söndag 22 januari 2012

House of Mindfuck

House of Leaves av Mark Z. Danielewski

Hur beskriver man en bok som House of Leaves? (Genomgående i boken förekommer ordet house i blå text medan resten är i svart, bara en sån sak). Antagligen får man börja med att konstatera att det är svårt att beskriva en bok som House of Leaves, dels överhuvudtaget och dels i ett blogginlägg. Det är ett experimentellt och ambitiöst projekt både i struktur och innehåll. Jag gör ett försök återge handlingen: En familj flyttar in i ett nytt hus i Virginia och i samband med arbetet på huset upptäcker mannen, en känd dokumentärfotograf - Will Navidson, att huset mäter 1,9 cm längre insidan än på utsidan. Han blir nyfiken och ber andra mäta men fakta kvarstår och sakta inser han att det inte är en illusion. Vid hemkomsten efter en resa till Seattle hittar han ett tidigare oupptäckt utrymme litet som en garderob med en dörr på andra sidan. Bakom dörren gapar en svart trappa som leder ner i ett vast mörkt innanmäte. Navidson bjuder in en grupp vänner att hjälpa honom utforska huset. Jag behöver kanske inte nämna att den expeditionen blir en ganska otäck sådan med horror-inslag. This ain't Narnia, kids. Allt eftersom huset deformeras börjar också texten deformeras. Ibland speglar typografin topografin av huset, exempelvis i form av en trappa. Vissa bitar får man läsa med spegel, andra upp och ner.

Berättarrösten i första person är en ganska irriterande yngling vid namn Truant. Han återger berättelsen via ett manuskript/akademisk studie, The Navidson Records, han hittar som är skrivna av en äldre herre - Zampanò - som analyserat en dokumentär av expeditionen. Skulle The Blair Witch Project vara en bok skulle this be it. Den består alltså till stor del av Truants fotnoter av Zampanòs fotnoter. Zampanò som är blind, kan dessutom omöjligen sett [den fiktiva] filmen själv. Referenserna till viss del görs dessutom till böcker som inte existerar. Truant svävar ofta ut och svamlar på om hans förälskelse i en strippa som hetter Thumper och hans galna mor. Ett flertalet brev av hans mor och hennes läkare från mentalsjukhuset förekommer som bilaga till boken såsom fotografier och illustrationer. Breven innehåller hemliga meddelanden som kan dechiffreras genom att kombinera den första bokstaven i varje ord.

Jag har kämpat mig igenom House of Leaves och slarvat mig igenom delar av de ca 700 sidorna, I'm not gonna lie. Det är lätt att bli desorienterad som läsare. Dels att det finns så många lager av berättelser och berättarröster och dels strukturen som innehåller omfattande fotnoter (över 400 st) som är minst lika utdragna som den "vanliga" texten. Den löper över flera sidor och sen måste man backtracka för att fortsätta i handlingen. Boken kommer också med omfattande bilagor (det finns olika editions).

Bilden lånad från back-blogged.blogspot.com
Själva grundhandlingen är riktigt bra. Jag älskar den typen av yr, skev, otrygg vinkling som ger en känsla av övernaturlighet utan att krylla av vättar och troll. Jag har alltid också varit väldigt intresserad av metafysik och symbolik i arkitektoniska former så det här är egentligen något som kunde varit fantastiskt. Dessutom är jag svag för en stark öppning. Den här resan börjar med en ensam mening på en sida:

This is not for you. 

Och det var faktiskt på allvar läskigt på riktigt vid några tillfällen. Fick de där goda rysningarna jag var ute efter. Nästan cinematiskt på många ställen. Nu visste jag att den var experimentell men jag chansade, för det är egentligen inte min kopp te. Jag lutar exempelvis mer mot Roslin än perfomanceart för att ta en konstparallell. Tyvärr känns det lite sent 1990-tal (boken släpptes år 2000), dvs att vara imponerad av flashigheten av strukturen på bekostnad av innehållet känns stundtals nästan lite pinsamt. Kill your darlings säger jag. Dessutom blev det ett lager för mycket av berättarröster enligt mig - Truant kunde han gärna avlivat. Jag förstår att viljan var att det skulle bli ett House of Mindfuck och det blev det, men for all the wrong reasons. Vill nästan svära när jag ser boken då jag tyckte den var a royal pain in the ass. Det här är dock ett mastodont arbete som eventuellt är värt ett [litet] omnämnande i litteraturhistoria för vad den är - ett försök att pusha litteratur ett steg längre - men det säger inte att jag skulle rekommendera någon att läsa den eftersom jag inte tyckte att försöket inte var särskilt lyckat. Å andra sidan är jag glad att jag gjort det. Samtidigt som jag tycker att det var de mest dumdristigt spenderade 232:- på en bok jag gjort. Kluvet, jag vet. Är det någon fler än jag som ramlat ner i detta litteraturens rabbit hole? Guardian recenserar här.

Bild lånad från ackerfors.se

Bild lånad från colorcubic.com

Bild lånad från colorcubic.com

3 kommentarer:

Anna sa...

Åh, vill verkligen läsa!

Pixie sa...

Jag lyfter på hatten till alla som orkar ge sig an den här! Skulle vara intressant att veta sedan vad du tyckte om den.

Indiana Karanovic sa...

Beställde den igår! :D