Mor vs Dotter : Round I

Bilden används med tillstånd av TripAdvisor

Le rendez-vous. Le rendez-vous. Det är bokens originaltitel. Jag visste redan innan jag började på boken att jag skulle banna mig för att jag låtit skolfranskan glida ur mina händer! Jag hade gärna läst på franska, såklart. Med det sagt så är det en kommentar helt utan att någon skugga faller över översättningen. Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy är en riktigt bra bok på svenska, det är ju därför jag förstår att den är fantastisk på franska.

Det här är en självbiografiskt baserad bok, en uppgörelse och en närkamp med en egoistisk mor. Jag får erkänna att det fanns en uns av nervositet att det skulle bli en känslomässigt jobbig bok, men nej, den lägger sig precis där den ska, välbalanserat mellan ilska, kärleksfullt porträtt, förlåtelse och krasst konstaterande. Ibland poetisk fast med en högst vardaglig ton i dialog. Det är inte norrländsk tjärsvärta utan franskt, vackert och ljuvt även in i bitterheten. I love it! Avskräcks inte av att den kvalar in som en BOATS (Based On A True Story), det här är även litterärt bra om jag uttrycker mig så.

Boken utspelar sig när huvudpersonen, Louise som är 18 år, sitter på ett café och väntar på att hennes mamma skall dyka upp. Vilket dröjer. Som vanligt. Under denna väntan hinner hon reflektera på deras mer eller mindre komplicerade mor-dotter-förhållande. Det är Justines debutroman och vid blott 20 års ålder måste jag säga att det är inte bara en väldigt bra debut men en oerhört modig sådan. Uppföljaren (som jag ännu inte läst) utspelar sig i en annan livssituation 15 år senare. Måste säga att jag gillade att redan veta att det finns en "hur gick det sen?" medan jag läste.

Boken räcker ungefär lika länge som handlingen, dvs en hyfsat lång sittning på ett café i väntan, så skall man verkligen maxa upplevelsen skall man naturligtvis bege sig till ett sådant, preferably i Paris naturligtvis. Jag kan dock garantera av egen erfarenhet att det även går bra på bussen, i arbetsfikarummet och i sängen eftersom Lévy ändå förflyttar en dit man ska: på en caféstol vid ett bord med utsikt över Panthéon. För mig var det kanske löjligt enkelt, jag var nämligen i Paris i höstas och satt just på Place de la Sorbonne och åt och drack. Jag hade dock mycket trevligt sällskap den kvällen.

Tack till Sekwa för recensionsexemplar.