Brott av Ferdinand von Schirach

Novellerna är inte mer än 15-20 sidor långa men lever kvar så mycket längre. Jag fastnade redan från den allra första - den om Fähner, en ganska allmän man vars ointressanta liv lätt skulle fallit i glömska. "Om det inte hade varit för det där med Ingrid".

Det här är 'verkligheten överträffar dikten' möter skönlitteraturens språk och förmåga att servera en berättelse med oerhörd timing. Detta utropade jag redan 20 sidor in i boken. Så omedelbart blev jag övertygad om dess förträfflighet. Särskilt obehagligt blir det i den något kyligt observerande leveransen. Så obehagligt in fact att jag hoppas inte, trots att Ferdinand i intervjuer försäkrar oss om motsatsen, att detta är riktiga fall han stött på under sin yrkeskarriär. Även om de är något altererade för att skydda identiteten på de människor som varit involverade har jag svårt att se hur man inte skulle kunna spåra dessa fall med hjälp av offentliga handlingar och tidningsarkiv. Det är inte det att jag inte tror att det skulle kunna vara sant. Sanningen är ofta mer skrämmande än någon Stephen King-roman men nästan alla brott han beskriver är så pass specifika och uppseendeväckande att de borde uppmärksammats av media. En stor del av mig önskar att det är och förblir moderna Grimm sagor.

Förutom arbetet som advokat kan von Schirachs egen familjehistoria även det ha påverkat Ferdinand i skrivandet. Hans uncle, en domare som förlorade både vänster arm och höger hand i andra världskriget, genomled uppenbarligen våndor kring ämnet skuld. En dag går han ut i skogen och placerar ett dubbelpipigt hagelgevär i munnen och trycker av. Första meningen i självmordsbrevet lyder: “Most things are complicated, and guilt always presents a bit of a problem”.

Berättelsen om hans morbror/farbror står återgivet i bl.a. NY Times recension då författaren själv återger den i förordet till den engelska översättningen av boken - Crime. Skeptikern i mig tänker dock genast att det är svårt att skjuta sig i huvudet och skriva självmordsbrev utan händer men det är klart att det går med moderna proteser och tekniska hjälpemedel. Gränsen mellan sanning och skröna undrar jag alltså inte bara om när det gäller novellerna.

En obehaglig och obestridlig sanning dock om Ferdinand von Schirach är att han är barnbarn till Baldur von Schirach som var chef för Hitlerjugend. Baldur dömdes till tjugo års fängelse för brott mot mänskligheten vid Nürnbergrättegångarna. Schirach har därför förutom genom advokatyrket en mycket personlig koppling till brott, skuld och straff. Jag skulle ge bra mycket för att se honom skildra Baldur i en av sina noveller. Kanske skulle det då snarare resultera i en tegelsten istället för en novell.

Tack Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplar.