Oh la la

Denna självutnämnda anglofil har den senaste tiden insett att jag kanske snart måste addera frankofil till min identitet. Får inte nog av Paris, Versailles, fransk mat och dryck och nu börjar jag även få upp ögonen för fransk litteratur. Blev ju sugen på Igelkottens Elegans och har tidigare suktat efter Himlen I Bay City. Efter jag nu läst Justine Lévy inser jag att dessa har en gemensam nämnare förutom att det är franskspråkig litteratur - Sekwa Förlag. Har inte läst de första två förstnämnda men börjar misstänka att detta förlag kan bli något av en kvalitétsstämpel för mig och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna för fler utgivningar av detta lilla men naggande goda förlag. De firar för övrigt 5 år i år. Grattis!

Mor vs dotter : Round II

Redan när jag öppnar En ovärdig dotter förstår jag att det här är lika bra som Vi ses på Place de la Sorbonne. Tonen har mognat något vilket inte är konstigt för det är sexton år som skiljer de två böckerna åt. Än en gång är det Justine Lévys mor (fotomodellen Isabelle Doutrel­uigne) som är den centrala figuren i boken. Justine skall själv bli mamma och får reda på att hon är gravid under tiden som hennes egen mamma behandlas för - vilket står klart - obotlig cancer och hon kan inte förmå sig att berätta nyheten för henne. Detta leder (naturligtvis) till funderingar på sin egen kommande roll som som mor till en dotter, vilket betyder att detta är en bok om ett mor/dotter-förhållande med tre parter, tre generationer. Vad kommer hon att pass on och hur kan hon vara en "riktig" mamma när hon inte själv upplevt en sådan? Om jag gillade Vi ses på Place de la Sorbonne älskade jag En ovärdig dotter! Detta kan ha att göra med att jag ligger precis i ålder med Justine i denna bok. Jag vill hävda att de flesta mor/dotter-förhållanden är komplicerade så även om man inte upplevt Justines variant, dvs en dotter till en icke närvarande, missbrukande mamma så har man ändå oerhört mycket att vinna på att läsa den här boken.

I samma andemening måste jag tipsa om något så banalt som den nya svenska serien Livet blir bättre på tv3. Det låter som en svensk variant av en sappy amerikansk tv-serie men faktum är att jag kunde inte undvika att tänka på att säsong 2, avsnitt 2 med Jessica Andersson, som ständigt påminde mig om Lévys situation, om kanske inte riktigt lika drastisk. Varken tv-serien - även om de hävdar det - eller boken vänder sig till en yngre målgrupp i hopp om att ge styrka till unga som lever just nu i situationen. Jag vill snarare hävda att det möjligtvis kan ge ett igenkännande och closure till de som redan växt upp men som Justine grubblar över hur det ändå fortfarande fortsätter påverka ens liv.

Detta är Lévys tredje bok och den andra (mellan dessa två som jag just läst), även om den inte handlar om hennes förhållande till sin mamma, är även den den självbiografisk (den har jag dock inte läst). Trots detta faktum, som kan syfta till att Lévy endast skriver som en form av terapeutisk katarsis, vill jag framhäva att det läsvärda inte (bara) är att detta att är självupplevt. Justine gör något så briljant som att beskriva sin uppväxt med allt som står litteraturen bi: språket. Det är ömsom krasst, ömsom poetiskt. Vad kan jag säga mer än: LÄS! Med två böcker i bagaget är det mycket möjligt att jag, trots allt, måste införskaffa mig en biljett till hennes kommande Sverigebesök på Kulturhusets Internationell Författarscen.

För de som levde på och minns "den gamla goda tiden", som jag, är kuriosan här att Justines pappa numera är gift med Arielle Dombasle som spelade Maxine i Lace (1984) (till vänster i bild).

Om ni är yngre och inte sett denna eminenta mini-serie vet ni säkert hur man hunt it down och download:ar och på samma note som med boken recenserad ovan har jag bara ett advice: watch it!

Tack till Sekwa för recensionsexemplar!

Haunted House meets Upstairs Downstairs

Ragley Hall, möjlig modell för Hundreds Hall

The Little Stranger av Sarah Waters innehåller mitt andra haunted house i mer eller mindre klassisk bemärkelse på kort tid (se även House of Leaves). Det är efterkrigstid i England, dvs sent 1940-tal, och Hundreds Hall har sett sina bästa dagar och de flesta rummen är igenbommade och hela hushållet verkar gå på konstgjord andning. Det här är i övergångstiden då den traditionella överklassen äts upp av sina egna tillgångar. Det går inte längre att upprätthålla underhållet på enorma hus och representera familjenamnet med överflöd och lavish dinner parties. Upstairs på Hundreds består av en familj på tre personer och downstairs är reducerat till en maid. Berättarrösten kommer dock utifrån - en doktor vars mor en gång i tiden varit i service på Hundreds. Det börjar bra, det är trovärdigt och lockande på ett passande härligt långsamt sätt som synkar stämningen av ett hushåll på decline perfekt. Miljön är såklart en stor del till att jag liksom Dr. Faraday lockas till Hundreds. Och så väntar jag. Och väntar. På att det där skall börja. Bokens extra ingrediens. Kryddan till en annars puttrande roman. Och när det väl kommer ökas mina förväntningar enormt eftersom jag om någon kan uppskatta en solid uppbyggnad om man sedan får lön för mödan. Men efter det återgår Waters till sävligheten och drar ut alldeles för länge på the juice så jag tvingas vänta ytterligare... Så helt ärligt så när uppvaktningen väl kommer en andra gång är jag relativt ointresserad som en scorn lover övergår min respekt för stämningsuppbyggnad till nonchalans. Vid ett tillfälle i boken säger en av bokens kvinnliga karaktärer 'I'm afraid this must be boring you, Doctor', eller something to that effect, och jag tänker bara: Ja, lite. Vid ett senare tillfälle, som om boken känner på sig att jag är besviken, igen: 'I'm afraid I'm dull for you, Doctor! I do apologise'...

Jag menar inte alls att det måste vara Bad Taste-splatter. Ett sus, ett knakande, en viskning hör ett haunted house till. Men det var i detta fall inte ens lite eerie. Lite eerie kan man väl ändå få förvänta sig? Kanske måste jag vända mig mot The Guardians eller Shirley Jackson istället för att få utdelning tänker jag. Men så äntligen plockar det upp sent om sider och i slutändan är jag inte besviken som jag trott att jag skulle vara. Inte besviken alls faktiskt, utan tillfredsställd. Boken är definitivt värt the read och jag som varit sugen på något most unnatural fick blodad tand. Där fick jag på nosen för att jag varit otålig och sur större delen av boken! Det här är ett klassiskt case av överförväntan och pepp som fått marinera i bokhyllan alldeles för länge. Jag stod i givakt och redo att gilla den här boken vilket resulterade i en oro att det inte ska bli perfekt. Jag lämnas dock med ett frågetecken som kommer nedan i vitt (markera om du redan läst boken eller inte är rädd för spoilers):

Jag var inte helt tillfredsställd med varför allt sker i ett cluster av drastiska händelser under kort tid. Vad är det som agerar trigger? Är det som jag befarat Dr Faraday själv och hans begär till Hundreds? Jag är dock nöjd över att allt inte får ett uttalat svar, jag sökte bara en tydligare hint eller closure. Älskar att det är en berättelse som är en utomståendes tillbakablick. Klassiskt!

Sarah Waters brukar annars röra sig bland frasande sammet och sexuellt explicita, framförallt lesbiska, scener i Londons smutsiga, ryschiga 1800-tal så det här var en oväntat sublim roman för henne. För mig är det här snäppet bättre, men det är personligt tycke och smak.

Don't drink and tryck på beställknappen

Det sägs att svensken statistiskt sett är som mest deprimerad i januari. Pengarna är slut, ungarna bråkar, euforin av jul & nyår är över, festen är slut helt enkelt. Lägg därtill att jag har inte beställt en bok sedan - wait for it! - AUGUSTI 2011! Ofrivilligt köpestopp i höst alltså pga (ok, trevligheter som) Indonesien, Paris och Skottland. Jag har klarat mig, Thank God, på hyllvärmare men detta hjärta håller på att brista av habegär! Fresta detta begär med att jag idag fick det efterlängtade beskedet från chefen att jag får gå upp i heltid för resten av året. Detta besked har jag således firat med ett par glas vin. Scenariot: Salongsberusad + löningsdag + uppdämt behov + ökad lön kommande månader = MONSTERBESTÄLLNING i natten?! Oh God. Det här kan go haywire. Har jag nämnt att mina hyllor är överfyllda som det är? JUST. SAY. YES...?

Fotnot: Det här inlägget gick lite shady in under etiketten litteratursommelier. Kanske en stretch?

Mor vs Dotter : Round I

Bilden används med tillstånd av TripAdvisor

Le rendez-vous. Le rendez-vous. Det är bokens originaltitel. Jag visste redan innan jag började på boken att jag skulle banna mig för att jag låtit skolfranskan glida ur mina händer! Jag hade gärna läst på franska, såklart. Med det sagt så är det en kommentar helt utan att någon skugga faller över översättningen. Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy är en riktigt bra bok på svenska, det är ju därför jag förstår att den är fantastisk på franska.

Det här är en självbiografiskt baserad bok, en uppgörelse och en närkamp med en egoistisk mor. Jag får erkänna att det fanns en uns av nervositet att det skulle bli en känslomässigt jobbig bok, men nej, den lägger sig precis där den ska, välbalanserat mellan ilska, kärleksfullt porträtt, förlåtelse och krasst konstaterande. Ibland poetisk fast med en högst vardaglig ton i dialog. Det är inte norrländsk tjärsvärta utan franskt, vackert och ljuvt även in i bitterheten. I love it! Avskräcks inte av att den kvalar in som en BOATS (Based On A True Story), det här är även litterärt bra om jag uttrycker mig så.

Boken utspelar sig när huvudpersonen, Louise som är 18 år, sitter på ett café och väntar på att hennes mamma skall dyka upp. Vilket dröjer. Som vanligt. Under denna väntan hinner hon reflektera på deras mer eller mindre komplicerade mor-dotter-förhållande. Det är Justines debutroman och vid blott 20 års ålder måste jag säga att det är inte bara en väldigt bra debut men en oerhört modig sådan. Uppföljaren (som jag ännu inte läst) utspelar sig i en annan livssituation 15 år senare. Måste säga att jag gillade att redan veta att det finns en "hur gick det sen?" medan jag läste.

Boken räcker ungefär lika länge som handlingen, dvs en hyfsat lång sittning på ett café i väntan, så skall man verkligen maxa upplevelsen skall man naturligtvis bege sig till ett sådant, preferably i Paris naturligtvis. Jag kan dock garantera av egen erfarenhet att det även går bra på bussen, i arbetsfikarummet och i sängen eftersom Lévy ändå förflyttar en dit man ska: på en caféstol vid ett bord med utsikt över Panthéon. För mig var det kanske löjligt enkelt, jag var nämligen i Paris i höstas och satt just på Place de la Sorbonne och åt och drack. Jag hade dock mycket trevligt sällskap den kvällen.

Tack till Sekwa för recensionsexemplar.

Nyfiken på Justine

Befinner mig (litterärt) just nu på Hundreds Hall (The Little Stranger av Sarah Waters), men hemma i hallen (IRL) möttes jag idag av Justine Lévy (bildligt talat) som det finns flera skäl att vara nyfiken på just nu. Dels gav [sekwa] ut debuten Vi ses på Place de la Sorbonne på pocket förra året, Audrey Fenn blev glad, och snart därefter kom uppföljaren - En ovärdig dotter - i svensk översättning, Audrey Fenn blev sänkt och tacksam. Dessutom kommer Justine att gästa Internationell Författarscen i mars.

Tillägg: Missade att nämna att En ovärdig dotter även ska bli film. Ännu fler skäl alltså!

The most poetical topic in the world

Annika von Hausswolff, ‘Hey Buster! What Do You Know About Desire?’, 1995

 

"The death, then, of a beautiful woman is, unquestionably, 

the most poetical topic in the world."

E.A. Poe.

"The Philosophy of Composition" (1846)

Idag är jag är så sjukt sugen på top notch crime, horror, något riktigt läskigt eller obehagligt. Hittade följande fantastiska blogg: Too Much Horror Fiction som innehåller en massa godis för ögonen och tips att fylla varukorgen med. Är oerhört sugen på att vandra in i ett antikvariat och bara stocka upp på härlig horror fiction från 1960-1970- och 1980-talen. Vill inte ha nytryck med tråkiga grafiskt rena omslag. Har ju redan byggt upp en ordentlig åtrå efter gamla goda King på originalspråk och jag fullkomligt älskar thrillers och skräckfilm från tidigt 80-tal och bakåt. Att få uppleva samma spänning från den tiden på bok är ju oemotståndligt. Har redan lagt till The Exorcist, The Amulet och Echoes from the Macabre (innehåller bl.a. den klassiska noveletten The Birds) i min digitala önskelista. Ge mig ond bråd död och jag ska visa dig en lycklig läsare!

Annika von Hausswolff ‘Back to Nature’, 1992

House of Mindfuck

House of Leaves av Mark Z. Danielewski

Hur beskriver man en bok som House of Leaves? (Genomgående i boken förekommer ordet house i blå text medan resten är i svart, bara en sån sak). Antagligen får man börja med att konstatera att det är svårt att beskriva en bok som House of Leaves, dels överhuvudtaget och dels i ett blogginlägg. Det är ett experimentellt och ambitiöst projekt både i struktur och innehåll. Jag gör ett försök återge handlingen: En familj flyttar in i ett nytt hus i Virginia och i samband med arbetet på huset upptäcker mannen, en känd dokumentärfotograf - Will Navidson, att huset mäter 1,9 cm längre insidan än på utsidan. Han blir nyfiken och ber andra mäta men fakta kvarstår och sakta inser han att det inte är en illusion. Vid hemkomsten efter en resa till Seattle hittar han ett tidigare oupptäckt utrymme litet som en garderob med en dörr på andra sidan. Bakom dörren gapar en svart trappa som leder ner i ett vast mörkt innanmäte. Navidson bjuder in en grupp vänner att hjälpa honom utforska huset. Jag behöver kanske inte nämna att den expeditionen blir en ganska otäck sådan med horror-inslag. This ain't Narnia, kids. Allt eftersom huset deformeras börjar också texten deformeras. Ibland speglar typografin topografin av huset, exempelvis i form av en trappa. Vissa bitar får man läsa med spegel, andra upp och ner.

Berättarrösten i första person är en ganska irriterande yngling vid namn Truant. Han återger berättelsen via ett manuskript/akademisk studie, The Navidson Records, han hittar som är skrivna av en äldre herre - Zampanò - som analyserat en dokumentär av expeditionen. Skulle The Blair Witch Project vara en bok skulle this be it. Den består alltså till stor del av Truants fotnoter av Zampanòs fotnoter. Zampanò som är blind, kan dessutom omöjligen sett [den fiktiva] filmen själv. Referenserna till viss del görs dessutom till böcker som inte existerar. Truant svävar ofta ut och svamlar på om hans förälskelse i en strippa som hetter Thumper och hans galna mor. Ett flertalet brev av hans mor och hennes läkare från mentalsjukhuset förekommer som bilaga till boken såsom fotografier och illustrationer. Breven innehåller hemliga meddelanden som kan dechiffreras genom att kombinera den första bokstaven i varje ord.

Jag har kämpat mig igenom House of Leaves och slarvat mig igenom delar av de ca 700 sidorna, I'm not gonna lie. Det är lätt att bli desorienterad som läsare. Dels att det finns så många lager av berättelser och berättarröster och dels strukturen som innehåller omfattande fotnoter (över 400 st) som är minst lika utdragna som den "vanliga" texten. Den löper över flera sidor och sen måste man backtracka för att fortsätta i handlingen. Boken kommer också med omfattande bilagor (det finns olika editions).

Bilden lånad från back-blogged.blogspot.com

Själva grundhandlingen är riktigt bra. Jag älskar den typen av yr, skev, otrygg vinkling som ger en känsla av övernaturlighet utan att krylla av vättar och troll. Jag har alltid också varit väldigt intresserad av metafysik och symbolik i arkitektoniska former så det här är egentligen något som kunde varit fantastiskt. Dessutom är jag svag för en stark öppning. Den här resan börjar med en ensam mening på en sida:

This is not for you. 

Och det var faktiskt på allvar läskigt på riktigt vid några tillfällen. Fick de där goda rysningarna jag var ute efter. Nästan cinematiskt på många ställen. Nu visste jag att den var experimentell men jag chansade, för det är egentligen inte min kopp te. Jag lutar exempelvis mer mot Roslin än perfomanceart för att ta en konstparallell. Tyvärr känns det lite sent 1990-tal (boken släpptes år 2000), dvs att vara imponerad av flashigheten av strukturen på bekostnad av innehållet känns stundtals nästan lite pinsamt. Kill your darlings säger jag. Dessutom blev det ett lager för mycket av berättarröster enligt mig - Truant kunde han gärna avlivat. Jag förstår att viljan var att det skulle bli ett House of Mindfuck och det blev det, men for all the wrong reasons. Vill nästan svära när jag ser boken då jag tyckte den var a royal pain in the ass. Det här är dock ett mastodont arbete som eventuellt är värt ett [litet] omnämnande i litteraturhistoria för vad den är - ett försök att pusha litteratur ett steg längre - men det säger inte att jag skulle rekommendera någon att läsa den eftersom jag inte tyckte att försöket inte var särskilt lyckat. Å andra sidan är jag glad att jag gjort det. Samtidigt som jag tycker att det var de mest dumdristigt spenderade 232:- på en bok jag gjort. Kluvet, jag vet. Är det någon fler än jag som ramlat ner i detta litteraturens rabbit hole? Guardian recenserar här.

Bild lånad från ackerfors.se

Bild lånad från colorcubic.com

Bild lånad från colorcubic.com

The Cult of Beauty

Helgens jerka ställer frågan:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.
Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet. 

Som inbiten estet måste jag öppna detta inläggssvar med ett typiskt omslag, The Outcast, som skulle få mig på fall och locka till impulsköp (och har gjort det, närmare bestämt på en flygplats i England). Det förmedlar historisk roman, England, sorg och den symboliska storhet och tidlöshet som är naturen. Jag brukar säga att jag har en inneboende 1800-talsdam i mig och ja, jag är en väktare av bildkonstens skönhet. Jag är exempelvis fortfarande helt förkrossad att jag missade utställningen The Cult of Beauty på V&A. Det betyder inte ytlig. Det betyder inte innehållslöst. Snarare tvärtom skall innehållet berikas och fördjupas av bilden. Jag läser nästan aldrig baksidetexten som oftast är platt, saklig och alldeles för avslöjande. Snarare kan en bok banaliseras och felaktigt representeras av en sådan text, men en bild... En bild kan förmedla skärpedjupet i boken. Exempel på hur fixerad jag är av en vacker utsida så kostar det mörka omslaget av The Swan Thieves 2,5 ggr så mycket som det ljusa (båda paperback). Gissa vilken jag skulle go for every time?

En blekt blondins hjärta

Bild lånad från vanityfair.com, Time & Life Pictures/Getty Images

Marilyn som stereotyp har jag inte haft så mycket till övers för, förutom att jag precis som alla andra inte kan värja mig för hennes magnetism som ikon. Jag antar att det jag inte tillhör målgruppen. Men jag har alltid dragit efter andan när hon dykt upp på fotografier utanför filmens ramar (precis den sortens bilder som den här boken är smyckad med). Som privatperson, utanför yrkesrollen och karaktären Marilyn Monroe, har hon alltså fascinerat mig desto mer. Eventuellt har det framgått av att hon fått kröna huvudet till min blogg.

Joyce Carol Oates lyckades ge Norma/Marilyn en röst i Blonde. Tolkningen av hennes liv må vara just det, en litterär tolkning, men icke desto mindre uppfattade jag ändå att den fångade MM väsentligt mycket tydligare för mig än de distraherande filmrollerna eller de tillrättalagda glossiga bilderna någonsin gjort.

Fragment : dikter, dagboksanteckningar, brev framstår därför för mig som ett smyckeskrin fyllt med hennes fingeravtryck och jag är glad att utgivningen har skett med en respekt inför materialet som svarar upp mot dess innehållsmässiga värde. Med det menar jag att det är en kvalitativ representation och inte på något sätt sensationell. Anteckningarna är presenterade i (delvis) kronologisk ordning, med endast de absolut nödvändigaste kommentarer och fotnoter. Precis så pass att man får en kontext, men det är Marilyn som har ordet. De är också återgivna i skala 1:1, dvs inte kanske nödvändigtvis storleken på anteckningsboken men anteckningarnas inbördes förhållande till varandra. Står en mening för sig själv och resten av sidan är tom så är det också så den återges i boken. Något som självklart har betydelse för leveransen av innehållet. Anteckningarna är faksimiler av originalen vilket också ger en extra dimension och intimitet vare sig det är maskinskrivet eller i hennes handstil.

Försjunken i James Joyces Ulysses

Marilyn skriver på ett direkt men analyserande sätt som är imponerande men pga en förmodad dyslexi - texterna är långa med avsaknad av väl behövda punkter och kommatecken samt kryllar av felstavningar - kan det ibland vara något svårt att följa även om de inte, som i så många fall, är svårläslig pga spretig handstil, överstrykningar, fragmenterad uppställning etc. Jag är därför tacksam över översättningen som löper parallellt med originaltexten.

De skriftliga fragment ur Marilyns privata liv som återges här utmanar den schablonbild som, då som nu, varit väldigt tacksam för den som vill nyttja bilden av henne som en fantasi om den perfekta kvinnan, skapad för mannen. Hon var naturligtvis mycket mer komplicerad och flerdimensionerad än så. Bara av dessa små texter får man en bestämd uppfattning av henne som en medveten, självanalyserande, humoristisk, seriös och ambitiös men samtidigt otroligt känslig person med lågt självförtroende. Det som slår mig mest är hur dubbel i sin natur hon var. I många avseenden verkar hon väldigt naiv men som ett barn samtidigt som vi vet att hon hade ett stort politiskt intresse, något som dock inte framkommer i dessa anteckningar. Det är något oundvikligen väldigt sorgligt över henne. I egna ord beskriver hon sjukhusvistelser i madrasserade rum och drömmar när hon blir dissekerad/opererad och den tomhet hon hyser inuti blottas. Lee Strasberg beskrev henne i sitt begravningstal som en "varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. ...en kombination av vemod, utstrålning och längtan".

I en bilaga till boken får man även ta del av en del av de titlar som stod i hennes egen bokhylla. Tänk att få äga ett exemplar och få tumma samma sidor som henne. I brist på detta kan man åtminstone läsa samma författare som hon gjorde; bl.a. Gustave Flaubert, Samuel Beckett, Joseph Conrad, Harold Flender, Sherwood Anderson, John Steinbeck, Albert Camus, Theodore Dreiser, Ernest Hemingway, Ralph Ellison, Ernest Hemingway och Jack Kerouac. Om man tror att du är vad du läser, eller åtminstone att det säger en great deal om vem du är kan vi konstatera att Marilyn hade en allvarsam och djupsinnig sida med en nyfikenhet på samtida såväl som äldre verk.

50 år efter sin död fortsätter hon fascinera och trollbinda sin publik och nu har även filmen om henne haft Sverige-premiär. Jag har dock inte sett den. Är lite nervös för att Michelle ska kännas som en imposter.

Jag vill tacka Norstedts för recensionsexemplar.

Triss i barndomsskildringar

Lyrans Noblesser utlyser tematrio med inriktning barndomsskildringar och jag hänger på. Det är inte (kan jag gissa) helt enkelt att göra barndomsskildringar men vissa lyckas otroligt bra.

1. Aliide Aliide av Mare Kandre
En av, om inte The, bästa svenska roman jag läst! Det är inte bara en barndomsskildring, den fångar som ingen annan den magiska, suggestiva, ibland skrämmande känslan av att vara barn. Som att gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är inbillat inte är helt tydlig. Förtätad. Underbar. Mörk.

2. Blonde av Joyce Carol Oates
Ingen barndomsskildring per se, men den delen som är barndomsskildringen i början av boken är den bästa delen och gjorde att jag genast kastade mina 10 år gamla förutfattade meningar åt sidan och hoppade på the love wagon som resten av den läsande världen redan var på!

3. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
tyckte jag också skildrade känslan av att vara barn oerhört träffsäkert. Detta utspelar sig dessutom i den tidsperiod jag själv växt upp och därför var detta extra slående. Sen är det en grym bok av många fler anledningar!

Sir Salman - litteraturens slemmigaste fisk?

Hur f-n gör Sir Salman Rushdie för att få några av jordens vackraste kvinnor att falla för honom?! Enligt honom själv - betalar dem stora summor pengar.

How do you always manage to have a beautiful young woman on your arm?
I pay them lots of money.
Any pulling tips?
Pay them lots of money.
(Läs hela intervjun) 

Jag vet att detta är "En Ding Ding Värld"-osannolikt och därför kräver en kavalkad av bildbevis. I present to the jury: 

Exhibit A: Padma Parvati Lakshmi 
Modell, skådespelerska och leder ett av mina favoritprogram Top Chef. Hon har själv givit ut kokböcker om exotisk (indisk) mat. Hon är cool, collected och smart ...och Salmans fjärde fru. Notera den fenliknande handen runt hennes midja. Paret är dock skilda sedan ett par år. Efter skilsmässan hade hon en ny pojkvän som tragiskt nog gick bort nyligen - av naturliga orsaker - 71 år gammal! Why Padma, why?! Tyvärr vet vi alla svaret på den frågan: $.


Exhibit B: Nigella Lawson
Den sensuella hemmakocken, matporrens drottning, Nigella och Salman go way back och ok, de är bara vänner. Hon har en egen äkta äldre herre med pengar hemma (strax 70-årige Saatchi) och frankly så är väl Nigella lite för gammal för Salman med endast 13 år i åldersskillnad. Han gillar dem ytterligare några årtionden yngre. Men visst är det lite intriguing att se de köra sin egen version av Dirty Dancing.






Exhibit C: Pia Glenn

Pia, född 1977 - that's more like it!, är (tydligen) bäst känd för sin roll som en pole-dansande Condoleezza Rice i en Broadway-satir. Pia och Salman dejtade i ett halvår och hon flyttade in hos honom men de har nyligen gjort slut. Efter han (!) gjort slut via e-mail (!) går Pia ut i press och domen mot Salman lyder: 'Cowardly, immature and dysfunctional...Salman Rushdie should have got a prostitute' - Ouch! (Läs hela intervjun)
Salman i sin tur säger att Pia är desperat och "confused" - "I'm sorry for her and I hope she gets well soon."(Läs hela artikeln)

Exhibit D: Rosario Dawson

Efter uppbrottet med Padma ska enligt uppgifter Salman Rushdie och då 29-åriga (!) Rosario Dawson setts kyssas på en restaurang i Knightsbrigde. Eeeww!





Exhibit E: Devorah Rose
Hade en kort romans vilket Salman förnekade (efter han gjort slut via Facebook). Devorah lade då upp deras privata FB-meddelanden på Twitter, bl.a. ett från Salman som lyder “you look so gorgeous and hottt.” Devorah har beskrivit författaren som ett 'literary genius with the emotions of a horny child'.

Exhibit F: Olivia Wilde
Här eskorterar han den 24-åriga (!) skådespelerskan Oliva Wilde till en middag i Vita Huset. Just friends?

Exhibit G: Aimee Mullins
Han har även tagit med sin "vän" paralympic athlete-turnedmodel Aimee Mullins till ett flertal tillställningar. De måste ha såååå mycket att tala om! Även detta naturligtvis sedan skilsmässan från Padma.






Exhibit H: Aita Ighodaro




Innan skilsmässan var finalized dock hade han hittat en ny "vän" i den långa, mörka 25-åriga (!) beautyn Aita och här ses de tillsammans på Veuve Clicquot Gold Cup Polo at Cowdray Park. Så passade att bära gult!











Exhibit I: Riya Sen
Inte långt därefter kopplades han samman med 27-åriga (!) bombnedslaget Riya. Enligt källor var han helt betagen av henne. Hon har kommenterat att hon fick flertalet invitaitons till New York men att hon avböjde. Äntligen!

Exhibit J: Michelle Barish

The latest news, från december 2011, är att Salman friade till denna ex-flickvän bara två dagar efter det tagit slut med hennes senaste pojkvän, en annan ancient gubbe (naturligtvis miljardär).

Exhibit K: Scarlett Johansson
Om Scarlett har har sagt att han tycker att hon är 'very, very hot' (vid tidpunkten var hon 23(!) år gammal). Han medverkade i hennes musikvideo 2008 - snapshotsen ser vi nedan. My verdict? Guilty! Sir Salm(o)n är utan tvekan nutidslitteraturens slemmigaste torsk.

Rushdie nuzzling Scarlett i nacken

And she loves it!

The King is the new black

Eller the original black. I alla fall inom min livstid. Dagens Outfit på Fredagen den 13:e består av Kingen, The One and Only, Stephen King. Jag har levt så länge att jag nu kan återuppleva trender när de kommer en andra gång, även litterära sådana. Själv har jag inte läst något av honom sedan tidigt 1990-tal vilket innebär att när jag nu läser hans senaste bok 11.22.63 är det 20-årsjubileum sedan vi gjorde slut. So far so good, återkommer med traditionell recension senare. En tribute alltså till en modern klassiker, min personliga favorit i unga år.

Abibliofobi turns fashion blog for a day

Jerkan är tillbaka med en mjukstart. Frågan lyder som följer:
Fick du några bokliga julklappar i år?

Svaret här är ett enkelt nej. Men eftersom jag ändå har ordet måste jag passa på att leka fashion blog för en dag och skryta om vad jag fick istället. Santa måste tyckt att jag varit vääääldigt snäll! Jag fick en ullkappa med fårskinnskrage i 1960-talsskärning, Boutique by Jaeger (se bild nedan), ett par svarta stövlar med klack, Russell & Bromley, och en figurnära tröja i puderrosa cashmere (hittade inte exakt färg på bild). Tillsammans med en grå pennkjol jag redan ägde blev jag julluxiös samtidigt som man slapp frysa! Stilikon: Audrey Hepburn. Den ultimata accessoaren: boken jag aldrig fick i julklapp.

Fashionably sick in bed

Alright, vi vet alla att jag inte är så fashionably sick at all, att näsan rinner och är röd, att ögonen bränner och vattnas, att knytblusen egentligen är en gammal trasa samt att svetten i min panna inte är en glow. Förutom allt detta finns ytterligare ett grundläggande fel som avslöjar att bilden är falsifierad. Fact: Det går INTE att läsa böcker när man är sjuk! Något jag alltid tror att jag ska kunna göra ("Tänk all extra lästid man får!" som om jag aldrig hört talas om epiri) men jag blir alltid motbevisad. Nu skall jag göra något som dock fungerar utmärkt när man är sjuk: köra 48 Hours Mystery-maraton nedkurad under duntäcket. *snörvel*

En hotellnatt

Så var det då dags att bege sig på årets första tjänsteresa och det innebär en hotellnatt och flera timmars resetid. Märkligt nog är detta den absolut sämsta förutsättningen för läsande för mig, statistiskt sett. I know, I'm a weirdo. Det borde vara en peak på lästid men icket. Det är som att förväntningarna är för höga, miljön för kal och obekant eller rastlösheten för stor. Brukar istället bli slösade timmar gloendes på tv jag aldrig brukar slötitta på annars. Men jag är optimist så jag tar med mig The Little Stranger och 11.22.63 i lurarna och hoppas att denna gång blir det ett annorlunda resultat.
Skam den som ger sig!

Strindberg Schmindberg

August Strindberg, 100 år sedan han dog, yawn... Dickens fyller för tusan 200 år i år! DET är något att fira! Förlåt, Strindberg fans. I adore Fröken Julie och han hade ett stormigt inre liv som gjorde sig rätt bra på duk. Jag älskar att han hade en "instabil period i Paris" och en "Infernokris", experimenten med alkemi är också roande, men får vi inte alla känslan av att han också ville vara olycklig? Strindberg var lite emo, förlåt, ego. Och jag har ingen sympati för honom när det kommer till the ladies either.

”	Nu har jag piskat henne så att hon blifvit en samvetsgrann mor, och nu vågar jag lemna barnen åt henne, sedan jag afskedat pigan, med vilken hon supit och horat!	„
— Strindberg i ett brev till Edvard Brandes 1888

Now there, children, jag vet också att det inte är personen bakom utan hans verk vi hyllar och jag erkänner gladeligen att jag inte är den mest belästa på August, jag har främst läst (och sett) hans pjäser - Fröken Julie har jag lyssnat på/sett/läst säkert ett tjugotal gånger - men jag måste ändå ge poängen till Dickens. Och därför är det min uppmaning till mig själv att ta detta ytpperliga tillfälle i akt och läsa lite Dickens i år. Jag kanske inte går så långt som att deltaga i några bicentenary events men ett eller annat verk skall jag nog unna mig. Är man inte alltid sugen på Great Expectations? Miss Havisham är ju en av litteraturens bästa karaktärer! Önskar jag kunde som Franzen svara på frågan Oprah ställde honom “Have you read Dickens?”: “Yes. All of them.” Det kan jag alltså inte, men det är ingen tävling (or so they say).

Rule Britannia!

The Great American Novel

You've read it, I've read it, The NY Times definitely read it. Freedom av Jonathan Franzen. Den Stora Amerikanska Romanen.

Det är inte för intet att man nämner Tolstoy i samma mening som Franzen. Jag tänkte nämligen också på Tolstoy när jag läste Freedom. Närmare bestämt Anna Karenina. "All happy families...", you know the drill. Utan medvetet uppsåt har jag läst dessa två giganter parallellt. Tonen är helt annorlunda (såklart) men sättet att behandla många grand themes samtidigt genom att låta människorna i romanen våndas och kämpa med/mot sina egna ställningstaganden gör att det finns oförnekligen likheter. Han går också in i de olika karaktärerna ur deras synvinkel på ett, trots allt, distanserat sätt och vi upplever inte en sammanhållande handlingsdriven röd tråd. War and Peace nämns också i boken, lite kaxigt kanske, vid fler än ett tillfälle så parallellerna till den ryske författaren är naturligtvis mycket genomtänkta. Själv har jag tyvärr inte läst den så inga egna direkta reflektioner kan inte göras. Kommer nog dock onekligen ofrivilligt att tänka på Franzen när/om jag läser War and Peace i framtiden. Tänkte för övrigt även på Saturday av Ian McEwan, specifikt att föräldrar och barn diskuterar moral och aktuella utrikespolitiska händelser med varandra och får representera varsin sida. Strax efter tanken slagit mig omnämns Atonement i förbifarten. Ämnen som belyses är familjerelationer, rivalitet/tävlan (Katz vs Walter, Jenna vs Jonathan, Patty vs världen etc), amerikansk utrikespolitik, djur- och naturvård, otrohet, i viss mån religion samt den något okonventionella bubblaren mänsklighetens (över)population. Och slutligen, naturligtvis, strävan efter utopin FRIHET i stort och smått - som land och individuellt - med alla dess komplikationer. Titeln namedrop:as genomgående i romanen. Kanske är det därför den höjts från att vara a great American novel till att vara The Great American Novel, eftersom den behandlar kärnan av det amerikanska samhället och den stöttepelare landet är grundat på.

Så, trots skyhöga förväntningar måste jag säga att jag blev inte besviken. Istället blev jag redan från första delen, där grannskapet där The Berglunds bor och personerna i det presenteras, snarare hooked. Det är intelligent och mycket pricksäkert om den amerikanska medelklassen, det är realism i detaljrikedomen och nästan humoristiskt komplicerat. Franzens sätt att berätta känns contemporary och dialogen flyter på mindre distanserat än i de omgivande beskrivningarna. Det är volymiöst och yvigt som hans hår och medryckande på det där medvetna självsäkra smooth american way. Ni vet, så där flytande som Kingen också kan leverera. Tryggt och bekvämt som en one-piece . Det finns ingen riktig mening att prata alltför mycket om handlingen här - boken är mer än välkänd - men jag kan säga att jag tyckte hemskt mycket om den även om det var några få saker jag kunde hoppat över. Jag orkar exempelvis inte introduceras till flertalet nya personer på s. 525 in i boken. För min del kunde viss (sen) information kring Pattys familj strukits helt och likaså kunde nog detaljerna kring Walters projekt kortats ner. Även om boken i stort är distanserad i sitt förhållande till dess invånare upplever jag inte att Franzen skulle gjort sig lustig på karaktärernas bekostnad. Tvärtom ömmar jag riktigt för dem i slutet, snudd på rörd, till stor förvåning för mig själv eftersom även om jag gillat att följa personerna genom boken har jag frankly inte gillat någon av dem särskilt mycket. Så till den stora frågan: lever Freedom upp till kraven på Den Stora Amerikanska Romanen? Själv tycker jag att den inte riktigt når de höjderna. Starkt dock och absolut värd både läsning och beröm!

Songbird, Cerulean Warbler

Att gå vilse är nästan alltid värt det

Häromdagen skulle jag läsa bokbloggen Spetsig, men i min tillfälligt förslöade hjärna mindes jag att bloggen istället hette Spretig så jag knappade in det i browserfönstret, men icket. Så jag lade till ett T i tron om att missen låg där och kom således till bloggen Spretigt istället vilket gjorde mig glad. Här möttes jag av en blogg där inläggen raderats och en enda mening har fått ersätta bloggtiteln:

Nu slutar jag vela och börjar skriva i stället

Visst kan detta gälla en C-uppsats eller något annat trist och realistiskt, men hopplös romantiker som jag är (läs: romantiker som i en "estetik- och tankeströmning inom europeisk kulturyttring" [wiki] och inte kärleksrelationsrelaterat) läser jag naturligtvis in att denne anonyma person tagit till skogs och sitter där nu i författarstugan utan uppkoppling och plitar och slipar på den ultimata romanen.

Elder Scrolls V: Skyrim - The Soundtrack

Soothing (läs: stressande) ambient music kiss my ass! Det bästa soundtracket att läsa till (ok, förutom brasknaster, vågsvalp, gentle drizzling regn, en katt som kurrrar) är att lyssna på någon spela tv-spel i bakgrunden. I alla fall härligt dystopiska episka fantasy spel (undvik Mario Bros och liknande linjära plattformsspel med ding-ding-ding-ljud när man matar på kontrollen). Fan-fuckin'-tastic! Visste ni för övrigt att det kallas tmesis när man lägger till ett ord i mitten på föregående vis och att det är det enda engelska ord som börjar på tm? Själv lärde jag mig detta för inte alltför länge sedan men det kanske är gammal skåpmat för alla anglofila litteraturvetare och lärare där ute. För er andra dödliga kan det vara Dagens Ord.

Triss i löften

De flesta såsom jag verkar ha svårt för nyårslöften men ett litet gäng litterära sådana kanske jag kan ge en chans enligt Lyrans tematrio.

1) Läsa fler hyllvärmare. Jag älskar att ha olästa böcker i min bokhylla. Jag har bara sett de stå där så länge att det känns löjligt att jag inte vet mer om innehållet. Detta handlar således mer om ett skifte av hyllvärmare än att drastiskt minska på antalet olästa volymer. Älskar att ha valfrihet av vad jag vill läsa härnäst.

2) Läsa fler böcker. Som sköldpadda till läsare måste jag åtminstone försöka öka antalet lite. Detta innebär både dedikera fler timmar till läsandet och öka takten något.

3) Inte låta favoriter marinera alltför länge i bokhylla. Nej, det är inte samma som punkt 1. Det här är enligt förväntan Crème de la Crème-böcker som jag hänger på låset för att inhandla och sedan låter ligga i någon ologisk "den som spar han har"-anda. Exempel: Freedom, Wolf Hall. Detta gäller även mitt övriga liv. Jag måste bli mer handlingskraftig och inte alltid vänta på det perfekta tillfället hela tiden.

Three amigos

L'élégance du hérisson

Den ligger på de svenska topplistorna för 2011 bland hundraåringar och dyngkåta skådespelerskor, Igelkottens elegans av Muriel Barbary. Som den boksnobb jag är (egentligen inget snobbigt about it, vill bara läsa vad jag anser vara bra böcker, det handlar alltså inte om kanon eller hög eller låg litteratur. Kräsen kanske är ett bätte ord?) har jag inte känt mig ett dugg nyfiken eller intresserad. Älskar det franska omslaget men det är inte det som stått i hyllorna på Hemköp. Frågan är dock om jag hade dragits till det lika mycket om det kom med den översatta titeln och inte den franska. Ett tryckt språk är också estetik och franskan med sina apostrofer och ofta förekommande É (é) leder ligan. Jag har alltså bara noterat igelkottens existens och närvaro överallt utan att fundera mer på saken och hade det inte varit för Twitter och en retweet där hade jag säkert missat boken i många år till.

Retweeten löd: "Ikväll kl 22.15 visar SVT2 Igelkotten. Den måste ni se! MÅSTE! Hör ni det!? Inte bara för att den är fransk alltså." Varpå jag, pga av detta korta, uppmanande, beordrande Tweet, kände mig manad att kolla upp trailern på Igelkotten och utropar snart inombords att 'Ack, de kör citat från Anna Karenina i en hiss!' och känselspröten går genast på högspänn!

Jag älskar nämligen böcker som har litterära referenser eller handlar om författare, thus den tidiga gladheten i Paul Auster och Kings Lida. Den här verkar dessutom väldigt fin (utifrån filmens fria tolkning, via en kort trailer). Mer behöver jag inte, jag är intrigued. Och ännu en gång bannar jag mig själv för att jag inte höll upp franskan efter 3 år studier i skolan! Tre år med höga betyg och jag förstår inte ett ord idag. Skolan slösas på barn som inte förstår bättre är min bestämda åsikt. Skulle ge mer än mycket för de franskalektionerna idag. Men tiden! Men pengarna! Har laddat hem två stycken appar på min iPhone i tron att jag skulle kunna snappa upp lite av den gamla kunskapen med lite hjälp, men har jag lyssnat mer än en gång på dem? (nej)

Nåväl, tillbaka till Igelkotten! Om någon vill fnysa åt mig för att jag i allmänhet ratar topplistan, gör det, så ofint av er. Till mitt försvar det finns så mycket litteratur out there så man måste vara krass och ja, ibland fördomsfull. Jag har inte tid att vara öppen mot hela världens böcker och gå på nit efter tidskrävande nit. Livet är för kort, ladies (and gentlemen)! Och jag har sedan länge förlikat mig med att topplistan inte är den bästa indikation på böcker jag gärna läser. Ca 10 % av den är det dock och ibland är det lätt att guldkornen slinker förbi i vaskningen. Tack Bia och Minna för att detta inte så skall ske denna gång!

Nu kommer dock nästa dilemma, ska jag begå kardinalsynden och se filmen innan boken eller ska jag vara kristen och vänta? Jag har god lust att köpa hem snacks, bänka mig framför SVT2 ikväll kl.22.15 och synda.

A toast to Dororthy

Att Mr Ernest Hemingway njöt av både en och flera Mojito är väl vida känt. Här hittar du fler drinkar att mixa ihop för en ultimat kväll tillsammans med din favoritförfattare. Passar kanske bra såhär till trettondagshelgen? Min favorit av de presenterade måste bli Dorothy Parker och Whiskeysour. Delvis för hennes vackra anlete och delvis för hennes motto:

“I wish I could drink like a lady
I can take one or two at the most
Three and I’m under the table
Four and I’m under the host”