YA + chic lit + kostymdrama

Jag har aldrig gillat young adult-böcker, eller ungdomsböcker som det hette på min tid, alltså inte ens när jag tillhörde den uttalade målgruppen. Jag säger uttalade för faktum är att jag i nuvarande ålder är precis ripe för den outtalade målgruppen: medelålders kvinnor. För mig är det fascinerande att det är så många vuxna som läser YA-böcker. Jag dömer det inte, jag förstår det bara inte. Många gissar jag är lärare, men största delen misstänker jag är det inte. T.o.m. hårdkokta kollegor till mig, i 40-årsåldern I might add, läste slaviskt Twilight-serien och fick något blankt i blicken när det visade sig att Han var i Stockholm, och övervägde lite på skoj men på fullt allvar att stå med småtjejerna utanför Grand för att få sig en titt. Mina "ungdomsböcker" bestod i Agatha Christie och det jag hittade i mammas bokhylla. Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag börjar snegla lite dreglandes på Deluxe-serien av Anna Godbersen som inte nog med att det är YA det är dessutom chic lit, en annan kategori brukar undvika. Beskrivningen av boken låter tunn och inte särskilt intressant: 

"I en värld av lyx och bedrägeri - lever några ungdomar farligt, skandalösa liv. Med sin fina familjs goda rykte att tänka på tvingas den unga, vackra och mycket omsvärmade Elizabeth Holland att välja mellan sina familjeplikter eller den sanna kärleken. Den förbjudna kärleken." 

Men så var det det där att det utspelar sig i Manhattan 1899 och mitt historianördiga hjärta börjar klappa snabbare. Och att den uppföljande serien heter och inspirerats av Bright Young Things, ni vet bratsen på 1920-talet, som jag är mer än fascinerad av anglofil som jag är.

Inser dock nyktert att här finns enormt utrymme för besvikelse trots att jag vet vad jag ger mig in på och inte förväntar mig stordåd. Jag tittar inte ens på dess motsvarigheter på tv, dvs Gossip Girl eller Vampire Diaries (min sambo däremot följer båda dessa serier vilket jag tycker är adorable). Stod inte ut med The Tudors, som jag hoppades jag skulle älska, eftersom de förvred historian för mycket. Har aldrig förstått behovet för detta, som om verkligheten inte var nog juicy? Oftast stämmer det slitna uttrycket att verkligheten överträffar dikten väldigt bra. Jag gillar inte den officiella hemsidan som ska syfta till en glossy [magazine]. Jag blir provocerad av att man kallar Kate Bosworth en celebrity bright young thing. Nej, man kan inte klä ut sig i flapperware och plötslig tillhör man The Hon. Något säger mig att jag borde hålla mig till The Beautiful and Damned och Nancy Mitfords romaner och de riktiga bright young things som skulle fnyst åt Annas amerikanska romankaraktärer och kallat dem New Money. En annan del inom mig säger mig att jag kan läsa båda och bara tänka på Annas böcker som små praliner emellan de "riktiga böckerna". Någon som läst serien och kan ge mig lite riktning i frågan? Är det så förskräckligt eller underbart som jag tror att det är?