Jag föll offer för Ruth

Jag har just läst ut en av de absolut bästa böcker i min läskarriär. En rysk tegelsten från 1800-talet? En historisk roman med trädgård på omslaget? Sydeuropeisk samtidsprosa? Nej, Ruth Rendell - den lilla damen - smög upp på mig som en av hennes menacing karaktärer och knockade mig med sin plot, sin psykologiska fingertoppskänsla, sin fantastiska ability att skapa social spänning genom att använda sig av klasskillnader samt att berätta allt från början och samtidigt hålla spänningen till sista bladvändningen. Och inte att förglömma, kronan på verket: böcker med litterära (eller i detta fall illiterate) referenser är en flirt med alla oss boknördar som jag sällan kan motstå. Öppningsfrasen "Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write" är inget mindre än genial. Jag talar naturligtvis om A Judgement In Stone från 1977. Jag som så länge slentrianmässigt avfärdat Ruth bara för att hon stod jämte Sindey Sheldon i mors svarta vitrinskåp på åttiotalet. Hur kunde jag?! undrar jag nu.

Typiskt nog för en bok som briljerar blir det ingen lång recension. Man vill inte bryta ner och analysera dess beståndsdelar. Boken talar för sig själv och därför är det bara att niga och tacka Ruth för att sedan peka med hela handen och propsa LÄS för den som inte ännu kommit till skott.

En enda liten oroväckande tanke slår mig dock och det är att detta anses Ruths finest vilket känns håglöst att veta att det är bara downhill from here. Jag påminner mig om att jag läst och gillat her alter ego, Barbara Vine, på ett sånt där puttrande, trivsamt vis, och försöker acceptera att något liknande mästerverk som Judgement kanske inte återuppstår. Men, men Ruth is still alive and kicking så man ska aldrig säga aldrig.

Någon som sett den franska filmatiseringen?