En doft av Middlesex

Doftminnet må vara flyktigt men det är extremt potent. Det slår emot en i en vågrörelse och innan man hinner greppa det för mer detaljer har konturen av minnet nästan helt skingrats. Patrick Süskind beskriver fenomenet i Perfume: The Story of a Murderer: “Odors have a power of persuasion stronger than that of words, appearances, emotions, or will. The persuasive power of an odor cannot be fended off, it enters into us like breath into our lungs, it fills us up, imbues us totally. There is no remedy for it.” Jag kan knappt dofta på Alyssa Ashley Musk eller Lou Lou by Cacharel eftersom det är att återuppleva tonårens komprimerade komplexitet och man faller nästan över av intensiteten. Ex genom maskhålet som bildas av Lou Lou färdas jag till södra England 1989, disco på piren och Salt-N-Pepas Push It i högtalarna. Jag har på senare år som vana att alltid köpa en parfym när jag åker utomlands. Jag försöker medvetet utnyttja deras fantastiska förmåga att knyta an minnen. Det är väldigt roligt när man sen kommer hem och använder parfymen och så sköljer en hel semster över en på en millisekund och man inser att man lyckats koncentrera lycka på flaska. J'adore Dior ex luktar för mig elefanter (Thailand 2009) och Dolce&Gabbanas One är för mig snorkling och sarong, hajar och komodovaraner (Indonesien 2011). Men det finns en som förutom att den förmedlar Kefalonia, Grekland (ni vet, ön i Captain Corellis Mandolin. Själv har jag inte läst boken, bara sett filmen) också har en litterär referens och det är Calvin Kleins Euphoria. Det är som att läsa Jeffrey Eugenides 544 sidor långa Middlesex samtidigt. Jag hade nämligen med mig boken på semestern. För den som inte nöjer sig med en bok utan vill insupa ett helt bibliotek genom näsan är In the Library framtagen för just dig. Doften beskrivs som nedan:

In the Library is a warm blend of English Novel*, Russian & Moroccan Leather Bindings, Worn Cloth and a hint of Wood Polish

*The main note in this scent was copied from one of my favorite novels originally published in 1927.  I happened to find a signed first edition in pristine condition many years ago in London.  I was more than a little excited because there were only ever a hundred of these in the first place.  It had a marvelous warm woody slightly sweet smell and I set about immediately to bottle it.

Låter inte helt oangenämt. Det är inte utan att man blir nyfiken på vilken bok basnoten kommer ifrån. Helena har tidigare skrivit om parfymerna för dig som vill dofta som en författare. Citatet av Coco Chanel 'A women who doesn't wear perfume has no future.' borde kanske egentligen varit 'A women who doesn't wear perfume has no past.'

Allt som glittrar är inte guld

För den som inte vet vad en jerka är och vill veta reglerna checka in på Annikas blogg här. Ni har fram till och med måndag på att svara på följande fråga:

För någon vecka sedan skrev jag om Morgonpasset där de pratade om ”skämslitteratur”. Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Jag skäms definitivt inte, men jag vill naturligtvis framhäva mina älsklingar hellre än de jag tyckt mindre om. Detta är totalt för min egen benefit, inte andras. Jag går och sneglar mot bokhyllan minst någon gång per dag bara för att få en feel-good-feeling och trista böcker har således inget där att göra.

Men nej, nu ljög jag, jag skäms över vissa böcker, men av andra skäl än kanske åsyftas i frågan. Jag skäms över Diamanter är för evigt som står i bokhyllan och påminner mig om att jag måste läsa den. Jag skäms alltså inte över boken per se, även om jag är ganska övertygad om att den är shite, men jag skäms över att jag inte läst den ännu eftersom är en julklapp ifrån mor, och jag vill inte läsa den! Det säger väl något om hur lite hon förstår sig på min boksmak - chick lit, dessutom översatt på svenska, är väl bland det sista jag skulle läsa - och mitt problem med att läsa något (=slösa tid på något) jag redan från början förstår inte är något jag kommer att älska. Jag har inte tid i livet för halvmesyrer till böcker och detta är inte ens en genre jag kan njuta av som avkoppling. Har extremt svårt för böcker som ska bygga på en igenkänningsfaktor i stereotypa könsroller. Blä. Nä. Och ändå måste jag läsa den. Det finns ingen risk att min mor någonsin kommer att veta att jag inte läst boken, hon kommer troligen inte ens att bry sig. Jag är gammal nog att förstå att hon antagligen bara plockade upp den i hyllan i den lokala mathandeln som en extra klapp bland de andra lite mer genomtänkta och jag är gammal nog att inte heller bli ledsen för det. Så om hon inte bryr sig och jag inte vill läsa den och ingen kommer någonsin att veta - varför kan jag då inte bara ta den till jobbet, ställa den i cirkulationsbokhyllan där och lämna det dåliga samvetet behind? Och om frågan någonsin faktiskt kommer upp, "Hur var den där boken du fick av mig i julas?", att jag gud förbjude helt enkelt säger sanningen, att den var inte för mig. För den reflekterar ju inte henne, hon har ju inte skrivit den, och hon har ju ärligt talat inte lagt ner mycket tankeverksamhet i köpet och att jag väljer att inte läsa den betyder därmed inte att jag inte uppskattade gesten. Det är bara en bok som jag inte tror passar mig. Svårt det där, att lägga så mycket känslor i en bok. Det gör jag ju i vanliga fall, men då är de oftast av det positiva slaget. Julklappsböcker kan vara knepiga, don't you think?

(Det här inlägget lär jag väl få äta upp när den där skamkänslan av att jag ännu inte läst boken blir för stark och jag tänker "ja, ja, jag lägger väl en söndageftermiddag på den här då så jag slipper känna skuld!" och upptäcker att den är intelligent, witty och faktiskt riktigt, riktigt underhållande och hu! det värsta - att jag dessutom känner igen mig själv i dessa kvinnor som mest pratar killar, hästar och luktsuddigum fast i någon slags adult version. Nåväl, den dagen, den sorgen.)

Enkät om bloggande

Jag var nyfiken på helgens bokbloggarjerka och gick således in på Annikas Litteratur- och Kulturblogg. Ni brukar väl hänga med i jerkan? Den är bra sätt att få nytt perspektiv och chans att se på sina böcker och sitt läsande ur en synvinkel man eventuellt annars inte skulle gjort. Man får hoppas att hon fortsätter komma upp med bra frågeställningar till oss varje vecka. Väl där såg jag även Annikas enkät om bloggning som jag tänkte svara på. Den kommer ursprungligen från Onekligen. Är löjligt svag för enkäter och svarar nästan tvångsmässigt även på ex små ja/nej/kanske enkäter på Aftonbladets mobilversion med lönlösa frågor jag inte bryr mig om. Det är en sjukdom, jag vet.


Hur länge har du bloggat?
Jag har bloggat om lite random things sen 2008 om jag minns rätt och böcker har alltid figurerat i inläggen.
Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Jag minns inte riktigt om jag hade någon bild av bloggar och bloggare men det hade jag förstås. Men det är ungefär som att man idag inte kan förstå hur man klarade sig utan smartphones.
Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag fastnade för Bokhora pga Helenas inlägg. Nu läser jag aldrig den bloggen eftersom hon inte längre är kvar där, utan följer henne istället på Dark Places.
Hur känner du inför dina allra första blogginlägg?
Det finns inte så mycket att säga om mina första blogginlägg. De var testinlägg, så såg jag på dem då och så ser jag på dem nu. Anledningen varför jag började blogga var nämligen för att lära mig mer om den tekniska biten och bygga kollage osv i photoshop. Hade jag ett inlägg i verkligen att knyta bilden till tänkte jag att det skulle bli enklare. Tanken var helt enkelt att illustrera en text och lära mig lätt programmering genom html-funktionen, believe it or not.
Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Ett 20-tal. Önskar det vore fler och jag vet att jag bara skummat ytan.
Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Jag läser nog endast en sk dagboksblogg som jag kan komma på och det är en person jag växt upp med så det är naturligt att jag är nyfiken på hennes vardagsliv.
Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig vars blogg du tycker om.
De jag tycker bäst om är väldigt lika mig i tycke och smak. Eftersom jag främst läser bokbloggar är det liksom lite av poängen, att få tips och idéer om nya böcker eller läsrelaterade saker som jag tror att jag skulle tycka om. Läser väldigt få andra typer av bloggar faktiskt.
Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Se svaret ovan.
Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Endast en person vet att jag bloggar, och så vill jag behålla det. Jag ämnesbloggar och vill inte nödvändigtvis blanda in vänner och bekanta i alla delar av mitt liv. Att ha ett intresse och diskutera det intresset med andra intresserade är nog rewarding för mig. Det är lite samma lika som att jag inte nödvändigtvis vill ha en vän med mig när jag tränar, vissa saker vill jag helt enkelt gå upp i själv.
Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Se svaret ovan.
Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Definitivt.
Nämn några saker du aldrig bloggar om?
Jag bloggar bara om läsande och böcker och relaterade ämnen. That's it.
Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hans/hennes blogg?
Lite kan man väl märka någons personlighet genom likes och dislikes och hur de presenterar sig själva genom bloggen, men lära känna någon: nej.
Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej, inte riktigt, men genom en blogg har jag fått tips om en IRL bokcirkel som jag sedan gick på. Min allra första och hittills enda. Blogginnehavaren som tipsade var dock inte där så nej.
Kan det vara skadligt att blogga?
När man publicerar bilder och text på nätet där man utelämnar dig själv måste man självklart vara medveten om att man överlämnar kontrollen över dessa inlägg och att de lever kvar på nätet långt efter man själv gått vidare. Men det gäller överhuvudtaget vad du gör på nätet - inte bara bloggar.
Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Det vet jag ärligt inte. Har dock svårt att se att jag inte skulle ha samma behov att diskutera och prata av mig kring böcker som jag har idag. Detta är inget övergående intresse. Book nerd from birth.
Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Självklart, det har väl ändå varit tydligt de senaste åren.
Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Bloggskrivandet betyder att jag får vältra mig i mitt intresse något som gör mig väldigt glad on a daily basis.

En varm kopp Morton

Ingenting är så satisfying som en Kate Morton en ljummen färgmättad höstdag. Jag läser nu The Forgotten Garden och älskade den tidigare The House at Riverton. Jag har inte hunnit så långt, ett par hundra sidor in, men tycker såklart om den, något annat känns otänkbart. Och Morton levererar på förväntade noter dvs. det är myspysigt som en stickad mullfärgad cardi. Stängde precis The Likeness och i övergången till Morton inser jag att båda böcker kretsar kring nedgånga hus med murgröna slingrandes på fasaden and I, of course, love it. The Forgotten Garden är uppdelad på 4 olika tidsepoker; sent 1800-tal, 1913, 1975 och 2005, vilket gör det inte alls svårt att hänga med, så komplicerad eller utbroderad är inte texten, men svårt att få full inlevelse i var karaktärs känsloliv och motiv. Själv lägger jag märke till att jag föredrar vissa stycken mer än andra och tycker att det blir lite väl ytligt för min smak. Jag vill ha full body contact med mina böcker, inte bara att den ska mysa sig puttrigt fram över kapitlen. Man ska drabbas av litteratur (på ett mer eller mindre seriöst sätt) är min fasta åsikt! Ska man få in så många parallella scenarion surely borde väl boken vara längre än blyga 645 sidor för att låta detta ske? Det här att jag inte helt kan kasta mig in i den som jag skulle önska och slukas totalt av Kates roman kan dock vara mitt eget fel entirely då jag hållt flera böcker öppna parallellt, sju stycken för att vara exakt. Tror jag nu får göra som med The Likeness - koncentrera mig på en, läsa ut den, gå på nästa redan öppnade bok och läsa ut den och inte börja tafsa på några nya lockande pärmar för än de sju på listan åtminstone reducerats ner till hälften.

På tal om hus sitter jag just nu, ok ligger ner i den senapsfärgade plyschsoffan från sekelskiftet (och vi vet väl alla vilket sekelskifte vi talar om när vi säger sekelskifte hoppas jag?), och insuper första avsnittet av Downton Abby. Yes, it's true, jag har alltså inte sett den tidigare. Jag har väntat och väntat för att sen kunna smälla på med ett maraton, och tro mig det är värt det! Av första 3 sekunderna kunde jag direkt bedöma att det här är 1st class! Nej, det är inte så enkelt som att säga att jag såg ett ånglok och ropade hej. Det finns många historiska filmer och tv-serier som inte håller måttet så det är inte så att jag kastar mig över första bästa plym jag ser. Snarare har jag en hög standard när det gäller ett så kallade kostymdrama. Kvalité. Man kan inte sätta en peruk på Regina Lund och kalla det en Edwardian period piece med ett upstairs downstairs-perspektiv och invänta Guldbaggen. Jag vill också understryka att jag officiellt vill ha alla klänningar i serien uppsydda i min storlek (ok, jag har igen bara kommit 42 minuter in i första avsnittet, första säsongen, men jag vet det redan). Och nej, det är inte annorlunda motför alla andra gånger jag bestämt mig för att jag måste lära mig mönsterkonstruktion och sömnad bara för att få bära exakt den eller den klänningen ur filmer och serier, naturligtvis återkommande 1900-1930-tal - tänk Gröna Klänningen i Atonement t.ex. som är to die for! När skulle man bära dessa wonderful pieces då? Everyday is like Sunday säger jag fast tvärtom!

Fotnot: Inlägg no. 100

Litteratursommelier

Till upplösningen av The Likeness avnjöts ett par glas underbart djupt, bärigt Babylon's Peak från Sydafrika. Inget jag hade testat innan och inget jag faktiskt själv valde, världens finaste sambo kom hem med flaskan, men det passade alldeles utmärkt till en bra thrillers sista sidor (förutom till den helstekta oxfilén). Litterärt blod måste helt enkelt paras upp med ett rött vin, det förstår de flesta. Sen tycker en ordnörd som jag också om namnet på flaskan. En fullträff mao.

The Likeness - Tana French

Den här helgen ägnades till stor del till åt att läsa (ut) The Likeness, Tana Frenchs andra bok som är lätt knuten till hennes första, In The Woods. En av karaktärerna, Detective Cassie Maddox, återkommer nämligen och tar en ännu mer central plats. In The Woods cirkulerade egentligen kring hennes partner Rob Ryan. The Likeness kan definitivt läsas fristående även om den vinner så mycket på att man läst In The Woods innan för att förstå Cassies sinneslag och situation att jag skulle rekommendera det. Det är som att byta upp sig från ett riktigt gott rött vin till ett Amarone - ännu djupare och komplexare. Jag älskar hur Tana French bygger upp denna "serie". För mig, som föredrar fristående romaner men är rastlös i början och slutet av en roman och därför verkligen förstår tjusningen med serier där första sidan är som mitten av boken eftersom man inte har den där startstäckan, är detta den perfekta kompromissen! Upplägget är alltså att hon låter en av personerna i föregående bok ta rampljuset i nästa och en karaktär ur den fördjupas sedan i den tredje i en litterär dominoeffekt. I tredje boken, Faithful Place, får vi således följa Frank Mackey - Cassie Maddoxs chef i The Likeness. Den är från 2010 och jag hoppas verkligen att det snart kommer en fjärde.

Nu till själva innehållet mer än den litterära strukturen. Det här är en thriller i ordets rätta bemärkelse. Ni vet precis scenerna när någon bryter sig in i en misstänkts hus och man vet att den förmodade mördaren är på väg tillbaka och man bara sitter på nålar av tanken på att huvudpersonen ska bli påkommen! Eller som i Hitchcocks fantastiska Fönstret åt gården (1954) när James Stewart observerar sin granne genom kikare från sin rullstol i sin lägenhet mittemot och plötsligt möts av blicken av den misstänkte mördaren som tittar tillbaka! Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen och jag hoppar till lika mycket varje gång - ja, jag skriker rätt ut - allt pga den uppbyggda spänningen innan. Hitchcock är en mästare på detta! The Likeness är en 700 sidor sådan lång uppbyggd spänning, även om den är mer Donna Tartts DHH än klassisk Hitchcock, och jag njöt och rös hela vägen. Jag har förstått att man inte slänger sig med DHH-referenser hur som helst, det vore som att slänga sig med Twin Peaks-liknelser lättvindigt, så jag måste få med fotnoten att jag faktiskt inte föll huvudlöst för DHH men det speglar inte vad jag tycker om The Likeness. The Likeness liknar DHH i allt jag faktiskt gillade; den märkliga stämningen i den uteslutande akademiska klicken av den enskilda gruppen. I efterhand har jag tillskrivit att jag inte blev vild över DHH dels en hajpad rekommendation av likasinnade människor som ledde till skyhöga förväntningar men inte minst den svenska översättningen och har därför numera The Secret History i originalspråk i min ägo. När tiden är rätt ska jag ge den en stor fet andra chans. Ok, tillbaka till The Likeness: spänningen höll tyvärr inte riktigt hela vägen, det finns vissa crucial parts jag tycker tappade i Volt så om jag delade ut betyg skulle det bli 4+/5. Men det här är riktigt, riktigt bra och jag har sagt det förr, Tana har blivit en av årets (för mig) nya favoriter! Mao är jag inte ledsen att detta blev mitt enda köp från Shakespeare and Company (stämpel på försättsbladet och allt) och det är something för en Paris-lover som jag.

Själva handlingen kan jag nämna kort. Som ni märker vill jag sällan prata alltför mycket om konkret handling eftersom jag själv är baksidesfobiker som vill att handlingen ska unfold sida för sida allt allt efter som man läser. Men för den som vill ha ett litet hum kan jag avslöja att Cassie, som numera jobbar på Dublin’s Domestic Violence Unit, kallas till en mordplats och när hon ser offret förstår hon varför. The blurb:

‘I knew her from somewhere, I’d seen that face a million times before. Then the whole world went silent, frozen, darkness roaring in from the edges and only the girl’s face blazing white at the centre; because it was me, blue-lipped and still, with shadows like dark bruises under my eyes.’

Nå, säg mig att ni inte fick rysingar av det? Det är två (2!) meningar, people, av bokens 700 sidor. Detta är en must-read.

Brev

Jag har alltid varit lockad att läsa brevväxlingsböcker. Att få krypa tätt inpå och leva nära någons relation, ja nästan som tredje hjulet, att vara flugan på brevpapperet - för mig verkar det oemotståndligt. Främst har jag väl spanat på den mellan Gustav III och Katarina den stora, men det har aldrig blivit av. Så läste jag den här övertygande recensionen om korrespondensen mellan Nelly Sachs och Paul Celan och kände att det här måste jag bara läsa! Citaten ur korrespondensen hettar till i texten som ex när de skiljs åt i Paris (!) 1960 skriver Nelly: ”Att skiljas är så svårt och av-sked ett iturivet ord, av vilket en del blev kvar på stationen.” eller (ur recensionen) 'De har det tyska språket, det judiska arvet och minnena från Förintelsen gemensamt. Inte undra på att de kände behov att dra upp vad Sachs kallar en ”smärtans och tröstens meridian” mellan Paris och Stockholm.' Hon säger också till Paul att ”Er skulle jag vilja skydda mot Er egen sorgsenhet”. Alla egna ord känns överflödiga och malplacerade.

Jag har aldrig läst varken Nelly Sachs eller Paul Celan och inte heller hade jag tidigare hört talas om dem. Kanske kommer jag genom deras brev även upptäcka deras poesi, eller så visar det sig att deras ord är som bäst när de är privata.

Litteratursommelier

Så var det då äntligen helg! En öppnad flaska kallt vitt vin och en god bok, kan det bli bättre? Personligen måste jag säga att jag har lite svårt att läsa och dricka vin samtidigt. Oftast blir det att jag börjar dricka vin, blir röksugen, måste lyssna på en låt, kommer på att senaste Top Model-avsnittet har kommit, ser det, dricker mer, ringer en vän, kommer på att varför sitter hon där och dricker vin och jag här: vi borde dricka vin tillsammans, hon kommer över, vi poppar musik, vardagsrummet blir ett dansgolv osv. osv. Jag blir helt enkelt väldigt rastlös av vin och då hamnar boken på efterkälken. Jag har dock konstigt nog inga problem att läsa till ett par glas Champagne. Jag förknippar Champagne så starkt med lyx och badkar och brasor att jag bara känner en inre ro av ett glas bubbel. Tack och lov kom Livets Goda idag med den glada nyheten idag att ryskt mousserande inte längre benämns som Champagne. Det blir liksom inte Champagne bara för att man kallar det för Champagne. Det är lite som när reklam måste prångla ut att något är "Exklusivt!", då kan lita på att det är en dussinvara. Allt detta prat om Champagne gör mig otroligt sugen på ett glas, drack nämligen bara ett (1!) glas i Paris, #fail på det. Mitt bästa tips på "fattigmansChampagne" som ändå är äkta vara är André Clouet. Slår många dyrare flaskor på fingrarna, en riktig publikfriare! Snygg flaska är det också måste en inbiten estet som jag bara inflika. Ett bra tips på ett vardagsvin om man som jag nu inte har Champagne till hands varje dag annars är det naturligtvis drycken alla borde dricka alltid (och misstolka mig inte att tipset är ett substitut, detta är helt ett fristående tips): något som kan hålla ner min sprallighet något så att jag kan läsa till eftersom det är endast 8,5% alkoholhalt är ett trevligt Vinho Verde. Jag föredrar ISKALL Casal Garcia som har en bra bubblighet eller mousse som man skulle säga om Champagne.

Jag älskar mat- och vinkombinationer, skulle gärna gå en sommelierutbildning bara för att kunna para ultimata smaker hemma själv, och undrar om ni har några bra pairings när det gäller litteratur och vin? För jag misstänker att jag inte är ensam om att vilja hitta den perfekta kombon här? Är det Amarone och en tät suggestiv thriller, sherry till en Kate Morton eller ett dessertvin som Sauternes till en biografi? En klar kombination är i alla fall en crème de menthe eller en crème de cassis när man läser en Agatha Christie (specifikt Poirot). Den senare förekommer i:

1. Agatha Christie, Dead Man's Mirror, 1986, s 184.
2. Agatha Christie, The Clocks, 1963, s 145.
3. Agatha Christie, Hercule Poirot's Casebook, 1984, s 320.

Trevlig helg, bon voyage (in i bokens värld) och skål!

Fotnot: Ordet Champagne förekommer 9 gånger i det här inlägget (11 med fotnoten). Jag vill poängtera att jag inte på något sätt är sponsrad av Champagnedistriktet. Tyvärr. Call me!

Bokbloggarkärlek i höstmörkret

Hade redan påbörjat ett inlägg om varför jag älskar bokbloggar och så fick jag en glad överraskning i kommentaren till mitt senaste inlägg som gjorde att jag bumpade upp temat till status: akut! Inte nog med att jag hittar de flesta (bästa) tips på böcker på fellow bokbloggar, jag får också min inspiration och reflektion kring böcker av just bokbloggar och, eftersom jag inte är aktiv i bokcirklar, även diskussion om och kring böcker. Kommentaren var en award från Beas bokhylla och den gjorde mig löjligt glad. Bara för det simpla faktum att förutom ovannämna saker älskar jag också bokbloggares beredskap att omhuldra och älska andra booklovers' bloggar. Inte för att man "ska" stötta varandra utan för att man helt enkelt älskar läsande och att man uppskattar ett komplement till de stora tidningarnas litteraturkritiker. Jag har en till sak att tillägga och det är att genom awarden hittade jag fram till en blogg jag tidigare inte läst och nu har jag en helt ny blogg att upptäcka! I hennes/deras andra utvalda kommer jag dessutom säkert hitta fler bloggar att gilla. Awarden kommer med följande enkla instuktion:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra

Jag valde att ge awarden till följande bloggar med motivering:

• Dark Places: Min bokbloggarröst i natten. Min go to person när det kommer till suggestiv litteratur. Tips jag litar till som andra litar till orakel. Så nära mig i tycke och smak som jag tror jag kan hitta utan att vara tvilling, som för övrigt är något av ett key word för denna erfarna bloggerska. Inte för intet som hon kallas boktipsardrottning.
• Calliope Books: Stil och litteratur rolled into one. The perfect combo.
• Annikas litteratur- och kulturblogg: En aldrig sinande ström av inspiration att se på ditt läsande och dina böcker från en ny vinkel med hennes fantastiska jerkor!
• Bokstävlarna: Dark och romantiskt. Igen, en oemotståndlig combo.
• Bokföring enligt Monika: Ett förfriskande nyktert förhållande till recensioner, möjligen due till en systemutvecklaryrkesbana. Här ställs det upp i första mening, sista mening, baksidestext och egen kommentar. Den egna kommentaren är dock definitivt infilterad av personligt tycke och har man inte hittat hit ännu tycker jag man ska mer än ta sig en titt!

Fortsätt blogga och jag kommer att fortsätta läsa! Glöm inte att också läsa Beas Bokhylla! Jag tackar så ödmjukast.
/Xoxo

Boken - en fattig flickas bästa vän

Efter äventyret i Paris har jag mycket syndande to repent, ekonomiskt i alla fall. Detta gör mig inte ledsen. Det börjar bli kyligt ute, vem vill vara ute och sprätta pengar då ändå? Vi har kakelugn hemma och jag har en hylla fylld med spännande nya bekantskaper som väntar på just sådana ekonomiskt regniga dagar skall inträffa. Jag har dessutom sju (!) påbörjade böcker som också vill ha uppmärksamhet. November kanske blir månaden när jag äntligen läser ut Anna Karenina eller får stänga locket på den bråkiga House of Leaves som jag helst vill lägga bakom mig men inte kan låta vara oläst till slutet. Långa timmar av läsande kräver dock sin proviant och jag har tänkt lyxa med att göra mitt eget chai-te. En liten treat till mig själv för att jag kommer att vara så ekonomiskt kysk och duktig. Tänker dessutom investera i en bit cheddarost att nibbla på. Sen är det bara på med yllesockarna och ge mig iväg in i böckernas värld. Bra för plånkan, bra för sinnet, bra för läst/oläst-balansen i hyllan. Längtar.

De två saliga

En bok jag har svårt att släppa är De två saliga av Ulla Isaksson, för övrigt en fantastisk titel (se föregående inlägg).  Så svårt in fact att jag recenserar och rekommenderar den långt efter jag läst den. Jag läste den nämligen för snart 10 år sedan och den fastnade verkligen inombords. Den dyker upp i mina tankar nu och då. Boken handlar kort om Viveka och Sune och berättas bl.a. genom läkarjournaler och brev för att beskriva »Fall 263«. Viveka lider av paranoida vanföreställningar och drar med sig Sune bit för bit in i sjukdomen tills äktenskapet långsamt förvandlas till en folie à deux. Jag har aldrig sett tv-filmatiseringen av Ingmar Bergman från 1986 med Harriet Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna, vad jag vet, och vet inte om jag vågar. Jag har inte heller läst om den. Jag kanske blir besviken och jag gillar att gå och tänka på den som en alldeles, alldeles speciell läsupplevelse.

De två saliga är inte bara en idroman som vibrerar av kraft, den är också en modernistisk roman med ett levande förhållande till berättandets möjligheter. Den torra fallbeskrivningen förvandlas till ett prisma. Vivekas sagor släpper in myten på sjukhuset. Till journalen läggs nya perspektiv, inskjutna i varandra som spegelbilder och ringar på vattnet. (ur Leif Zerns förord)

»Isakssons ögonblickligen fängslande roman om »Fall 263« - ett symbiotiskt äktenskap med starka drag av tvång, projicering, lidelse och paranoia.«
- Anna Hallberg, Göteborgs-Posten

»[D]et här är en asbra bok. Helgjuten. Ett stort grepp och
samtidigt avskalad och koncentrerad.«
- Sara Villius, Expressen

Bokbloggsjerka

Helgens bokbloggsjerka ställer frågan:
Vilken bok har den mest fantastiska titeln enligt dig?

Instinktivt svarar jag The Terror, The Passage, Saturday, Spill och inser att jag älskar korta titlar med lite tyngd. När jag målade var det så jag betitlade mina målningar också. Av alla korta titlar måste väl ändå Atonement krönas som vinnare eller i alla fall hamna väldigt långt upp på listan. Titeln är precis lika vacker som den gröna klänningen i filmatiseringen. Men då jag inte någonsin skulle beskriva mig som konsekvent så älskar jag även vissa längre titlar: The Tenderness of Wolves, The Timetraveler's Wife, The Decline and Fall of The British Empire. Ska jag nämna en svensk titel förutom Spill får det bli Döda Vita Män. Den hamnar inte jättehögt upp på listan men väl värd en omnämning för proviniensens skull.

Tillägg: inser naturligtvis så här i efterhand att de långa titlarna väldigt väl korresponerar saker i övriga livet jag älskar, dvs kontraster (tenderness/wolves, timetraveler/wife, decline/empire). Jag älskar att bära en silk slip med tjocksockar och kofta och kan inte få nog av det vackra och äckliga i naturen och 17/1800-tals trädgårdar och zoo där man försökt tämja det vilda. Se där! Man är tydligen mer konsekvent än man tror...

Vad ligger din läspuls på?

Enligt O:s enkät som kom i ett inlägg tidigare i månaden tyckte jag summerade rätt bra hur jag är som läsare. Det var också intressant att ta del av andras svar. Har länge känt mig som en outsider i bokbloggssfären pga att min stora aptit på böcker inte ger utslag i hur många böcker jag hinner med på ett år. Ex hos Fiktiviteter får jag något av en bekräftelse på saker jag länge misstänkt: att snabbläsarna skummar oftare och läser överlag tunnare böcker än jag gör. Jag måste därför, som Aidan Chambers, vara mycket selektiv i mitt läsande. Bara böcker jag är övertygad om kommer att berika mitt liv signifikant kommer igenom nålsögat. Ingen onödig tid får spillas läsandes böcker som inte håller måttet. Det kan vara underhållning, men det måste vara kvalitativ underhållning.

Hur är du som läsare?
Snabb / Långsam
(Den första frågan kommer direkt åt en nerv: so many books, so little time! Ogillar starkt att jag är så långsam men ser samtidigt inte hur jag skulle kunna läsa snabbare och samtidigt hinna njuta!)
Läser alla ord / Skummar en del
(Ok, det har hänt att jag har skummat genom ngt parti, det gäller dåliga böcker, men detta är i extrema undantagsfall)
Gillar långa beskrivningar / Hoppar över det som inte får handlingen framåt 
(För mig är bokens handling inte dominant. Minst lika mycket läser jag för språket och stämningen. En lång scen i Saturday om ett parti squash som skulle störa andra, specifikt min sambo, är för mig the tell tale sign av en great writer)
Kommer ihåg detaljer / Kommer ihåg i stora drag
Undviker tjocka böcker / Läser gärna tegelstenar
Tycker om tunna böcker / Tycker tunna böcker ofta saknar något
Idealboken är på mindre än 400 sidor / Idealboken är på mer än 400 sidor
Tjuvkikar på slutet / Läser aldrig slutet förrän boken är just slut
Väljer efter omslag /Skiter fullständigt i ytan
(Bild tagen från filmatiseringen får absolut bottennapp. Vägrar köpa ett sånt omslag)
Läser baksidestexter / Undviker baksidetexter
(Är nästan fobisk när det kommer till detta. Har dock bättrat mig då det visat sig att jag trott att jag ska läsa något 1800-talsinspirerat och hamnat mitt smack i en fast paced urban SF)
Väljer boken efter rekommendation / Vill helst välja själv
(Tar definitivt dock tips av guldtipsare i bokbloggsvärlden)
Rekommenderar ofta böcker till andra / Rekommenderar sällan böcker
(Oerhört källkritisk varför jag inte lyssnar till allmänna rekommendationer gör också att jag finner det svårt att rekommendera böcker till andra. Jag berättar dock gärna om boken och vad jag själv tyckte men sällan säger jag att jag tycker att en viss person bör läsa en viss bok)
Hör det jag läser i huvudet / Hör aldrig det jag läser
Gillar ljudböcker / Gillar inte ljudböcker
Läser främst böcker i en genre / Gillar att variera min läsning
Läser alltid på svenska / Läser på flera språk
(Läser tvärtom nästan aldrig på svenska. Läser få svenska författare och aldrig översatt litteratur på ett språk jag kan läsa i original)
Är bra på att komma ihåg böcker jag har läst / Glömmer lätt både titlar och författare
Skriver upp det jag läser / Skriver inte upp det jag läser
Läser varje dag / Läser mer sällan (nästan)
Tycker läsning är avslappnande / Tycker läsning är ansträngande
(Nästan för avslappnande. Somnar alltid med näsan i en bok)

Shakespeare and Co

Av alla titlar att köpa på det anrika Shakespeare and Company i Paris föll valet till slut på  
The Likeness av Tana French. Ni vet, uppföljaren till In the Woods som jag tyckte så mycket om. På ett sätt ville jag gå därifrån med en Susan Hill eller en klassiker, kanske t.o.m. fransk. En riktigt bra faktabok hade också varit klockrent, och jag tittade lite på Emperor of all Maladies av Siddhartha Mukherjee. Det absolut utopiska valet hade dock varit en bra biografi om Marie Antoinette. Men nu blev det Tana som fick äran att stämplas av den blå stämpeln. För det är ju inte bara en souvenir att ånjutas vid hemkomst utan också något man vill bläddra i direkt och just då hade jag suget efter en modern spänningsroman och den där känslan av att veta vad man får med en uppföljare, karaktärer man redan har ett förhållande till. Har inte hunnit så långt i den - det var ju tid som gick åt åt att äta anklevermousse, musslor och ankbröst också - men det jag läst gör ingen besviken om man som jag gillade "ettan".

Promenerade också genom Jardin du Luxembourg till den charmiga Tea and Tattered Pages där en grönögd huskatt lounge:arde slött på bokhögarna och jag sprang på skylten "Unattended children will be sold as slaves" på hyllan mellan C och D på fiction. Det är en kanske inte välkänd bokhandel, den ligger lite off, men den var rar och ägaren var gammal och trevlig. Hyllorna fylls av begagnade pocketböcker och när jag stod där försökte jag desperat komma på någon bok som utgått och jag sökt länge. Kom därför naturligtvis inte ihåg en enda sådan titel och gick därifrån tomhänt. Så här i efterhand kan jag säga att det kanske inte är en affär jag varmt rekommenderar, men det var ändå ett lite mysigt ändock kort besök.

Bland boquinisterna hittade jag heller inte något att ta med mig hem, men här handlar det som så ofta om ekonomi och ekonomi. Jag hade inte råd och pga att jag inte hade råd åkte jag med RyanAir med endast handbagage med en viktrestriktion på 10 kg och fler böcker än guideboken, Tana och den katalog jag köpte om Versaille i Versaille hade fått bägaren/bagaget att rinna över.

Tillägg: inser precis att den Bloglovin'-symbol jag valt är Eiffeltornet. Vad kan jag säga: I'm in love with Paris, aren't we all? 

Boktitlar säger allt

Den här enkäten hittade jag hos Dark Places och måste såklart haka på! Den härstammar från Bokbabbel med en revival hos Bokstävlarna. Frågan i fet stil, svaret en boktitel som finns i bokhyllan. Enkelt och roligt!

Hej! Bonjour tristesse (hemkommen från Paris idag!)
Vem är du? Smoke and Mirrors
Hur önskar du att du kunde vara? Elisabeth I
Vad gör du helst en ledig dag? Om konsten att läsa och skriva
Beskriv ditt favoritdjur? Fierce Friends: artists and animals, 1750-1900
Hur ser du ut? Blonde
Beskriv ditt humör i dag. The Forgotten Garden
Vad är viktigast i ditt liv? Den vidunderliga kärlekens historia
Vad är helt oviktigt för dig? Främlingen
Beskriv en plats du trivs på. The Road
Beskriv något du tycker är vackert. Versailles
Vad längtar du mest efter just nu? Maken
Vad längtar du inte alls efter? Winter's Bone

Paris/Versailles i oktober

Så bär det då äntligen av till Paris! Vilka böcker tar jag med mig? Svar: en (1) - Lonely Planet Paris  lånad på Kungsholmens Bibliotek. Nu ska jag istället leva en romankaraktärs liv i fyra dagar. Père-Lachaise, Eiffeltornet, Notre-Dame, Jardin du Luxembourg, Versailles, Shakespeare & C:o. Här ska nibblas på ostar och smuttas på champagne. Här ska ätas moules marinières. Det är oktober och inte lika myllrigt (annat än av höstlöv) vilket passar min sinnesstämning perfekt. Här ska strosas genom eftermiddagarna i krispigt kall luft för att sen värma sig på ett café med Vin Chaud. Tänkte ladda med Midnight in Paris och eventuellt slinka in på Grand Palais och se Steinutställningen. Jag packar sidenklänningen, en LBD, kavajen, högklackat och lågklackat, underklänning och sidenmorgonrock, mysiga yllestrumpor och koftor samt trenchcoat och smala svarta jeans. Ja, det mesta går i svart/vit färgställning. Och så ska jag rulla upp håret i pincurls ikväll. Lycka är en minisemester mitt i vardagslunken.

Fotnot: Obviously smög jag in meningen om guideboken för att få peta in hela inlägget som egentligen har mindre med en bokblogg att göra. Yeay! This girl is off to Paris! <3

Once a decade

Jag har bara läst en bok av Jeffrey Eugenides: Middlesex. Jag har alltså inte läst The Virgin Suicides som säkerligen många andra gjort (jag har sett filmen, vilket kanske inte säger så mycket egentligen). Men Middlesex var en så underbar läsupplevelse (på en semester i Grekland, mycket passande) så jag blir mycket glad när jag inser att han utkommit med en ny bok, nämligen The Marrige Plot. Ännu gladare blir jag när det första jag möter om boken är citatet:
"There is no happiness in love, except at the end of an English novel." Anthony Trollope.
Följ upp det med key words som Jane Austen, George Elliot, Darwinist, Christian mysticism så förstår jag att jag har en kryddig multi-layered Eugenides precis som jag hade hoppats på.

I en intervju i The Daily Beast om den nya romanen hittar jag ett citat av Jeffrey:
“I don’t think people can really write autobiography,” Eugenides said. “I think it’s innately fraudulent. When you try to describe your own life you inevitably fictionalize it and change things. So it always has seemed more honest to me to write fiction than to write memoirs.”
vilket påminner mig starkt om något Jonathan Franzen sa på Internationell Författarscen om att det han inte kan bearbeta öppet eller inte riktigt kan nå eller lösa eller vill titta på inom sig själv är lättare att behandla i en roman än i en självbiografi. Jag är benägen att tro att romanen blir bättre tack vare att författaren injicerar lite av sin egen DNA i den.

Även om det kliar i det gamla köpefingret ska jag lugnt sätta upp den på önskelistan och kanske låta detta bli en perfekt bok till nästa semester. Det har ju funkat att resa ihop för mig och Jeffrey tidigare. Och med tanke på att det tar 10 år mellan romanerna är det ingen brådska direkt.

Braspremiär

Så har det äntligen hänt. Säsongens första brasa är tänd. Kakelugn är som jag många gånger upprepar bokens bästa vän. Värmen, det flammande ljuset och monotona men varierade sprakandet är den bästa bakgrunden till en god bok att sjunka in i. Har svårt att läsa i en helt steril ljudmiljö. Kanske är det därför jag har så svårt att läsa på hotellrum. Det finns liksom inga av de där vanliga av mig oavsiktliga bakgrundsljuden. Visst kan man sätta på tv:n men det känns så - krystat. Nej, då är det bättre att lyssna på sambons knapprande på datorn, kaffekvarnens malande, ett samtal i en mobil, tv:n som lämnats på. Men kan ni tänka er ett bättre soundtrack till litteratur än en brasa? Inte jag. Jag brukar referera till den perfekta brasan som en litteraturbrasa och syftar då inte på bokbål.

Jonathan och håret

När alla andra var på bokmässa gick jag på Internationell författarscen och såg Jonathan Franzen. I år var jag inte helt såld på tanken på mässan och med Franzens "uppträdande" var jag inte alls uppriven att missa Göteborg. Inget ont om Tyskland men skulle mässan någon gång fokusera på The British Isles skulle jag hänga på låset.

Kort om Franzen på scen: ett gråare och yvigare hår får man leta. Det var faktiskt det första som slog mig. Sen att han hade en mycket pojkaktig charm och pendlade mellan någon slags nervositet/introvert och amerikanskt/publikfriande. Tyckte hemskt mycket om honom och samtalet även om jag (hör och häpna) har lite svårt för intervjuaren som alla andra verkar älska, Daniel Sandström från Sydsvenskan. Om ni läst tidigare inlägg har ni sett att jag mycket olämpligt är inne i en höstsvacka vad gäller min läsning och att lyssna på Franzen gav mig (tillfälligt) lusten tillbaka. Så är det alltid med dessa kvällar. Jag blir lika upprymd av dem som att gå och se en konsert och det räddar alltid en annars grå vecka!

Något jag missade dock var vilken månad det var och insåg ett par dagar innan kvällen att oj, det var oktober inte november och jag höll på med The Forgotten Garden inte Freedom. Kastade mig således på Franzens hyllade verk som och hann ca 200 sidor in i den innan det var dags. Typiskt! Den hade jag förbeställt så den kom exakt när den släpptes och så har den, som jag så ofta gör - på gott och ont, fått stå i hyllan och "mognat" och så blir det tjurrusning genom den istället. Hmm.. Nåväl, 200 sidor är lagom långt för att uppskatta och hänga med i diskussionerna och tillräckligt långt för att slippa spoilers, thank god. Kommer att förutom ett sug att läsa mer Franzen (Freedom är som alla förstår väldigt bra hittills) ett tips om Independent People han gav som läsvärd. Enligt honom den enda boken han gråtit till om jag minns rätt!

Hittar ingen bild som korrekt avbildar hårväsendet vi i publiken möttes av men tycker att bilden där vinden tar tag i kalufsen får representera dess yviga karaktär.

Fotnot: Nästa bok blir en bok av essäer. "Farther Away: Essays" utkommer i maj 2012 och ges ut av Farrar, Straus & Giroux.

Read more: http://www.ctv.ca/CTVNews/Entertainment/20111006/franzen-book-essay-111006/#ixzz1aK5ICn2o

Diagnos: boklättja

Det fina med jerkan (se föregående inlägg) är att man upptäcker nya bokbloggar. Jag hittade följande enkät hos Monika, en fellow boktokig (men så där lagom boktokig om man ska gå efter hennes enkätutfall). Testet visar om du är bokberoende och hur illa ställt det egentligen är.

1. Har du någon gång köpt en bok du egentligen inte har råd med?
Ja. Började handla på Book Depository (inte endast men delvis) pga att där kan man inte handla på faktura utan måste ha pengarna "cash" så att säga. Gick lätt överstyr med Adlibris. Måste tillägga att jag inte är shopoholic när det gäller andra saker, ex kläder.

2. Har du någonsin ljugit om hur mycket du har läst?
Nej. Är notorisk sanningsägare.

3. Händer det att du tänker på den bok du läser när du är på jobbet, i skolan eller liknande?
Ja, i stort sett dagligen.

4. Efter att du läst klart en bok känner du att du snabbt måste hitta nästa bok att läsa?
Ja. Jag längtar efter det momentet 3/4 delar in i den pågående boken vilket gör min inställning till läsande ibland lite ambivalent. Jag njuter av en bok medan jag tänker på nästa. Har ofta 4-5 st böcker på gång samtidigt varav ca 3 st aktiva.

5. Har du efter att ha läst klart ett kapitel en längtan att återvända och läsa mer?
Ja, alltid.

6. Läser du ofta långt in på nätterna?
Nej, läser bäst på förmiddagen, men kunde jag skulle jag. Somnar alltid med nosen mellan två sidor så om frågan handlar mer om dedikation och läsa så länge man kan hålla sig vaken än hur kvällspigg man är så är svaret Ja, jag läser in i det sista.

7. Läser du någonsin längre än planerat?
Ja, gärna på stulna stunder som på lunchen. Bara 5 min extra... Ibland tar jag långa bussvägen hem.

8. Har du någonsin läst för att fly från oro eller problem?
Nej, för mig är detta helt omöjligt då huvudet bara snurrar runt runt och jag kan läsa samma mening 30 ggr. Önskar jag kunde fly, men jag läser bäst när jag mår som bäst.

9. Får gräl, besvikelser eller frustration dig att vilja gå och läsa?
Nej. Snarare blir jag arg för att det förstör hela min läsdag. Jag har mycket svårt att skaka av mig gräl etc och även efter ett förlåt tar det tid för mitt inre att lägga sig och slappna av nog för att släppa in en fiktiv värld.

10. Har du någonsin en önskan att fira framgång med några timmars läsande?
Ja.

Har du fler än 8 st JA så är du mycket bokberoende och bör söka hjälp/gå med i Bokberoendes planerade bokcirkel och göra ditt beroende till något mer.

6.5 poäng. Jag är tydligen helt avtrubbad och mitt "beroende" är egentligen bara ett kokett sätt att beskriva ett lätt vurmande.

Höst innebär jerka

Och för mig är detta höstens första bokbloggarjerka. Denna gång lyder frågan:
Läser du helst bokserier eller föredrar du fristående böcker eller kanske en mix av båda?

Det är faktiskt först i år jag upptäckt bokserien. Egentligen har jag bara läst en enda tidigare vad jag kan minnas och det är att jag följt Agatha Christies Poirot (och enstaka Ms Marple). Jag var ingen Isfolket-läsare (vilket var stort i min ungdom), inte heller var jag en typisk flickrumsläsare (Jane Austen, Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla) - min lillasyster slukade dock dessa typ av böcker. Jag har inte hakat på vampyrrusningen heller och hårdkokta deckare har intresserat mig föga. Men i år har jag läst flera böcker med uppföljare och märker vilken treat det är att inte helt behöva säga adjö. Hittills har det alltså blivit:

Heartsick - första boken i en serie där vi får följa en av bokvärldens most twisted characters; seriemörderskan Gretchen Lowell

The Janus Stone, The Crossing Places - arkeologi, saltängar, mysrys och allas vår Ruth, en antihjälte de flesta skulle vilja dela en kanna te med.

In the Woods - Grådassig miljö med barndomens olust och även här mord med arkeologiska inslag där jag förstår att man får följa en av huvudpersonerna in i nästa bok.

Murder in the Eiffel Tower - en serie jag dock inte känner mig lockad att fortsätta trots element som borde vara klockrena för en sån som jag.

Nåväl, tillbaka till frågan: jag vurmar dock fortfarande för de fristående böckerna där en klassiker bär sig själv. Serier framstår för mig mest som underhållning, även om underhållning också kan vara av kvalité och en klassiker också kan vara underhållande. En fulländan roman ger dock så mycket mer. Men jag säger som jag brukar säga till mina prentantiösa ateljévänner back in the day som envisades med att bara se konstfilmer om helgerna: "Ibland behöver man en Julia Roberts-rulle!" Och det står jag fortfarande fast vid.

Fåfängan vs intellektet 1-0

Och så kom det äntligen, lässuget! Fann mig själv sjunka behagligt in i The Forgotten Garden i frisörstolen och då jag förutom klippning också färgade så blir det en ensam stund under värmekåpan i ca en halvtimme. Det var som om när jag naglats fast i stolen och var tvungen att sitta still med lite annat att göra än att läsa så lossnade allt och nu vill jag bara fortsätta hemma! Så, undrar ni, vad kan då vara problemet? Jag vet inte hur ni har det men hemma vill jag läsa liggandes (i soffan, i sängen) och nu har jag en fab hårstyling som jag inte kommer att kunna få till igen (som alltid efter ett besök hos frisören - man är nöjd i en dag) och vill inte förstöra den inför fredagskvällen. Så - vad vinner? I detta nuet fåfängan... Jag hör någon viska I-landsproblem.

Flatliner söker finna gnistan i Paris

När alla andra bullar upp med megabeställningar på Book Depository eller Adlibris på hösten och ökar sitt läsande till max sjunker mitt oroväckande lågt. Snart går jag in i koma. Efter Jonathan Franzen på Internationell Författarscen tog läslusten fart (den kvällen) och sen flatline... Träningen går minst lika trögt. Där jag var peppad för två-tre veckor sen är jag nu uttråkad och provocerad, bitter och arg på min otillräcklighet.

Nu stundar dock en lång weekend i Paris och även om jag inte kommer att läsa mer än guideboken där så hoppas jag att allmänhumöret stiger och att det romantiska, drömmande, gotiksmyckade Paris ska smitta av sig på mitt läsande när jag kommer hem. Trött i fötterna av att vandra runt i staden, jakten på la belle epoque, förnöjd och mätt på champagne, musslor, châteaus, pain, ost (!), kyrkogårdar, trädgårdar. Då hoppas jag att jag sjunker ner i den slitna fåtöljen hemma och öppnar en bok. För att hjälpa stämningen på traven ska jag beställa hem lite ved tills dess.

Trots läströtthet har dock bokhyllan ökats med tre nya böcker på senaste tiden, dock ej skönlitterära. Det är istället tre gedigna utställningskataloger jag är extremt peppad på att läsa (vid annat tillfälle såklart): en om modernistiska kvinnor bl.a. Tyra Lundgren, en om Lee fucking Miller och slutligen bombastisk prolitärkonst i Peredvizjniki, en utställning jag längtat efter i ett år och inte ännu sett. Där som med böcker - jag vill dra ut på nöjet och vänta och längta.

Fotnot: Tillägger att jag är inte avdomnad inombords. Kärleken till böcker falnar aldrig. Det är själva akten att läsa som plötsligt känns som sit ups.

Lennart och språket

Jag har inte sett debattprogrammet som Lennart Holmlund, kommunalråd (S) i Umeå, refererar till i sitt inlägg. Det behöver jag inte för att förstå att han kritiserar en kritiker för att vara elitistisk. Med Lennarts språk undrar jag dock vad han anser vara elitistiskt i det här sammanhanget. Någon som inte lovordar Mankell bara för att han är populär? I inlägget (för den som förståeligt inte orkar läsa) anser han att "självklart är det konsumentmakt som gäller". Han verkar av inlägget att döma dela åsikt med vår kulturminister, eller var det underhållningsminister hon ville kallas? Jag är inte för någon kanon men är allergisk mot att det enda värdet kultur skulle betinga är det ekonomiska värdet och inställningen "kvantitet över kvalité" (inte för att för den sakens skull säga att något folkkärt inte också kan vara kvalitativt). Personligen är jag mer intresserad av recensioner än försäljningslistor som säger mig föga. För övrigt tog det en stund och ett par omläsningar innan jag förstod att "resseset" i Lennarts inlägg syftade till ordet "recensent"...

Skrämmande att det är Lennart och hans kompisar som får leda Umeå som Kulturhuvudstad 2014. Jag bävar. Lennart vill bl.a. att sponsorpengar kommer in till ett konstverk (förslag på skulptur av Anthony Gormely genom Galleri Andersson) utanför det nya kulturhuset som planeras. Citat från Lennarts blogg:

"Fastighetsägarna i centrum borde kunna vara med då det skulle förgylla utemiljön i vår stad och ge ytterligare besökare och självklart borde ma nkunna ragga ihop sponsorpengar till en sådan attraktion. Vattnet ger ju mycket energi och energin för Umeå skulle öka betydligt. Vi måste se om inte detta går att förvärkliga för det skulle sätta Umeå på världskartan
Tänk vad läckert men med 6 företag och organisationer som går in med sex mille var kunnat detta lösas" Ev. stavfel Lennarts egna. (Bloggförf. anm.)

Det är bara det att politikerna samtidigt vill riva k-märkta hus för att bygga detta nya kulturhus. Detta togs bl.a. upp i P1 och SvD. Om du inte orkar lyssna på hela programmet i P1 kan jag avslöja att Lennart säger sitt ca 03:27 min in i programmet. Och för den som inte orkar klicka på länken eller spola i programmet kan jag citera: "...och jag är så jävla glad, för att vara riktigt ärlig, att inte Umeå ser ut som det gjorde när jag flyttade hit 1959! ... en liten byhåla...". Hjälp för sådana inskränkta egocentrerade politiker som inte kan skilja på vad han vill som privatperson och att han som tjänsteman respresenterar de som bor i kommunen. Jag säger till honom som en norrlänning en gång sa i Robinson: "Skämmes, ta mig fan!"

Fotnot: Vad jag vet är Lennart inte dyslektisk och vad jag hånar är, trots vad rubriken föreslår, framför allt innehållet bakom hans ord och hade även så gjort hur rättstavade de än hade varit.

Pausfågel

Så har den då kommit, lika säker som en höstförkylning, jag har insjuknat i en lässvacka. Tyvärr. Boken jag läser, en mysig Kate Morton, är inte undermålig alls. Ingen skugga faller på henne. Tvärtom levererar den precis vad jag hoppats på. Så varför är det så svårt att komma igång? Jag är så degraderad att jag vid ett tillfälle tittade på MTV-producerade program (16 & pregnant) and loving it! Ibland har jag dessa svackor och har lärt mig att inte stressa över det, men det är inte desto mindre trist när allt jag egentligen vill är att sluka böcker. Hösten är ju synonym med högsäsong på läsning. Ni vet all about it; kurandet, brasorna, filten, regnet. Gör ett nytt försök i helgen och ser om jag kan hitta den där rätta stämningen mellan sidorna som gör att man bara förlorar tid och rum en liten stund.

Fotnot: ville hitta en fin pausfågel och när jag googlade lämplig bild hittade jag den perfekta bilden (ovan) och klickade in mig på den tillhörande sidan med tanken "I vilket sammanhang har den här bilden visats? Måste vara någon likasinnad och klok person som vet vad livets fina består av". Low and behold! Bilden jag klickade på ledde mig rakt in i ett äldre inlägg från, japp! min egen blogg! ;-) En gammal, blandad blogg och jag hade glömt att jag använt bilden tidigare. Great minds think alike! Especially if it's actually the same mind. Inlägget handlade för övrigt om ett inköp jag då nyligen gjort av en kupol med 22 st fåglar från sent 1800-tal. Still my pride and joy.

A woman in black - igen

Nej, jag är inte den skarpaste bevakaren av kommande produktioner, releaser osv. Förstår inte hur folk får nys om allt som händer! Har missat både en och annan spelning t.ex. bara för att inse
"Va, spelade de i stan?! Varför visste jag inte om det här?" när jag läser recensionen dagen efter. Recensionen som för övrigt naturligtvis alltid deklarerar att det var "årets spelning, ni borde varit där, första gången han uppträder i Stockholm på 8 år" osv osv. You get the idea.

Nämnde teateruppsättningarna från 1980- och 1990-talet i mitt inlägg om The Woman in Black nyligen (det är ungefär så seg jag är att plocka upp "nyheter") och då hade jag såklart ingen aning om att den nu filmatiseras och kommer på bioduken 3 februari 2012. Blev medveten om detta när jag läste ett inslag på Inky Fingers blogg om det. Daniel Radcliffe är jag lite tveksam till, men annars ser det mycket, mycket lockande ut. Den här ska jag självklart se! Vet att många ogillar att se film baserad på bok med invändningar som att karaktärerna inte alls lever upp till de i boken (eg. ditt huvud) men personligen älskar jag i allmänhet att se filmatiserade böcker. Note: älskar att se, men tycker (såklart) uteslutande alltid att boken är bättre än filmen! Men jag ser det inte som en ersättning utan som extramaterial, ett bonustrack. Och att få dra ut på upplevelsen ännu längre utan att för den sakens skull behöva läsa om boken, ja det kan bara vara ett plus! Har som långsamläsare nämligen sällan utrymme för omläsningar. So many books, so little time...
Men, och det här är viktigt!, det är ett 2-step-program där den kronologiska ordningen är orubblig:

1) läs boken
2) se filmen

Winning!

Jag fuckade upp med biljetter till Franzen på Internationell Författarkväll men som en katt med nio liv landade jag på fötter igen. Från att vara slutsålt öppnade sig plötsligt en glimma av ljus och två biljetter stod mirakulöst till förfogande! De greps direkt och jag är back on track - som vanligt. För ett par år sedan skulle jag flyga till Paris och höll på att missa planet med 1 minut. Höll på att missa, men gjorde det inte. Samma sak när jag skulle flyga från Rom till Stockholm och vaknade opackad när taxin stod utanför dörren och tutade, men det gick bra där med. Som det gjorde med Paul Auster-biljetterna som var slutsålda och som jag sen lyckades landa. Som det gjorde med Jonathan Franzen. Som gör att jag aldrig, aldrig lär mig och är och förblir en lucky slacker.

Bountiful books

Precis som en fantastisk bok förtjänar fantastiska pärmar förtjänar fantasiska volymer en fantastisk inramning. Watch it and weep! Här är en länk till en sammanställning av 13 fabulösa bibliotek. Vilken är din favorit? Mitt val faller på Strahov Monastery Library i Prag som inkluderar The Philosophical Hall (1779) och The Theological Hall (1670)! Svårt att eftersträva för egen del på en total boyta av 29 kvm och betydligt färre böcker... But a girl can dream, can't she?

En bok som hade allt och inget

Dåtidens kritiska röster kallade Eiffeltornet a "truly tragic street lamp"

Året är 1889, det är världsutställing i Paris och invigning av Eiffeltornet. Mitt i pompan och ståtet sker ett mord, och efter ett par dagar ett till. Snart har man flera mordoffer som alla verkar sammankopplade och som samtliga dött under märkliga omständigheter. Men fallet tystas ner i rädsla för dålig publicitet kring världsutställningen. En ung bokhandlare och amatörfotograf misstänker foul play och bestämmer sig för att gräva djupare på egen hand. Det handlar om systrarna Liliane Korb and Laurence Lefèvres bok Murder on the Eiffel Tower som de skrivit under psydonymen Claude Izner. 

Se där: alla byggstenar för en fantastisk bok. Jag hade på förhand förstått att det rörde sig om en lättsam historia men inför semestern tänkte jag att det kanske var ett plus. Men det här var lättsamt till gränsen till trist. Det fanns inget djup i varken persongalleriet eller mordhistorien i sig. Victor Legris, som huvudpersonen heter, är platt presenterad, frustrerande velig och mesig, utan mening eller rikning och frankly rätt korkad. Det rör sig alltså inte om några charmiga mänskliga svagheter. Här är det väl lämpligt att jag lägger in en *spoileralert* för när det kommer till självaste "utredningen" som han gör och de mordfall som han självmant ålagt sig att lösa så måste jag säga att han inte lyckas med någonting. Han gissar hejvilt på vem mördaren kan vara och utesluter dem en efter en (allt efter som de faller offer för den riktiga mördaren) och lyckas inte ens pricka rätt förrän han står inför mördaren som avslöjar sig själv sekunden senare. Mycket svagt.

Tidsperioden, en världutställning, exotiska resor till Borneo och Java (jag har ju själv nyss rest runt i Indonesien), en konsthandel, en bokhandel, kvarter i Paris där jag själv vandrat och sötman av mord. De enskilda ingredienserna är som de finaste råvaror från kolonialismen. Men det hjälper inte, tyvärr, och jag lämnar den här boken utan avsikt att följa Victor Legris vidare in i Père-Lachaise, Montmartre eller Marais vilket faktiskt gör mig lite upprörd. Jag ville så gärna att det här skulle vara alldeles, alldeles underbart. Det bästa med boken är istället bokens tre sista sidor, en bilaga, med rubriken A Few Historical Notes on the Universal Exposition of 1889 där man får en liten summering av världutställningen. 

Det är mer än troligt att Murder on the Eiffel Tower kommer att doneras till arbetsplatsens allmänna bokhylla där jag häromdagen hittade The Historian - en annan (gissar jag) lättsam bok med en lockande plotline. Förhoppningsvis blir jag mer förtjust i den. Någon som läst Kostova?

Oups I did it again!

Så hände det som inte fick hända: min lättsamma inställning till Kulturhusets Internationell Författarscen har än en gång bitit mig i rumpan. Förra gången var det jag som lät Paul Auster-biljetten glida mig ur händerna och nu är det Jonathan Franzen som är slutsålt. Varför gör jag detta mot mig själv? Det följer samma mönster: jag går in på Kulturhusets näthandel och ser till så det finns biljetter kvar, meddelar min kompis att vi bara MÅSTE gå och att vi ska köpa biljetter - i helgen, nästa vecka, imorgon. Aldrig NU. Och sen är det alltid för sent. Förra gången löste det sig ändå. Jag fick tag på en Auster-biljett trots allt. Trots att jag vet att det är antagligen rock bottom och en faktiskt missad författarscen som är det enda som skulle bryta min lättja kan jag inte annat än att önska för ett andra mirakel; att någon där ute har biljetter till övers av någon outgrundlig anledning...

Spökhistorier - andra försöket

Susan Hills The Woman in Black var allt som Ghost Story inte var. Jag rös och mös från s.1. Vilken vacker liten pärla denna bok är! Det var så roligt att öppna boken och nästan bli rörd över det fina språket. Stämningen infinner sig omedelbart och det är inget mindre än en klassisk spökhistoria. Det är ett välslipat verk och med sina blygsamma 176 sidor innehåller den inte ett överflödigt ord. Detta är minst sagt ett absolut måste för den spökhistorieälskande läsaren! Boken uppfördes som pjäs på Londons teaterscen i slutet på 1980-talet och fick oerhört genomslag. Den spelas än idag och nästa gång jag är i London måste jag gå. Själv såg jag en omarbetad version för 10 år sedan i Umeå, En kvinna i svart av Profilteatern, där handlingen förlagts till Norrland. Även den spelas fortfarande. Båda har det länge kvar dock innan de når The Mousetraps fantastiska track record med 59 år på Londons teaterscen.

Mörkrädd läsning

Jag får börja med att säga att jag är väldigt attached till mina böcker, bra som dåliga. Har t.o.m. svårt att släppa ifrån mig böcker jag bedömt så usla att jag inte ens läst ut dem. Det är alltid roligt att ändå ha dem som en referens i hyllan och en pixel i den större bilden som är mitt läsande. Det finns dock gånger då jag ändå tänkt att det här är inte sunt och försökt ge bort böcker. Detta slutar oftast i att jag ångrar mig. Vi ska ner på "Djävulen bär Prada"-nivå för att jag ska betrakta boken som tillfällig underhållning att slita och slänga som en Metro.

Ghost Story börjar i nutid och jobbar sig bakåt för att lager för lager avslöja vilka händelser som leder fram till situationen boken startar i. Långsamt, långsamt leds vi in i historien med tydliga anspelningar men Straubs karaktärer talar inte ur skägget förrän långt in i boken. Vill minnas att jag noterade s.450 när jag var riktigt tillfredställd att jag fått alla detaljer till det som man antytt sedan första sidan. Och det är inte ett "who-dunnit"-scenario där det handlar om en upplösning som man vet och uppskattar kommer i slutet, vi pratar om grundförutsättningarna för huvudkaraktärernas beteenden och val och därför blir Straubs "säga A men inte säga B"-beetende bara frustrerande. Det är som att se första säsongen av "Lost" och ständigt få en massa ledtrådar men undanhållas svaren tills det är för sent och man tappat intresset. Det blir långt, mastigt och för att vara ärlig mer än flummigt, även om jag också förstår att en spökhistoria måste bygga på ett visst mått öppenhet. Less is more skulle jag vilja råda Peter. Kändes som om det saknades redigering, en grop som även hans vän och kollega Stephen King är ökänd för att ramla i gång på gång. Det fanns ett glimmer av hopp, vissa bitar var intressanta, men det tappades bort i helheten. Jag ska erkänna att jag skummade igenom sista halvan av boken och om det är något positivt jag ska säga så är det väl att det första kapitlet ändå drev mig till att ändå vilja veta hur allt börjat och inte lägga ifrån mig boken till förmån till Susan Hills The Woman in Black som vid det här laget lockade något oerhört.

Jag ville verkligen gilla Peter Straubs Ghost story. Jag ville känna vibbarna från Stephen Kings bästa dagar, slutet av 1970-talet. Men inser att det hade varit bättre att gå direkt på originalet istället och göra det jag länge tänkt - en omläsning av Kingens bästa på engelska. I besvikelse lämnade jag istället Straub i baren på ett litet resort på en liten Indonesisk ö utanför Lombok och hoppas på att någon annan strandläsare uppskattar den bättre. Själv plockade upp The Decline Fall of the British Empire på flygplatsen i Bali och såg mig inte om.

Tana French - en ny favorit

Så läste jag då ut Tana Frenchs In the Woods innan resan som planerat. Det var kärlek vid första ögonkastet. Minns inte vilken bok jag läste innan men minns att när jag öppnade första sidan på In The Woods kände jag mig hemma igen. Möjligtvis var det min tid med Ruth Galloway som hade luckrat upp stämningen med ett enkelt språk och en, förlåt, lite banal storyline. Don't get me wrong, jag älskade att hänga med Ruth och det var så där mysigt som det bara kan bli med en rå våt kyla i grunden och en handstickad tröja i ull, en varm kopp te i en Wedgewood-kopp och en brasa men jag saknade språket och en tätare berättelse. Det fick jag hos Tana.

In the Woods fokuserar på två händelser, en mordutredning i nutid och en incident tjugo år tidigare då två barn spårlöst försvann. Även om största delen av boken kretsar kring polisens utredning finns här mycket utrymme för att bygga karaktärer. Tana blottar deras imperfektioner och deras relationer slutar ofta i någon form av besvikelse. Stämningen i boken är klart uppgiven vid tillfällen och utan att säga för mycket får inte alla frågor fullständiga svar och det är inte riktigt klart hur nästa bok kommer att se ut. Har dock förstått att vi får återse en av huvudkaraktärerna, Cassie, i alla fall i The Likeness och jag är definitivt spekulant på att köpa hem den snarast för att få fortsätta leva i Tana Frenchs värld.

På en ytligare not måste jag dock, som den inbitna estet jag är, inflika att stackars Tanas författarporträtt inte kommer att rankas högt i min imaginära laminerade lista av favoritförfattarporträtt.

Goda böcker

Hemma från Indonesien drömmer jag om att få äta den balinesiska maten igen. Bl.a. åt jag en fantastisk grön papaya sallad med räkor och en underbar balinesisk BBQ-sås. Restaurangen vi åt på var helt underbar också och det blev en kväll jag kommer minnas länge. Som tur är har ägaren till just den restaurang vi åt på publicerat kokböcker om den balinesiska maten. Jag ska bara skriva klart det här inlägget sen går jag direkt till Book Depository och klickar hem Bali Unveiled: The Secrets of Balinese Cuisine. Nu.

Tillägg: ...bara för att upptäcka att den var slut både på The Book Depository och Adlibris. Istället fick det bli Step by Step Cooking Balinese. Jackpot vore att hitta recepten till rätterna vi åt. Nästa vecka får jag veta om de finns med i boken.