En bonvivants confessions

Lördag

Söndag

Jag brukar inte bjuda på så många dagboksinlägg, så håll till godo. Jag är en obotlig livsnjutare och i enlighet med naturlagarna leder det oundvikligen till ett bakslag. Jag brukar vara hyfsat duktig på att försätta mig i en positiv sinnesstämning trots livets söndagar, men idag kan jag inte skaka av mig känslan av melankoli, jag har drabbats av den svarta gallan. Misstänker att det kan bero på att jag är gräsänka i helgen och saknar min boo.

Melancholy, Louis-Jean-François Lagrenée

 Melancholia (from Greek μελαγχολία - melancholia, "sadness", literally black bile), also lugubriousness, from the Latin lugere, to mourn; moroseness, from the Latin morosus, self-willed, fastidious habit; wistfulness, from old English wist: intent, or saturnine, (see Saturn), in contemporary usage, is a mood disorder of non-specific depression, characterized by low levels of both enthusiasm and eagerness for activity. (Wikipedia)

Den Stora Läshelgen blev inte alls Den Stora Läshelgen, istället blev det Den Stora Brakfesten. Jag har sprättat alldeles för mycket pengar och lagt alldeles för många timmar på festligheter, dekadens och övermått. Jag har för svårt att hålla mig till disciplin och återhållsamhet. I vanliga fall är detta ett av mina trevligaste drag tycker jag. Embrace:ar verkligen min 1700-talsinställning (ni vet när man skulle servera hela uppstoppade svanar och fasaner till middag och bordssurtouterna var så stora att de skymde middagsgästerna. På tal om det hade jag verkligen, verkligen velat vara med när man återskapade en middag på Versailles slott i Solkungens ära. Dom Perignon - Louis XIV:s favoritskumpa - och Michelin-starred chef Jean-François Piège jobbade i ett år med preparationerna), men nu är jag verkligen så där trött på mig själv (och trött på alla andra också för den delen) som man bara blir efter för mycket baluns. Är det någon av de sju dödssynderna jag skulle åka dit på och därmed meriterar mig evig damnation så är det gluttony. Jag är med andra ord the Elizabeth Taylor of my generation, och då menar jag inte hennes Katt på Hett Plåttak-period. (Gud, vad hon är fulländad i den!)