tunga fyrkantiga paket på julafton. Minns en varm sommar när jag var 13 år och sträckläste Det i två tjocka inbundna volymer. King utgjorde en stor del av min bokhylla på mitt flickrum. Detta lilla privata King-bibliotek - jag ägde i stort sett allt utgivet från 1974-1987 - har dock (om inte fallit i glömska) blivit kvar hos mor i en kartong på en vind.

Nu när både Helena och Fiktiviteter dammat av Kingen i sina inlägg väcks lusten att läsa honom igen. Jag kommer nog aldrig göra mig av med de nedpackade volymerna hos mor, och förhoppningsvis ska jag någon gång ta tag i att packa upp dem och ge dem den värdighet de bör ha för att ha varit en sådan stark influens i mitt läsande, men det är inte dem jag längtar efter nu. Nu känner jag mig sugen att läsa på originalspråk så as we speak håller min önskelista på Book Depository att fyllas med IT, Skeleton Crew, Cujo... Alla dessa favoriter från förr som jag nu ska få återupptäcka. Märker dock att jag vill ha dem i de 70- och 80-tals utgåvor jag läste på min tid så det får nog bli mycket nosande på antikvariat. Har svårt för nyutgåvornas sterila utseende som sätter idén om en författarserie före den individuella boken. Detsamma gäller hans författarskap. Min tilltro till det började vackla i slutet av 1980-talet och jag gav helt upp hoppet kring 1993 och aldrig återvänt till honom sedan dess. Trots att det gått nästan 20 år sedan jag bläddrade i en King-roman minns jag tydligt Kingens fabläss för uttrycket ögonen tränger ut ur sina hålor och undrar stilla om upprepandet av denna fras dominerar originalspråket också eller om det kan röra sig om saker lost in translation. Ni vet, "eskimåer har 300 ord för snö" eller som i Himlen i Bay City med den återkommande grålila himlen på svenska som på originalspråk skiftar från mauve till turquoise, violet och pervenche.

Jag har svårt att prata om King utan att nämna filmatiseringarna. En av mina all time favorite movies har sedan jag var gammal nog att våga se den (vilket var relativt ung) har varit Kubrick's The Shining. Såg filmen innan jag läste boken och där kan man lugnt säga att detta är en av de få gånger då filmen är bättre än boken.. En annan filmatisering jag sett flera gånger är The Dead Zone som är en väldigt fin skildring av Kings roman (och har den där typiskt Kingiska sorgen som underton) med älskade och briljanta Christopher Walken i huvudrollen. När Mr.Kings dock själv ger sig på att producera sina litterära verk till tv-serier och tv-filmer spårar det ur på klassiskt King-manér, vilket är i och för sig är underhållande i sig. Roligt är också att han brukar ge sig på en Hitchcock, dvs själv dyka upp i små statistroller.

Hur som helst, nu ser jag emot att återbekanta mig med the King of Maine och kanske, kanske plocka ett och annat "nytt" guldkorn (dvs 1990-tal och framåt) nu när Helena tipsat om Bag of Bones...