Haunted House meets Upstairs Downstairs

Ragley Hall, möjlig modell för Hundreds Hall

The Little Stranger av Sarah Waters innehåller mitt andra haunted house i mer eller mindre klassisk bemärkelse på kort tid (se även House of Leaves). Det är efterkrigstid i England, dvs sent 1940-tal, och Hundreds Hall har sett sina bästa dagar och de flesta rummen är igenbommade och hela hushållet verkar gå på konstgjord andning. Det här är i övergångstiden då den traditionella överklassen äts upp av sina egna tillgångar. Det går inte längre att upprätthålla underhållet på enorma hus och representera familjenamnet med överflöd och lavish dinner parties. Upstairs på Hundreds består av en familj på tre personer och downstairs är reducerat till en maid. Berättarrösten kommer dock utifrån - en doktor vars mor en gång i tiden varit i service på Hundreds. Det börjar bra, det är trovärdigt och lockande på ett passande härligt långsamt sätt som synkar stämningen av ett hushåll på decline perfekt. Miljön är såklart en stor del till att jag liksom Dr. Faraday lockas till Hundreds. Och så väntar jag. Och väntar. På att det där skall börja. Bokens extra ingrediens. Kryddan till en annars puttrande roman. Och när det väl kommer ökas mina förväntningar enormt eftersom jag om någon kan uppskatta en solid uppbyggnad om man sedan får lön för mödan. Men efter det återgår Waters till sävligheten och drar ut alldeles för länge på the juice så jag tvingas vänta ytterligare... Så helt ärligt så när uppvaktningen väl kommer en andra gång är jag relativt ointresserad som en scorn lover övergår min respekt för stämningsuppbyggnad till nonchalans. Vid ett tillfälle i boken säger en av bokens kvinnliga karaktärer 'I'm afraid this must be boring you, Doctor', eller something to that effect, och jag tänker bara: Ja, lite. Vid ett senare tillfälle, som om boken känner på sig att jag är besviken, igen: 'I'm afraid I'm dull for you, Doctor! I do apologise'...

Jag menar inte alls att det måste vara Bad Taste-splatter. Ett sus, ett knakande, en viskning hör ett haunted house till. Men det var i detta fall inte ens lite eerie. Lite eerie kan man väl ändå få förvänta sig? Kanske måste jag vända mig mot The Guardians eller Shirley Jackson istället för att få utdelning tänker jag. Men så äntligen plockar det upp sent om sider och i slutändan är jag inte besviken som jag trott att jag skulle vara. Inte besviken alls faktiskt, utan tillfredsställd. Boken är definitivt värt the read och jag som varit sugen på något most unnatural fick blodad tand. Där fick jag på nosen för att jag varit otålig och sur större delen av boken! Det här är ett klassiskt case av överförväntan och pepp som fått marinera i bokhyllan alldeles för länge. Jag stod i givakt och redo att gilla den här boken vilket resulterade i en oro att det inte ska bli perfekt. Jag lämnas dock med ett frågetecken som kommer nedan i vitt (markera om du redan läst boken eller inte är rädd för spoilers):

Jag var inte helt tillfredsställd med varför allt sker i ett cluster av drastiska händelser under kort tid. Vad är det som agerar trigger? Är det som jag befarat Dr Faraday själv och hans begär till Hundreds? Jag är dock nöjd över att allt inte får ett uttalat svar, jag sökte bara en tydligare hint eller closure. Älskar att det är en berättelse som är en utomståendes tillbakablick. Klassiskt!

Sarah Waters brukar annars röra sig bland frasande sammet och sexuellt explicita, framförallt lesbiska, scener i Londons smutsiga, ryschiga 1800-tal så det här var en oväntat sublim roman för henne. För mig är det här snäppet bättre, men det är personligt tycke och smak.