The Forgotten Garden - Kate Morton

Så har jag äntligen läst The Forgotten Garden av Kate Morton. Det här är right up my historical alley så det var med julaftonsmorgonstämning som jag till slut tog den ur bokhyllan och började läsa.

Lost child
Bild lånad från www.katemorton.com

En 4-årig flicka hittas övergiven på ett skepp i Australien. Året är 1913 och det ska dröja till vuxen ålder innan Nell, som hon kallas, uppdagar sanningen om sitt förflutna och reser iväg för att ta reda på vem hon egentligen är. Allt hon minns är en figur som kallas The Authoress. Berättelsen är uppdelad i fyra olika delar, dels sent 1800-tal/tidigt 1900-tal där vi följer Nells familj, 1913 då Nell återfinns i Australien, 1975 när hon letar efter sina släktband och slutligen 2005 då hennes barnbarn vid sin mormors död ärver en stuga på Cornwalls kust och följer Nells historia bakåt i tiden. Parallellt och bit för bit får även vi upptäcka och följa händelserna som leder upp till att Nell överges som liten flicka. Eftersom vi närmar oss mysteriet/sanningen från olika kronologiska håll och samtliga familjemedlemmar som belyses genom ett drygt sekel är kvinnliga i olika åldrar är det ibland lite svårt att förlora sig i berättelsen. Jag märker att allt eftersom jag läser kommer jag på mig själv med att tänka "men vänta nu vem var det nu som..." eller "har det här eller det här hänt redan eller är det sen?" och så får jag grepp om personerna igen och läser jag vidare. Detta vill jag dock direkt erkänna antagligen har mer med mitt eget spretiga läsande (7 st böcker parallellt) att göra än Kate Mortons skicklighet. Det här är nämligen inte någon svår bok - tänk myshelgsläsning av högre rang! Så det är nog jag med mina 7 parallella berättelser med sina sinsemellan flera infallsvinklar och berättarröster (detta är inte den enda jag läser vars berättarröst och huvudrollsinnehavare skiftar med kapitlen) som är overloaded.

Trots komplexiteten i persongalleriet så uppleves inte deras sinsemellan relationer och deras känslors proveniens, motiv och personligheter som realistiska. De framstår istället som något mer avancerat påhittade karaktärer än prinsessorna i The Autheress berättelser. Jag är övertygad om att Kate också menat för det att vara så - att det är det som är själva poängen, en saga i sagan - som Gaiman eller Den Vidunderliga Kärlekens Historia inte heller siktar mot realism, men jag hade ändå velat ha det lite renare och färre stickspår med tanke på sidytan - alternativt fylligare, mer genomarbetat och längre. Tar man sig an ett sådant brett tidsspann, dvs ett drygt sekel, och dessutom växlar ständigt mellan karaktärer och som grädde på moset gör hela storyn och alla i den så pass polariserat goda eller onda så bör man eventuellt låta boken växa lite eller kill your darlings. Kanske kan man behålla sidomfånget men låta kapitlen vara längre och därmed ge varje karaktär mer sammanhängande utrymme. Man kan trots alls bygga en sagovärld med stor intern logik. Det är det som är utmaningen. Men igen, jag har inte läst boken i ett sträck och lägger därför in brasklappen att detta delvis kan vara min lästeknik som spökar. Å andra sidan kan man leka djävulens advokat och säga att hade boken varit nog gripande hade jag tvingats fortsätta med den kapitel efter kapitel och övergett mina andra böcker för den.

Karaktärerna är som sagt lite mer schablonartade än väntat men de är väldigt engagerande trots allt.  Jag är petig eftersom jag älskar historiska romaner och jag tycker Kate Morton gör denna myspysiga genre väldigt bra så jag hoppas alltid på full pott. Mot slutet av boken har jag dels gett den mer odelad uppmärksamhet, dels är jag djupt inne i berättelsen och kan lättare själv skifta mellan eror och karaktärer utan problem och då växer boken. Det är också lättare att hålla ett grepp om sina läsare när ett mysteriums lösning är på upphällningen. Det är liksom nedförsbacke då. Hon är skicklig på att luta språket mot den era hon skildrar. Inte så tydligt att det känns abrupt när hon växlar men nog tydligt för att skapa rätt stämning för rätt period. Kommer att minnas boken och berättelsen för en lång tid framöver. Längtar nu till att läsa The Distant Hours och ser fram emot ytterligare kommande oskrivna böcker. Detta är trots allt en av mina käraste författare i hyllan för den mysiga stämningens skull. However måste jag tillägga att man till intet sätt känner sig förflyttad till dessa historiska platser i boken, vilket egentligen skulle vara den ultimata upplevelsen för en time traveler wanna be som jag och jag saknar det draget. Det är lite som Sarah Waters eller Moulin Rouge-filmen, man använder den historiska tiden som en kuliss, en drop down bakgrund, och precis som på teater kan man ändå uppskatta helheten eftersom rekvisitan endast är där för att antyda och symbolisera.

Kan inte underlåta att påpeka att det svenska omslaget till boken inte alls förmedlar samma känsla som boken gör vilket andra länders omslag (ex den brittiska) lyckats mycket bättre med. Detsamma gäller I det förflutna (The Distant Hours). Hade jag sett någon av dem i en bokaffär hade jag aldrig plockat upp dem. Omslaget måste som bekant inte bara beskriva innehållet men även hålla motsvarande kvalité. Skärpning, Sverige, överlag på denna punkt!