Mor vs dotter : Round II

Redan när jag öppnar En ovärdig dotter förstår jag att det här är lika bra som Vi ses på Place de la Sorbonne. Tonen har mognat något vilket inte är konstigt för det är sexton år som skiljer de två böckerna åt. Än en gång är det Justine Lévys mor (fotomodellen Isabelle Doutrel­uigne) som är den centrala figuren i boken. Justine skall själv bli mamma och får reda på att hon är gravid under tiden som hennes egen mamma behandlas för - vilket står klart - obotlig cancer och hon kan inte förmå sig att berätta nyheten för henne. Detta leder (naturligtvis) till funderingar på sin egen kommande roll som som mor till en dotter, vilket betyder att detta är en bok om ett mor/dotter-förhållande med tre parter, tre generationer. Vad kommer hon att pass on och hur kan hon vara en "riktig" mamma när hon inte själv upplevt en sådan? Om jag gillade Vi ses på Place de la Sorbonne älskade jag En ovärdig dotter! Detta kan ha att göra med att jag ligger precis i ålder med Justine i denna bok. Jag vill hävda att de flesta mor/dotter-förhållanden är komplicerade så även om man inte upplevt Justines variant, dvs en dotter till en icke närvarande, missbrukande mamma så har man ändå oerhört mycket att vinna på att läsa den här boken.

I samma andemening måste jag tipsa om något så banalt som den nya svenska serien Livet blir bättre på tv3. Det låter som en svensk variant av en sappy amerikansk tv-serie men faktum är att jag kunde inte undvika att tänka på att säsong 2, avsnitt 2 med Jessica Andersson, som ständigt påminde mig om Lévys situation, om kanske inte riktigt lika drastisk. Varken tv-serien - även om de hävdar det - eller boken vänder sig till en yngre målgrupp i hopp om att ge styrka till unga som lever just nu i situationen. Jag vill snarare hävda att det möjligtvis kan ge ett igenkännande och closure till de som redan växt upp men som Justine grubblar över hur det ändå fortfarande fortsätter påverka ens liv.

Detta är Lévys tredje bok och den andra (mellan dessa två som jag just läst), även om den inte handlar om hennes förhållande till sin mamma, är även den den självbiografisk (den har jag dock inte läst). Trots detta faktum, som kan syfta till att Lévy endast skriver som en form av terapeutisk katarsis, vill jag framhäva att det läsvärda inte (bara) är att detta att är självupplevt. Justine gör något så briljant som att beskriva sin uppväxt med allt som står litteraturen bi: språket. Det är ömsom krasst, ömsom poetiskt. Vad kan jag säga mer än: LÄS! Med två böcker i bagaget är det mycket möjligt att jag, trots allt, måste införskaffa mig en biljett till hennes kommande Sverigebesök på Kulturhusets Internationell Författarscen.

För de som levde på och minns "den gamla goda tiden", som jag, är kuriosan här att Justines pappa numera är gift med Arielle Dombasle som spelade Maxine i Lace (1984) (till vänster i bild).

Om ni är yngre och inte sett denna eminenta mini-serie vet ni säkert hur man hunt it down och download:ar och på samma note som med boken recenserad ovan har jag bara ett advice: watch it!

Tack till Sekwa för recensionsexemplar!