Blonde - The Misfit

Så har jag då äntligen läst boken jag ställt mig skeptisk till i 10 år. Skeptiskt till formatet fiktiv biografi eller bio-fiction, subjektet jag i slentrian och stor portion avundsjuka avfärdat som våp, författarinnan som jag misstänkt producerar mer kvantité än kvalité och alla andras praise. Jag är personen som började lyssna på Kent 10 år senare t.ex. Andras hype kan få mig att backa. Jag kan dock ändra mig och här är jag glad att jag gjorde just det. Blonde är en fantastisk skildring av en gäckande ikon. Lika mystisk nu som då. Lika mystiskt efter 750 sidor uttömmande text JCO-style. Men vilket stort psykologiskt porträtt! Efter detta har jag svårt att inte känna att det här är så nära sanningen man kommer. Sanningen i detta fall inte praktisk faktisk dialog utan kärnan av den komplexa varelse Norma Jeane/Norma/Marilyn måste varit. Inte för att det spelar någon roll bara det känns sant i sin kontext, som är det med all litteratur. Skapa gärna ett Narnia eller ett Mordor, men även i den världen finns regler och sanningar och logik man måste hålla sig till. Även om det är just fiktiva regler, sanningar och logik.

Vad kan då sägas om boken som inte sagts innan? Den börjar med en fantastiskt skicklig skildring av en långt ifrån lycklig barndom som sedan ligger som stomme för det som komma skall. Frånvarande föräldrar och fosterhem (i boken får ett hem symbolisera de i verkligheten närmare 10 av vad jag förstått som det egentligen handlade om), barnhem, sökandet av en mansfigur, missbruk och psykisk ohälsa och den okritiska glorifiering av Hollywood som bidrar till berättelsens och huvudpersonens sagoliknande kvalité. Berättartekniken flyter snyggt mellan de olika delarna och förändras också för att passa innehållet. Vi rör oss från barnet till flickan till kvinnan i alla hennes skepnader. Berättarröster kommer och går och det finns ett mycket passande drömskt stråk blandat med brutal realism genom hela boken. Om Blonde har Jeanne Moreau sagt 'Oates' precise and inspired writing is close to witchcraft' och jag kan inte annat än att hålla med. Detta är en drabbande roman inte många som öppnat den undankommer utan att bli berörd eller åtminstone börjar hysa ett visst mått beundran och respekt för författarens skills!

Den som inte läst Blonde behöver inte läsa följande stycke (spoiler alert!). Den del jag först ville utelämna är figuren som vi lär känna som the sharpshooter men även här är Joyce så skicklig i sin skildring av honom så jag kan inte helt skiljas ifrån honom (är han en galen stalker som tror han har ett uppdrag eller är det ett faktiskt politiskt mord?). Jag tyckte hans roll i boken störde lite eftersom det var så tydligt att hennes öde var sealed med eller utan hans medverkan men jag har accepterat att han får symbolisera alla de konspiratoriska rykten och det frågetecken som uppstår när en ikon dör vid tidig ålder. En ikon som dessutom haft samröre med Presidenten själv. Jag förstår varför man tar med den biten. Jag hade bara inte saknat den.

Parallellt med läsningen har jag också följt P1:s Bokcirkel, eller nåja, kring sista kapitlet lyssnade jag på samtliga avsnitt i rad, vilket jag varmt kan rekommendera. Har även följt den med Anna Karenina och planerar göra detsamma när jag, om jag, tar mig igenom Fågeln som vrider upp världen. Är inte såld på Murakami men vill ge hans mest omtalade bok en chans trots allt. Det lönade ju sig med Oates, big time!

Avslutar med att säga att jag definitivt är intrigued nu och vill läsa mer av JCO. Vilken tur då är jag där har en aldrig sinande källa! Ska nog dock beträda Oates-land med lite försiktighet. Som Kingen har nog Oates också både highs and lows i sin portfölj och jag kommer att följa upp med de säkrare korten som The Gravedigger's Daughter,  Bellefleur, We Were the Mulvaneys och The Falls. Några andra tips på Oates eller några jag ska undvika?