Svenskt lässug fortsätter

Vill läsa årets vinnare av Mare Kandre-priset samt årets Augustnominerade författaren Carolina Fredrikssons bok Flod.

Jag är även dragen till Korparna av Tomas Bannerhed (som då Augustpriset 2011 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok).

Slutligen skulle jag inte säga nej till hela Christine Falkenlands samlade verk i julklapp. Hög pepp på henne!

How to read on a paradise island

Remote, exotic

En god bok, en paradisö - låter enkelt, no? Det är naturligtvis sinnesbilden av den ultimata lässtunden men kan ibland vara en challange. Med statistik som säger att över 200 000 svenskar åker utomlands över jul och nyår och en stor del av dessa reser till platser som Thailand tänkte jag att en liten guide till att få en lyckad lässtund i denna miljö vore på sin plats.

Inledningsvis måste vi prata om urvalsprocessen som startar långt innan resan påbörjas. Alla förstår att välja ordentligt med underlag, så mycket och så varierat som möjligt i både tjocklek och innehåll är nyckeln. Du vet aldrig vad du kommer att vara sugen på. Ett bibliotek i miniatyr är dessutom numera möjligt genom Kindle och andra läsplattor. Då jag inte äger en läsplatta kommer den här guiden endast handla om den analoga boken och inte beröra exempelvis problem med reflekterande skärmar eller logistiken kring badpauser och digitala böcker. Det är ingen genre som är mer eller mindre lämpad men jag minns att jag tyckte exempelvis att en bok som Doris Lessings The Grass is Singing där huvudkaraktären är så påverkad av sin miljö, hettan och tjänstefolket, berikades och levandegjordes av att jag läste den i ett varmt och påträngande klimat. I gengäld påverkade boken också min semester då det inte är helt okomplicerat att semestra i länder som inte har samma yttrandefrihet eller ekonomi som vi ånjuter. Bor man dessutom på ett resort och blir till stor del uppassad under hela dagen, något man inte är van vid till vardags, öppnar en bok som Lessings upp för att nyansering och problematisering av situationen - det kallar jag god litteratur. Låt oss dela upp lästiden i två delar - dagtid och kvällstid.

Dagtid: Mitt bästa tips är att satsa på en solhatt. Kombineras gärna med solglasögon, men solglasögon allena duger kanske för svensk sommarläsning men i tropikerna eller söderhavet bör man skydda hela huvudet om man ska överleva en längre lästid än ett par inledande sidor. Tårna i sanden, den svalkande brisen från vattnet, ett dopp och snorkelpauser när läsningen trots allt blir för varm. Skönt, men tänk på att ligger du direkt på sanden och är maratonläsare ligg en bit från strandkanten annars blir läsningen konstant avbruten då du måste flytta efter tidsvattnet. Tänk också på att tårna i sanden kan resultera i bett av sandloppor i många av dessa länder. Packa strandväskan med lite extra mjukt innehåll som du använda som kudde under läsningen. I det stora hela är dock dagläsningen av relativt lätt svårighetsgrad och en personlig favorit är i en hängmatta på altanen till bungalowen. Det är skuggat och nära till toalett för långa sessioner samt utgör altanen ett hårt underlag där man exempelvis kan placera ett glas nypressad fruktjuice. Perfekt för att fylla på både vätske- och energidepåer så man inte behöver bryta i förtid.

Kvällstid: Detta gäller om ön saknar elförsörjning, vilket inte helt ovanligt på paradisöar. Läsning är ju den perfekta kvällsaktiviten på semestern eftersom man ofta lägger sig onaturligt tidigt - långa solstinna dagar av snorkling tar ut sin rätt. Det finns dock små knep i nöd som att använda mobilen som ljuskälla. Här fungerar en smartphone med stor skärm bäst såklart. Placerad på magen får man röra skärmen regelbundet för att förhindra att den slocknar. Batterierna räcker förstås inte hur länge som helst men förvånandsvärt länge och ger förvånandsvärt nog mycket ljus för en hyfsad lässtund. Ljusstyrkan kan du dessutom reglera så du hushåller med energiförbrukningen. Tro mig, det är gånger som dessa då du bannar att du inte unnade dig den där läsplattan... Ljudbok skulle också fungera fint här men jag ser inte hur man när man lyssnar på saga i ett mörkt rum inte somnar omedelbart? Människan är ju präglad från barnsben på att somna till en god berättelse. Det är ju som att slänga en filt över en fågelbur. Tyst direkt. Jag somnar ju ifrån mina vanliga böcker i tid och otid. Bor du lite enklare som jag är van vid får man dessutom se till att bädda in myggnätet ordentligt så det inte fladdrar framför boksidorna när det blåser friskt genom fönstret som bara är ett öppet hål i väggen.

Själv reser jag inte bort i jul. Varje år säger jag att nästa jul blir det Nordafrika eller Thailand eller något annat otroligt resmål, men icket. Det blir en jul hemma. Så jag får istället satsa på kakelugn, filt och den familiära soffplatsen med en hel bokhylla till förfogande. Jag får helt enkelt leva på minnena från senaste resan som var helt underbar och som tar mig genom mörka novemberdagar samt inspirerar mig att skriva mer eller mindre seriösa inlägg. Exibit A: ovanstående text.

Önskelistan

Helgens jerka frågar:
Vilka bokrelaterade julklappar vill du helst se under granen i år?

• Böcker, böcker, böcker! Årets julklapp är inte en matkasse. Det är alltid böcker. Men högkvalitativa sådana utvalda av människor som vet vad jag vill ha. Jag är en ganska otacksam mottagare av litteratur kring jul om sanningen ska fram så jag tyckte Annikas eget förslag om presentkort på en onlinebutik (så man får maximalt för pengarna) lät mycket trevligt även om presentkort aldrig kan konkurrera med the real thing.
• Läsplatta. Årets julklapp 2010 hittade inte fram till mig så jag får hoppas tomten gör om och gör rätt.
• In The Library bara för att jag är ett stort fan av parfym överlag och har tidigare nämnt denna. Den låter oemotståndlig. När jag var yngre använde jag sandelträolja som parfym och jag kan tänka mig att den här har en liknande karaktär. "In The Library Notes: English Novel, Russian and Moroccan leather bindings, worn cloth and a hint of wood polish."
• The Bazaarium säljer viktorianskt inspirerade saker, bl.a. fina kort jag gärna skulle skicka mina vänner.
  

Fira Pay a Blogger Day!

Om ett par dagar, närmare bestämt 29 november, är det Pay a Blogger Day och det är Flattr som initierat den nya bemärkelsedagen. Flattr är en tjänst för mikrodonationer grundat av två svenskar och har funnits sedan 2010. Jag hade inte hört talas om detta innan men tanken är att stödja sina favoritbloggar genom att ge bidrag av den mindre sorten i ett slags kollektivt betalsystem. Man bestämmer själv ett belopp (ex €3/mån) som man vill donera och sen klickar man tydligen bara på en Flattr-knapp på de bloggar man gillar. Flattr registrerar antal klick man gjort under månaden och delar sedan summan man ville donera lika mellan de bloggar man gillade. Det verkar vara ett smidigt och enkelt sett att donera små summor till bra innehåll man uppskattar, även till små bloggar. Både plattformarna WordPress och Blogger stöds och hittills har mer än 700 000 klickningar gjorts. Det kanske inte blir några jättesummor men det kanske ändå kan ge den uppskattning som kan motivera och uppmuntra en amatörbloggare att fortsätta lägga tid och energi på sin blogg. Som en av grundarna sa:

“If you’re an amateur blogger and get one beer from your readers it could be the best beer you ever had,” Olsson says.

Och personligen tycker jag att detta är ett långt trevligare sett för bloggare att få lite intäkter på det jobb de lägger ner istället för att trycka in en massa trista annonser. Är lite allergisk mot att det ska krängas grejer hela tiden.

En bonvivants confessions

Lördag

Söndag

Jag brukar inte bjuda på så många dagboksinlägg, så håll till godo. Jag är en obotlig livsnjutare och i enlighet med naturlagarna leder det oundvikligen till ett bakslag. Jag brukar vara hyfsat duktig på att försätta mig i en positiv sinnesstämning trots livets söndagar, men idag kan jag inte skaka av mig känslan av melankoli, jag har drabbats av den svarta gallan. Misstänker att det kan bero på att jag är gräsänka i helgen och saknar min boo.

Melancholy, Louis-Jean-François Lagrenée

 Melancholia (from Greek μελαγχολία - melancholia, "sadness", literally black bile), also lugubriousness, from the Latin lugere, to mourn; moroseness, from the Latin morosus, self-willed, fastidious habit; wistfulness, from old English wist: intent, or saturnine, (see Saturn), in contemporary usage, is a mood disorder of non-specific depression, characterized by low levels of both enthusiasm and eagerness for activity. (Wikipedia)

Den Stora Läshelgen blev inte alls Den Stora Läshelgen, istället blev det Den Stora Brakfesten. Jag har sprättat alldeles för mycket pengar och lagt alldeles för många timmar på festligheter, dekadens och övermått. Jag har för svårt att hålla mig till disciplin och återhållsamhet. I vanliga fall är detta ett av mina trevligaste drag tycker jag. Embrace:ar verkligen min 1700-talsinställning (ni vet när man skulle servera hela uppstoppade svanar och fasaner till middag och bordssurtouterna var så stora att de skymde middagsgästerna. På tal om det hade jag verkligen, verkligen velat vara med när man återskapade en middag på Versailles slott i Solkungens ära. Dom Perignon - Louis XIV:s favoritskumpa - och Michelin-starred chef Jean-François Piège jobbade i ett år med preparationerna), men nu är jag verkligen så där trött på mig själv (och trött på alla andra också för den delen) som man bara blir efter för mycket baluns. Är det någon av de sju dödssynderna jag skulle åka dit på och därmed meriterar mig evig damnation så är det gluttony. Jag är med andra ord the Elizabeth Taylor of my generation, och då menar jag inte hennes Katt på Hett Plåttak-period. (Gud, vad hon är fulländad i den!)

Skrivet i ljus

Moderna Museets fotografiska samling sträcker sig från 1840 till vår samtid. Just nu finns ett smått fantastiskt urval utställda i Modernas omfattande utställning En Annan Historia.

En annan historia: I kamerans våld visar samtida fotobaserad konst. 
En annan historia: Se världen! presenterar perioden 1920 till 1980.
En annan historia: Skrivet i ljus lyfter fram pionjärer från 1840 fram till 1930.

The Angel at the Tomb, 1870 

© Julia Margaret Cameron

Jag koncentrerade mig (naturligtvis) på de äldre fotografierna fram till 1940-talet. Salarna är späckade av fantastiska bilder och känner jag kräver definitivt ett ombesök. Några personliga favoriter måste jag dock nämna. Ingen fångar skönhet i prerafaelitisk anda som Julia Margaret Cameron. Hennes bilder innehar en konstnärlig intention på ett sätt som det avbildande, dokumentära fotografiet innan inte hade. Det är tydligt att hon söker en målerisk kvalité fast i fotografisk form. Hon använde exempelvis samma modell som prerafaeliterna till vissa fotografier. I många av hennes bilder står dock hennes parlormaid Mary Hillier modell, t.ex. i den stunning avskalade men ack, så sensuellt lidande "Call, I follow, I follow, let me die!", vars titel är en lånad rad i en dikt av Tennyson, 'Lancelot and Elaine' från Idylls of the King (1859), i vilken Elaine drivs till vansinne av obesvarad kärlek, samt i The Angel at the Tomb från 1870. Det här är viktorianskt på den allra högsta nivån! Litterär fotnot: Virginia Woolfs mor var en av Camerons modeller.

Call, I follow, I follow, let me die!
© Julia Margaret Cameron

Utställningen innefattar också en del som belyser resandet och landskapet. Här finns pyramiderna, Konstantinopel och Andrées polarexpeditionen. Måste här bara inflika min oerhört starka dragning till polarexpeditioner! Tänk The Terror. Den som vill ha en annan litterär referens här (det är trots allt en bokblogg även om det obviously kilas in en hel del konst) kan väl inget vara mer lämpligt än Stridbergs Stjärna. Personligen är jag inte lockad till boken trots min faiblesse för tidigt upptäcksresande. Har inga som helst hopp om att den lever upp till någon kvalité att tala om, inte ens kvalitativ underhållning. I salen för landskapsfotografier hänger också den alldeles exceptionella samlingen av Watkins foton som dokumenterar den amerikanska västern under tiden för guldrushen, mer specifikt Yosimites fantastiska bergiga landskap från 1860-talet. De är förvånansvärt stora (mått: 51,3 x 41,9 cm) tagna med hans  "Mammoth Camera" och man kan bara föreställa sig vilket jobb det ändå krävdes att släpa ut utrustningen i naturen på den tiden när man inser negativen, dvs glasplåtarna, var i 1:1 skala till fotografiet.

Three Brothers, 1861

© Carleton E Watkins

Sekreterare vid tyska radion, 1927/ca 1975
© August Sander/BUS 2011

Något man definitivt inte bör missa när man besöker utställningen är delar ur August Sanders projekt Menschen des 20. Jahrhunderts - People of the 20th Century, som består av svart-vita porträtt av det tyska samhällets medborgare under 1900-talets första hälft, grupperade i undergrupper. Vad sägs om den spektakulärt chica sekreteraren vid tyska radion till vänster? Det är klart att det här också väcker reaktioner med funderingar kring intention och man tolkar naturligtvis också detta med förförståelse om Nazityskland som kom inte långt senare så det här är utan tvekan ett projekt jag skulle vilja fördjupa mig i.



Och så lite mer litterärrelaterat: Duane Michals som också ingår i samlingen utgår ofta ifrån litterära förlagor och så lägger han till text till sina bilder som förstärker men inte sällan motsäger motivet. I hans "textfotografier" behandlas existensiella teman som döden, lycka, saknad, ensamhet och minnet. "No one can reproduce my handwriting, but someone else can always make a new print", har han själv sagt, liksom "Seeing words on a page pleases me. It is like a trail I've left behind me, uncertain, strange markings [...]."

This Photograph is My Proof, 1974
© Duane Michals 

"This photograph is my proof. There was that afternoon, when things were still good between us, and she embraced me, and we were so happy. It did happen, she did love me. Look see for yourself!"

An Unfinished Letter to Someone Who Once Loved Me  (1976)
© Duane Michals 

"An unfinished letter to someone who once loved me. Dear friend, I still have the keys you gave me. I saved everything. It is a symptom of my illness. You are my infection. But I am getting better. There is something I have to tell you. I hope you can understand. Sometimes when I know you are not home I enter your apartment. It pleases me to see it just as I remember it. I saw your new blue sweater. How lovely you must look wearing it. There was a letter from some man whose name was unfamiliar on your desk. I wonder who he is. Once I placed my head on your pillow, where you sleep. I could still smell your hair. I want "

Ett gott bokinköp

Lönen firades med Den Heliga Treenigheten: ost, vin och litteratur. Inhandlade en bok jag kände begär till från första stund: Världens bästa ostar och vinerna därtill. Handlade därefter ett par av ostarna på Androuet och deras tillhörande dryck. Bara för att det är första advent i helgen måste jag pusha för att detta är en riktigt bra julklapp till gourmanden.

Tillägg: testade tre olika viner parade med tre olika ostar och resultatet var ljuvligt! Vinerna ligger för det mesta i rimlig prisklass (kring 100-lappen) och finns på Systembolaget.

Den Stora Läshelgen

hoppas jag att detta blir! Jag är nämligen gräsänka.

Wikipedia: Ordet gräsänka är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka. Förledet syftar antagligen på förförelse i det fria. Därefter har ordet fått en lite annan innebörd, då betydelsen har gått från förförd och övergiven, till tillfälligt ensam.

Mannen i mitt liv åkte nämligen seriöst till Förenade Arabemiraten över helgen. Ok, lördag ska det städas och fejas inför väninnebesök senare på kvällen, men annars finns ingen anledning att inte läsa läsa läsa! Jag brukar ju ha enormt svårt att läsa när det är jag själv som åker iväg. Det är något med de där tysta, sterila hotellrummen mina böcker och jag ryggar inför. Men nu är jag, min bokhylla och lässoffan (en 1800-talshistoria i plysch) lämnade ifred att bara vara. Kommer kurra som en katt.

På tal om Mare Kandre...

...delas Mare Kandre-priset ut idag på Stockholms Internationella Poesifestival. Heter man Hallström i efternamn verkar chanserna öka lavinartat.

Tidigare pristagare är Ann Hallström (2010), Jonas Brun (2009), Ida Börjel (2008), Sara Hallström (2007) och Anne Swärd (2006).

Kaninen och sköldpaddan

Appropå Den Enögda Kaninen som jag recenserade häromdagen. Det var ingen som reagerade på hur snabbt det gick? Det gjorde jag! Granted att jag ägnade en hel dag åt den men 460 sidor mellan en morgon och en kväll är unheard of för en sköldpadda som jag! Har tidigare både beklagat mig över och in awe beundrat andras (de mytomspunna Snabbläsarnas) förmåga till att i övernaturlig speed ta till sig litteratur, som om de bokstavligt behövde den för att leva, och grämt mig över mig egen oförmåga. Tänk att för en gångs skull få uppleva en berättelse från topp till tå på en och samma dag. Att få sänkas ner helt i en värld och inte komma upp för luft förrän det nått klimax och sagan är slut.

Hur gick det då till undrar ni? Kanske andra sköldpaddor undrar om jag kommit över någon ny hemlig teknik framtagen av militären? Har jag helt enkelt kollat synen och skaffat bättre linser? I wish, för då skulle denna framgång gå att applicera på alla framtida böcker, men nej. "Felet" ligger istället i att jag normalt sett trivs bäst när jag frotterar mig bland sidorna på böcker som Anna Karenina. Jag läser dessutom gärna på engelska. Eller inte 'gärna', utan nästan uteslutet. Måste dock nämna att jag har inga problem med att läsa på engelska. Jag har bott i engelsktalande länder tidigare och anser mig hyfsat flytande på språket så det anser jag inte vara den största orsaken till mitt normalt långsamma läsande.

Det är så här att: jag älskar språket. Jag är hands down mer intresserad av språket och stämningen än handlingen. Är nästan ointresserad av handlingen i förhållande till språk och ton. Det är inte så att språket i exempelvis 1800-talsromaner eller prisvinnande litteratur är svårt, inte alls. Det är bara oftast väldigt mättat. Även svenska böcker kan för mig ta veckor att läsa ut. Jag säger bara kära Mare Kandre! Men det är klart oundvikligt att direktkontakten till sitt modersmål leder till betydligt accelererad läsfart (om vi talar om allt annat än Kandre). Är språket dessutom alltså inte så tätt och bearbetat utan boken är mer handlingsdriven och inte en tegelsten ja, då är t.o.m. jag en snabbläsare! 

Här vill jag förtydliga för er som vill utropa 'bourgeois reader' eller 'book snob'! Jag går inte på vad som anses vara litteratur för de fina salongerna, jag går på det jag gillar. De två kan ibland sammanstråla, men herregud det finns väl en anledning till att något ansetts vara en klassiker - det kanske faktiskt ligger något i rykterna om kvalitet? Måste faktiskt också säga att jag är en tjej som gillar blandband och lösgodis. Det ligger alltså mycket i variationen för mig. Ser kvaliteter i både Haneke och en Julia Roberts-rulle. Inte för att säga att Kaninen är en Julia Roberts-rulle. Och inte, bara för min ovilja att likna Kaninen vid en Julia Roberts-rulle, heller ser jag ner på Julia Roberts-rullen. De är bara olika flavours, vissa är explosiva och korta och andra räcker längre. 

Sen måste jag som den eviga sanningsägare jag är inflika att 460 sidor danskt band Kanin inte motsvarar 460 sidor storpocket då det var färre text per blad och just i det här fallet även rätt mycket dialog vilket gör det glesare mellan raderna. Någon snabbläsare blir jag nog aldrig, men en sköldpadda får väl njuta under en dag av tanken på att vara en kanin?

11.22.63 - 11.22.11

Nej, jag kunde inte hålla mig! Är det någon dag man ska öppna Kingens senaste så är det idag. Det var 20 år sedan jag läste något av honom sist och redan på de första sidorna i första kapitlet är jag rörd och ler inombords av lycka och igenkännande. För det här är bra, riktigt bra. Har ca 750 sidor av ån kvar så jag ska inte ropa hej utan bara fortsätta lyssna (jepp, hann inte få hem pappersvarianten så nödlösningen stavas ljudbok). Känner på mig att detta blir en all-nighter.

Nära skjuter ingen hare, men nästan!

Eftersom jag inte läser mycket svensk litteratur och ogärna läser baksidetexter hade jag lätt kunnat missa Den Enögda Kaninen. Det var tack vare en recension på en av mina favoritbokbloggar (Dark Places, såklart!) som jag trots allt insåg att det kanske var något för mig och förstod att inte sätta ett felaktigt likamedtecken mellan spänning och deckare i det här fallet ty det här är ingen deckare och ingen kriminalroman. Mer suggestiv thriller. Jag borde såklart varit framme när den kom ut i maj då den utspelar sig under en het febrig sommar och borde såklart egentligen läsas under just en sådan för full effekt. Den kakelugnsframkallade värmen i ett svalt rum i november kan inte riktigt jämföras med den överhettade, dåsiga, nästan hallucinerande stämningen i boken.

Det är en roman om misstänksamhet, tvivel, lögner och svek. Kort handling: David återvänder till sin hemby där han tillbringar sommaren med fem barndomsvänner i ett avskilt och öde hus där de grillar, dricker öl och har sex. Det kunde varit en loj sommar i de första rusiga åren i vuxenlivet, men här förekommer också droger, död och kriminalitet. Uppskattar överlag böcker som behandlar ämnet hemåtvändandet av det mer obehagliga slaget (hello Gillian Flynn!), den där olustkänslan från småstaden man försökt skaka av sig men som aldrig försvinner. Här handlar det kanske dock mer om en flykt från en kvävande trygghet. Jag tycker mig ser vad författaren siktar på. Det skevar dock lite pga att jag inte riktigt förstår varför huvudpersonen som flyttat till Stockholm och läser filosofi (alltså handlingskraftig, hyfsat intelligent) ska tillbringa en hel sommar hemma och varför han i stort sett utan ifrågasättanden accepterar alla händelseförlopp som rullas upp inför honom och bara hänger på i apati.

Det jag gillar i boken är dock den lite drömska Donnie Darko-känslan som lurar i buskarna. Boken har beskrivits som glesbygdsnoir och det kan jag till viss del hålla med om även om det inte riktigt är någon motsvarighet till country noir:en. Svensk glesbygd är inte och kan inte vara den fattiga vita amerikanska södern. Det är lätt att se drag av Den Hemliga Historien som många, även Christoffer Carlsson själv, nämnt som referens men det är inget element som känns störande. Snarare uppskattar man den tydliga blinkningen till Tartts moderna klassiker. Jag uppskattar också elementet med David och Huset där jag drar kopplingar till House of Leaves trots att där drar man det till sin spets medan här är det en underton i historien som aldrig direkt adresseras. Jag drar även vissa paralleller till Girl in the Woods av Jennifer McMahon som också cirkulerar kring ett liknande scenario och gruppdynamiken kan liknas vid den i nyligt lästa The Likeness. Parallellerna är en hint om stämningen i boken, med det sagt kommer den dock inte upp i nivåerna på ovanstående sällskap. Något jag exempelvis inte gillade (och som jag senare läste att även Bokbabbel också påpekade) är partiet när det övergår till Snabba Cash-gangsterhandling. Hmm.... Det känns varken intressant, nödvändigt eller trovärdigt och det bryter den där känslan av vaken dröm.

Kanske borde boken kommit med en tillhörande CD att spelas upp under läsningen för här återkommer ständiga musikcitat som ett soundtrack som löper parallellt med handlingen. Tänkte precis föreslå att han sätter ihop detta till ett riktigt soundtrack på Spotify när jag ser att det är precis vad han gjort till debutboken Fallet Vincent Franke som ni hittar här. Musikcitaten, trots att de är ofta förekommande och inbakade i vad ska likna ett naturligt inslag i texten - nästan som produktplacering i filmer, sköts snyggt och berikar berättelsen snarare än bryter av eller stör den. Gillar överlag citat i böcker - Ajvides referenser i Låt Den Rätte Komma In var klockrena (ok, jag är ett Moz fan) och i Cronins The Passage inleds varje kapitel med ett citat och jag vill minnas att den käre Kingens citat alltid var träffsäkra. Jag läste i Bokbox gästblogg att Christoffer inte uppfattade att läsarna brydde sig så mycket om citat i böcker utan hoppade direkt till handlingen - tvärtom skulle jag säga! Introduktionscitaten sätter ju hela tonen för boken.

Summa summarum så tror jag fortfarande att det finns room for improvement. Gillar ju riktningen och ser potential. Jag längtar ju så efter en ny svensk fullträff! Senast jag upplevde en sådan var med (förutsägbart) Låt Den Rätte Komma In. För att det ska hända tror jag dock att språket måste utvecklas och händelserna få ta lite längre tid och karaktärerna måste bli något mer begripliga. Men generellt stärker detta definitivt min numera positivare inställning mot nutida svensk litteratur. Mer suggestivt mörker åt det svenska folket!

Tack Piratförlaget för läsex!

Andra som också läst: Dark Places, Calliope Books, Fiktiviteter, Eli läser och skriver, Bokbabbel

Hennings mystiska donna

Vad är det för underbar målning? undrade jag genast när jag såg omslaget till Henning Mankells senaste roman och var tvungen att ta reda på det. Den heter Soudja Sari av Gaston Casimir Saint-Pierre (1833-1916). Gaston hämtade motiv från sina resor till Algeriet och resten av Nordafrika. Jag har endast läst en bok av Mankell och det var inte en skönlitterär bok utan handlade om Afrika, myterna om kontinenten och hans egna erfarenheter; Berättelser från tidens strand. Nu var det länge sedan jag läste den men vad jag minns så var den läsvärd men inte minnesvärd. Eftersom den här romanen utspelar sig ju i just ­Moçambique, där Mankell själv är delvis bosatt, får jag anta att om inte annat har han lyckats bra med miljöskildringarna. Än så länge nöjer jag mig dock med att njuta av målningen, har fortfarande inget större behov att bekanta mig med Henning. Vilket känns ok. Det finns nog många andra som säkert väntar otåligt på varje nytt material han släpper.

Kaninens ankomst

Nu har den anlänt: Den Enögda Kaninen. I 'danskt band', något jag sett innan men inte visste att det så hette. Alltså en häftad bok som är lite mindre, lite fyrkantigare än en "vanlig" häftad bok. Det är ett ganska schysst format, smidigt. Tyckte även om den svenska (hardcover) utgåvan av De Imperfekta, också den kort i rocken. Man får liksom den inbundna känslan med fina styva blad utan otypligheten och tyngden. Jag brukar som bekant annars föredra häftade böcker framför inbundna då jag vill ta med dem överallt så det här var en fin kompromiss. För jag kan inte hymla om att det känns något mer högtidligt att läsa en mer påkostad, stadig bok.


Nåväl, mot Sherwoodskogen! Nu ska här läsas också, inte bara klappas på utsidan. Har endast läst ca 40 sidor så det är ännu lite förhastat att uttala sig. Bättre att istället lägga ifrån sig bloggen och öppna Kaninen. Jag har ett par timmar på mig ostört hemma så det känns som ett ypperligt tillfälle att bekanta mig med Christoffer Carlsson som jag inte läst något av innan. Vi ses på andra sidan!

Språkvikten

Veckans jerka ställer frågan:
Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Själv svarar Annika Novecento av Alessandro Baricco. Det låter ju lovande eftersom jag har Without Blood hemma av samma författare som bara väntar på att bli läst. Tog med den på senaste semester men hann aldrig till den. För mig var den här frågan rätt svår att besvara eftersom den i stort sett är synonym med fråga "Vilken är din absoluta favoritbok? - punkt." eftersom jag i stort sett uteslutande läser engelskspråkiga böcker. Så nej, jag kan inte välja en endaste fullkomlig bok över andra men om jag vänder på frågan och låter rampljuset skina på en fantastisk svensk bok jag fullkomligt drabbades av måste det bli Aliide Aliide av Mare Kandre. Så fruktansvärt mättad och tät, kompakt bok med en prosa där varje mening nästan är en fristående handling och det tog mig månader att ta mig igenom dess 271 sidor. Den läsupplevelsen var nästan utomkroppslig och bland det absolut bästa jag någonsin läst. Hoppas resten av hennes böcker har samma tyngd.

Mare Kandre, 1962 - 2005

Peredvizjniki Передви́жники

I veckan såg jag den absolut briljanta utställningen om Peredvizjniki - den ryska konstnärsgruppen från sent 1800-tal som visas för första gången i Sverige i den här omfattningen. Jag kände till gruppen sedan tidigare då jag såg en dokumentär om den på Kunskapskanalen (tror jag det var) för ungefär två år sedan. Jag blev direkt otroligt dragen till och fascinerad av gruppen och undrade varför jag inte känt till dem tidigare? Varför är detta en blind fläck i konsthistorien? Det här är rysk socialrealistisk konst på hög kvalitativ nivå med stort nationellt inflytande under sin samtid. Vi känner ju mer än väl till den ryska litteraturen från den tiden och läser fortfarande Krig och Fred, Anna Karenina samt Brott och Straff - samliga räknas till världslitteraturens klassiker. När jag såg dokumentären och förundrades över konsten kunde jag inte drömma om att chansen skulle komma där jag kunde se verken i original inom en relativt snar framtid. Konstnärsgruppen är nästan okänd utanför Ryssland men efter den här utställningen kommer många i det här landet i alla fall inte bara veta vilka de är men också hyfsat bra kunna uttala gruppens namn (’peredvischniki’). Turister kanske annars främst besöker Erimitaget där mycket europeisk konst hänger och hör man ryskt måleri är det kanske slentrianmässigt ikonmåleri eller Malevitj man först tänker på. De som därför känner till konstnärsgruppen sedan tidigare är gissar jag de med ett specialintresse för rysk konst eller som haft vägarna förbi Ryska Museet i S:t Petersburg eller Tretiakovgalleriet i Moskva där de allra flesta av verken annars hänger.

Och vilka sanslöst fantastiska verk det är! Det här är bombastiskt och maffigt måleri i enighet med det klassiskt skolade 1800-talsmåleriet men med ett för tiden nytt, farligt, realistiskt och politiskt innehåll. Motiven är breda; det är porträtt av borgare som bönder och intellektuella, landskapsmåleri och storslagna komponerade "ögonblicksbilder" från rysk samtid ur de lägre samhällsskikten, Tsarväldets förlorare. Det här är rysk konst som skulle behandla ryska frågor, i Ryssland. Exempelvis motiv som föreställde platser eller behandlade ämnen som låg utanför Ryssland var helt oacceptabla. Den finns även en del historiserande motiv representerade i utställningen. Relismen var stor även i andra länder under den här tiden och innan jag visste att det fanns en koppling såg jag drag av Zorn i vissa av målningarna. Men detta är samtidigt långt ifrån Zorn och enligt mig så mycket mer vibrerande i sitt uttryck. Det tillstriver jag både det fanastiska klassiska högspända måleriet som det innehållsmässiga, totalt kompromisslösa, högt raffinerande i sin tydliga men ibland subtila kritik. De allra flesta har en relativt god uppfattning av det ryska samhället under den här perioden såg ut med fångläger, klassklyftor och politiskt förtryck. Det är den kunskapen och förförståelsen som ytterligare förstärker och fyller måleriet och upplevelsen. Ryssland var exempelvis extremt sena med att avskaffa livegenskapen så det är inte riktigt den nationalromantiska bonden vi ser i andra 1800-talsmålningar från Europa. Samma sak gäller lanskapsmåleriet. Vid första anblick kan man tycka att det ser ut som mycket annat landskapsmåleri vid den här tiden men känner man till exempelvis titeln på målningen Vladimirka av Isaak Levitan vet man att detta är "Vägen till Vladimir", dvs den väg straffångarna trampat på väg mot fångenskapen i Sibirien, en vandring som kunde ta månader.

Vägen till Vladimir, Isaak Levitan. ©Tretiakovgalleriet

Varför pratar vi då om konst på en bokblogg kan man undra? Kopplingen är såklart att det ryska samhället under den här tiden naturligtvis inte bara speglas i konsten utan också i litteraturen och i utställningen kan man möta porträtt av både samtida ryska författare och musiker. Exempelvis ingår ett porträtt av Leo Tolstoj av Ilja Repin, konstnärsgruppen mest framgångsrika medlem. Tolstoj och Ilja var nära vänner och förblev så genom livet. Repin beskriver Tolstoj: »Oavsett hur denne jätte ödmjukar sig, oavsett vilka usla trasor han använder för att skyla sin mäktiga kropp, anar man likväl en Zeus, som blott behöver höja på ögonbrynet för att Olympen skall skaka«. Innehållsmässigt behandlade litteraturen samma ämnen som konsten men litteraturen drabbades ännu hårdare än konsten av den censur, bevakning och bestraffning. Dostojevskij tillbringade exempelvis fyra år i fångläger och de följande sex åren i exil. 

Jag lade ju de sista 70 sidorna av Anna Karenina åt sidan i våras, inte för att den kändes tung eller svår eller trist men jag hade tappat sugen som man gör ibland. Nu känner jag nyvunnen nyfikenhet och urgency att läsa klart den. Det är nästan så jag vill läsa om den i den här nyutgivna svenska översättningen och uppleva den på nytt! En bok jag velat läsa i flera år men som tidigare varit slut på förlaget är biografin över Rasputin - en bok som nu går att få tag på. Ett porträtt i salarna föreställer för övrig Prins Yusupov - en man mest känd för sin inblandning i mordet på Rasputin. Något jag definitivt också kommer ägna timmar åt att läsa är utställningskatalogen.

Medlemmarna i Peredvizjniki

Plats: Nationalmuseum, Stockholm. Visas t.o.m 22/1–12

Sveriges Radios Romanpris

Om du är en "engagerad, läsande, mångordig, diskussionslysten lyssnare" och inte en blyg viol som jag har du ikväll på dig att skriva ett personligt brev om du vill ingå i Lyssnarjuryn och kora vinnaren till Sveriges Radios Romanpris 2012. Förra året var det En Dåre Fri som kammade hem priset med motiveringen: För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar. Själv håller jag mig i bakgrunden och hänger med från soffan trygga vrå istället.

En andra chans

Angående helgens jerka som handlade om filmatiseringar höll jag helt på att missa en av mina favoritförfattare pga av en filmatisering. Detta är en jag tidigare nämnt och prisat för kläderna, (believe you me, den klänningen kommer jag låta sy upp en vacker dag) - Jacqueline Durran var faktiskt nominerad till en Oscar för Best Achievement in Costume Design - men filmen (ja, vi talar om Atonement) gillade jag inte. Hade inte läst boken, inte något alls av mr McEwan faktiskt, och efter filmen - även om min syster ständigt hävdade hans briljans - så var jag inte direkt jättesugen på att läsa honom. Det hela bottnar i ett djupt ogillande av Kiera Knightley och hennes spetsiga uppenbarelse med plutande mun med underbett som ska, gissar jag, utstråla sexighet. Har så fruktansvärt svårt för henne att jag inte kan uppskatta de filmer där hon figurerar. Det är något jag finner drygt med henne och det är inte helt ovanligt att de karaktärer hon får spela inte är särskilt sympatiska. Eller så är det jag som är förblindad, andra kanske upplever henne som en djupt charmig varelse. Jag borde dock vetat bättre än att basera mitt omdöme om en bok på filmatiseringen - ALLA vet ju att boken är bättre än filmen, det gäller alla böcker alla filmer - och särskilt när Kieras namn står med på skådespelarlistan. Ogillade ju även Stolthet & Fördom två år tidigare trots att jag älskar Jane Austen vilket borde säga någonting. Är inte förövrig filmaffischerna väldigt lika? Så plockade jag då upp Ian trots allt sent omsider. Inte Atonement, utan Saturday, och föll handlöst! Nu är han en av mina absoluta favoriter och jag längtar tills jag ska läsa Atonement för det har jag fortfarande inte gjort. Nuförtiden håller jag den dock som en liten juvel att beundra och begrunda innan jag ger mig på vad jag räknar kallt med kommer att bli en av mina bästa läsupplevelser. Den som spar han har.

Fotnot: Keira får göra en hejdundrande performance i framtiden om jag ska försonas med henne.

Home Is Where the Cat Is

Jag vet vad ni tänker: en bokälskare utan katt är en halv bokälskare och tro mig, jag förstår. Jag är kattägare inombords, räcker det? Det borde det göra för oss som ändå till stort lever i huvudet och icke-existerande parallella verkligheter, läsare that is. Jag har vuxit upp med katter och även själv skaffat katt efter jag flyttade från föräldrahemmet. När jag sedan vidareutbildade mig och den nya boendesituationen innebar ett 12 kvm stort (litet) rum i en studentkorridor fick katten flytta hem till syster som sen inte ville skiljas från honom. De lever fortfarande lyckliga tillsammans. Sammanlagt har det funnits sex stycken katter med sex helt olika personligheter i mitt liv. Efter studiernas slut hade jag kanske återförenats med the feline species om det inte var så att under studietiden så träffade jag en - hundmänniska. Och det ska inte vara vilken hund som helst, ju större desto bättre. Endast hundar i storlek Leonberger duger. Nu är vi husdjurslösa men har kommit fram till en fin kompromiss: ett akvarium får det bli när vi bor lite större! Längtar. För ett hem är lite varmare när man delar det med ett djur. När man sen stadgat sig och eventuellt inte bor mitt inne i stan blir det nog både katt och hund. Kan faktiskt hålla med honom om att den berömda kattlådan för innekatter inte är den fräschaste inredningsdetaljen.

Hittade det här lilla quiz:et om katter i litterära verk. Jag lyckades endast få 498/1000 p. Hur väl lyckas ni? 

"Dogs believe they are human. Cats believe they are God." – Unknown

Recensionsexemplar

Så har jag då beställt mitt allra första recensionsexemplar som jag hoppas förlaget skickar mig. Läste nämligen Calliope Books recension av Keplers senaste där hon tackar Bonniers förlag för recensionsex:et och började fundera. Jag har aldrig tidigare reflekterat särskilt mycket på rec.ex. då jag främst läser engelskspråkiga böcker och inte varit intresserad av den svenska översättningen. Men så inser jag hur många intressanta svenska böcker som faktiskt utgivits de senaste åren och tänker att jag ska bli bättre på att läsa inhemska författare. Dessutom när det gäller språk jag inte behärskar (ja, det är då alla förutom de två ovan nämnda) kan jag lika gärna läsa den svenska översättningen som den engelska. En filtrering som filtrering känner jag då. Eller ja, det är en sanning med modifikation, egentligen brukar jag försöka läsa det översättningsspråk som ligger närmast originalspråket eller där det finns en naturlig koppling mellan länderna, dvs tyska romaner på svenska och spanska på engelska. Det vore dessutom roligt att läsa något nyutgivet. Eftersom jag allt som oftast väntar på pocketversionens utgivningsdatum är jag aldrig så uppdaterad med ny litteratur som jag skulle vilja vara. Hur många minimum besöksiffror per månad, eller vecka, ungefär tror ni är brukligt för att förlagen skall vara intresserade av att ge ett rec.ex? Jag förstår förstås att det är individuellt, men vill bara höra att jag inte helt är ute och cyklar med "endast" ca 1300 st sidvyer i månaden. Läste ett klokt inlägg i frågan på bloggen Malin - The Writer där hon menar på att även om bloggen inte är lika stor som ex Bokhora så kan förlagen genom länkning på Twitter och FB nå ut till många fler läsare än bloggens egna besöksiffror.

Så vilken titel föll nu valet på? Jo, eftersom jag är allmänt tveksam till svensk spänningslitteratur (svenska deckare i folkmun som är så vansinnigt populärt men aldrig varit min cup of Earl Grey) blev jag glad att läsa Helenas positiva recension av Den enögda kaninien utgiven av Piratförlaget. Det är precis en sådan bok och genre jag annars aldrig skulle plocka upp och jag hoppas jag blir lika positivt överraskad som Helena. Misstänker det då jag generellt brukar gilla böcker hon tipsar om. Jag skickade även en förfrågan till Ellerströms förlag om möjligheten att erhålla ett rec.ex. av den lockande Brev av Sachs-Celan som jag skrev ett inlägg om tidigare. Jag hoppas även de skickar ut rec.ex. till en relativt liten men dedikerad bokblogg.

Vilka titlar inför vårens utgivningar 2012 hos de olika förlagen är ni mest peppade på?

YA + chic lit + kostymdrama

Jag har aldrig gillat young adult-böcker, eller ungdomsböcker som det hette på min tid, alltså inte ens när jag tillhörde den uttalade målgruppen. Jag säger uttalade för faktum är att jag i nuvarande ålder är precis ripe för den outtalade målgruppen: medelålders kvinnor. För mig är det fascinerande att det är så många vuxna som läser YA-böcker. Jag dömer det inte, jag förstår det bara inte. Många gissar jag är lärare, men största delen misstänker jag är det inte. T.o.m. hårdkokta kollegor till mig, i 40-årsåldern I might add, läste slaviskt Twilight-serien och fick något blankt i blicken när det visade sig att Han var i Stockholm, och övervägde lite på skoj men på fullt allvar att stå med småtjejerna utanför Grand för att få sig en titt. Mina "ungdomsböcker" bestod i Agatha Christie och det jag hittade i mammas bokhylla. Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag börjar snegla lite dreglandes på Deluxe-serien av Anna Godbersen som inte nog med att det är YA det är dessutom chic lit, en annan kategori brukar undvika. Beskrivningen av boken låter tunn och inte särskilt intressant: 

"I en värld av lyx och bedrägeri - lever några ungdomar farligt, skandalösa liv. Med sin fina familjs goda rykte att tänka på tvingas den unga, vackra och mycket omsvärmade Elizabeth Holland att välja mellan sina familjeplikter eller den sanna kärleken. Den förbjudna kärleken." 

Men så var det det där att det utspelar sig i Manhattan 1899 och mitt historianördiga hjärta börjar klappa snabbare. Och att den uppföljande serien heter och inspirerats av Bright Young Things, ni vet bratsen på 1920-talet, som jag är mer än fascinerad av anglofil som jag är.

Inser dock nyktert att här finns enormt utrymme för besvikelse trots att jag vet vad jag ger mig in på och inte förväntar mig stordåd. Jag tittar inte ens på dess motsvarigheter på tv, dvs Gossip Girl eller Vampire Diaries (min sambo däremot följer båda dessa serier vilket jag tycker är adorable). Stod inte ut med The Tudors, som jag hoppades jag skulle älska, eftersom de förvred historian för mycket. Har aldrig förstått behovet för detta, som om verkligheten inte var nog juicy? Oftast stämmer det slitna uttrycket att verkligheten överträffar dikten väldigt bra. Jag gillar inte den officiella hemsidan som ska syfta till en glossy [magazine]. Jag blir provocerad av att man kallar Kate Bosworth en celebrity bright young thing. Nej, man kan inte klä ut sig i flapperware och plötslig tillhör man The Hon. Något säger mig att jag borde hålla mig till The Beautiful and Damned och Nancy Mitfords romaner och de riktiga bright young things som skulle fnyst åt Annas amerikanska romankaraktärer och kallat dem New Money. En annan del inom mig säger mig att jag kan läsa båda och bara tänka på Annas böcker som små praliner emellan de "riktiga böckerna". Någon som läst serien och kan ge mig lite riktning i frågan? Är det så förskräckligt eller underbart som jag tror att det är?

Bibliotek - en dyr historia

Det är klart att jag uppskattar och högaktar bibliotek. Det är mer än givet. Jag är dock själv väldigt dålig på att utnyttja mitt lokala bibliotek. Jag har nämligen ett alldeles för starkt ha-begär för det. Läser jag en bra bok så vill jag äga den. Älskar boken som det fysiska ting det är utöver innehållet. Älskar att bryta en obruten rygg, jag vill ha mina hundöron och understrykningar som markerar sidorna och jag vill återkomma, hålla och bläddra långt efter den är utläst. Vill sitta i ett hörn och stryka den och väsa: "My precioussss...". Har därför också svårt för när folk som vet att jag läser mycket ständigt ska propsa på att låna ut sina böcker till mig. Det är inte att jag inte uppskattar gesten men igen: är en bok bra vill jag äga den, är den inte så bra att jag vill äga den vill jag inte heller läsa den. Detta gäller det flesta böcker, förutom viss facklitteratur. Där kan jag inte lika lätt motivera varför jag ska äga varenda bok om krukväxter, men jag kan ändå vilja läsa varenda bok om krukväxter. Där kan jag få någorlunda regelbunda skov och sukta efter all information NU och då lämnar jag biblioteket med kassar fyllda med annars dyr litteratur. Gäller facklitteraturen dock Tudor-perioden så är det back off that book is mine och inget annat än egotistiskt ägande är tillämpbart! Mina biblioteksbesök slutar dessutom nästan alltid i en nota som jag i efterhand inser skulle betalt boken jag lånade. Sist var det bråttom att läsa Paul Austers senaste inför hans besök på Internationell Författarscen. Då hann inte ens Adlibris snabba leverans fram och då var det bara att plocka upp Invisible på Stadsbibblan. Fantastiskt lyxigt! Bara vandra ut med vilken bok man vill liksom, helt otroligt. Men så kommer det förutsägbara bakslaget såklart eftersom jag är sämst på att lämna tillbaka böcker. Notan: 125:-, vilket jag bittert fick betala för att kunna låna nästa bok: Lonely Planet's guidebok till Paris. Gissa vilken bok som nu står i hyllan och tickar upp notan? Jepp.

Kanske borde för övrigt Arkelsten besöka våra bibliotek lite oftare för att stävja okunskapen, förslagsvis plocka upp den här boken? (Kan inte riktigt släppa Moderaternas vidriga försökt till historieomskrivning ännu.)

Poirot vs Poirot

Underkänd

Godkänd

Ni vet spelreglerna, om inte finns de här. Jerkans fråga lyder:

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna?

Jag kommer inte på någon karaktär nu som mest eller minst motsvarat förväntningarna. Jo, nu vet jag! Of course: my dear mr Poirot. Jag tar mig friheten att tolka filmatisering som att också inkludera tv-serier. Å ena sidan har vi emenente David Suchet som den retlige lilla belgaren och Peter Ustinov som ja, en blabbering fool (inflikar exempel). Tala ur skägget! Artikulera! Använd hjärnan! Här verkar det mest som om han snubblar på ledtrådar helt utan egen förtjänst. Hans rondör verkar spegla en last mer än livsnjutning och var är skärpan i både blick och mustach? Captain Hastings beskriver ju faktiskt den senare som "very stiff and military". Och blicken, "shining "like a cat's" when he is struck by a clever idea"? I think not! Skrynkliga kläder, en illasittande fluga (Hastings igen: "The neatness of his attire was almost incredible; I believe a speck of dust would have caused him more pain than a bullet wound."). Nej, det blir underkänt på den! Då tittar vi på Suchet's Poirot mot Agatha Christies egen checklista, hon tyckte nämligen själv han var "insufferable": detestable (✓), bombastic (✓), tiresome (✓), ego-centric little creep (✓). Möjligtvis att David adderat en slight hint av charm Christie själv inte kunde se.

The Forgotten Book by Kate Morton

Skyndade hem igår från jobbet och insåg för sent att jag glömt... you guessed it, boken! Har 1,5 tim pendlingsväg t.o.r. mellan hem och arbetsplats och behållningen jag har är att det är en timmes ostörd läsning om dagen. Dessutom hade surfgränsen för månaden på mobilen nåtts och jag kunde därför inte heller roa mig med att kolla FB, följa Twitter, spela Wordfeud, läsa tidningen på mobilen eller för den delen skriva detta blogginlägg på färden. On top of things är jag inte på den arbetsplatsen idag (har flera) och får därför leva utan The Forgotten Garden i helgen. Trist indeed. Tur då att jag läser flera böcker samtidigt så jag får trösta mig med säg Freedom istället. Men visst är det retligt att inte kunna läsa den man är inne i just nu!

Hur kan man lämna en bok på jobbet? tänker ni. Det är ju som att glömma ett barn på dagis. Problemet är att jag har en nättare handväska nowadays och det är ju fint men rimmar illa med min tegelstensfetish. Stegen i processen blir då som följer: jag håller boken i handen från hållplatsen till arbetet och lägger sedan ifrån mig den vid min datorplats och när gå-hem-klockan slår jämt då lämnar jag skyndar jag mig iväg och boken blir kvar. Hade det inte varit för att de utrymmen jag jobbar i automatiskt larmas på vid en viss tid skulle jag kunnat vända när jag upptäckte misstaget, men det gick inte. Den är i alla fall i säkert förvar över helgen kan man lugnt säga.

Nu tror du säkert att lösningen är enkel: lär av dina misstag och köp större väska. Men vad ni inte förstår är att jag kan inte handle en stor väska! Vi  är som två skenande tåg mot frontalkollision, väskan och jag. Jag skulle nog stoppa ner hela lägenheten i den och aldrig hitta min bok ändå. För nuvarande innehåller bl.a. förstoringsglas, indonesisk valuta i olika valörer, amerikanska dollar, myggmedel, passet och en karta över Versailles trädgård. Knappast en reflektion av mitt vardagliga liv direkt. Jag har t.o.m. en snäcka plockad på en strand på andra sidan jordklotet i botten. Jag är en hopplös saksamlare som absolut inte bör ha större utrymmen till förfogande.

Lost in generation

Idag satt jag i en carpool på väg till jobbet när kollegorna i baksätet började diskutera böcker, och närmare bestämt omslag. Den ene bar på en bok med (om ni känner mig vet ni att detta är en av mina pet peeves) en bild från filmatiseringen som omslag. Den andra kollegan, i 60-årsåldern, drar då en parallell till Franzens Freedom som enligt henne var ett förskräckligt omslag med "nån slags fågel" (en Cerulean Warbler if I may). Hon menade på att den inte alls stämde överens med hennes, eller egentligen allas, förväntningar på boken. Det handlade inte så mycket om innehållet utan mer om digniteten som Den Stora Amerikanska Romanen. Personligen tycker jag är detta ett av de finaste omslagen bland de böcker jag äger och tycker att omslaget har symbolisk tyngd samtidigt som det är ett etstetiskt stark bild. Misstänker att hon förväntat sig något i stil med Steinbecks America and Americans från 1968. Detta måste jag säga är ett drabbande vackert omslag och enligt mig har det dessutom ett litet somethin' somethin' gemensamt med Freedoms naturomslag bara i en annan tappning. Jag måste ändå utgå ifrån att hon läst Freedom och då måste även hon se att även om den benämns som Den Stora Amerikanska Romanen är det inte samma litterära stil eller språk som tidigare 1950- och 60-tals författare (såklart) och därmed passar ett detta "modernare" omslag bättre. Bakgrunden är förövrigt ett nordiskt, för att vara exakt finskt, landskap vilket också spelar på huvudpersonens och även Franzens egna nordiska rötter. Omdömet var att det såg ut som en kioskroman och här måste jag undra om det är ett generationsglapp av stora proportioner och att damen i fråga är ur synk med tiden lite grand. Som förmildrande omständighet kan jag nämna att vi båda jobbar på en traditionstyngd institution så denna osynk med nutid kan därmed anses vara en yrkesskada.

Downton Marathon Madness

 

 I helgen öppnade jag inte boken en enda gång trots planer på en lästät helg. Jag gav mig istället hän åt ett regelrätt Downton Abbey-maraton. Såg hela första säsongen + 6 avsnitt in på andra. Ikväll skulle jag läsa vetenskapliga artiklar inför ett seminarium imorgon, även de läsplanerna är åsidosatta. Äsch, titta inte på mig så där, people! Jag vet att ni också sitter klistrade! Det står nu dessutom klart att det definitivt blir en tredje säsong - halleluja, praise the itv!

Hair of the dog

Jag kryper till korset idag och erkänner: jag är bakis. Jag hade ställt mig in på en hemmakväll med en god lördagsmiddag (som för övrigt var min favorit: jordärtskocksgratäng) och ett par glas Cantina Zaccagnini Dal Tralcetto till maten. So far, so good. Men så blir jag utlockad på krogen, igen, och jag som vill att livet skall vara en fest och lördag hela veckan faller med flit. Ja det var roligt, men idag kommer den (kemiska) skammen och når nästan katolska nivåer. Bakisångest + söndagsångest resulterar nästan garanterat i att jag lovar mig själv dyrt och heligt att jag ska repent och bli en bättre människa. Är degraderingen däremot endast fysisk kan det dock råda enklare bot. How to Cure a Hangover: The Best Remedies from the World's Greatest Bartenders är en samling recept med betoning på hair of the dog kantat med historik, citat och glammiga Old School Hollywood-bilder. Med sitt lilla format är den den perfekta gå-bort-presenten till festens värd/värdinna.
Skål!

“I'd hate to be a teetotaler. Imagine getting up in the morning and knowing that's as good as you're going to feel all day.” - Dean Martin