Ingenting är så satisfying som en Kate Morton en ljummen färgmättad höstdag. Jag läser nu The Forgotten Garden och älskade den tidigare The House at Riverton. Jag har inte hunnit så långt, ett par hundra sidor in, men tycker såklart om den, något annat känns otänkbart. Och Morton levererar på förväntade noter dvs. det är myspysigt som en stickad mullfärgad cardi. Stängde precis The Likeness och i övergången till Morton inser jag att båda böcker kretsar kring nedgånga hus med murgröna slingrandes på fasaden and I, of course, love it. The Forgotten Garden är uppdelad på 4 olika tidsepoker; sent 1800-tal, 1913, 1975 och 2005, vilket gör det inte alls svårt att hänga med, så komplicerad eller utbroderad är inte texten, men svårt att få full inlevelse i var karaktärs känsloliv och motiv. Själv lägger jag märke till att jag föredrar vissa stycken mer än andra och tycker att det blir lite väl ytligt för min smak. Jag vill ha full body contact med mina böcker, inte bara att den ska mysa sig puttrigt fram över kapitlen. Man ska drabbas av litteratur (på ett mer eller mindre seriöst sätt) är min fasta åsikt! Ska man få in så många parallella scenarion surely borde väl boken vara längre än blyga 645 sidor för att låta detta ske? Det här att jag inte helt kan kasta mig in i den som jag skulle önska och slukas totalt av Kates roman kan dock vara mitt eget fel entirely då jag hållt flera böcker öppna parallellt, sju stycken för att vara exakt. Tror jag nu får göra som med The Likeness - koncentrera mig på en, läsa ut den, gå på nästa redan öppnade bok och läsa ut den och inte börja tafsa på några nya lockande pärmar för än de sju på listan åtminstone reducerats ner till hälften.
På tal om hus sitter jag just nu, ok ligger ner i den senapsfärgade plyschsoffan från sekelskiftet (och vi vet väl alla vilket sekelskifte vi talar om när vi säger sekelskifte hoppas jag?), och insuper första avsnittet av Downton Abby. Yes, it's true, jag har alltså inte sett den tidigare. Jag har väntat och väntat för att sen kunna smälla på med ett maraton, och tro mig det är värt det! Av första 3 sekunderna kunde jag direkt bedöma att det här är 1st class! Nej, det är inte så enkelt som att säga att jag såg ett ånglok och ropade hej. Det finns många historiska filmer och tv-serier som inte håller måttet så det är inte så att jag kastar mig över första bästa plym jag ser. Snarare har jag en hög standard när det gäller ett så kallade kostymdrama. Kvalité. Man kan inte sätta en peruk på Regina Lund och kalla det en Edwardian period piece med ett upstairs downstairs-perspektiv och invänta Guldbaggen. Jag vill också understryka att jag officiellt vill ha alla klänningar i serien uppsydda i min storlek (ok, jag har igen bara kommit 42 minuter in i första avsnittet, första säsongen, men jag vet det redan). Och nej, det är inte annorlunda motför alla andra gånger jag bestämt mig för att jag måste lära mig mönsterkonstruktion och sömnad bara för att få bära exakt den eller den klänningen ur filmer och serier, naturligtvis återkommande 1900-1930-tal - tänk Gröna Klänningen i Atonement t.ex. som är to die for! När skulle man bära dessa wonderful pieces då? Everyday is like Sunday säger jag fast tvärtom!
Fotnot: Inlägg no. 100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar