Arkeologiskt rysmys

Jag läser aldrig svensk krim. Det är en genre som intresserar mig ytterst lite. Jag läste första delen av Millenium-triologin vilket förvisso var underhållande semesterlektyr, men varken mer eller mindre. Jo förresten, jag gillar äldre svensk spänning á la Sjövall/Wahlöö. Men när det kommer till engelska deckare så är jag såld! Jag som anglofil uppväxt på Poirot och Miss Marple älskar stämningen i brittiska deckare, nya som äldre. Jag har dessutom av olika orsaker bra kunskap om analysmetoder inom det arkeologiska fältet (no pun intended) så när jag fick nys om att det fanns en forensic archeologist solving crimes out there så tvekade jag inte. Till saken hör också naturligtvis att den rekommenderats av boktipsdrottningen Helena. Köpte både debuten och uppföljaren på en och samma gång utan att ha provläst en mening. Så övertygad var jag att detta skulle bli en treat. Och det blev det verkligen. Jag blir lika förtjust som mina fellow bokbloggare Dark Places, Ooofbok, Bokbabbel,  Calliope books (som recenserade den igår) i kompromisslösa Ruth Galloway med sin övervikt och sina katter.

Handlingen är kortfattat: en osteolog (arkeologisk benexpert) blir indragen i en potentiell mordutredning när en fynd av människoben uppdagas i Ruths närområde, saltängarna där hon bor. Ett försvunnet barn blir till två och Ruth finner sig mer och mer involverad tills hon inser att hon inte kan lita på någon. Överlag är det en tunn bok, 300 sidor, och särskilt tunn kändes den när jag precis lagt ifrån mig tungviktaren Blonde, eller som den beskrevs i P1:s bokcirkel: en roman i storleken D-kupa. Blev lite nervös i av lättvikten - att historien inte skulle ha tid att utvecklas och bli komplex - och till viss del var mina farhågor besannade, lite tunt är det. Det är inte handlingen i sig som är den stora behållningen här. Men tro mig när jag säger att det gör ingenting då mysfaktor och karaktärer mer än kompenserar detta. Jag njuter även i smyg över lättvikten då en sengångsläsare som jag för en gångs skull kunde få känna vindens sus i håret när jag kastade mig framåt i historien och fick tillfredsställelsen att klämma en bok på ett par dagar! Språket flyter och det är en bladvändare. Överlag har boken en underliggande ton av den där typiskt brittiska torra, lätt syriliga humorn som passar så bra in på en svartklädd mullig ensamboende arkeolog och jag spinner av välmående som en av Ruths katter! Det finns tillfällen då jag blir lite irriterad på Ruth som trots uppenbar normal intelligens ibland reducerar sig själv till en blondin i en skräckfilm ("Men gå inte ner i källaren när du vet att mördaren lurar i mörkret! Vänd dig om, vänd dig om!") genom att ständigt upplysa både den ena och den andra om detaljer i polisutredningen och var exakt hon kommer att befinna sig när hon ska ligga lågt. Hon är dock förlåten.

Behöver jag nämna att jag redan plockat fram The Janus Stone ur bokhyllan? Har verkligen längtat efter att följa en karaktär i en bokserie, vilket också var en av mina sommarplaner! Lite nervös blir jag dock och undrar hur detta ska hålla i längden. Det finns i dagsläget tre böcker om Ruth. Hur många mordutredningar kan hon bli involverad i utan att det blir krystat. Lite som hur många mord kan ske under en mans livstid i Midsomer utan att man logiskt börjar misstänka Barnaby?