The Lovely Bones av Alice Sebold är en ovanlig berättelse. Till att börja med är berättarrösten redan död, för det andra avslöjas mycket snart vem mördaren är. Det är snarare efterbörden av mordet med hjälplöshet och sorg både från de som blev kvar och flickan från ovan (som den är översatt till på svenska) som boken handlar om. Ingen whodunnit alltså. Språket har enstaka fina passager men det här är i stort en bok baserad på handling inte språk, vilket iofs inte behöver vara en motsägelse.
Jag har fått för mig att storyn skulle vara lite småputtrande men den har faktiskt i sitt väna tilltal ändå en del gruesome details och balansen imponerar stundvis. Särskilt i början. I slutet tappar den väldigt och jag önskar att man fortsatt fokusera lite mer på mordet och inte så mycket på sidospår och hur livet går vidare.
Läsning är gjord i en feberdimma så jag vet inte hur mycket det påverkar mitt omdöme och min känsla av att den var relativt seg. Så brasklapp. Alternativt är det hastigheten av One Day (inte min utan bokens eget driv) jag läste precis innan som i jämförelse gör att den här verkar, inte tråkig, men trög och den trögheten gör att jag om inte tappar intresse så blir otålig. Delvis läser jag nämligen och bara längtar till att se filmen. Vilket jag måste erkänna att jag gjorde strax innan boken var utläst. Sen gick jag tillbaka, plikten trogen, och läste ut boken.
Filmen däremot valde bort de sidospår som jag uppfattat som distraherande och fokuserar mycket mer på kärnberättelsen och voilà: jag måste erkänna att här har vi en film som i denna uråldriga kampen mellan bok/film där boken alltid är bättre bryter normen och går segrande ur striden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar