En blekt blondins hjärta

Bild lånad från vanityfair.com, Time & Life Pictures/Getty Images

Marilyn som stereotyp har jag inte haft så mycket till övers för, förutom att jag precis som alla andra inte kan värja mig för hennes magnetism som ikon. Jag antar att det jag inte tillhör målgruppen. Men jag har alltid dragit efter andan när hon dykt upp på fotografier utanför filmens ramar (precis den sortens bilder som den här boken är smyckad med). Som privatperson, utanför yrkesrollen och karaktären Marilyn Monroe, har hon alltså fascinerat mig desto mer. Eventuellt har det framgått av att hon fått kröna huvudet till min blogg.

Joyce Carol Oates lyckades ge Norma/Marilyn en röst i Blonde. Tolkningen av hennes liv må vara just det, en litterär tolkning, men icke desto mindre uppfattade jag ändå att den fångade MM väsentligt mycket tydligare för mig än de distraherande filmrollerna eller de tillrättalagda glossiga bilderna någonsin gjort.

Fragment : dikter, dagboksanteckningar, brev framstår därför för mig som ett smyckeskrin fyllt med hennes fingeravtryck och jag är glad att utgivningen har skett med en respekt inför materialet som svarar upp mot dess innehållsmässiga värde. Med det menar jag att det är en kvalitativ representation och inte på något sätt sensationell. Anteckningarna är presenterade i (delvis) kronologisk ordning, med endast de absolut nödvändigaste kommentarer och fotnoter. Precis så pass att man får en kontext, men det är Marilyn som har ordet. De är också återgivna i skala 1:1, dvs inte kanske nödvändigtvis storleken på anteckningsboken men anteckningarnas inbördes förhållande till varandra. Står en mening för sig själv och resten av sidan är tom så är det också så den återges i boken. Något som självklart har betydelse för leveransen av innehållet. Anteckningarna är faksimiler av originalen vilket också ger en extra dimension och intimitet vare sig det är maskinskrivet eller i hennes handstil.

Försjunken i James Joyces Ulysses

Marilyn skriver på ett direkt men analyserande sätt som är imponerande men pga en förmodad dyslexi - texterna är långa med avsaknad av väl behövda punkter och kommatecken samt kryllar av felstavningar - kan det ibland vara något svårt att följa även om de inte, som i så många fall, är svårläslig pga spretig handstil, överstrykningar, fragmenterad uppställning etc. Jag är därför tacksam över översättningen som löper parallellt med originaltexten.

De skriftliga fragment ur Marilyns privata liv som återges här utmanar den schablonbild som, då som nu, varit väldigt tacksam för den som vill nyttja bilden av henne som en fantasi om den perfekta kvinnan, skapad för mannen. Hon var naturligtvis mycket mer komplicerad och flerdimensionerad än så. Bara av dessa små texter får man en bestämd uppfattning av henne som en medveten, självanalyserande, humoristisk, seriös och ambitiös men samtidigt otroligt känslig person med lågt självförtroende. Det som slår mig mest är hur dubbel i sin natur hon var. I många avseenden verkar hon väldigt naiv men som ett barn samtidigt som vi vet att hon hade ett stort politiskt intresse, något som dock inte framkommer i dessa anteckningar. Det är något oundvikligen väldigt sorgligt över henne. I egna ord beskriver hon sjukhusvistelser i madrasserade rum och drömmar när hon blir dissekerad/opererad och den tomhet hon hyser inuti blottas. Lee Strasberg beskrev henne i sitt begravningstal som en "varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. ...en kombination av vemod, utstrålning och längtan".

I en bilaga till boken får man även ta del av en del av de titlar som stod i hennes egen bokhylla. Tänk att få äga ett exemplar och få tumma samma sidor som henne. I brist på detta kan man åtminstone läsa samma författare som hon gjorde; bl.a. Gustave Flaubert, Samuel Beckett, Joseph Conrad, Harold Flender, Sherwood Anderson, John Steinbeck, Albert Camus, Theodore Dreiser, Ernest Hemingway, Ralph Ellison, Ernest Hemingway och Jack Kerouac. Om man tror att du är vad du läser, eller åtminstone att det säger en great deal om vem du är kan vi konstatera att Marilyn hade en allvarsam och djupsinnig sida med en nyfikenhet på samtida såväl som äldre verk.

50 år efter sin död fortsätter hon fascinera och trollbinda sin publik och nu har även filmen om henne haft Sverige-premiär. Jag har dock inte sett den. Är lite nervös för att Michelle ska kännas som en imposter.

Jag vill tacka Norstedts för recensionsexemplar.