Jag halvligger i min plyschsoffa från rätt århundrade och äter praliner (med ätbart tryck föreställande en byggnad från rätt århundrade) och njuter otåligt av de sista sidorna tills jag äntligen når mållinjen av en av världslitteraturens stora romaner:
Anna Karenina. Den öppnar direkt med ett av litteraturens mest kända och enligt mig mest briljanta opening line:
Happy families are all alike; every unhappy family is unhappy in its own way.
Språket
Vill börja med att hylla
Tolstoys språk för det är utan omskrivningar utsökt! Detta är vad en trerättersmiddag tillagad av en Michelinstjärnskrönad kock är för gastronomin. Ren och skär njutning, perfekt upplagd, attention to every detail. Vid ett tillfälle beskriver Tolstoy hur Vronsky glömmer sina handskar, hur de hämtas av hans footman, och hur Vronsky tar på sig dem i droskan innan han reser iväg. Man blir på detta vis inbjuden att se scenen genom Annas blick och känna hur hon observerar varenda liten detalj i Vronskys minsta vardagliga handlingar som om de vore tecken, för att desperat söka dess mening. Inget ord är placerat av slump. Boken, alla dess 938 sidor, har lästs med en penna inom räckhåll så jag ska kunna stryka under citat och partier som är särskilt eleganta. In fact har jag använt pennan som bokmärke för att alltid ha den tillgänglig: på bussen, på jobbets fikapaus, på afterworken i sällskap av ett glas vin i väntan på kollegorna. Älskar lite tuggmotstånd i böcker, något att bita i. Inte sagt att det ska vara "svårläst" (ett uttryck lika hatfullt som "lättläst" men ni vet vad jag syftar på), men ett fylligt språk marinerat i existentiella frågor paketerat i en tegelsten från ett svunnet sekel är en förförande kombination.
Handlingen
eller the lack thereof. Det finns ingen exakt enskild plot som drivs av en början, mitt och ett slut.
Isaac Babel lär ha skrivit att när man läser Tolstoy "
you feel that the world itself is writing, the world in all its variety". Här finns både leda och fest, humor och konflikter och en hel håv andra mänskliga element i ett långt skede med flertalet individer inblandade. Det kretsar dock naturligtvis i mångt och mycket kring titelpersonen - den vackra, aristokratiska Anna Karenina och hennes fall i societeten när hon som gift kvinna faller för Vronsky, en stilig officer. På tal om individerna är det att rekommendera att läsa en edition som kommer med en komplett lista över karaktärerna då ryskans sätt att namnge är krångligt och folks namn (om man översätter boken utan anglofiering och förenkling av namnen) förändras och mellan två kapitel kan samma person kallas helt olika saker. Jag föredrar en översättning som ligger så nära originalet som möjligt med hjälp istället i form av introduktion, förteckning över militärrang och karaktärer samt fotnötter och efterord.
Vronsky
Varför Anna faller så handlöst för Vronsky kan jag förstå som omedelbar förtjusning, han är dashing, karriärsdriven och frankly något av en loner och bad boy [light], den där alla unga kvinnor suktar efter, men jag förstår kanske inte det i sammanhanget av ett långvarigt val för en gift kvinna med barn. Kanske är det just för att hon är uppbunden i ett i hennes ögon mundane liv som gör ett sådant irrationellt och omoget val attraktivt. En dröm om att falla handlöst in i kärlek och omedelbart hoppa till att leva lyckliga i alla sina dagar. För Vronsky är den där tonårsförälskelsen alla känner igen, inte helt olik en idoldyrkan, där man ser attributen och den drömska illusionen av honom snarare än personen och kompatibiliteten. Jag menar inte att det i livet inte finns plats för passion, jag ser det bara som ytligt här redan från början. Alliansen Anna-Vronsky är som
Nabokov beskriver den
"founded only in carnal love, and therein lay its doom". Vronsky är stolt och fåfäng och inte på ett Mr Darcy-sätt, ladies. Han bryr sig inte om att han sårar Kitty i början av boken och överlag låter Tolstoy oss inte direkt komma honom inpå livet på samma sätt som de andra karaktärerna och därför förblir han också ytlig. Han är med andra ord The Original Prince Charming, den där anonyma statisten i sagorna som bara är där för att förkroppsliga kärleken som den långt mer personliga prinsessan vinner som pris efter otaliga snåriga händelser. Jag älskar dock hur min ryska kollega i 60+ årsåldern får något drömskt i blicken närhelst vi diskuterar Vronsky. Men så gillar hon också Brad Pitt. Också han en menlös Ken-docka (till utseendet i alla fall). Vi har uppenbarligen inte samma smak i män.
Anna
Många sympatiserar säkert med Annas plågor och kval, vissa tycker garanterat att hennes val grundades på kärlek och därför är berättigat (vilket jag inte köper, se ovan). Jag vet att i kontexten av kvinnors situation i en tid där deras beroende, utan rösträtt - utan arvsrätt, av det motsatta könet för försörjning och innebar ekonomiska och sociala kedjor även för de mest välbeställda borde jag kanske problematisera och tvinga fram en systerlig sympati. Jag vet att det finns feministisk teori och analys som säkert skulle stämpla mig förrädare och hävda att Tolstoy beskrivit henne orättvist hysterisk och att jag dömer henne, och han straffat henne, orimligt hårt MEN jag kan inte hjälpa att jag omedelbart finner Anna Kareninas lättja och impulsivitet barnslig och irriterande. Hon är ett stort bortskämt barn utan vilja att tänka långsiktigt. Hon vill ha och hon vill ha NU! Hon är på gränsen till gnällig genom hela boken och är en hyfsat okänslig mor även efter den tidens mått och när hon i sin nervösa osäkerhet i exil och instängdhet förhållandet till Vronsky leder till dessutom blir oproportionerligt needy förstår jag henne,
I do, jag menar alla har vi varit eller känner någon som varit Beyoncé-
Crazy-in-love men jag kan inte hjälpa att stilla tänka: 'vad förväntade du dig, dear?'
Och resten av boken
Men om vi lämnar Anna ett slag, för believe it or not så är hon inte bokens enda huvudperson eller ens huvudtemat för det finns många. Kan inte hjälpa att jag just nu i mitt huvud nynnar på '
You're so vain, You probably think this [book]
is about you, you're so vain, You probably think this [book]
is about you, don't you, don't you?' Jag vet att min recension är av det längre slaget men en mammut till bok kräver en mammut till recension och då är det här den lätta versionen. Den här boken har så många lager och omfattande ämnen att det skulle krävas avhandlingar och inte ett mere blogginlägg att kommentera alla avsikter. Vilket också gjorts. Här finns prominenta teman som familjen som enhet, vilket Tolstoy tagit upp i flera tidiga böcker, här våndas karaktärerna över religionens svar på livets frågor som motpol mot vetenskapens, här ryms också politiska frågor som pågående krig och en bonderomantik som frodades bland Tolstoy och hans likar. Det är en mycket intressant roman bara av den anledningen, och en av anledningarna varför jag älskar 1800-talet, förutom den oemotståndliga flärden (!); man står inför en ny epok och har ännu inte alla svar man söker men nog många för att tvivla på det gamla sättet att leva. För en stund har man tappat fotfästet samtidigt som det är en tid av ideologier och moral. Men jag vill inte analysera dessa ämnen och dissekera boken i enskilda enheter utan bara uppmana till att läsa! Romanens fördel är ju att inlinda dessa ämnen i ett sammanhang med liknelser och skildringar som gör dem mer levande och angelägna än ett torrt föredrag om detsamma. Om innehållet säger Tolstoy själv:
"If I were to try to say in words everything that I intended to express in my novel, I would have to write the same novel I wrote from the beginning. And if short-sighted critics think that I only wanted to describe the things that I like, what Oblonsky has for dinner or what Karenina's shoulders are like, they are mistaken."
Och slutligen måste jag kommentera något som just uppdagats för mig:
Keira Knightley (!) är klar för rollen som Anna i en upcoming
filmatisering som har premiär
2012. NOOOoooooooo! (Å andra sidan inser jag att detta kanske utgör den första och enda gången jag kommer att anse att rollen är som klippt och skuren för henne med tanke på hur osympatisk jag finner karaktären...)
