A fatal attraction

Som av sången av en siren lockas Karen Clarke av Biba och förtrollas av henne till den grad att gränsen mellan känslor av vänskap och kärlek nästan omedelbart suddas ut. Vid ett tillfälle konstaterar hon "this is the girl the songs are about". Så småningom flyttar Karen in hos Biba och hennes bror i det något slitna huset i Highgate och det skulle bli en sommar som förändrade allt.

The Poison Tree av Erin Kelly är en av de där böcker som marinerat i hyllan under lång tid och som jag bara vetat att jag skulle gilla. Och det gjorde jag också. Inte så ohämmat som jag trott, men ändock var det en oerhört lättslukad och trivsamt småmörk historia.

Som läsare varnas man redan från början om att något menacing lurar up ahead. Som meningen på framsidan förebådar: "By the end of that summer, two of them would die...". Under resans gång pekas det även friskt på att vissa händelser kommer oundvikligen leda till det förödande slutresultatet. Trots detta är det inte riktigt säkert ända till slutet vem som är mördaren eller ens vem det är som dör. Även om man har listat ut det finns det små kurvor på vägen som man inte känner sig helt beredd på. Erin Kelly leker alltså med möjligheten att vem som helst i ett trängt läge är kapabel till mord vilket jag tycker är en spännande ingångspunkt som gör det svårare att förutsäga nästa steg.

Det finns ett grundläggande problem dock i att jag har oerhört svårt att förstå Bibas dragningskraft. Inte att jag inte skulle kunna tro på en sån dragningskraft per se, men jag har svårt att förlika mig med att just Biba skulle besitta den. Jag har nämligen väldigt svårt för hennes slappa, egoistiska, opålitliga, bohemiska, självcentrerade, pot-smoking ways. Hennes bror Rex är inte bättre med sitt neurotiska behov av kontroll som han ändå inte kan förskaffa sig över Biba eftersom han är svag och konturlös som en mollusk. Det är nästan så att förstår man inte dragningskraften dessa två ändå är tänkt att besitta tappar man lite balansen under läsningen. Det låter värre än det är bara för att jag ogillar syskonparet så, faktum är att boken förde trots allt tankarna till Tana Frenchs The Likeness - en bok som rankas högt i min hylla. Ser även att den kopplingen görs på Adlibris info om boken. Och nej, jag skulle aldrig jämföra de två i kvalité eller språk, The Poison Tree känns stundtals som chic lit med en hint av crime i jämförelse, men det finns något i (o)balansen stark/svag mellan Biba/Rex som bidrar till jämförelsen.

Jag måste faktiskt lite utanför ämnet kanske erkänna mig en uns besviken på det faktum att The Poison Tree infact bara touchar lätt på skog och mark och eftersom jag har en starkt kärlek till träd hade jag gärna sett detta vävas in i större utsträckning.

Tio poäng går dock till William Blakes dikt från 1794:

A Poison Tree
I was angry with my friend;
I told my wrath, my wrath did end.
I was angry with my foe:
I told it not, my wrath did grow.

And I waterd it in fears,
Night & morning with my tears:
And I sunned it with smiles,
And with soft deceitful wiles.

And it grew both day and night.
Till it bore an apple bright.
And my foe beheld it shine,
And he knew that it was mine.

And into my garden stole,
When the night had veild the pole;
In the morning glad I see;
My foe outstretchd beneath the tree.