To Kindle or not to Kindle?

Jag åker snart på semester och har sedan länge börjat planera vilka lucky books som ska få följa med till Indonesien. Jag ska vara borta i 2,5 v och tänker att 4-5 böcker ska räcka. Men man vet ju aldrig... Och optimalt vore dessutom att ta med minst det dubbla så man kan välja efter humör och dagsform. Lösningen på detta är naturligtvis att packa hela bokhyllan. Lösningen på hur du packar hela bokhyllan och ändå klarar bagagevikten på max 10 kg är Kindle. I grund och botten är jag dock en paper lover, men det finns uppenbarligen situationer där det digitala valet makes sense. Helst skulle jag vilja ha hela mitt bibliotek både i digital och analog form. Vore fantastiskt att kunna söka i och cross-referera böcker. Jag brukar alltsom oftast stryka under extra minnesvärda meningar och citat i mina analoga böcker och digitalt hade det varit så mycket enklare att exempelvis se på exakt vilka ställen i boken som X nämns. Detta betyder alltså att jag vill ha dubbla exemplar av (nästan) alla böcker jag äger och vill äga, men kan inte motivera att det ska kosta mig det dubbla, eller som i vissa fall det tredubbla. Kikade t.ex. på tredje boken om Ruth, The house at sea's end, häromdagen och jag som älskar pocket/häftat är van att betala de tillhörande priserna - inte inbundet. E-boken jag suktade efter kostade mer än en inbunden (pocket $6-7, inbunden $13, ebook $18.85) och då jag föredrar pappersvarianten ser jag bara hur mycket pocket jag får för pengarna. Så vi får se hur det blir med mitt digitala förhållande till böcker i framtiden. Någon som äger Kindle och kan vittna om läsupplevelsen?

In trouble again

Ruth Galloway skulle ha gillat midsommar tror jag. En högst pagan ceremony med fallisk symbolik. Jag har nu avslutat den andra boken om Dr Galloway, The Janus Stone. Och jag måste säga att det är en värdig uppföljare till debuten, The Crossing Places. Det är stämning, lättsam läsning och krämen läggs på karaktärerna. Ruth har syltat in sig i ett nytt brott, hon är i fara - igen (som jag nämnt tidigare undrar jag hur många böcker detta kan pågå) - och som vanligt syltar hon in sig i svårigheter även privat. Jag gillar även det här - igen. För mig passar det att läsa en lättsam historia nu på sommaren och det är mycket tillfredsställande att få snabba resultat så att säga. Visst gissar man mördaren relativt snabbt och uppdagandet av sanningen och mördaren uppvisar små, små krystade partier här och där. Det är inget mästerverk, men jag kan nästan lova att de flesta finner det underhållande. På en personlig not kan jag säga att jag finner undersöknings- och analysmetoder inom arkeologin fascinerande och intressant (kemi, vetenskapliga metoder) och baksidan på det myntet är att jag är rätt ointresserad av den primitiva arkeologin itself. Jag har alltid varit pro den civiliserade världen (i nordeuropeiska termer 1500-). Särskilt nordisk arkeologi (förutom vikingarna) är ytterst tråkig. När romarna byggde ett samhälle med lagar och discipliner med konst och arkitektur som (inte bara fysiskt) står sig än idag satt vi literally och gnagde på våra egna fingrar vid härden. För att inte tala om Asien och arabvärlden långt innan dem. Men mest irriterande finner jag ändå den new-age kult som Cathbad (druiden) representerar. Det blir lite för homeopati och 'Det Okända' för mig. Cathbad själv har inte svårt att förena dessa två världar, men jag tycker inte det känns helt trovärdigt att ha en gedigen utbildning inom vetenskaplig metodik och kemi, arbeta i vetenskapens högborg (ett analyslab på ett universitet) och samtidigt på fullaste allvar tro på magi och springa runt i lila slängkappa. Jag köper det inte! Men förutom mina då högst personliga tics kan jag knappt vänta på att få läsa den tredje boken i serien. Den står dock ännu inte i min bokhylla - än ska jag tillägga!


Glad midsommar på er alla - druider och vetenskapsmän alike!

Många böcker i luften

En av de bästa sakerna med mitt jobb är att min arbetsplats ligger i en kranskommun. Jag kan alltså se fram emot ca 45 min t-bana/buss enkel väg varje morgon. Detta innebär minst en "gratis" timme ostörd (nåja, beroende på medpassagerare) läsning varje dag! I förrgår hände dock det som inte får hända: jag glömde min påbörjade bok på jobbet. Räddningen var att jag har en sprillans ny mobil att leka med annars hade jag nog försökt sova bort tiden. "Problemet" var att senare på kvällen hade jag inget att läsa och "måste" (stackars mig!) plocka en ny bok från hyllan. This, folks, is why you always ALWAYS carry more than 10 unread items of literature in your bookshelf. Man vet ju aldrig vad man kommer att vara sugen på! Jag, vars påbörjade bok numera på jobbet var The Janus Stone, valde att fortsätta på samma tema: ruggig spänningshistoria med kvinnlig huvudrollsinnehavare med följetongspotential, aka den första boken med Kay Scarpetta. Härligt! I vanliga fall brukar jag känna ett sug mot bokhyllan trots redan utlovat engagemang till en bok och sneglar på gräset som tycks grönare på andra sidan. Ingenting är så lockande som en färsk förstasida i en efterlängtad bok, så jag var inte ledsen! Detta var dock en diptykutgåva med både första och andra romanen om Scarpetta i storpocketformat, så igår när jag åter ska göra min resa är jag på nytt utan bok (Scarpetta alldeles för stor och tjock för min sommarväska) och jag fick på nytt vara otrogen. Detta plus att jag har ett par, av olika anledningar, outlästa böcker sedan tidigare att avsluta (we were on a break!) så nu läser jag tydligen fem (5) böcker samtidigt. Brukar som mest jonglera tre. Hur många har ni på gång parallellt?

Någon som också nyligen drabbats av abibliofobi är Dark Places.

Boktolva

Jag hängde aldrig med på boktolvan men känner att jag utan medveten riktning är på god väg ändå, dvs läsa en för mig tidigare oläst författare i månaden under årets gång. Hittills i år har jag bekantat mig med följande "nya" författare. Vissa har jag sneglat på i 10 år, andra nya ansikten och endast några månaders bekantskap:

Tom Rachman
Joyce Carol Oates
Elly Griffiths
Graham Greene
Dan Simmons
Johan Hakelius
Richard Yates
China Miéville

Följande har jag planer på att läsa i andra halvlek:

Mircea Cărtărescu
Jonathan Franzen
Claude Izner
Sadie Jones
Tana French
Helen Dunmore
Susan Hill
Stef Penney

Ser verkligen, verkligen fram emot det här läsåret som börjat så fantastiskt bra i just denna kategori!

Säsongsavslutning: Bokbloggsjerka

Så var det säsongsavslutning på Annikas bokbloggsjerka. Frågan lyder:

Vilken bok är den bästa du har läst den senaste månaden?

Även om Ruth Galloway och jag blivit goda vänner och jag nu är inne på min andra Elly Griffiths deckare med henne i spetsen (pausade för att skriva detta inlägg) så kan jag ändå inte undvika att svara Blonde av Jocye Carol Oates på Annikas fråga. Den hängde med mig under några veckor och jag kommer att för alltid att tänka på Oates version av Marilyn varje gång jag ser henne. Detta var det allra första jag läst av Oates och jag hoppas hon håller lika hög kvalité i sina andra verk för Blonde var på många ställen ett mästerverk! Särskilt barndomsskildringen var utsökt skriven. Boken fick mig sugen på att läsa någon biografi och ta reda på fakta om hennes liv, kanske se om några av hennes filmer. Samtidigt känner jag mig väldigt mätt på Marilyn just nu och är ändå rätt glad att vi tagit en paus.

Arkeologiskt rysmys

Jag läser aldrig svensk krim. Det är en genre som intresserar mig ytterst lite. Jag läste första delen av Millenium-triologin vilket förvisso var underhållande semesterlektyr, men varken mer eller mindre. Jo förresten, jag gillar äldre svensk spänning á la Sjövall/Wahlöö. Men när det kommer till engelska deckare så är jag såld! Jag som anglofil uppväxt på Poirot och Miss Marple älskar stämningen i brittiska deckare, nya som äldre. Jag har dessutom av olika orsaker bra kunskap om analysmetoder inom det arkeologiska fältet (no pun intended) så när jag fick nys om att det fanns en forensic archeologist solving crimes out there så tvekade jag inte. Till saken hör också naturligtvis att den rekommenderats av boktipsdrottningen Helena. Köpte både debuten och uppföljaren på en och samma gång utan att ha provläst en mening. Så övertygad var jag att detta skulle bli en treat. Och det blev det verkligen. Jag blir lika förtjust som mina fellow bokbloggare Dark Places, Ooofbok, Bokbabbel,  Calliope books (som recenserade den igår) i kompromisslösa Ruth Galloway med sin övervikt och sina katter.

Handlingen är kortfattat: en osteolog (arkeologisk benexpert) blir indragen i en potentiell mordutredning när en fynd av människoben uppdagas i Ruths närområde, saltängarna där hon bor. Ett försvunnet barn blir till två och Ruth finner sig mer och mer involverad tills hon inser att hon inte kan lita på någon. Överlag är det en tunn bok, 300 sidor, och särskilt tunn kändes den när jag precis lagt ifrån mig tungviktaren Blonde, eller som den beskrevs i P1:s bokcirkel: en roman i storleken D-kupa. Blev lite nervös i av lättvikten - att historien inte skulle ha tid att utvecklas och bli komplex - och till viss del var mina farhågor besannade, lite tunt är det. Det är inte handlingen i sig som är den stora behållningen här. Men tro mig när jag säger att det gör ingenting då mysfaktor och karaktärer mer än kompenserar detta. Jag njuter även i smyg över lättvikten då en sengångsläsare som jag för en gångs skull kunde få känna vindens sus i håret när jag kastade mig framåt i historien och fick tillfredsställelsen att klämma en bok på ett par dagar! Språket flyter och det är en bladvändare. Överlag har boken en underliggande ton av den där typiskt brittiska torra, lätt syriliga humorn som passar så bra in på en svartklädd mullig ensamboende arkeolog och jag spinner av välmående som en av Ruths katter! Det finns tillfällen då jag blir lite irriterad på Ruth som trots uppenbar normal intelligens ibland reducerar sig själv till en blondin i en skräckfilm ("Men gå inte ner i källaren när du vet att mördaren lurar i mörkret! Vänd dig om, vänd dig om!") genom att ständigt upplysa både den ena och den andra om detaljer i polisutredningen och var exakt hon kommer att befinna sig när hon ska ligga lågt. Hon är dock förlåten.

Behöver jag nämna att jag redan plockat fram The Janus Stone ur bokhyllan? Har verkligen längtat efter att följa en karaktär i en bokserie, vilket också var en av mina sommarplaner! Lite nervös blir jag dock och undrar hur detta ska hålla i längden. Det finns i dagsläget tre böcker om Ruth. Hur många mordutredningar kan hon bli involverad i utan att det blir krystat. Lite som hur många mord kan ske under en mans livstid i Midsomer utan att man logiskt börjar misstänka Barnaby?

Copycat

"Jo, visst är hon lik Camilla Läckberg – men Ann Rosman är snäppet vassare". Så lyder ett citat från DN:s recension av Fyrmästarens dotter. Denna mening används nu på T-banetågen för att sälja Rosmans böcker. Nja, jag vet inte om det känns så lockande! Det är ungefär som den där tv-reklamen för den där dejtingsajten där de menar att "Nej, ni ska inte träffas planera resten av ert liv tillsammans. På sin höjd ska ni bara ta en kaffe ihop så får ni se sen... typ". Alltså, hur lockande är det att gå in med den inställningen? Att ja, det är mediokert so don't get your hopes up, men du är medioker och kommer därför att nöja dig med detta. Nu har jag aldrig läst Läckberg och aldrig velat läsa Läckberg så jag är ändå inte målgruppen för Rosmans roman och jag har alltså inte läst den och därmed är detta inte en kritik mot författaren, boken eller dess läsare. Det måste bara kännas lite surt att det bästa någon sagt om din bok och ditt författarskap som kan användas i marknadsföringen är "Jo, visst känns det som ett plagiat, men ett väl utfört sådant".

Boktokig och Enligt O har läst och recenserat Anns böcker. Här är också DN:s recension i sin helhet. Kanske perfekt sommarlitteratur för någon som vill ha lättsmält deckare i närmiljö?

Sommar, sommar, sommar II

Så är den annonserad, listan på sommarpratare i P1. Följer Vixxtorias exempel och listar vilka jag personligen planerar lyssna på! Samma regel gäller här; fetstilat är intressant med motivering. Kommentarer på de jag antagligen inte lyssnar på där det känns motiverat.

JUNI
Mark Levengood gillar ingen i paret Levengood/Gardell särskilt mycket men i privata uttalanden har Gardell många poänger. Levengood säger mig ingenting.
Torgny Lindgren - författare från Västerbotten, ett måste för en norrlänning
Clara Lidström - från Umeå
Göran Gudmundssom - byggnadsvård ligger mig varmt om hjärtat
Jason ”Timbuktu” Diakité – har en mysig röst och förhoppningsvis lite bra musikval. Är det för mycket att hoppas på Jag sköt Palme?
Maria Wetterstrand - alla älskade Maria under valet. Lite för lite bit i henne för min smak.

JULI
Thomas Johansson - hoppas på lite juicy anekdoter från förr
Henke Larsson - idrott och jag attraherar inte varandra
Beate Grimsrud - en författare jag vet mkt lite om men kan vara intressant
Nanne Grönvall - förkroppsligar det där jag inte gillar med allt som heter schlager
Ville Virtanen - har ett band med Finland känner jag och antagligen kommer att lyssna
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander - igen: idrott...
Karin Broos
Jonas Jonasson
Freddie Wadling - ingen motivering needed
Carl-Gustaf Wachtmeister
Gustaf Hammarsten
Dilsa Demirbag-Ste
Lars-Eric Aaro
Ulf Brunnberg
Ann Petrén - verkar var en intressant person
Carl Bildt - nej
Anna Kåver
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg - utan att läst henne har hon trots allt min uppmärksamhet
Fredrik Gertten
Babben Larsson - underhållande och bitsk
Jan Carlzon
Lars Ohly - politik som fortfarande är intressant
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert - känner släktskap. jag har 21 uppstoppade fåglar.
Claes Hultling
Olof Wretling - en till Umeåit och medlem i anrika Klungan!
Helena Bergström
Barbro Lindgren - känns självklart

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson
Leif Mannerström - älskade Leif och den älskade maten
Alice Bah Kuhnke
Owe Wikström
Patrik Sjöberg - årets Annika Östberg. Sverige kommer att lyssna, and so will I.
Yukiko Duke - för att hon heter 'Snöbarn'
Håkan Juholt - ok då, för att ha lite samhällskoll
Vicky von der Lancken
Daniel Adams-Ray
Cecilia Forss - döden, döden
Barbro Osher
Johan Wester
Cecilia Uddén
Karl Ove Knausgård - för att få en uppfattning om jag kommer att gilla hans böcker eller bör undvika dem.
Ubah Musse
Ann Olivecrona - för det exotiska Afrikas djur
Bengt Palmers - en nyckelperson i svensk nostalgi
Gina Dirawi
Petra Marklund
Ghita Nørby
Leif GW Persson - för antingen blir det konspirationsteorier eller så somnar han. Otroligt kunnig bakom en fasad av skoltrött alkis.

Inser att min lista skiljer sig något från den på Snowflakes in the rain med vissa högoddare gemensamt. Kul! Listan på SR med introduktioner hittar ni här.

Sommar, sommar, sommar I

Nämnde i förra inlägget att jag följer P1:s bokcirkel. För oss trogna P1-lyssnare är det självklara denna årstid att följa sommarpratarna kl.13 varje dag. I sommar tänker jag varva sommarpratarna med Detektiverna. Det kan antingen bli mycket tramsigt med tanke på tävlingsmomentet eller riktigt bra med tanke på att det är ett av mina favoritämnen: klassisk ond bråd död. Föredragsvis i engelsk tappning: Agatha, Sherlock. Imorgon avslöjas det förövrigt vilka som gästar årets Sommar i P1. Har ni några högoddsare eller någon gammal favorit? Från förra året minns jag Annika Östbergs program vilket jag verkligen uppskattade och bottennappet Per Holknekt (grundare till modeföretaget Odd Molly vilket för mig är även det ett bottennapp). Han framstod för mig som otroligt osympatisk och självcentrerad.  I år hoppas jag som vanligt på en bra blandning av författare, vetenskapsmän/kvinnor och ällmänt intressanta livsöden - ingen nämnd, ingen glömd.

Blonde - The Misfit

Så har jag då äntligen läst boken jag ställt mig skeptisk till i 10 år. Skeptiskt till formatet fiktiv biografi eller bio-fiction, subjektet jag i slentrian och stor portion avundsjuka avfärdat som våp, författarinnan som jag misstänkt producerar mer kvantité än kvalité och alla andras praise. Jag är personen som började lyssna på Kent 10 år senare t.ex. Andras hype kan få mig att backa. Jag kan dock ändra mig och här är jag glad att jag gjorde just det. Blonde är en fantastisk skildring av en gäckande ikon. Lika mystisk nu som då. Lika mystiskt efter 750 sidor uttömmande text JCO-style. Men vilket stort psykologiskt porträtt! Efter detta har jag svårt att inte känna att det här är så nära sanningen man kommer. Sanningen i detta fall inte praktisk faktisk dialog utan kärnan av den komplexa varelse Norma Jeane/Norma/Marilyn måste varit. Inte för att det spelar någon roll bara det känns sant i sin kontext, som är det med all litteratur. Skapa gärna ett Narnia eller ett Mordor, men även i den världen finns regler och sanningar och logik man måste hålla sig till. Även om det är just fiktiva regler, sanningar och logik.

Vad kan då sägas om boken som inte sagts innan? Den börjar med en fantastiskt skicklig skildring av en långt ifrån lycklig barndom som sedan ligger som stomme för det som komma skall. Frånvarande föräldrar och fosterhem (i boken får ett hem symbolisera de i verkligheten närmare 10 av vad jag förstått som det egentligen handlade om), barnhem, sökandet av en mansfigur, missbruk och psykisk ohälsa och den okritiska glorifiering av Hollywood som bidrar till berättelsens och huvudpersonens sagoliknande kvalité. Berättartekniken flyter snyggt mellan de olika delarna och förändras också för att passa innehållet. Vi rör oss från barnet till flickan till kvinnan i alla hennes skepnader. Berättarröster kommer och går och det finns ett mycket passande drömskt stråk blandat med brutal realism genom hela boken. Om Blonde har Jeanne Moreau sagt 'Oates' precise and inspired writing is close to witchcraft' och jag kan inte annat än att hålla med. Detta är en drabbande roman inte många som öppnat den undankommer utan att bli berörd eller åtminstone börjar hysa ett visst mått beundran och respekt för författarens skills!

Den som inte läst Blonde behöver inte läsa följande stycke (spoiler alert!). Den del jag först ville utelämna är figuren som vi lär känna som the sharpshooter men även här är Joyce så skicklig i sin skildring av honom så jag kan inte helt skiljas ifrån honom (är han en galen stalker som tror han har ett uppdrag eller är det ett faktiskt politiskt mord?). Jag tyckte hans roll i boken störde lite eftersom det var så tydligt att hennes öde var sealed med eller utan hans medverkan men jag har accepterat att han får symbolisera alla de konspiratoriska rykten och det frågetecken som uppstår när en ikon dör vid tidig ålder. En ikon som dessutom haft samröre med Presidenten själv. Jag förstår varför man tar med den biten. Jag hade bara inte saknat den.

Parallellt med läsningen har jag också följt P1:s Bokcirkel, eller nåja, kring sista kapitlet lyssnade jag på samtliga avsnitt i rad, vilket jag varmt kan rekommendera. Har även följt den med Anna Karenina och planerar göra detsamma när jag, om jag, tar mig igenom Fågeln som vrider upp världen. Är inte såld på Murakami men vill ge hans mest omtalade bok en chans trots allt. Det lönade ju sig med Oates, big time!

Avslutar med att säga att jag definitivt är intrigued nu och vill läsa mer av JCO. Vilken tur då är jag där har en aldrig sinande källa! Ska nog dock beträda Oates-land med lite försiktighet. Som Kingen har nog Oates också både highs and lows i sin portfölj och jag kommer att följa upp med de säkrare korten som The Gravedigger's Daughter,  Bellefleur, We Were the Mulvaneys och The Falls. Några andra tips på Oates eller några jag ska undvika?

Läsramar

Jag har problem med fri läsning. Har alltid undrat varför jag inte bättre utnyttjar ibland långa lediga dagar åt att läsa. Kollar tv-serier, nätshoppar och gör allt annat än att läsa. Så får man ett sms av sambon: "Kommer hem om 1 tim. Kan du sätta igång en disk så lagar vi mat sen?" och vips! vill jag bara läsa läsa läsa i en rasande takt. Läser som bäst på tidsbegränsade tillfällen som bussen till jobbet, lunchen medan om jag t.ex. ska spendera några nätter på hotell själv på tjänsteresa (all tid i världen att läsa) så går det liksom inte. Kommer inte in i boken och blir rastlös. Märkligt fenomen. Nån annan som lider av samma symtom och behöver begränsningar, ramar och disciplin för att kunna helt hänge sig åt böckernas underbara värld och släppa den verkliga?