Vad som kanske inte framgått tidigare är att jag inte bara är väldigt förtjust i att dricka gott, jag är också extremt glad i mat och gillar att laga mat åt andra. När man lyckas är det värt all möda i köket. För trots min entusiasm är mitt kök till skillnad från Sigrids den absoluta motsatsen till spisvärme - det är ett battlefield. Om hennes mat är a labour of love så är min kryddad med blod, svett och tårar och ett par sjömansinspirerade svordomar. Senast igår blev dock jag mer än nöjd över en smakkombination av räkor, brandy och vanilj som jag rörde ihop på fri hand. När jag imorse plockade med disken märkte jag att gästerna t.o.m. tömt det som fanns kvar i kastrullen. DET är uppskattning av ens matlagning! En lyckad premiär alltså av något jag aldrig tidigare lagat.Som matslav är jag en dedicated viewer av program som Top Chef, Top Chef Master och MasterChef i alla dess former i alla länder - och därmed också Sveriges Mästerkock. Det närmaste jag själv kommit matlagningstv är dock begränsat till att jag känner en person som varit med i Halv åtta hos mig. Under programmets gång stod det ganska snart klart att Sigrid Bárány lagar mat to my liking. Efter att jag lagat hennes laxtartar från DN:s påskmeny - som jag tweekade lite och bytte ut passionsfrukten med fikonvinäger, strök dillen och minskade på majon - har jag gjort fänkålssalladen ett flertal gånger. Jag blev således nyfiken på Sigrids kokbok, Spisvärme - mat med känsla, som kom ut med en rasande fart efter finalen sänts och en vinnare korats (kanske lite för hastigt kanske då jag ganska snart upptäckte en felaktig sidhänvisning?). I och med att denna matälskares bokblogg tidigare saknat kokboksrecensioner får detta bli startskottet på en ny kategori tänkte jag tills jag kom på att nu ljuger jag, jag har faktiskt tagit upp en ostbok här tidigare.
Det börjar bra, både omslag och boktitel är inbjudande, men när jag öppnar boken finner jag att upplägget inuti ser missledande enkelt ut med betoning på missledande. Färgmarkeringen i marginalen ger nämligen ett falskt intryck av en tydlig indelning, istället skiftar färgen inom ett och samma kapitel samt att det inte står i något sidfot/huvud vilket kapitel du befinner dig på. Det låter picky att plocka isär en layout på det här sättet men jag menar på att utformningen på en kokbok har ett högre syfte än estetik. Det är också ett viktigt verktyg för att lyckas.
De olika kapitlen heter - istället för ett traditionellt upplägg med Kött, Fisk, Desserter etc - saker som 'Mat för högre varvtal', 'Hurra!' och min personliga low point 'Tjejmat' som får mig tappa aptiten lite. Jag läser Sigrids inledande text om hur man inte känner att man behöver imponera på sina tjejkompisar och hur vi alla gillar samma saker och förstår att det är tänkt att vi ska nicka igenkännande, men jag känner inte igen mig och mina kvinnliga vänner. Jag är generellt allergisk mot att kön automatiskt skulle vara en större gemensam nämnare än klass, ursprung, kultur, social status, ålder, intressen etc. även om jag naturligtvis också ser att kön också är en faktor, men en bland många. Jag hade varit mer förstående - om ett kapitel som kallas 'Tjejmat' nödvändigtvis måste vara med - om det hade varit något begripligt mossigt som sallader eller lättare mat eftersom de flesta män faktiskt äter dubbelt så mycket som sin flickvän/fru och är oroliga för att inte bli mätta om det inte ligger en stor portion protein på tallriken. Eller varför inte fylla ett sådant kapitel med järnrik mat eftersom de flesta kvinnor har järnbrist? Förstår helt enkelt inte behovet för tjejkvällar med tjejmat för tjejer. Jag ser en könskonservativ trend jag helst vill slippa när jag lagar mat.Den betydligt ljusare sidan av hemmafrutrendenmyntet är att det nu dyker upp recept med starkvin och sprit (alkohol i mat är bland det bästa jag vet!), kalvbräss och sidfläsk, något jag faktiskt aldrig lagat men tänkte härom veckan att jag skulle ge mig på efter att ha sett en rulle i köttdisken hos min lokala korvmakare. Det känns roligt att även sådan mat också får ta plats i en nyutgiven kokbok.
Recepten är okomplicerade med klassiska pairings som ankbröst/plommon, fläsk/rotfrukt, äpple/bacon och nästan löjeväckande enkla instruktioner att följa vilket jag gillar. Det ska inte kännas svårt att lyckas med god mat (trots att det är det) och jag behöver tydliga direktiv i köket. I marginalen finns tips som ger merkänsla. De allra flesta rätter blir jag genuint glad och hungrig av att läsa och vet att jag kommer laga mig igenom det mesta i den här boken - kycklinglevermousse, sherrysås, Mannerströms norska purjolöks- och kaviarsås, apelsinhollandaise, brysselkålssallad, den Mannerströmskt influerade vinnarrätten! Sigrid gillar brun mat och det gör jag med.
En av mina foodie pet peeves är uttryck som är tänkta hotta upp klassikern att smaker gifter sig genom att personifiera dessa smaker för att sedan låta dem kopulera; "sex i munnen" etc. Även Sigrid trillar dit och påstår att medan du äter rödbetscarpaccio (vilket igen känns som ett lite daterat recept) kommer smakerna fira bröllopsfest i din mun.
Spisvärme fokuserar som titeln föreslår på god hemmalagad mat utan större risker varken i utförande eller i smakkombinationer. Missförstå mig rätt, boken är fylld till bredden av lockande mat och riskfritt betyder också att du lyckas vid varje försök. Sigrid kommer med andra ord inte pusha mig i min kulinariska utveckling men hon kommer bjuda mig på några riktigt goda matstunder framöver. Rödvinssås till fisk förutspår jag kommer att serveras på många middagsbjudningar runt om i Sverige i sommar.
Tack till Bonnier Fakta för recensionsexemplar.
Kuriosa: Sigrid är översättare.
2 kommentarer:
Vilken välskriven recension! Det märks att du kan din sak (mat)!
Ooo jag älskar mat. Det är egentligen märkligt att jag inte är rundare än vad jag är, och lite rund är jag. Som de säger: never trust a skinny cook. ;-)
Skicka en kommentar